Kruttanten

.

Det är makalöst vackert invid den skog vi av en slump har hittat. Jag ser framför mig hur jag tar med mig picknick filten och kaffekorgen när våren kommer på allvar. Lägger mig i mossan. Tar in dofter. Ljudet av bäcken i ravinen. Bara vara. Vila i nuet. Carpe Diem.
Just nu är en lycklig stund ni vet. Min överlevnadsstrategi.

Läkaren sade att jag inte är inne i väggen än och ska inte dit heller men att jag är på god väg om sinnesfrid inte infinner sig. Inte batterierna laddas.
Men då behöver jag även omgivningens stöd, förståelse och hjälpande hand. Mycket arbete vilar hos mig men inte allt.

Jag var på begravning igen i fredags. En släkting som levde 90 år och som verkligen var levnadskonstnärinna. Som njöt av stunden. Av livet. Såg tillfällen för att fira. När andra gamlingar lagt sig sedan länge kunde hon sitta uppe och dricka skumpa och äta hummer i gott sällskap. För att hon såg ett tillfälle för det.
Vilken förebild jag har i henne. Kruttanten. Att trots ett hårt liv stundom fortfarande vilja njuta av livet. Vilja vara en del av det.

Så fint när det kan bli så. När man har förmågan att låta det vara så. Jag försöker. Försöker. Som att lära sig gå igen. Går på stapliga ben. Man faller. Reser sig.

För att sedermera gå längre än vad man någonsin trodde var möjligt att gå.

‘

Kram Mamma Z