Hur det var, hur det är och hur det blir

.

Idag begravs mammas sambo. Han som blev en del av mitt liv under 18 år. Många tankar tänkte kring livet såklart. Hur det var och hur det blev. Hur det kommer att bli.
Livet. Hur tar vi vara på den gåvan att leva. Att vi fick det? Tankar jag kämpat med ett tag. Tankar som ryms när livet pressas ut till det yttersta. När påfrestningarna blir utöver vad som borde vara rimligt. Hur vill jag leva mitt liv och vad är rimligt när spelreglerna inte går ihop?

Jag har försökt att göra mitt bästa trotts rådande omständigheter. Har inte alltid orkat när annat tagit min kraft. Men att göra det man kan och att andra ser det. Förstår och stöttar upp. Hjälper istället för stjälper. Att vara utbränd är ingen lätt match. Vissa dagar finns energin andra dagar sinar den rejält. Och mitt i allt skall lyckan finnas. Glädjen av att finnas till. Jag jobbar på det och det har lättat något.
Stunderna som innehåller harmoni i skogen med båda killarna.
Den kortvariga lyckan.
Den som utgör en sådan stor och viktig pusselbit i livet.

Begravning i dag som sagt. När man minns den som har levat.
Tar farväl av en relation som lämnar saknad och fina minnen.

Kram mamma Z

Annons

Read Full Post »

Biljettsläpp för galan

Äntligen äntligen äntligen.  Det som började med en tanke, ett frö gick att förverkliga.
Är så MEGASTOLT över vad vi tillsammans gjort. Att vi gör det här för varenda unge.

Ni kommer väl? Skynda er för de går åt fort!!
Biljetter finns att köpa HÄR
.

‘

KRAM MAMMA Z
*

 

Read Full Post »

När en dröm kan bli sann

‘

Det är snart snart som en dröm ska slå in. Snart snart som ni får ta del av den. Låta se hur en tanke som fanns här på bloggen för 2 år sedan fick luft under sina vingar. Hur då många fler kände som jag och hur vi gick samman för att främja förändring kring barn som mina. Det är vår gemensamma dröm som skall ut i offentlighetens ljus.
Jag pratar såklart om galan.

När så mycket börjar falla på plats. När vi ser hur tankar blir till ord och handling.
Det var inte omöjligt. Krävde bara massor av samarbete, lyhördhet och kämpar glöd.
Vad hade jag varit utan kungen och den energi den ger mig? Den länk som den är ut i världen. Där jag kan lägga så mycket sorg, frustration och hopplöshet för att motverka dessa krafter. För att göra något bra av det. Inihelsicke bra. Och lära känna sådanna fantastiska mammor runt om i Sverige.

När jag vaknade efter nattpasset i fredags ville jag inget hellre än att somna om och vakna flera veckor senare. Det hade hänt en urjobbig grej med Sam och allt bottnar i det jag berättat om tidigare. Gör så ont i mamma hjärtat över hur han mår och tänker över livet. Samtidigt som det gör mig pissförbannad.

Kan lova att vår gala verkligen behövs så att barn i en framtid inte skall behöva må som vår fina kille.
‘

 

Längtar efter sommaren så varenda cell i kroppen börjar få kramp.

Kram mamma Z

Read Full Post »

När ormen inte ger det största obehaget

‘

Det är inte Sams orm som ger mig krypningar. Ger obehag och lust att springa långt bort tills man är utom fara. Nej. Det är den sits som Sam har hamnat i. Den nedåtgående spiralen. När dagen är en enda lång väntan på att vara över och nästa dag är densamma. När tomheten ekar och det är svårt att finna en vettig sysselsättning. När jag ser hur han lider av det. När jag försöker att hjälpa men inte förmår hela vägen fram.
Vad fan gör man då? Mer än att må dåligt själv i varenda cell. Uppepå allt annat som hänger hack i häl just nu.

Kämpar så att se det positiva. Knycka korta stunder av lycka. Ibland mikroskopiska.

Junior ville åka till blomaffären i Tisdags. Gå in och köpa blommor till mormor. Ta en fika för att lindra hennes sorg och saknad. Såklart att vi gjorde det.
Sam följde med för första gången på nästan 2 år hem till henne.
Just där och då fanns en lycklig stund. Mitt i bland all bedrövelse. Mina fina killar invid mormor och skrattade gott stundtals.

Önskar fler av dem. De bra stunderna. Inte bara att de är så svårfångade och få.

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

Blott en dag ett ögonblick i sänder

‘

Vårfåglarna kvittrar. Marken börjar lukta mylla. Solen värmer.
Årets första kaffestund ute. Junior grillar korv till lunch. Äntligen börjar himlen öppna sig. Låter oss se sol och den djup blåa himlen som varit borta allt för länge.

Det blir tusen tankar tänkta kring livet på min ute stund. Mer än vanligt. Det blir så när en älskad anhörig dör. Tankarna om varför vi lever och hur vi förvaltar det. Livet. Dagarna. De som gör att det är värt att leva. All strävan. Kampen. Viljan och lusten att finnas till. Att få finnas till.
Jag pratar en hel del om det med min läkare på mottagningen för såna som jag. Den utbrända skaran. Pratar om hur pass slut en kropp kan bli på sikt av stress och press. Hur trött man kan bli av att leva. Att man tillslut inte ens vill det. Fast man samtidigt vill leva, men inte förmår hitta lusten och alla skälen till det.

En barndomsvän till mig kommer förbi på kaffe under helgen. Som jag inte sett på jättemånga år förutom på facebooks statusar. Det blir så när Sverige är ett avlångt land att bo i. Vi kommer att prata om det. Livet. Hamnar djupt i våra samtal. Reflektionerna många. Innerligheten stor. Lite häftigt hur mina egna tankar och känslor speglas så klart i någon annan. Hur de får ventileras. Vridas och vändas på. Säkert var det menat så.
Mamma var förbi en sväng och fick träffa henne med. Sist var för över 30 år sedan så det blev en härlig överraskning för min mamma som minns henne som en liten fnissig tjej med pippilottor i håret.

Nu är det en tung tid för mamma min. Så mycket praktiskt att ta tag i och jag har hjälpt henne med att ringa några samtal. Och sedan sorgen och saknaden på det. Tur att hon har killarna att engagera sig i emellanåt. Skingra tankarna kring.
Idag har Junior ringt henne och sade att det blir middag här så hon slipper sitta själv att äta. Så fint gjort.

Blott en dag ett ögonblick i sänder.
Gäller för så många av oss. På olika vis. Av olika orsaker.

–

Kaffe smakade gudomligt ute i Ohana Garden igår

KRAM Mamma Z
*

 

Read Full Post »

Någonstans fortsätter din färd..

‘

Efter en lång tids sjukdom dog mammas sambo igår. Fortsatte sin färd på vägen vi levande inte har en aning om vart de bär.
Så förunderligt livet blir.
Inte alls som önskat. Förkortat med bra många år. Att bli snuvad på hela sin ålderdom. Allt som komma skulle. Vi pratade om det han och jag förra veckan senast. Vårt sista samtal som blev ett fint sådant. Kramen jag för alltid kommer att minnas där på sjukhussalen.

Mamma träffade honom för 19 år sedan. Under den tiden har jag lärt känna honom och han har blivit en del av oss. Han var den som såg killarna nyfödda på BB. Som var med på vårt bröllop. Alla jular firade tillsammans. Midsommaraftnar. Födelsedagar. Grillkvällar. Alla skratten. Hjälpsamheten.

19 år. Det är nästan halva mitt liv. Så klart att det känns fast vi inte hade några blodsband. Men man kan knyta an till en annan människa likväl ändå.

Tack för allt.
Tacksam att jag fick lära känna dig och bli en del av ditt liv.

‘
‘
Det är något bortom bergen, bortom blommorna och sången, det är något bakom stjärnor, bakom heta hjärtat mitt.
‘
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Nu räcker det väl med alla djuren ?

Read Full Post »

Åter patient

Skall få fler verktyg för att hantera livet. För att överleva. För att behålla den energi som är min. Som jag behöver för att rodda allt. För att inte bli sjuk av min stress. Slippa ambulans färder. Slippa panikångesten.
Här är man proffs i utbrändhetens djungel. Läkare, sjuksköterska, psykolog och sjukgymnast. Samhället i övrigt borde vara proffs på barn som mina. Jag hade inte suttit i väntrummet annars. Kampen jag fått haft allt för länge med dem, främst för Sam.

Enligt Svensk lag är han berättigad ett tionde grundskole år. Skolverket har läst lagen för mig men säger i samma andetag att det är upp till varje kommun hur den tolkas. Jag kan och ska inte släppa den tanken om nu det är Sams överlevnad här och nu. Men det kostar på. Kraften jag behöver till att läkas går åt till så mycket annat.

Undrar vad de säger om det här på enheten som kan utbrändhet allra bäst.

Kram Mamma Z

Read Full Post »

Tillbaka i skolan

‘

Får hem ett mail från Juniors lärare. Det jag läser trodde vi för ett halvår sedan var ren utopi. Att det aldrig skulle gå. Men vi gjorde rätt kring Junior. Fick en kanonbra hanledning av bup. Tålamod och fingertoppskänsla. Både från oss och skolan. Men framförallt.

Att Junior blev lyssnad på.

Han blev hemma sedan påsklovet i klass sex förra året. Då tog det bara förmycket emot. Saker och ting blev utanför hans kontroll. Panikångest och depression som tog tid att läka. Att låta han hitta tillbaka till att bli det bekymmerlösa barn han en gång varit.
Nätter som blev outhärdliga. Tårar som rann och en önskan om att aldrig mer behöva vakna upp när en ny dag kom.
Det har varit ett tufft jobb som få kan förstå. Att försöka förmå han tillbaka till skolan gång på gång och han mådde allt sämre av det. Tills jag själv sade stopp. Någonstans måste man dra den osynliga gränsen när det är nog. När ett barn inte kan pressas mer. Måste få andrum. Tid att återhämta sig. Tid för att slippa känna pressen. Alla måsten.

Succesivt vände det. Myrstegen. Vi lät han lyckas i små portioner. Pratade en massa. Fanns där tätt intill och försökte förgylla hans liv så gott det bara gick. Väcka livsandarna till liv igen.
‘

‘

Vi började med att ta kort på skolan. Skolvägen. Hur den skulle se ut för honom. Vad han skulle säga om han träffade någon han kände igen. På vilket smidigaste sättet var att gå in i byggnaden när ingen annan elev fanns på skolgården.
Gav han strategier. Läraren från resursgruppen kom hem några gånger. Hade hemma skola. Började ha skype skola en gång om dagen. Utökade det till två gånger om dagen. Blev en timme sammanlagt. Övergick ifrån chatt till att prata över skype. Och hela tiden höll vi på tiderna. Sova i tid och gå upp i tid. Inte bryta rutiner.

En dag ville han själv plötsligt gå till skolan. När det var tomt på andra elever även på resursgruppen. Jag följde med. Nästa gång hade han lektion på 30 minuter och jag satt med i samma rum. Nästa gång satt jag i rummet intill. Tredje gången satt jag ute i trapphuset och fjärde och femte gången likaså. Men den sjätte släppte jag av han i bilen och satt kvar i den och väntade. Likaså med den sjunde och åttonde gången. Den nionde gången åkte jag och tankade bilen under tiden. Den tionde gången åkte jag hem för att sedan hämta honom en timme senare.

Idag har vi en kille som går alla fem dagarna. En timme om dagen. Vi skall sakta utöka tiden. Nu börjar det vara skoj med skola. Inte det jobbiga och nu kan han vara med de andra grabbarna på resursgruppen utan att det ger svår ångest. Visst kommer bakslagen då han inte förmår att gå. Men de är väldigt få.

Han älskar matte. Tycker det är kul för han känner att han kan. Att han fixar det. Skolan är inte körd. Som han trodde för ett år sedan.

Men allt måste fortfarande ske på hans premisser och med lagom krav nivå.
Tänk att det gick att komma tillbaka. Fast det tog nästan ett år att göra det. Och var tvunget så.
‘

Tillsammas ska vi fixa det här äslkade unge
*
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Egentid 48 timmar

Tog tåget bort. En kort flykt ifrån vardagen. Bort till gemenskap, skratt, värme och ett enormt driv då styrelsen för Kungen samlades i huvudstaden. Planering för galan i huvudsak. Lämna tunga tankar hemma och lägga fokus på annat. Skönt. Välbehövligt. Egentid. Och hade bara vid ett tillfälle känning av min utbrändhet som jag kunde hantera. Ogillar såklart att det finns där som ett hotande rovdjur om natten. Men det var hanterbart och kommer på sikt att försvinna. Förhoppningsvis. Precis som så mycket annat hoppas jag bara att det blir bättre.

I morgon är en annan dag. Och snart har vi en gala att genomföra..

Kram Mamma Z

Read Full Post »