.
Nu är det graderat. Utstuderat. Vad det är jag fått därför att livet gått för hårt åt. Det har varit stormbyar jag inte kunnat söka skydd ifrån. Kampen för mina barn fick sitt pris till slut. Livet där jag dränerades mer på energi än fick.
Jag talar högt om det. Mina 2 ½ diagnoser. Skäms inte ett dugg. Varför skulle jag? Mer än tycker det är fördärvligt att jag främst hamnade här därför att samhället är dåligt rustat att ta hand om barn som mina. För dåligt påläst. Att hjälpa mig. Nej det har snarare motverkat mig.
Jag blev sjuk. Tömd på livets låga. Det gick så långt att jag tidvis inte hade lust att leva. Men det har vänt men satan att det kommer att ta tid att läka.
Och jag kommer inte att bli den samma som förr. Sjukdomen får mig att inse en hel del. Sålla bort det som går. Se det lilla lilla som kan göra mig lycklig om så för ett andetag.
Omvärdera mig själv en hel del. Inte nedvärdera såsom stressen tillåtit mig göra. Ju mindre jag kunnat prestera och hanterat desto mer värdelös har jag känt mig. Stundtals urusel och sög på allt. Gjort saker halvhjärtat. Inte allt, men mycket och det kan räcka för att bryta nacken och självkänslan.
Nu då? Nu när expertisen är inkopplad. Stress teamet. De som kan det här. De som förstår och har en karta att ge mig så att jag hittar vägen tillbaka till hälsa. Den långa vägen där inga genvägar finns. Där det inte går att lifta utan att jag måste ta steg för steg och göra mycket arbete själv. Jodå, EPM som de heter, kommer att hjälpa mig med det allra jobbigaste nu och det är min panikångest som kom lika fel som Putin kommer in i Ukraina just nu.
Sedan skall jag studera mindfullness på egen hand och utöva det plus så mycket jag fick med mig i bagaget ifrån den 3 veckor långa ”stress kursen” jag fick gå i höstas. Dessutom väntar en längre sjukskrivning på halvtid verkar det som. Jodå. en gedigen handlingsplan finns.
‘
Nyttig lunch idag med vegetarisk macka. Himmelskt god!
Och själavårdande litteratur att läsa!
‘
Tänk att det tog 4 år att få rätt hjälp. När jag blivit utredd så mycket som det bara går på ett hjärta. När man inte nystade vidare utan bad mig ta en Alvedon när det gjorde som ondast i hjärtat. Inte tänkte varför det gjorde ont och krampade och hur den stress känslan kunde utebli.
Fick träffa en massa stafett läkare genom tid. Alla med olika läror. Som inte ens visste vad adhd på ett barn innebar att ha.
”Adhd vad är det” eller ” kan du inte byta liv då får du byta jobb. Jag kan då inte sjukskriva dig om du har ett stressigt jobb och du vägrar byta”
En annan läkare skickade med mig Nitro spray att ta när kärlkrampen den stressutlösta blev som värst. Inte ett ord om behandling att motverka stress. Att förgöra den innan den hann förgöra mig.
Det var den underbara akutläkaren som tjänstgjorde i Köping i sommars natt som väckte liv i mig. Vad som höll på att hända. Hur nära branten jag började att vara.
Nej, ambulansfärden var bra att jag tog in, sade han. 112 ska man slå när man tror att man håller på att dö. Innan man kan avfärda det falska alarmet. Men stress på sikt KAN verkligen vara orsaken till en allt för tidig död. Och då kanske man inte hinner ringa 112 ens.
Hur vill jag ha det, frågade han mig med vänliga bruna ögon.
Ja. Hur fan vill jag ha det?
‘
‘
Vi kör en #selfie jag och katterna 🙂
Tack för att ni läser och följder den brokiga väg som blev min.
KRAM MAMMA Z
*
Meus Ohana 
Been there done nästan all that!
Det känns märkligt och jag blir en smula förvånad när jag gång på gång grips tag av det du skriver. En människa jag möjligtvis stött på några gånger för många många år sedan,men som jag däremot tänkt på så otroligt ofta och undrat varför.
När jag nu så här väldigt många flera år senare läser,betraktar,tar in och märker att hm vi är vääääldigt lika på något konstigt sätt. Känslomässigt? Ja kanske är det på det känslomässiga planet vi är lika.
De du skrivit här ovan har lika väl kunnat varit mina ord för några år sedan och jag får nästan panik över att du tog mig tillbaka till den tiden. ( Du är förlåten 😉 )
Ta en alvedon……jag vill inte leva….nedvärdera…..
Att läsa de du skriver gör ont…..för jag vet hur förbannat jävla ont det gör i själen att gå igenom de du just nu går igenom,eller snarare kämpar dig igenom.
Alla tror att en klapp på axeln,lite beröm och sen mår du bättre…..det är inte de det handlar om.
Stigen har varit för krokig,skogen för snårig,blåsten så hård att grenarna piskat dig tills både du och träden blivit nakna.
Så småningom kommer du att finna stigen igen,det tar tid och det konstigaste av allt är att det oftast sker när man minst anat det och länge har trott att hoppet är ute.
Kram finaste du!!! ❤
Ta den tiden det tar, och stressa inte dig igenom alla rehabmöten som jag gjorde. Vi mammor till Npf barn glömmer ofta anvisningen man får på flygplanet, först på med syrgasmasken innan man hjälper barnet. Vi är så vana vid allt motstånd som vi möter att vi hela tiden flyttar gränsen på vad vi egentligen orkar med. Kram på dig och dina kära från oss här i Götet ❤️❤️
Det är bra att du dokumenterar hur det fungerar i det ikkefungerande välfärds-Sverige! Livet är orättvist!
Jag önskar att det jobb du gör för dina killar ska bära frukt, hundrafalt flera gånger om. Att det jobb du gör ska ge ett lättare liv för de som kommer efter … för visst sitter det kvar i kroppen att vi har haft flera år med tuffa utmaningar – och våra utmaningar är inte som dina.
Var rädd om dig. Vårda dig, nu. Var mamma o maka – vila dig.
Önskar dig en fin marsmånad!
Åh så jag önskar att du nu ska få hjälp och kraft att börja må bättre. Så bra att du inte skäms utan berättar, ju fler som gör det desto mindre stigma tror jag det blir runt psykisk ohälsa. Det jag skulle önska var att vården såg hela människan, hela situationen.
Stora kramar
Hej! Är glad att jag hittade hit och jag känner igen mig så otroligt mycket.Jag är sjukskriven för utmatning och har fått en remiss till EMP.Min son som blir 8 i höst fick precis sin diagnos adhd.Det har varit en tuff tid sedan han föddes och jag har alltid ansett mig som stark person.Men jag har fått lära mig att det var jag inte.Stark men mänsklig,jag orkar inte mera.Jag har kämpat och kämpat med skolan och BUP.Tjatat och tjatat för att få hjälp och där i mellan så jobbar jag hel tid med psykiskt sjuka människor.Så i november förra året efter en svår bihåleinflammation,sa kroppen i från.Jag orkade inte komma tillbaka.Jag ville bara sova och som jag sov,skickade barnen till skolan gick och sov.Sov tills dom kom hem,somnade på soffan och minstingen kom och väckte mig.Min kropp skrek efter villa och lugn,men hur ska kroppen kunna få lugn.När man har ett barn med adhd,min läkare rekommenderade villa och lugn.Jag viste inte om jag skulle skratta eller gråta när hon sa så.Min son kan inte äta medicin p.g.a. sitt hjärta,han har ett så kallad rusande hjärta.Så det är tufft,men sen är jag inte säker om jag vill ge han mediciner heller.Jag är så upp och ner när det gäller mediciner.Ja som jag babblar på 🙂 jag önskar att vi förhoppningsvis kan hitta hälsan snart / Kram Laila