Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2013

20130503-080641.jpg

 

När jobbigheterna kommer ifrån olika håll. Kolliderar. Big Bang återuppstår i liten skala men kraftfull för mig. Kastar omkull mig och raserar det jag bygger upp.
Jag är skör nu. Den hårfina gränsen. Balanserar likt en lindansare högt ovanför marken. Och jag snavade och föll.

Junior har fått bakslag och har det jobbigare igen. Förmår inte vara i skolan och förmår inte lyfta blicken.
Sams kamp har jag framför mig om rätten till en stadigare grund att stå på. Att få ett tionde grundskoleår.
Dessutom behöver Sam något som jag inte förmår fullt ut och det är stimulans.
Vi har varit ute en del i skogen, vi har haft mer projekt kring amazonfågeln. Men nu är det stopp och jag ser hur tristessen äter upp han inifrån.

Mamma har det tufft än med sin svårt sjuka sambo. Vill finnas till för henne med mitt i allt.

Så. Jag äter nu Citalopram för att må bättre mitt i allt. Bli mer stresstålig. Motståndskraftig. Hålla ihop. Att mina allt mer tunga tankar om livet lättas upp. Och nu blev jag åter golvad av biverkningarna som kolliderade med min alltför stressade kropp.Panikångest som jag nu lärt mig att känna igen.
Som är ett helvete att uppleva för man tror att man håller på att tappa förståndet. Bli tokig. Håller på att dö.

En enda soppa alltsammans.

IMG_3703[1]

Stresskursen har gett mig redskapen att hantera detta. Andningen. Kroppskännedomen. Att känslan kommer före tanken och att jag skall sätta stopp för galenskapen. Trots detta så kom panikattackerna vid många tillfällen i Onsdags på vår utbildning med jobbet. Jag härdade ut och var kvar. Tänkte inte låta ångesten bemästra mitt liv. Men det kostade på och var döläskigt.
Livets nya erfarenhet. Trodde aldrig att det var så hemskt med ångest. Stressreaktionen.
Nu vet jag.

Och det är tammesjutton ingen hit.

Jag har nu fått utskrivet Sobril. Sug på det. Psykmedicin för att uthärda livet. Hur sjukt är inte det. Hur lågt har jag sjunkit i mitt mående?
Inget jag vill hymla om. Vill bidra med att tvättas bort knäpp stämpeln. Men om ni mådde en bråkdel av det jag nu får uppleva nu av biverkningarna så skulle även ni ta denna tablett för att slippa hamna i det som är ett helvete. Då man hamnar som i en annan dimension och inte kan göra ett dugg åt det som sker i hjärnan förutom försöka styra tankarna. Men man tror varje gång att man skall dö.

Idag var det personalfest för nästan hela sjukhuset. Trots att jag hade en sjukdag igår skulle jag utmana demonerna och åka med lugnande i kroppen för att se om jag överlever små doser av stresspåslag. Jag måste måste. Får inte låta detta ta överhanden av mitt liv. MEN då går bilen sönder och jag inte kan åka de 7 mil som krävs. Var det menat så? Men jag om någon behövde verkligen en kul fest med mina 200 kollegor.

Ibland är uppförsbacken brantare än andra dagar.
Ja. Vad är en bal på slottet?


IMG_3440[1]
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_8970[1].

Livet tar så mycket av mig just nu att jag inte hinner skriva för er.
Vill inte att ni glömmer bort att titta in för det är bara en rejäl svacka jag måste ta mig ur samtidigt som livet i övrig kräver massor av mig.

Kramen alla fina!

Kram Mamma Z

Read Full Post »

13 år idag

20131123-234404.jpg

Älskade fina Junior. Idag var det din dag på många vis. Så tacksam över dess innehåll för din skull.
Kusinerna som kom från Dalahästens rike och sov över. Mormor som gjorde köttfärslimpa som du älskar så. Gott fika och fina presenter.
13 år idag.
Säg mig vart tog tiden vägen?

Kram
Mamma z

Read Full Post »

20131121-141619.jpg

En mäktig känsla infinner sig där vi står på scenen. Jag, finvännen Heléne och vår kontakt på teatern.
Det är här det skall bli av. Drömmar bli sanna. Våra barn bli sedda.

Det är här jag skall stå och prata i min galaklänning inför den fullsatta teatern. Jag vill. Vet att jag kan. Men det pirrar redan nu av tanken.
Men vissa dagar har jag mer läsare här på bloggen än vad skaran blir på teatern.
Fast att stå framför en publik live går inte att jämföra.

Vi klarar av 3 möten som alla är viktiga pusselbitar för att galan ska bli så bra som det bara går. Hjärnfonden som backar upp oss helt makalöst mycket. Och den musiker som vi träffade igår som är motsvarigheten till vad Lady Gaga är för popvärlden. Jösses.

Så stolt och så härligt att jag får dela denna resa med så fina vänner. Och mitt i allt blir jag dålig igen.

20131121-141631.jpg

På väg till grannstaden igår slår stressen till som en blixt från klar himmel. Samma visa som i augusti. Tappar känseln i båda armarna och hela huvudet blir iskallt och som full av kolsyra. Trycker mot hjärnhinnorna.

Skit.
Jag får vända hem. Törs inte köra vidare. Jag har tydligen snetänt på min nya stressmedicin då biverkningarna de första veckorna kan orsaka panikattacker. Och det i kombination med hur jag fortfarande mår är ingen hit.
Grejen är att nu vet jag vad det är så jag blir inte tokrädd men det är fan så otäckt ändå. Att man tappar kontrollen och hjärnan gör som den själv vill, när den vill och främst när jag kör bil. Är ju där jag blivit sjuk och känt mig hotad till livet.
Och det är många gånger jag känner så men jag svär högt för mig själv att det bara är hjärnspöken och fortsätter köra. Oftast livrädd att det skall komma tillbaka.
Så nu har jag verkligen utvecklat en fobi för att köra bil. Hur dumt är inte det?

Men jag behöver inte ringa 112 iallafall. Men det var så nära så nära igen att det hade vänt och jag äntligen kunde få må bättre.

Men just nu har jag 3 stressmoment för mycket i mitt liv.
Ett som inte går att göra något åt alls mer än acceptera och stötta mamma så mycket det bara går nu. Det andra är vårt förhållande som spretar värre än en utsliten tandborste. Det tredje är Sam och hur det blir med hans skola. Årskurs tio som han så väl behöver.

20130920-184915.jpg

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

Still alive

20131116-153430.jpg.

Nej.

Jag har inte dött. Men haft det jobbigt på många vis att lusten att skriva på bloggen inte funnits där. Och det är sällan som jag känner så. Men det som nu händer runtomkring mig kan ge skäl till att jag inte är närvarande här just nu.
Men ville bara titta in med ett livstecken. Tacka er för att ni troget läser här ändå.

Imorgon åker jag till Stockholm för Kungens räkning. Möte med Södra Teatern, Hjärnfonden och en offentlig person igen.
Kanske hittar livsandarna åter med det jag gör. Det viktiga.
Hoppas jag iallafall att det är.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

176900916_e0985c7c-4ec3-4119-853f-67cfb53cab90

Tassar in denna Lördagsmorgon med en uppmaning om att ni stöttar och sprider det jag och några mammor drog igång.
Nu börjar kändis Sverige hänga på, om än i liten skala så finns de som stöttar det vi gör.
Hjälper till så att pengarna kommer in till vår gala och forskning på barn som mina:

Ni hittar alla auktioner Här och fler kommer pö om pö.
Kanske finns julklappen här ?

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

20131004-204656.jpg
Kvinnan på bilden. Liggandes i kökssoffan. Vem är hon?
Vem ser ni där hon ligger och möter kameralinsen? Vem är hon för er?

Jag börjar mer och mer tappa bort mig själv. Om det inte vore för den kamp jag för. Går i spetsen med mina Kungamammor. Vem är jag då om det inte är kvinnan som strider för sina barn. Andras barn.
Om mina barn hade varit som de flesta barn och bekymren varit marginellt vardagssmå. Om jag hade haft egentiden som andra har då barnen är 13 och 15 år.  Vad hade jag gjort då? Vem hade jag varit då?
Bygger min identitet på den mamma jag är för mina barn till 110%?

Innan kvällspasset på jobbet då jag lämnar hemmet 13.00 så vet jag inte hur många minuter det innebar egen tid för mig, när jag har två barn hemma med skolan den mycket annorlunda. När kan jag bara vara AnnSophie?
Inte Mamma Z. Bara vara jag. Avskalad den roll jag själv numera förknippar mig med.
Ser mig i spegeln. Rynkorna kommer. Jo. Det kallas visst för 40 plus när de anländer. Jag har kommit en bit på vägen i livet. Men vem blev jag?

Vem är jag nu om man tar bort allt som har med mina barn att göra ?

20130323-053611.jpg


Barnen är det bästa som hänt mig. Tro inget annat. Men mitt i allt för deras väl och ve. Ohanas väl och ve så fick jag mindre och mindre utrymme att stå på. Röra mig på. Min radie är så begränsad så att åka till mataffären känns som en stor utflykt många gånger.
Hur förverkligar man sig då? Gör det som fyller MIG med lust?

Kanske är Kungen ett sätt för mig att göra det på. En personlig utveckling på många fronter. Jag får göra saker jag aldrig skulle fått tillfälle att deltaga på. Träffa underbara människor. Men det har fortfarande ett band med mina barn att göra. Jag blir ständigt påmind om livet jag har hemma i och med Kungens jobb.
Jag får klura vidare på detta. Kanske är det inte fel väg att gå detta. Kanske är det det här som ÄR jag. Kanske var det menat så?
Men de föräldrar som känner som mig och inte har en förening som en räddningsplanka? Som också ifrågasättter vem de är och vilken de skulle ha blivit om det inte vore för att ge all kraft åt sitt barn.

Vet du vem du är? Oavsett om livet levs under förhållande som mitt eller inte.

20131112-202714.jpg

Hon där i tidningen är jag.
Är det mitt rätta jag som syns?

KRAM MAMMA Z
:

Read Full Post »

Older Posts »