Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for januari, 2014

Tittut

1606878_10152240578242275_771194212_n
Tittar in för att visa att vi lever.
Massvis händer. Både bra och dåliga saker.

Hjärnan är full med saker jag vill berätta men del inte kan, en del orkar jag inte ta tag i.
Lever en stund i taget. Lever ibland bara minut för minut.

KRAM
MAMMA Z

*

Annonser

Read Full Post »

IMG_4281[1]

Har ett bra möte med skolan. Får veta mindre bra saker som kommer att hända framöver. Hur ekonomin ännu en gång får styra. Att inte se till behoven som elever har i skolan. Barn som mina. Om deras förfall finns i en framtida statistik så syns den inte i den kommunala budget som nu måste gå ihop.
Problemen skjuts på framtiden. Som kan vara förödande.

Jag åker till affären efter mötet och då slår stressen till med full kraft igen. Belastningen som blev för mycket. Hur mitt sinne skriker ”frid” men får ändå inte lämnas ifred. En verklighet som pockar på och som jag inte kan fly ifrån.
En verklighet att tampas med. Känseln försvinner i ansiktet. Den krypande känslan mellan hjärnhinnorna kommer med sitt iskalla bubbel.

Here we go again.

484802_10152238697622275_837784725_n

Barn som mina får inte kosta pengar. Får inte belasta samhället.
Tycker det syns tydligt i tabellen vad som prioriteras mest. Vad som är viktigast. Hur snedvridet det är. Men folk skiter i det. Dvs de som inte lever ett liv som jag.
De drabbar inte dem. Så länge inte förödelsen blir personlig ser man gladerligen att plånboken rymmer några hundra mer. Gärna till de som redan har det bra ställt. Girigheten som slingrar sig in i var mans hem likt en pytonorm och tar plats.
Att mina barn är som de är beror mestadels på att jag är en mjäkig mamma. Att jag inte är tillräckligt konsekvent. Att jag inte låter medicinera dem så att de blir fungerbara. Jodå. Jag har fått hört det både nu och förr. De trångsynta ser inte i det större perspektivet. Ser bara till sin egen bakgård. Och huvudsaken är att allt är bra där. Allt annat förfall är andras fel. Att de kostar pengar.

Det är mitt fel.

Jaja. Nog med elände.

Kan glädjande berätta att grabbarna har börjat vara mer med tillsammans med varandra nu. Igår tex satt jag, Sam och Junior och byggde ett gediget pussel. Supermysigt. Vi har varit i skogen en del ihop och nu har de börjat spela samma spel och sitter och pratar med varandra på skype. Sam två våningar ovanför Junior. Så härligt om de kan börja ha utbyte för varandra igen. Istället för att de sitter ensamma på varsitt ställe i huset som det ofta har varit. I skrivandets stund hör jag hur nöjda de är på varsitt håll via varandras sällskap och spel.

” Just nu är en lycklig stund”
Så viktigt att känna in och koppla av för några andetag.


15 SEPT
KRAM
MAMMA Z

Read Full Post »

IMG_4855[1]

Ni glömde bort oss. Mig och mina barn. Lite halvhjärtat fanns ni där för oss. Men inte fullt ut i den skala som behövdes.
Nu vandrar vi i en öken. Törstiga och på blödande fötter. Samhället det fina som höll oss hårt i handen en gång har släppt taget. Och jag har tappat lusten helt till det som kallas för att leva just nu. Allting har sitt pris till slut.

Jag har kostat pengar för samhället därför att det var samma samhälle som tillslut gjorde mig sjuk. Golvad och nerslagen. Tryckte mig hårt ner i marken när jag skulle resa mig upp gång på gång.
Landet Sverige jag älskar på så många sätt. Landet Sverige som misslyckats med mig och kampen för mina barn. Som likt en cancer svulst letade den sig in i mitt liv och lämnade mig inte ifred. Okunskapen och handlingsförlamningen.
Mitt Waterloo att besegra. Mitt krig. Min kamp.
Den gjorde mig sjuk tillslut. Satte mitt liv på spel.

Jag har kostat samhället massor av pengar. Ambulansfärder. Akutbesök. Läkarbesök hos specialister. Utredningar som varit gedigna. Undersökningar. Sjukskriven i omgångar då hälsan varit som ett opålitligt midsommarväder.

So what?

Man tror att all hjälp finns. Att allt vad forskning säger finns som en röd tråd genom allt. Att alla fina lagar efterlevs. Kunskap tas tillvara. Att behoven blir sedda. Blir åtgärdade på rätt sätt. Att mina barn skulle ha samma rättigheter som andra barn. Få leva och existera på samma premisser. Möta samma framtid.
Jo man tror så mycket innan man själv är där. Tar det föregivet. Innan man ser att lagtexten kan vi göra pappersdrakar av och låta flyga fritt långt bort. För de har inget värde ändå när allt sätts på prov. När det kommer till kritan. När mina barn föds med diagnoserna adhd och Asperger. När lagen säger så mycket vackert då om dem. När sanningen är den motsatta. När man som förälder får kämpa och kämpa för minsta småsak. Hela spektrumet.
Klart som fan orken tryter. Att man blir skör för sedan gå itu. Ligga utspridd i tusen skärvor.

Om inte mer.

Helhetssynen. Det övergripande. Den saknas idag och Sverige ter sig vara fattigare i mina ögon sett nu. Vi som gärna slår oss för bröstet hur bra allting är. Hur duktiga vi är. Jojo.
När jag ringer 112 för att hjärtat tokskenar och jag tror jag kommer att dö är det ingen annan än ambulanssjukvårdarna som ser mig. Som bryr sig. Det stressutlösta som visar sig vara ofarligt för stunden men skadligt på sikt.
Vart finner jag en haverikommission? Vart finner jag de ansvariga? De som gjorde att jag hamnade här i utbrändhetens gränsland.
De som bär skulden till att ett av mina barn blev deprimerad och tappade tron på sig själv och framtiden att självmord var enda vägen ut ur allt? Att de andra barnet inte fick optimal skolgång och nu går ut grundskolan med betyg i ett ämne. Vilken framtid möter han då? När han nu skall slå sig fram bland andra unga som har helt andra förutsättningar? Sist i kön. Utdömd på förhand.
Gallringssystemet som har gjort sitt.

Och där står jag. Mamman.
Blodig efter spåren av mångårig kamp. Blöder än. Kampen är inte över i landet det fina. Där det pågår krig i det tysta. Som få ser och vet om. Vet vår Stadsminister om det? Ser han handgranaterna som kastas? Offren som bärs ut på bår ?
De omplåstrade. Kanske repareings dugliga. Limmas ihop för att hålla ett litet tag till.
För några fajter till innan allt faller för gått. Hamnar i ruiner som ingen ser. Ingen gör något åt.

Ingen visste fanns.


IMG_8779[1]KRAM
MAMMA Z

*

Read Full Post »

Triss i kärlek

1530420_10152230578802275_2022019120_n

Filur.
Älskade katt. En av tre.
Tacksam att han kom till oss i somras. Denna nyfikna katt. Stundom ihärdiga. Som älskar att kura i mitt knä då jag väl sitter still.

Lika tacksam är jag för de andra katterna som vi hämtade hem ifrån Dalahästens rike förra sommaren.
Såklart.
.
1499608_10152218064167275_931092843_n (1).

Dolan är den katt som är lugnast. Som ligger invid mina fötter om nätterna. Som slickar mina händer för att visa sin kärlek.

Han blev sjuk på 2013:s sista dagar. Så pass att jag fick uppsöka distriktsvetrinärerna som hade jouröppet. En jobbig böld som värkte, var inflammerad och vätskade. Blev ett kirurgiskt ingrepp och penicillin. Tratt runt halsen och utegångsförbud.
Stackars katt. Åh som vi led med honom. Men nu är han bättre och det verkar som om han är mer kelsjuk än tidigare för att visa sin tacksamhet mot mig för all hjälp han fick. 


525522_10151523107442275_2117430261_n

.

Och så har vi Diablo.
Juniors katt. Den som känner mest på sig när han mår dåligt och behöver närhet. På nyårsaftonen kom han inte hem för natten pga allt smällande ute. Junior var utom sig av oro och kunde inte somna fram på småtimmarna först. Hans allt var borta.
Men han kom hem. Diablo. När nattens skrämmande läten och underliga ljussken var borta. När allt var som vanligt vågade han sig hem till Ohana maison igen.
Och ingen var lyckligare än Junior just då.

.
1535571_10152215498762275_260586942_n

Tänk att det blev triss i katter.
Triss i kärlek. Som ger kärlek varje dag. Närhet. Ömhet. Glädje. Omsorg.

Tacksam.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

Svindlande höjder

20140103-185816.jpg
.
Sjukskriven i 14 dagar till. Ska sedan prova på att jobba 50% under fyra veckor. Utvärdera. Funkar det? Går det åt rätt håll?
Många frågetecken än kring mycket. Har börjat bena i jobba saker. Nödvändiga sådana. En i taget. Beta av bit för bit. Be tusen böner kring killarna. Kring samhällets förmåga att backa upp på dem.
Går som på lina högt ovanför marken.
Det svindlar. Höjden skrämmer. Framtiden likaså.

Kram mamma Z

Read Full Post »

20140101-172542.jpg

.

Tänkte på det vid tolvslaget. Önskningarna om kommande målgångar 2014. Vi påbörjar projekt, vill förverkliga och sjösätta dem och se dem segla ut på möjligheternas hav.
Vi sänder upp rislyktor med en önskan om ett bra år. Som ger oss tillräckligt med motivation för att vilja och orka leva det.
Himlen var full i natt av önskningar. Små lyktor som steg mot syn med medskickade önskningar inför framtiden. Innehöll hopp och förtröstan.
Min lyckta gjorde detsamma.
Innehöll tusen böner om en och samma sak.
Låt det vända. Vänd skutan på det stormiga hav vi befinner oss på. För in oss till lugn och skyddad vik och ge oss det vi behöver mest. Sinnesro och fungerbara lösningar kring killarna”

Vi fick en fin nyårsaftonskväll. Vännen ifrån Uppland kom och det blev djupa samtal och befriande skratt samtidigt. God mat. Gott vin.
Idag lurade Sam med oss alla till morfar skogen och vi grillade korv. Mysigt faktiskt. En bra start på det nya året.

Imorgon ska jag till en ny läkare med mina symptom och bedömning om fortsatt sjukskrivning.
Det är som att ha ett benbrott just nu utan tillgång till röntgen. När är det tillräckligt läkt för att gå på? Hur hållbart?

Det är dumdristigt att gå en mil nu om det inte är läkt än.

20140101-175646.jpg


Kram Mamma Z

*

Read Full Post »

« Newer Posts