Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2014

20140320-043737.jpg
.

Väntar på den sjunde vågen. Den som kommer med kraft och sinnesro. Jag väntar på den denna Torsdag gryning.
Är det idag den kommer?
Blåser lite mer liv i mig? Efter allt som varit och som är. Talar den om för mig på samma gång vem jag är och vem jag håller på att bli? Vilket håll jag skall gå åt eller stanna kvar på.

Behöver jag så mycket  motstånd för att blomstra? Motgångar för att genomföra förbättringar?

Jag börjar mer och mer samtala med Gud om han nu finns och orkar lyssna. Vad är meingen med allt detta. Livet överlag. Det som går så fort att leva. Kampen för överlevnad. Fighterna mellan stunderna av harmoni. Vad är det som driver oss till att vilja leva?
Kanske man får sådanna funderingar när livet dras till ytterligheter. När man blir satt i ett hörn och är tvungen att reflektera över livet och vart ens kompassnål pekar.

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

20140316-010039.jpg

.
Kanske kom drömmarna till mig. Smygandes. Ibland indundrandes utan att knacka på först. Kom och puffade på mig. Satte sig i ett hörn och ville inte gå därifrån förrens jag gjort något åt dem. Sett dem. Tagit tag i dem.
Börja levandegöra dem.

Många drömmar har kommit och gått. Många har jag förkastat innan jag ens gav dem en chans. Kanske var det litenheten som inte vågade växa och ta plats. Våga stå för den jag var och kunde bli. Dålig självkänsla. Dåliga odds.
Nu fyller jag snart 44 år.
Banne mig att fegheten skall styra skutan mer. Att drömmarna förblir liggandes som ett bagage man aldrig packade upp. Åren går och skall livet förverkligas så är det nu. Göra det man kan så kan man iallafall dö med den vetskapen att man försökte. Gjorde allt för att leva sin dröm. Eller iallafall delar av den.

Den senaste tiden blev drömmar sanna. Jag fick sommarprata i radio om Sam. Suttit i direktsändning i TV4 studion och spridit kunskap om barn som mina. Dragit igång Kungen tillsammans med andra mammor. Se galan bli förverkligad som bara var en vag dröm hos många av oss.
Träffat så många nya fina människor då jag vågade möta dem. Vågade visa vem jag var. Vad jag vill.
Och de tycker om mig för den jag är.

Det finns saker jag skjutit på. Som måste få mitt focus och energi. Det gäller att prioritera rätt.

Och inte längre vara så feg. Vad är det värsta som kan hända?

.

20140316-014424.jpg

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

20140313-155702.jpg

Vi for iväg på Sams begäran. Till ormar och ödlor. Till det som fascinerar. Till det som intresset är så stort kring. Som han kan så mycket om.

Vi for till huvudstaden och ett rätt öde Skansen med mycket få djur ute ( Ändå ska de ta inträde, plus inträde till Akvriumet. 600 kr alltså)  Junior följde med men var inte övertygad om att resan skulle ge något i utbyte. Mormor följde med också och måste säga att resan blev mer än trivsam.
Sist vi fyra var iväg var nästan för två år sedan.Vågade inte drömma om att få uppleva dylikt igen. Faktiskt. Men se vad tid och mognad gör. Wow. Plus att vi jobbat så mycket kring Juniors panikångest. Fått bukt med det allra värsta bitarna.

Småprat i bilen. Skratt. Mil efter mil.
Stannade för en fika på ditresan. Ekolskrog. Vilket fint ställe. Och riktigt gott fika!
Stannade på hemresan och ett restaurang besök på Pizza Hut. Det som för andra är en normalitet blev till ett stort Halleluja moment för oss. Att vi fyra sitter runt ett bord bland andra, visserligen få gäster. Men vi vistas i ett sammanhang.
Det var överlag lite folk där vi rörde oss. Lågsesong. En Onsdag dessutom och det underlättade stort.

Men att vi kom ut, kom iväg. Den som inte lever våra liv har svårt att greppa detta. När livet blir så begränsat. Så minimalt med rörelsefrihet. Helt plötsligt befinner man sig på en spelplan som alla andra.
Men ändå.
Vi var som en tillfällig gäst för när besöket var fullbordat på Skansen akvariet. När goda råd getts av Skansens Jonas Wahlström själv till Sam om Smaragdboa ormar.

Ja då skulle vi hem fast vi gott och väl hunnit med ett äventyr till. Stockholm har ju massvis av upplevelser att servera!
Men är ändå mer än tacksam för denna rejäla utflykt. Tro inget annat.

Och Sam kom hem med nya drömmar om nya ormar att införskaffa sig.

20140313-155854.jpg

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

20140311-051851.jpg
.

Jodå. TV4 kom på finbesök för lite sedan.
Gav mig och min fina vän, tillika styrelsemedlem i Kung Över Livet tillfälle att prata om våra liv. Våra barn. Vår Kung och kommande gala. Om den insamling vi har till vår egna insamling hos Hjärnfonden.
Vi blev filmade i 1 ½ timme och det resulterade i 1 ½ minut i rutan. Så mycket att förmedla på komprimerad tid. Men förhoppningsvis nådde vi ut med det som i nuläget är det väsentliga. Vår fina förening och den gala som den står bakom.
Är så himmelens stolt av att få vara en del i ett sammanhang och det vi tillsammans åstadkommer.

Ni ser klippet HÄR

Tur mitt i allt att föreningen finns i mitt liv. En fyr i mörkret bland många, som banar vägen. För mina barn och framtidens barn. En tanke som stärker när det är som jobbigast med killarna. Någon gång ska det bli bättre. Någon dag ska det vända. På alla fronter för dem. Och vi har sådanna möjligheter att göra det vi kan med Kung Över Livet. vi gör det vi kan i vårt hörn av världen.

Ni som vill stödja det vi dragit igång. Som vill komma på galan går in HÄR. Länk till Kungens hemsida finns HÄR

För varenda unges skull gör jag detta. Gör vi det i föreningen.
Det är bara att hänga på.

20140311-052525.jpg

Kram Mamma Z

.

Read Full Post »

20140309-102722.jpg

.

Det är makalöst vackert invid den skog vi av en slump har hittat. Jag ser framför mig hur jag tar med mig picknick filten och kaffekorgen när våren kommer på allvar. Lägger mig i mossan. Tar in dofter. Ljudet av bäcken i ravinen. Bara vara. Vila i nuet. Carpe Diem.
Just nu är en lycklig stund ni vet. Min överlevnadsstrategi.

Läkaren sade att jag inte är inne i väggen än och ska inte dit heller men att jag är på god väg om sinnesfrid inte infinner sig. Inte batterierna laddas.
Men då behöver jag även omgivningens stöd, förståelse och hjälpande hand. Mycket arbete vilar hos mig men inte allt.

Jag var på begravning igen i fredags. En släkting som levde 90 år och som verkligen var levnadskonstnärinna. Som njöt av stunden. Av livet. Såg tillfällen för att fira. När andra gamlingar lagt sig sedan länge kunde hon sitta uppe och dricka skumpa och äta hummer i gott sällskap. För att hon såg ett tillfälle för det.
Vilken förebild jag har i henne. Kruttanten. Att trots ett hårt liv stundom fortfarande vilja njuta av livet. Vilja vara en del av det.

Så fint när det kan bli så. När man har förmågan att låta det vara så. Jag försöker. Försöker. Som att lära sig gå igen. Går på stapliga ben. Man faller. Reser sig.

För att sedermera gå längre än vad man någonsin trodde var möjligt att gå.

IMG_6255[1]

Kram Mamma Z

Read Full Post »

Andrum

20140308-092954.jpg

.

Det händer saker som är utanför min kontroll. Som ändå gör att jag ifrågasätter mig själv hundra gånger om. När man gör sitt bästa hela tiden efter förmåga men det blir magplask likväl ändå. Hade jag kunnat påverkat utgången?

Sam mår allt sämre och vi simmar motströms. Frustrationen över så mycket ger sig i uttryck som bara framkallar en djup suck från min sida. Ägnar mer och mer all min lediga tid med honom. Vi är ute i timtal i skogen nu.

Vårt andrum på olika vis i olika skeenden.

Kram Mamma Z

.

Read Full Post »

20140304-231056.jpg

.
Nu är det graderat. Utstuderat. Vad det är jag fått därför att livet gått för hårt åt. Det har varit stormbyar jag inte kunnat söka skydd ifrån. Kampen för mina barn fick sitt pris till slut. Livet där jag dränerades mer på energi än fick.

Jag talar högt om det. Mina 2 ½ diagnoser. Skäms inte ett dugg. Varför skulle jag? Mer än tycker det är fördärvligt att jag främst hamnade här därför att samhället är dåligt rustat att ta hand om barn som mina. För dåligt påläst. Att hjälpa mig. Nej det har snarare motverkat mig.
Jag blev sjuk. Tömd på livets låga. Det gick så långt att jag tidvis inte hade lust att leva. Men det har vänt men satan att det kommer att ta tid att läka.

Och jag kommer inte att bli den samma som förr. Sjukdomen får mig att inse en hel del. Sålla bort det som går. Se det lilla lilla som kan göra mig lycklig om så för ett andetag.
Omvärdera mig själv en hel del. Inte nedvärdera såsom stressen tillåtit mig göra. Ju mindre jag kunnat prestera och hanterat desto mer värdelös har jag känt mig. Stundtals urusel och sög på allt. Gjort saker halvhjärtat. Inte allt, men mycket och det kan räcka för att bryta nacken och självkänslan.

Nu då? Nu när expertisen är inkopplad. Stress teamet. De som kan det här. De som förstår och har en karta att ge mig så att jag hittar vägen tillbaka till hälsa. Den långa vägen där inga genvägar finns. Där det inte går att lifta utan att jag måste ta steg för steg och göra mycket arbete själv. Jodå, EPM som de heter, kommer att hjälpa mig med det allra jobbigaste nu och det är min panikångest som kom lika fel som Putin kommer in i Ukraina just nu.
Sedan skall jag studera mindfullness på egen hand och utöva det plus så mycket jag fick med mig i bagaget ifrån den 3 veckor långa ”stress kursen” jag fick gå i höstas. Dessutom väntar en längre sjukskrivning på halvtid verkar det som. Jodå. en gedigen handlingsplan finns.

20140304-235041.jpg    Nyttig lunch idag med vegetarisk macka. Himmelskt god!
Och själavårdande litteratur att läsa!

Tänk att det tog 4 år att få rätt hjälp. När jag blivit utredd så mycket som det bara går på ett hjärta. När man inte nystade vidare utan bad mig ta en Alvedon när det gjorde som ondast i hjärtat. Inte tänkte varför det gjorde ont och krampade och hur den stress känslan kunde utebli.

Fick träffa en massa stafett läkare genom tid. Alla med olika läror. Som inte ens visste vad adhd på ett barn innebar att ha.
”Adhd vad är det” eller ” kan du inte byta liv då får du byta jobb. Jag kan då inte sjukskriva dig om du har ett stressigt jobb och du vägrar byta”
En annan läkare skickade med mig Nitro spray att ta när kärlkrampen den stressutlösta blev som värst. Inte ett ord om behandling att motverka stress. Att förgöra den innan den hann förgöra mig.

Det var den underbara akutläkaren som tjänstgjorde i Köping i sommars natt som väckte liv i mig. Vad som höll på att hända. Hur nära branten jag började att vara.
Nej, ambulansfärden var bra att jag tog in, sade han. 112 ska man slå när man tror att man håller på att dö. Innan man kan avfärda det falska alarmet. Men stress på sikt KAN verkligen vara orsaken till en allt för tidig död. Och då kanske man inte hinner ringa 112 ens.

Hur vill jag ha det, frågade han mig med vänliga bruna ögon.
Ja. Hur fan vill jag ha det?

20140304-234126.jpg

Vi kör en #selfie jag och katterna 🙂
Tack för att ni läser och följder den brokiga väg som blev min.

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

« Newer Posts - Older Posts »