Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for november, 2013

20130503-080641.jpg

 

När jobbigheterna kommer ifrån olika håll. Kolliderar. Big Bang återuppstår i liten skala men kraftfull för mig. Kastar omkull mig och raserar det jag bygger upp.
Jag är skör nu. Den hårfina gränsen. Balanserar likt en lindansare högt ovanför marken. Och jag snavade och föll.

Junior har fått bakslag och har det jobbigare igen. Förmår inte vara i skolan och förmår inte lyfta blicken.
Sams kamp har jag framför mig om rätten till en stadigare grund att stå på. Att få ett tionde grundskoleår.
Dessutom behöver Sam något som jag inte förmår fullt ut och det är stimulans.
Vi har varit ute en del i skogen, vi har haft mer projekt kring amazonfågeln. Men nu är det stopp och jag ser hur tristessen äter upp han inifrån.

Mamma har det tufft än med sin svårt sjuka sambo. Vill finnas till för henne med mitt i allt.

Så. Jag äter nu Citalopram för att må bättre mitt i allt. Bli mer stresstålig. Motståndskraftig. Hålla ihop. Att mina allt mer tunga tankar om livet lättas upp. Och nu blev jag åter golvad av biverkningarna som kolliderade med min alltför stressade kropp.Panikångest som jag nu lärt mig att känna igen.
Som är ett helvete att uppleva för man tror att man håller på att tappa förståndet. Bli tokig. Håller på att dö.

En enda soppa alltsammans.

IMG_3703[1]

Stresskursen har gett mig redskapen att hantera detta. Andningen. Kroppskännedomen. Att känslan kommer före tanken och att jag skall sätta stopp för galenskapen. Trots detta så kom panikattackerna vid många tillfällen i Onsdags på vår utbildning med jobbet. Jag härdade ut och var kvar. Tänkte inte låta ångesten bemästra mitt liv. Men det kostade på och var döläskigt.
Livets nya erfarenhet. Trodde aldrig att det var så hemskt med ångest. Stressreaktionen.
Nu vet jag.

Och det är tammesjutton ingen hit.

Jag har nu fått utskrivet Sobril. Sug på det. Psykmedicin för att uthärda livet. Hur sjukt är inte det. Hur lågt har jag sjunkit i mitt mående?
Inget jag vill hymla om. Vill bidra med att tvättas bort knäpp stämpeln. Men om ni mådde en bråkdel av det jag nu får uppleva nu av biverkningarna så skulle även ni ta denna tablett för att slippa hamna i det som är ett helvete. Då man hamnar som i en annan dimension och inte kan göra ett dugg åt det som sker i hjärnan förutom försöka styra tankarna. Men man tror varje gång att man skall dö.

Idag var det personalfest för nästan hela sjukhuset. Trots att jag hade en sjukdag igår skulle jag utmana demonerna och åka med lugnande i kroppen för att se om jag överlever små doser av stresspåslag. Jag måste måste. Får inte låta detta ta överhanden av mitt liv. MEN då går bilen sönder och jag inte kan åka de 7 mil som krävs. Var det menat så? Men jag om någon behövde verkligen en kul fest med mina 200 kollegor.

Ibland är uppförsbacken brantare än andra dagar.
Ja. Vad är en bal på slottet?


IMG_3440[1]
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_8970[1].

Livet tar så mycket av mig just nu att jag inte hinner skriva för er.
Vill inte att ni glömmer bort att titta in för det är bara en rejäl svacka jag måste ta mig ur samtidigt som livet i övrig kräver massor av mig.

Kramen alla fina!

Kram Mamma Z

Read Full Post »

13 år idag

20131123-234404.jpg

Älskade fina Junior. Idag var det din dag på många vis. Så tacksam över dess innehåll för din skull.
Kusinerna som kom från Dalahästens rike och sov över. Mormor som gjorde köttfärslimpa som du älskar så. Gott fika och fina presenter.
13 år idag.
Säg mig vart tog tiden vägen?

Kram
Mamma z

Read Full Post »

20131121-141619.jpg

En mäktig känsla infinner sig där vi står på scenen. Jag, finvännen Heléne och vår kontakt på teatern.
Det är här det skall bli av. Drömmar bli sanna. Våra barn bli sedda.

Det är här jag skall stå och prata i min galaklänning inför den fullsatta teatern. Jag vill. Vet att jag kan. Men det pirrar redan nu av tanken.
Men vissa dagar har jag mer läsare här på bloggen än vad skaran blir på teatern.
Fast att stå framför en publik live går inte att jämföra.

Vi klarar av 3 möten som alla är viktiga pusselbitar för att galan ska bli så bra som det bara går. Hjärnfonden som backar upp oss helt makalöst mycket. Och den musiker som vi träffade igår som är motsvarigheten till vad Lady Gaga är för popvärlden. Jösses.

Så stolt och så härligt att jag får dela denna resa med så fina vänner. Och mitt i allt blir jag dålig igen.

20131121-141631.jpg

På väg till grannstaden igår slår stressen till som en blixt från klar himmel. Samma visa som i augusti. Tappar känseln i båda armarna och hela huvudet blir iskallt och som full av kolsyra. Trycker mot hjärnhinnorna.

Skit.
Jag får vända hem. Törs inte köra vidare. Jag har tydligen snetänt på min nya stressmedicin då biverkningarna de första veckorna kan orsaka panikattacker. Och det i kombination med hur jag fortfarande mår är ingen hit.
Grejen är att nu vet jag vad det är så jag blir inte tokrädd men det är fan så otäckt ändå. Att man tappar kontrollen och hjärnan gör som den själv vill, när den vill och främst när jag kör bil. Är ju där jag blivit sjuk och känt mig hotad till livet.
Och det är många gånger jag känner så men jag svär högt för mig själv att det bara är hjärnspöken och fortsätter köra. Oftast livrädd att det skall komma tillbaka.
Så nu har jag verkligen utvecklat en fobi för att köra bil. Hur dumt är inte det?

Men jag behöver inte ringa 112 iallafall. Men det var så nära så nära igen att det hade vänt och jag äntligen kunde få må bättre.

Men just nu har jag 3 stressmoment för mycket i mitt liv.
Ett som inte går att göra något åt alls mer än acceptera och stötta mamma så mycket det bara går nu. Det andra är vårt förhållande som spretar värre än en utsliten tandborste. Det tredje är Sam och hur det blir med hans skola. Årskurs tio som han så väl behöver.

20130920-184915.jpg

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

Still alive

20131116-153430.jpg.

Nej.

Jag har inte dött. Men haft det jobbigt på många vis att lusten att skriva på bloggen inte funnits där. Och det är sällan som jag känner så. Men det som nu händer runtomkring mig kan ge skäl till att jag inte är närvarande här just nu.
Men ville bara titta in med ett livstecken. Tacka er för att ni troget läser här ändå.

Imorgon åker jag till Stockholm för Kungens räkning. Möte med Södra Teatern, Hjärnfonden och en offentlig person igen.
Kanske hittar livsandarna åter med det jag gör. Det viktiga.
Hoppas jag iallafall att det är.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

176900916_e0985c7c-4ec3-4119-853f-67cfb53cab90

Tassar in denna Lördagsmorgon med en uppmaning om att ni stöttar och sprider det jag och några mammor drog igång.
Nu börjar kändis Sverige hänga på, om än i liten skala så finns de som stöttar det vi gör.
Hjälper till så att pengarna kommer in till vår gala och forskning på barn som mina:

Ni hittar alla auktioner Här och fler kommer pö om pö.
Kanske finns julklappen här ?

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

20131004-204656.jpg
Kvinnan på bilden. Liggandes i kökssoffan. Vem är hon?
Vem ser ni där hon ligger och möter kameralinsen? Vem är hon för er?

Jag börjar mer och mer tappa bort mig själv. Om det inte vore för den kamp jag för. Går i spetsen med mina Kungamammor. Vem är jag då om det inte är kvinnan som strider för sina barn. Andras barn.
Om mina barn hade varit som de flesta barn och bekymren varit marginellt vardagssmå. Om jag hade haft egentiden som andra har då barnen är 13 och 15 år.  Vad hade jag gjort då? Vem hade jag varit då?
Bygger min identitet på den mamma jag är för mina barn till 110%?

Innan kvällspasset på jobbet då jag lämnar hemmet 13.00 så vet jag inte hur många minuter det innebar egen tid för mig, när jag har två barn hemma med skolan den mycket annorlunda. När kan jag bara vara AnnSophie?
Inte Mamma Z. Bara vara jag. Avskalad den roll jag själv numera förknippar mig med.
Ser mig i spegeln. Rynkorna kommer. Jo. Det kallas visst för 40 plus när de anländer. Jag har kommit en bit på vägen i livet. Men vem blev jag?

Vem är jag nu om man tar bort allt som har med mina barn att göra ?

20130323-053611.jpg


Barnen är det bästa som hänt mig. Tro inget annat. Men mitt i allt för deras väl och ve. Ohanas väl och ve så fick jag mindre och mindre utrymme att stå på. Röra mig på. Min radie är så begränsad så att åka till mataffären känns som en stor utflykt många gånger.
Hur förverkligar man sig då? Gör det som fyller MIG med lust?

Kanske är Kungen ett sätt för mig att göra det på. En personlig utveckling på många fronter. Jag får göra saker jag aldrig skulle fått tillfälle att deltaga på. Träffa underbara människor. Men det har fortfarande ett band med mina barn att göra. Jag blir ständigt påmind om livet jag har hemma i och med Kungens jobb.
Jag får klura vidare på detta. Kanske är det inte fel väg att gå detta. Kanske är det det här som ÄR jag. Kanske var det menat så?
Men de föräldrar som känner som mig och inte har en förening som en räddningsplanka? Som också ifrågasättter vem de är och vilken de skulle ha blivit om det inte vore för att ge all kraft åt sitt barn.

Vet du vem du är? Oavsett om livet levs under förhållande som mitt eller inte.

20131112-202714.jpg

Hon där i tidningen är jag.
Är det mitt rätta jag som syns?

KRAM MAMMA Z
:

Read Full Post »

20131112-202743.jpg

 

 

Här är jag nu. Likgiltighetens land. Min disktrasa är ett bra språkrör för mig.
Min läkare lade huvudet i sina händer i ren förtvivlan hur jag mår nu igen och vad som behöver göras åt det. Hon ville sjukskriva mig men jag hävdar att jag mår bra av att vara på jobbet med, fast inte på full tid. Som det är nu jobbar jag 2-3 dagar i veckan och har Vab på Sam de övriga dagarna. Skall få prova en ny medicin som kan hjälpa mig igenom det som är så tufft igen.

Hon frågade om jag kunde åka iväg själv på semester.
Kanhända en annan tid men långt ifrån nu. Tyvärr.

OM jag bara fick rätsida på Sams skolgång. Att han får gå ett tionde grundskoleår då han missat 1½ år. Att han får fortsätta med sin hemundervisning. Han skulle aldrig fixa egenstudier hemifrån som det är just nu. Skulle han inte få fortsätta skolan i den form han har nu skulle han gå under psykiskt, det är skört som det är allaredan.

Skulle jag veta att så sker med ett tionde år skulle jag reducera stressen stort.

.

20131109-101349.jpg

En underbar dikt skriven av en kloka Cecilia, som ni hittar på Facebook  HÄR
Så passande på en mamma Z just nu. Tack fina för den!

Många tankar har gått i veckor till mamma och hennes mycket sjuka sambo också. Det är en jobbig sits för båda fast på olika vis. Och för egen del så är det klart att jag tar åt mig hans försämring. Han har ju varit och är en del av Ohana sedan de träffades för 18 år sedan. Vi har alltid kommit bra överens och han har brytt sig om både mig och killarna genom tid.

Mitt i allt går det framåt för Junior med de myrsteg vi låter han ta. Idag var jag med han till skolan och han gick in i de lokaler han skall ha sin skola. Den lilla gruppen som har 5 elever på 3 pedagoger.
Det är första gången på ett halvår som han beträder ett klassrum. Därför att vi TILLÅTIT han att hämtat andan efter allt som varit och minimerat på krav och stressen.

Det lönade sig. Lyssna och lär landet Sverige. Det är precis så här varsamt vi måste gå fram med vissa elever som blivit hemma från skolan. Med ett gediget samarbete såklart mellan ALLA instanser! Att SKYNDA SKYNDA tillbaka till skolan KAN få motsatt effekt.
Nu fick detta den tid som Junior behövde att samla kraft. Han gick tom idag till skolan utan sin ångest medicin.

Ja ni fina läsare.
Det här är mitt liv.

Hur är erat?

20131109-091720.jpg
Ljusgården på Västerås lasarett.
Från 30 meter hängde det ner många vackra löv i glas. Så fint!


KRAMIS MAMMA Z

*

 

 

Read Full Post »

176436838_c7ef5f74-368c-4e3c-a3b4-2101e25b4f4f

NU ÄNTLIGEN får jag berätta för er vilka kändisar jag hitills fått träffa på Kungens vägnar.

Underbara Caroline af Ugglas tyckte att vår förening Kung Över Livet sannerligen var något hon ville stötta! Så hon skänkte två av sina vackra målningar till oss och den ena tavlan går att buda på HÄR
Vilken tjej! Vilken generositiet!
Ödmjuk är bara förnamnet för det hon gjorde och att vi fick förmånen att träffa henne och prata om våra barn och vår grej vi nu gör.


176441087_df48667b-558f-4944-bc79-37a5663a5528
Den andra kändisen vi fått träffa är Måns Möller 🙂
Det skedde i samband med hans show på Intiman i Stockholm. Det häftiga var att han allaredan kände till Kungamammorna innan vi fick chansen att pressentera oss!
För han var det också en självklarhet att ställa upp för oss och det vi nu gör. Så det han skänkte oss hittar ni HÄR

Det har varit fler kändiskontakter mailledes som många av dem svarat privat. Och många fler lär det bli och även möten oss emellan.
En spännande resa och vi är så beroende av andras välvilja med detta.

Ni får jättegärna sprida dessa Tradera auktioner på sociala medier!
Sprida det vi gör för varenda unges skull!


20130929-171443.jpg

..och jodå. Carola vet om Kungen och har gjort en grej för den med!

kram mamma z

 

Read Full Post »

.IMG_6496[1]

Att få ta den tid det behöver. Såret att läka. Det som inte går att påskynda. Bara underlätta. Understödja läkningen. Det är då under kan ske. Inget vi andra kan tvinga fram.
Forcera fram. Hota oss fram till framgång.

Junior fick panikångest och social fobi. Det eskalerade kring påsklovet och han förmådde sig aldrig att komma tillbaka till skolan och hur vi än försökte det sista som var kvar av klass sex.
Ni som läst min blogg ett tag vet vilket helvete han fick. Hur han har mått och vilka önskningar som uttalades i nattens mörker. Viljan att inte leva längre. Vart fanns meningen med livet?
Allt var bara en hopplös kamp.

Vi har försökt få in skrattet. Glädjen. Så viktigt när allt annat är nattsvart.
Känslan av att betyda något för någon. För oss. För släkt och vänner.
Pratat om ångesten och dess jävlighet. Om att den kan och ska försvinna. Vägen dit. Myrstegen.
Pratat om de sociala bitarna. Koderna. Samspelet. När man slutar att vara ett barn och blir tonåring och troligtvis har Asperger. Hur blir det då med jämnåriga? Vännerna? Andra ungdomar? Andra vuxna? Att finna sig själv i allt.
Vi har pratat om det mer än vad solen gått upp under min livstid. Jag har peppat och peppat detta barn. Torkat dess tårar och älskat det ändlöst. Försökt löst upp dubbelknutarna han haft. Ruckat på dem.

Bannemig har allt gjort sitt till.

422581_10151254959812275_1422659632_n

I Torsdags gick Junior med mig till skolan. Till sin resursgrupp. Bara lärare på plats. Det var jobbigt men han kämpade på likt en maratonlöpare som utmattad kastar sig över mållinjen. Såg vart hans plats skall vara och hur upplägget ser ut nästa vecka.
Två dagar skall han vara där en halvtimme båda gångerna. Mjukstart. En försiktig puff framåt. I hans takt helt och hållet.
Som att gå på lina i stormbyar med skyddsnätet inunder.

De är få som förstår storheten i detta. Detta enorma jättekliv och vad det krävdes av honom.

Jag är så tacksam på hans vägnar. Att han förnimmer morgondagen och att han vågar sträcka sig mot den.
Äntligen äntligen!

fjårton jan

Kram mamma Z

*

 ( OCH mina bloggläsare.
Detta är mitt inlägg nr 1 000 på denna blogg!
Fatta att jag skrivit så länge och så mycket! )

*

Read Full Post »

20131106-185816.jpg

Datorn har dragit sin sista suck. Mitt redskap för att nå ut. Min ventil. Min plats för att få vara kreativ.
Nu får IPhonen rycka in. Den jag inte förstår mig alls på att arbeta med.
Sista sparslanten får gå åt till en ny laptop. Tur att den fanns!

Det känns som om hela livet kring mig drar en sista suck. Inklusive mig själv. Batterivarning och jag hittar inte laddarsladden till mig själv just nu.
Känns som om jag lever mer av en plikt till andra än för min egen del just nu. Jag tycker mig tappa suget mer och mer fast jag jagar alla ”Just nu är en lycklig stund” i ren panik.
Få omkring mig skulle tro att jag mår som jag gör. Men det är lätt att hålla skenet uppe.
Skriver hurtiga statusar på Facebook. Skrattar i fikarummet på jobbet. Samtalar om ditt och datt på affären .
Men jag känner mig som Titanic som långsamt sjunker. Iallafall idag och de senaste veckan.

Jag har tusen skäl till att leva. Tusen skäl till att känna tacksamhet. Tusen skäl till att känna glädje. Ändå känner jag mig tom som en urdrucken ölburk. Hopknölad och kastad ner i diket. Förbrukad. Obrukbar.
Blir man det av stress.? Av livets påfrestningar som just nu är för många?
Har varit länge?

Tänker främst på barnen och samhället som inte backar upp dem. På hur de mår nu och hur det blir. Kampen. Striden. Trampar vatten och hjälper dem att hålla sig flytande samtidigt.
Tänker på förhållandet som sällan får näring eller orken till omvårdnad. Tiden. Är det då som kärlek dör?
Tänker på mamma och hennes mycket sjuka sambo. Hur det är och vad som väntar.
Tänker på livet jag inte kan sjukskriva mig ifrån. Det som fortfarande gör mig sjuk.

Tunga tankar. Jag brukar kunna leva med dem men inte så här nära inpå. Tätt intill som gör att jag nästan kvävs. Sällan får andas syre.
Måtte morgondagen bjuda på en blå himmel.
Måtte jag kunna höra fågelsången och skratten från mina barn.

Måtte allt vända. Om så bara med ett myrsteg.

IMG_6255[1]

Kram Mamma Z

*

Read Full Post »

20131105-142124.jpg

Sam hade födelsedag igår.
Den enda  som kom och grattade honom var min mamma.
Det känns knäppt. När man fyller 15 borde det vara fler än en mormor, mamma, pappa och lillebror som äter tårta. Många var visserligen gulliga och grattade via Facebook, som han inte använder längre. Har inte gjort på flera år. Men det fysiska grattisen uteblev. Inga vänner. Ingen släkt denna gången.

Nåväl. Den bästa presenten av alla hämtade vi ju hem för 3 veckor sedan. Columbus. Som dessutom fått sin nya bur klar! Annars blev det bara lite smått och gott i paketen.

20131105-142145.jpg

Det är tufft i Ohana land annars. Så pass att jag blir stress sjuk av det än. Det yttrar sig på nya vägar mot tidigare.
Värst är nog maktlösheten. Hur får man ett barn på fötter? Hur får man det andra att klara grundskolan?

Vi har varit vakna till långt efter midnatt jag och Junior i två nätter. Våndan inför så mycket tar överhanden och jag vill bara skrika ut i natten över denna jävlighet. Över att det är som det är och att det blev som det blev.
Det värsta är att jag kan inte sjukskriva mig ifrån det liv jag lever. När samhället faktiskt tillåter Sam att hamna mellan stolarna då nian är slut. När han blir ett moment 22 och jag är livrädd att han skall rasa ihop såsom lillebror gjort.

Mitt i allt händer bra saker kring Kungen hela tiden. Nya kändis kontakter. Många som ställer sig bakom oss.
Till helgen drar vi igång auktioner på Tradera. Då får jag börja prata högt om vilka vi varit och är i kontakt med.

Hoppas ni hänger med!

IMG_8746[1]

KRAM MAMMA Z
*

 

Read Full Post »

20131101-222402.jpg


P4 ringer upp mig precis efter nattpasset och jag har kommit över tröskeln i mitt hem. Klappat katterna som skrek efter sheeba.
Tror jag gjorde bra ifrån mig. Pratade på som vanligt. Ni som missade det lyssnar HÄR
Tacksam att de ringde. Tacksam att det ges chanser jag fångar. Som måste fångas. Varje tillfälle att få prata om detta. För att frälsa världen kring barnen som mina. Så de ser och förstår det jag gör.

Förändringens tid som måste till. Nu.
Inte imorgon.

20131101-222423.jpg

Sätter mig på tåget efter bara några timmars sömn.
Min kropp skulle behöva vilan men viljan är större inför det jag och 2 fina Kungamammor till skall få göra senare på dagen i Stockholmstrakten.
En av Sveriges finaste artister vi har i detta land tog emot oss i sitt hem för en sak som vi skall rodda kring Galan. Melodifestivalstvåan. Och det betyder stort både för mig och tjejerna som nu gör detta. En artist som SER oss och som vill STÖTTA vår kamp.
Det är stort.
Vem denne är får ni veta när Kungen går ut med det först. -Jag får inte skvallra före.

Vi fick ett fint samtal och dialog där i artistens hall och hoppas vi sådde ett och annat frö som kan gro  för framtida grejer 🙂

Kungen tar mig sannerligen ut på äventyr som berikar. Mitt i det som tynger just nu fast det nu berör mamma mer än mina killar.

Tacksam är ett värdefullt ord just nu.
.

20131101-223756.jpg.

Vi firade med lite god mat efteråt 🙂 Jag och Kungamammorna

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »