Farväl med ljusglimt

.

Något som varit en ren omöjlighet för bara ett år tillbaka i tiden hände på gårdagens fina begravning. Båda killarna följde med för att ta ett farväl av den man som varit deras mormors livskamrat så länge de kan minnas.
De satt långt bak i kyrkan tillsammans med My Love. Gick inte fram till kistan. Men de var där utan betänkligheter. Utan att backa. Ändå fanns det fullt med folk i kyrkan, ändå var det en jobbig stund.

Tänk vad tid kan förmå dem att mogna i sin takt, med vårt stöd och uppmuntran. Våran fingertoppskänsla.
Med myrsteg lät vi dem gå utan att skynda på. Nästan parallellt med varandra men på olika stadium och olika takt.

Nu hade de varandra att ty sig till.
Även kyrkkaffet var de med på. Säkert för att ge sin älskade mormor stöd. Säkert för att hedra han som dog alldeles för tidigt.

En underlig känsla. Vi var en samlad familj som gjorde sådant som andra bara gör utan att reflektera över det. Minns inte när det hände sist.
Så glad för mina killar att de funkade. Att det fick dem att växa lite mer och inse att det går att vara ute bland folk. Att säga hej sedan räcker det så. Glad mitt i alla tårar och ledsamhet.

Men vad sorgligt ett farväl kan bli.
Min fina mamma som mist sin livskamrat. En del av hennes sorg blir ju också min. När jag ser hur ont saknad kan göra.
Lovar att ALS är en jävla sjukdom. Och att se någon man tycker om bli så sjuk som han blev. Beundrar henne för allt det fina hon gjorde för han i livets sista tid. Hjälpte han så pass mycket att hennes behov försvann helt. Allt kom att kretsa kring honom och det blir så självklart att det blir så i en sådan svår sits.

Själv minns jag kramen jag fick av honom veckan innan han dog. När min kalla kind efter en rask promenad till sjukhuset mötte hans varma kind.
Minns hur vi pratade om svåra saker. Och mitt i allt så frågar han mig.
”Hur går det för pojkarna då”

Jo. Det fick han svaret på idag.

Det går sakta sakta framåt.

Kram Mamma Z

‘

Annonser