Och nu?

‘
Så små. Så oskyldiga. Som vi vill beskydda. Som vi älskar mest av allt. Som vi kan gå igenom eld för.

Älskade små barn. Vad tillät vi livet göra med er? För att vi visste för lite? Famlade i ett mörker utan att hitta rätt. Hur mycket är mitt fel? Andras fel. För att vi inte förstod bättre? Inte visste bättre?

Jag tänker mycket tillbaka. Inann allt började. Innan vi tog alla felstegen. Innan allt blev som det är idag. Vad gick snett, vart gick det snett? Hur många var vi som bidrog till detta? Haverikommitionen som saknas. Mitt ältande tär utan att ge synbara resultat. Det är som det är. Utgångspunkten måste vara här och nu.
Hur gör vi nu för att tänka rätt. Agera rätt?

Vad händer med Sam?
Som går ut grundskolan med endast ett betyg godkänt om jag förstått det hela rätt. När han redan nu mår dåligt av att inte ha någon framtidstro. 15 år gammal. När livlinan är hans djur, hans närmaste Ohana. Och jag spenderar timtal varje dag med honom som det är just nu. Idag var vi ut i skogen i över en timme. Såklart att jag gör det. Samtidigt som det vilar en sorg över mig vad andra 15 åringar fyller sitt liv och sina dagar med. Tänk om det ser likadant ut när han är 17 år ? Om det inte vänt och han fortfarande slåss med tristessen som jag ser en stor risk kommer att förgöra honom inom kort.

Jag har varit i kontakt med Sams underbara läkare som nu kallat till ett SIP möte. Skola, soc, bup, hab och Lss träffas. Det måste finnas en plan för hur samhället stöttar upp honom. Stöttar upp oss föräldrar.

Linan är skör för Junior likväl att gå på. Men vi har fått det att fungera att han går 1 timme om dagen i resursgruppen där det jobbar 3 pedagoger med 5 elever. Förra veckan gick han alla dagarna. Det har inte hänt på nästan ett år. De gör ett kanonbra jobb med honom där och lyssnar in både oss föräldrar och hur han mår. Sakta sakta slussas han in. I den takt som funkar.

Ordet ”SKYNDA” finns inte. Bara ordet ”lyckas”
‘

Bus med liten Filur

KRAM MAMMA Z
*

Annons

Read Full Post »

Massor av Mumin för barn som mina

‘

Gå in på denna länk för att komma till de 9 objekt som vi har ute på auktioner nu. SÅ fina MUMIN saker.
Och alla pengar som kommer in går oavkortat till GALAN och insamlingen hos HJÄRNFONDEN.
Jag pratar om vårt skötebarn Kung Över Livet som nu SÅ många andra föräldrar, företag och offentliga personer är involverade i.

STÖD DET VI NU GÖR.
För varenda unges skull.
Så de inte behöver falla så hårt som mina killar fick göra.

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Vill

‘

Lusten att engageras har varit minimal. Så mycket som gått på autopilot. Så mycket som krävt kraftansträngning för att genomföras.
Livet som tömt mina reserver. Livet som fortfarande kräver sitt. Kan man bli så urvriden att det blir jobbigt att leva tillslut? Att man väntar i det längsta att vakna upp till en ny dag. När fötterna känns som bly att förflyttas över sängkanten. När matlusten försvunnit och vågen visar åtta kilo mindre sen i våras.

Jag har mitt maraton att springa varje dag. Ibland går det lättare. Så många som står intill och hejar på. Ibland kryper jag fram till mållinjen. Utmattad. Men jag kommer i mål. Varje kväll när sänglampan släcks. Jag har klarat av ännu en dag. Gjort så gott jag kunnat om än i liten dos. Jag har inte gett mig. Klapp på axeln.
Jag vill leva. Vill söka lyckan i det mikroskopiska Vill känna den. Vill finna en mening med att finnas till. Vill se mina barn göra detsamma. Vill förmå dem till det. Vill med mitt engagemang i kungen förmå så många fler unga att göra det.
Bygga broar som bär.

Har en förstående chef, läkare och handläggare på försäkringskassan. Mitt i allt vill jag vara på jobbet men i liten skala tills jag läkt helt. Jag är fortfarande sjuk. Fortfarande bräcklig. Men att bara vara hemma tror jag inte läker mig. Det är ingen vila. Tro mig. Med två barn som behöver massor av min energi och omsorg. Det kan vara som ett arbetspass ifrån solen går upp tills natten tar vid och det blir långt efter midnatt många gånger.
Jag skall nu jobba 45% i fem veckor. Känna mig för. Är jag ute på svag is? Håller den?

Att åka till jobbet första gången på åtta veckor blev tufft. Trots mina mediciner så fick jag panikångest flera gånger på väg till jobbet. Det jobbigaste är när hjärtat skenar iväg. När pulsen når 150. Då blir jag rädd. Då går den ännu fortare och det är då man tror man ska dö igen.
Är helt öppen inför mina kollegor hur jag mår. Tror det underlättar stort. Att jag är trygg med dem. Men väl på jobbet gick det bra. Jag tog hand om mina patienter som jag skulle. Och den ångest som kom var hanterbar om än obehaglig.

Jag kan inte backa. Gömma mig. Även fast det är det enklaste. Jag måste igenom det här. I min takt.
Parallellt med att orka rodda två unga liv som står på spel. Går inte tappa taget om dem då de stundtals hänger utanför stupet och jag krampaktigt håller fast dem.
Plus allt annat som ett liv innehåller.

Show must go on.
Jag har sagt det förr väl?

‘

Tillfälle för att le i morse. Frukostsällskap.
‘
Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

Sömnlöst

Tänk att bara få somna. Såsom jag gjorde förr. Huvudet på kudden utan bekymmer i sinnet. Gjort på en kvart så hängde jag med John Blund till sagornas land. Inte ligga och snurra i timtal. Hinna lösa bekymmer, gräva ner sig i nya. Tänka. Vrida och vända. Och någonstans mitt i allt finna meningen med allt som sker. Det Jobbiga. Uppförsbackarna. Fundera vart Gud finns eller vilken hans plan för allt är. Finns det någon sådan? Manuset. Det utstakade.
Mitt i allt det vakna brukar Sam vara vaken med. Hinna prata med mig om det som upptar hans sinnevärld för stunden. Bekymrar 15 åringen. Ibland måste jag gå upp både en och två gånger till rummet intill. Något han inte kan lösa på egen hand.
Såklart det inverkar på förmågan att kunna somna.

När jag börjar jobba igen blir det enbart nätter och kvällar just därför. Skulle inte fixa att somna vid två-tre tiden för att sedan gå upp fem och jobba en hel dag på det. Oavsett om det är Sam eller mina tankar som håller mig vaken.

00.45 visar klockan. Sam kan inte sova han heller. Blir det en vaken natt för han igen? Blir det tankar som jag behövs för att lotsa rätt? Kommer han snart?
Eller kommer vi båda snart till ro?

Trots allt?

Kram Mamma Z

Read Full Post »

När udden är bruten

.

Naturen har det i sig. Att överleva. Att vara en fighter. Trots dåliga odds aldrig ge upp kampen om att leva.
Sams fågel är ett lysande exempel på det. Trots sin begränsning och den medfödda friheten är berövad så sjunger hon likväl vackert ändå. Lägger ägg för att instinkten säger det. Föra arten vidare. Generera liv.
Vi har det i oss vi med.
Människosläktet. Viljan att överleva hinder. Kämpa vidare. Överleva.

Just idag. I skrivandets stund så vet jag inte vart det tog vägen hos mig själv.
Omständigheter som tar det sista av mig. Udden. När inte lyhördheten eller empatin inte finns där. Och det räcker just nu. När påhopp och kritik blir det jag ser. Det som får ta plats. Jag känner mig allt mindre. Vacklar i min tro på vem jag är och vad jag åstadkommit. Nonchalansen över så mycket som är jag. När man ser förbi det. Inte bekräftar. Ger creed för det. Visar uppskattning om än så liten. Kanske hör det ihop med allt för många erfarenheter de senaste åren ? En uppväxt där hela skoltiden förminskade mig? Talade om att jag existerade men på fel premisser.
Plus allt annat som är omkring mig nu som har med båda mina barn att göra, mitt förhållande, mig själv. Det blir bara för mycket. Svårt att bena upp. Svårt att lösa. Svårt att läka. Då räcker så lite för att få mig att tippa över helt på fel sida gränsen.

Nej. Jag ska försöka lyfta blicken idag. Leta ögonblick som är bra. Lyckliga. Och skaka av mig omgivningens pikar, kritik och pekpinnar. Skaka av mig de som inte bryr sig ett skit.
Tänka på alla de fina som står upp för mig. Backar upp. Och tror på mig.

Låta de ta överhanden ifrån det som drar så mycket energi just nu.

‘

Kram mamma Z

‘

Read Full Post »

Barn i 1000 bitar

‘

Ibland kommer kriget omgående. Det som är så förödande. Det som förstör och förgör på samma gång. På nolltid kastas man omkull av granatsplittret. Krälar fram i ruinerna i hopp av finna skydd. Kanske finna en famn som säger att allt blir bra. Trösta. Blåsa bort det onda.

Fönstret gick sönder ikväll som ett symptom på att något är fel och varit länge. Vinterkylan letar sig in. Frustrationen har nått sin kulmen. Skrivbord har blivit sönderhugget av samma orsak. Dörrar insparkade. Det nyrustade rummet fått stora gapande hål i väggar och tak. Som stirrar lika tomt framför sig som hos 15 åringen som inte längre har en framtidstro gör allt mer. Han vet att efter sommarlovet kommer……ingenting. Att fylla dagarna kan han inte längre på egen hand. All hans vakna tid blir min uppgift att göra meningsfull.
Jag går bet och han vet om det. Vi gråter på varsitt håll och sörjer på olika vis att det är så. Han får mega utbrott. Och det finns så många orsaker till varför de kommer nu likt en tsunami. Utbrotten som har varit få tidigare. Nästintill osynliga. Jag ser dem enbart som ett symtom på att något är väldigt fel och att han inte kan bestraffas för det. Orsak och verkan som han inte kan klandras för. Folk må tycka jag är slapphänt men jag ser det endast som ett kvitto på vad jag påtalat en längre tid kring Sam.

Och jag kan inte läka i min utbrändhet ett skit.

Två barn att rodda i en värld som inte alltid är rustad för dem. Där okunskapen är lika fruktad som draken Tekla i Bröderna Lejonhjärta.

Och någonstans mitt i allt ska jag försöka leva mitt liv. Känna min glädje att få finnas till. Och jag finner det korta stunder innan det mörka tar över igen.
Det är en kamp som få kan förstå. Jag borde vinna bragdguld över det varenda dag. Jag och alla andra som kämpar likadant.

Så mycket mer berör mitt liv just nu. En tiondel hade räckt. Det som anses vara normal dos av lite elände då och då. Det här med Sam är bara en del, om än en rätt stor sådan.

Imorgon har jag möte med min chef, försäkringskassa och läkare. Planering av min hälsa och fortsatta jobb.
Kan man förmå mina barn att flyta igen på livets flod?
Kan man förmå dem att flyta på egenhand?
Mycket av min läkning skulle ske per automatik om så vore.

Det är inte lätt när ens barn går i tusen bitar. Och när de gör det båda två.

‘

Kram Mamma Z
‘

Read Full Post »

Ramminnet överfullt

‘

Har aldrig känt så här tidigare. Att jag inte orkar delge er mina tankar och reflektioner.
Har massvis av dem.
Som bin som surrar i en bi kupa.
Eller är det så att livet innehåller alldeles för mycket just nu? För mycket att ta tag i ? En samlad klump som väger tonvis.
Som bara gör att jag för första gången under mina sju år jag skrivit på denna blogg gör att jag inte mäktar med att skriva.

Ett överfullt ramminne.
Time out från allt skulle sitta fint just nu.
Få befinna sig i ett vakum som inte kräver någonting av mig.

‘

 

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

Tittut

Tittar in för att visa att vi lever.
Massvis händer. Både bra och dåliga saker.

Hjärnan är full med saker jag vill berätta men del inte kan, en del orkar jag inte ta tag i.
Lever en stund i taget. Lever ibland bara minut för minut.

KRAM
MAMMA Z

*

Read Full Post »

Det som inte drabbar dig

‘

Har ett bra möte med skolan. Får veta mindre bra saker som kommer att hända framöver. Hur ekonomin ännu en gång får styra. Att inte se till behoven som elever har i skolan. Barn som mina. Om deras förfall finns i en framtida statistik så syns den inte i den kommunala budget som nu måste gå ihop.
Problemen skjuts på framtiden. Som kan vara förödande.

Jag åker till affären efter mötet och då slår stressen till med full kraft igen. Belastningen som blev för mycket. Hur mitt sinne skriker ”frid” men får ändå inte lämnas ifred. En verklighet som pockar på och som jag inte kan fly ifrån.
En verklighet att tampas med. Känseln försvinner i ansiktet. Den krypande känslan mellan hjärnhinnorna kommer med sitt iskalla bubbel.

Here we go again.

‘

‘

Barn som mina får inte kosta pengar. Får inte belasta samhället.
Tycker det syns tydligt i tabellen vad som prioriteras mest. Vad som är viktigast. Hur snedvridet det är. Men folk skiter i det. Dvs de som inte lever ett liv som jag.
De drabbar inte dem. Så länge inte förödelsen blir personlig ser man gladerligen att plånboken rymmer några hundra mer. Gärna till de som redan har det bra ställt. Girigheten som slingrar sig in i var mans hem likt en pytonorm och tar plats.
Att mina barn är som de är beror mestadels på att jag är en mjäkig mamma. Att jag inte är tillräckligt konsekvent. Att jag inte låter medicinera dem så att de blir fungerbara. Jodå. Jag har fått hört det både nu och förr. De trångsynta ser inte i det större perspektivet. Ser bara till sin egen bakgård. Och huvudsaken är att allt är bra där. Allt annat förfall är andras fel. Att de kostar pengar.

Det är mitt fel.

Jaja. Nog med elände.

Kan glädjande berätta att grabbarna har börjat vara mer med tillsammans med varandra nu. Igår tex satt jag, Sam och Junior och byggde ett gediget pussel. Supermysigt. Vi har varit i skogen en del ihop och nu har de börjat spela samma spel och sitter och pratar med varandra på skype. Sam två våningar ovanför Junior. Så härligt om de kan börja ha utbyte för varandra igen. Istället för att de sitter ensamma på varsitt ställe i huset som det ofta har varit. I skrivandets stund hör jag hur nöjda de är på varsitt håll via varandras sällskap och spel.

” Just nu är en lycklig stund”
Så viktigt att känna in och koppla av för några andetag.

‘

KRAM
MAMMA Z

‘

Read Full Post »

Kriget i det tysta

‘

Ni glömde bort oss. Mig och mina barn. Lite halvhjärtat fanns ni där för oss. Men inte fullt ut i den skala som behövdes.
Nu vandrar vi i en öken. Törstiga och på blödande fötter. Samhället det fina som höll oss hårt i handen en gång har släppt taget. Och jag har tappat lusten helt till det som kallas för att leva just nu. Allting har sitt pris till slut.

Jag har kostat pengar för samhället därför att det var samma samhälle som tillslut gjorde mig sjuk. Golvad och nerslagen. Tryckte mig hårt ner i marken när jag skulle resa mig upp gång på gång.
Landet Sverige jag älskar på så många sätt. Landet Sverige som misslyckats med mig och kampen för mina barn. Som likt en cancer svulst letade den sig in i mitt liv och lämnade mig inte ifred. Okunskapen och handlingsförlamningen.
Mitt Waterloo att besegra. Mitt krig. Min kamp.
Den gjorde mig sjuk tillslut. Satte mitt liv på spel.

Jag har kostat samhället massor av pengar. Ambulansfärder. Akutbesök. Läkarbesök hos specialister. Utredningar som varit gedigna. Undersökningar. Sjukskriven i omgångar då hälsan varit som ett opålitligt midsommarväder.

So what?

Man tror att all hjälp finns. Att allt vad forskning säger finns som en röd tråd genom allt. Att alla fina lagar efterlevs. Kunskap tas tillvara. Att behoven blir sedda. Blir åtgärdade på rätt sätt. Att mina barn skulle ha samma rättigheter som andra barn. Få leva och existera på samma premisser. Möta samma framtid.
Jo man tror så mycket innan man själv är där. Tar det föregivet. Innan man ser att lagtexten kan vi göra pappersdrakar av och låta flyga fritt långt bort. För de har inget värde ändå när allt sätts på prov. När det kommer till kritan. När mina barn föds med diagnoserna adhd och Asperger. När lagen säger så mycket vackert då om dem. När sanningen är den motsatta. När man som förälder får kämpa och kämpa för minsta småsak. Hela spektrumet.
Klart som fan orken tryter. Att man blir skör för sedan gå itu. Ligga utspridd i tusen skärvor.

Om inte mer.

Helhetssynen. Det övergripande. Den saknas idag och Sverige ter sig vara fattigare i mina ögon sett nu. Vi som gärna slår oss för bröstet hur bra allting är. Hur duktiga vi är. Jojo.
När jag ringer 112 för att hjärtat tokskenar och jag tror jag kommer att dö är det ingen annan än ambulanssjukvårdarna som ser mig. Som bryr sig. Det stressutlösta som visar sig vara ofarligt för stunden men skadligt på sikt.
Vart finner jag en haverikommission? Vart finner jag de ansvariga? De som gjorde att jag hamnade här i utbrändhetens gränsland.
De som bär skulden till att ett av mina barn blev deprimerad och tappade tron på sig själv och framtiden att självmord var enda vägen ut ur allt? Att de andra barnet inte fick optimal skolgång och nu går ut grundskolan med betyg i ett ämne. Vilken framtid möter han då? När han nu skall slå sig fram bland andra unga som har helt andra förutsättningar? Sist i kön. Utdömd på förhand.
Gallringssystemet som har gjort sitt.

Och där står jag. Mamman.
Blodig efter spåren av mångårig kamp. Blöder än. Kampen är inte över i landet det fina. Där det pågår krig i det tysta. Som få ser och vet om. Vet vår Stadsminister om det? Ser han handgranaterna som kastas? Offren som bärs ut på bår ?
De omplåstrade. Kanske repareings dugliga. Limmas ihop för att hålla ett litet tag till.
För några fajter till innan allt faller för gått. Hamnar i ruiner som ingen ser. Ingen gör något åt.

Ingen visste fanns.

‘
KRAM
MAMMA Z

*

Read Full Post »

Triss i kärlek

‘

Filur.
Älskade katt. En av tre.
Tacksam att han kom till oss i somras. Denna nyfikna katt. Stundom ihärdiga. Som älskar att kura i mitt knä då jag väl sitter still.

Lika tacksam är jag för de andra katterna som vi hämtade hem ifrån Dalahästens rike förra sommaren.
Såklart.
.
.

Dolan är den katt som är lugnast. Som ligger invid mina fötter om nätterna. Som slickar mina händer för att visa sin kärlek.

Han blev sjuk på 2013:s sista dagar. Så pass att jag fick uppsöka distriktsvetrinärerna som hade jouröppet. En jobbig böld som värkte, var inflammerad och vätskade. Blev ett kirurgiskt ingrepp och penicillin. Tratt runt halsen och utegångsförbud.
Stackars katt. Åh som vi led med honom. Men nu är han bättre och det verkar som om han är mer kelsjuk än tidigare för att visa sin tacksamhet mot mig för all hjälp han fick. 

‘

.

Och så har vi Diablo.
Juniors katt. Den som känner mest på sig när han mår dåligt och behöver närhet. På nyårsaftonen kom han inte hem för natten pga allt smällande ute. Junior var utom sig av oro och kunde inte somna fram på småtimmarna först. Hans allt var borta.
Men han kom hem. Diablo. När nattens skrämmande läten och underliga ljussken var borta. När allt var som vanligt vågade han sig hem till Ohana maison igen.
Och ingen var lyckligare än Junior just då.

.

‘

Tänk att det blev triss i katter.
Triss i kärlek. Som ger kärlek varje dag. Närhet. Ömhet. Glädje. Omsorg.

Tacksam.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

Svindlande höjder

.
Sjukskriven i 14 dagar till. Ska sedan prova på att jobba 50% under fyra veckor. Utvärdera. Funkar det? Går det åt rätt håll?
Många frågetecken än kring mycket. Har börjat bena i jobba saker. Nödvändiga sådana. En i taget. Beta av bit för bit. Be tusen böner kring killarna. Kring samhällets förmåga att backa upp på dem.
Går som på lina högt ovanför marken.
Det svindlar. Höjden skrämmer. Framtiden likaså.

Kram mamma Z

Read Full Post »

Tusen böner mot skyn

.

Tänkte på det vid tolvslaget. Önskningarna om kommande målgångar 2014. Vi påbörjar projekt, vill förverkliga och sjösätta dem och se dem segla ut på möjligheternas hav.
Vi sänder upp rislyktor med en önskan om ett bra år. Som ger oss tillräckligt med motivation för att vilja och orka leva det.
Himlen var full i natt av önskningar. Små lyktor som steg mot syn med medskickade önskningar inför framtiden. Innehöll hopp och förtröstan.
Min lyckta gjorde detsamma.
Innehöll tusen böner om en och samma sak.
”Låt det vända. Vänd skutan på det stormiga hav vi befinner oss på. För in oss till lugn och skyddad vik och ge oss det vi behöver mest. Sinnesro och fungerbara lösningar kring killarna”

Vi fick en fin nyårsaftonskväll. Vännen ifrån Uppland kom och det blev djupa samtal och befriande skratt samtidigt. God mat. Gott vin.
Idag lurade Sam med oss alla till morfar skogen och vi grillade korv. Mysigt faktiskt. En bra start på det nya året.

Imorgon ska jag till en ny läkare med mina symptom och bedömning om fortsatt sjukskrivning.
Det är som att ha ett benbrott just nu utan tillgång till röntgen. När är det tillräckligt läkt för att gå på? Hur hållbart?

Det är dumdristigt att gå en mil nu om det inte är läkt än.

‘

‘
Kram Mamma Z

*

Read Full Post »