Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for april, 2014

20140430-215151.jpg

.
Vilken galen dag det var på minst tusen sätt. Att få uppleva dylikt var milsvis ifrån min vardag och mitt liv.
Den långa resa som gjorts för denna gala. Den resa jag gjort parallellt med mina barn. Bevittnat förfall och hopplöshet som gjort att jag funnit ännu mer styrka för att rodda detta.
Det är så viktigt det vi dragit igång. Jag behöver bara se på mina killar för att greppa det.

Det som bara började med en ide. En tanke. En vision.
Det fick jag se förverkligas i måndags på galan. Och allt kändes med ens overkligt. Alla fina artister var där för barn som mina. Alla musiker, tekniker, alla som jobbade ideellt för en och samma sak. Vetskapen om dessa två år som gått åt och all tid som lagts ner. Folk som trott på oss. Som stöttat oss.

När vi står på scenen tillsammans med artisterna och sjunger ”Älska mig” som avslutnings nummer och publiken reser sig upp och applåderar. Fattar jag då vad vi gjort? När jag ser mig om och ser de andra mammorna stå med sina barn på scenen. När jag känner till mångas kamp. När vi gått igenom liknande saker. När jag vet vilka föräldrar som sitter därute i publikhavet. Som rest långväga. För oss och för sina barns skull. Tårar som rinner. Lyckotårar som blandas med så många andra känslor på en och samma gång.
Det måste vara så här det känns att vinna ett OS guld i en lagsport.

Jag fattar att vi gjorde det ändå mitt i allt. Fast det funnits både skeptiker och de som valt att inte uppmuntra det jag gjort överhuvudtaget. Ignorerat det helt.
Jo. Jag stod där i min galaklänning tillsammans med de andra i sådan gemenskap och värme. Det fanns i luften som om man kunde ta på den. Vi kände den alla som var där.

Stundtals magisk.

När allt är över. Applåderna dött ut. Artisterna åker hem till sitt. När delar av publiken lyriska kommit fram. Fina vänner jag äntligen fick krama om i verkligheten och inte bara via bloggen. Fina vänner från mitt liv som kommit.
När jag ställer mig ute på terrassen på Södra Teatern och blickar ut över ett vackert Stockholm i mörkrets sken. Då fylls hela kroppen med ett lyckorus som få kan förstå. Som kommer vara svårt att toppa.
Jag får bara lust att vråla så det hörs över hela stan.
” Vi gjorde det. Vi gjorde verkligen det. Tillsammans. Jag och de här fantastiska mammorna”

När jag inledningsvis av galan får äran att prata lite om Kung Över Livet så finns det en bild i bakgrunden. Eftersom jag älskar att ta foton och gör många av kungens bilder så faller det sig så lustigt att det blir Junior som figurerar i bakgrunden. Så häftigt samtidigt. En bild jag tog på han en sommarkväll i Dalahästens rike hos kusinerna. Inte kunde jag då ana i vilket sammanhang den skulle komma att visas.

Fatta att drömmar kan bli verklighet. När man går samman och använder varandras styrkor.

Shit. Vi gjorde det.

20140430-230908.jpg

Kram Mamma Z
*
(
Tack för lånet av bilden Ann )

Read Full Post »

20140427-225347.jpg

På plats i huvudstaden igen. Hur många vändor jag varit här på Kungens vägnar vet jag snart inte. Börjar att hitta rätt bra utan att skryta.

Skall gå igenom det sista inför galan ikväll innan jag somnar gott på COMFORT hotell, en av våran stora sponsor. Jag sydde klart 2 galaklänningar. Visste inte vilken jag ville ha bara..
Tänker på alla artister som kommer. Alla musiker. Alla sponsorer. På Hjärnfonden som stöttat oss så. Tänker på alla hundratals timmar som vi 7 mammor lagt ner på detta. Och vi ror nu det i hamn imorgon.

Tänkte på lina fina killar när jag åkte hit. Tänker på hur deras liv blev då omvärlden inte förstod bättre och då mycket blev fel. Hur jävla ont det gör i en ung själ.
Imorgon då jag stiger upp på scenen gör jag det för mina barn. För andras barn. För framtidens barn.
Det kan aldrig accepteras att barn skall få må som de gjorde därför vi visste för lite om deras diagnoser.

Och titta vad som fanns att läsa på Facebook idag 🙂

20140427-230212.jpg

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20131121-141619.jpg

.

På Måndag är det gala.
För mina barn. För de var via dem som fröet grodde. Det var där via dem jag såg och märkte vad okunskapen var i stånd med att göra med dem i omgångar. Förmå dem att tappa tron på sig själva. Att önska att livet tog slut i julklapp när man är elva år.

Nu gör jag såklart denna gala för andra barn. För framtidens barn. Och det känns så ofattbart stort. Att vi gör detta tillsammans.
Att det gick att göra.
Och galan är nästan slutsåld. Men om ni skyndar er och nyper de sista biljetterna här och kommer vore det guld värt!

Det är fullt upp med att fålla galaklänning och färga håret mellan varven att vara med Sam. Det kan jag inte ge avkall på. Men varken han eller Junior vill gå på galan. Vill föresten. De fixar säkert inte miljön omkring.
Så jag tror att jag låter er ta del av dagarna innan galan med att bara lägga in bilder, för text lär jag inte hinna skriva nu.

Håll tummarna att det blir succé.

För varenda unges skull ❤

 

20140425-202752.jpg

Hämtade goodiebags till våra fina artister som uppträder.
Massvis med fint ifrån Klockargårdens

Kram Mamma Z

*

Read Full Post »


Digital StillCamera

Välkomna hit alla nya som är nyfiken på mitt blogg. På livet det annorlunda.
Idag vet jag att ett tidningsreportage går ut till över en halv miljon läsare om mig. Mitt liv. Min kamp för mina barn. Om Kung Över Livet, föreningen som vi drog igång några mammor och som skall ha vår stora gala nu på måndag.

Jag har skrivit bra länge här, snart 6 år och mycket har hänt både på gott och ont. Många lärdomar, många fall. Både hos mig och mina barn.

Ofta är jag öppen om vårt liv.
Öppen just för att andra skall dra lärdom av våra upplevelser. Öppen så att andra förstår vad livet som mamma till barn med adhd/asperger innebär och kostar på.
Öppen så att andra kan lära sig om barn som mina. Öppen så att nödvändiga förändringar kan komma till. För de behövs i massor. Det märker ni av att läsa här dessvärre. Ibland tror ni att jag ljuger när sanningen blottas.

Hoppas denna blogg kan ge er något att läsa! Och att ni mina gamla läsare fortsätter att följa mitt liv.

gala1


Vi har biljetter kvar till galan som jag jättegärna gör reklam för så vi får utsålt.
Vi gör det för varenda unge!! Ni köper dem HÄR

 

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

20140422-052924.jpg
.

Allt har vanligt som vanligt tycker Sam och jag kan faktiskt instämma. Umgänge bland släkt och vänner på middag eller att vi blev bortbjudna som brukligt när påsken tar vid uteblev för vår del.
Sam tycker att livet som redan är tråkigt åtminstone kunde få ett break med främmande när det är påsk. Att något annat sker. Att mormor kom och åt enkel påskmiddag med oss räknas inte då hon är så ofta hos oss ändå. Vi löste det hela med flera turer till vår skog och lite nya projekt i trädgården som han kunde vara delaktig i.

För egen del fick jag en halvdag tillsammans med fina vänner på långfredagen. Vänner som jag uppskattar stort som ger av sin tid åt att vara med mig. Tid att lyssna på mig. Och accepterar mig fullt ut för den jag är. Tacksam. Det är inte alla som gjort det genom tid och även i nutid. Det är något hos mig som triggar andra och som gör att några av dem backar istället för närmar sig. Jag kommer aldrig bli klok på vad det är eftersom det pågått under så många år. Vänner som jag trodde skulle vara en del av mig för lång tid framöver kom att bli en del av tystnaden istället.
Underligt. Nåväl

Och om en vecka är det gala kära läsare. Ni kommer väl? Galan vi drog ihop för barnen som mina. För andras barn. För framtidens barn.

Biljetter finns än och ni köper dem HÄR Det är skoj att se Hjärnfondens engagemang för att hjälpa oss att nå ut. Att vi är med på deras första sida på hemsidan nu. ( och som ni hittar här om ni vill )

20140422-053804.jpg

KRAMEN MAMMA Z
*

Read Full Post »

20140414-193358.jpg

Tänker tusen tankar. Om livet. Om mig. Om hur allt blir. Om hur världen det blev.
Varit låg. Velat avskärma mig från världen. Tänkt lite till. Och idag hos psykologen så brast det. Förlösande tårar. En tro och ett hopp om en morgondag som ger mer än vad den tar. Någon tar mig i handen och visar vägen. Fast det är jag som måste finna den. Måste ha hjälp efter vägen.

Mitt i allt fångas stunderna som är bra. När vi sitter på balkongen jag och Columbus.
Han tjoar ”Vad gör du” så hela kvarteret hör.
Jag svarar han ”Knäppa fågel. Fångar just nu är en lycklig stund” 

Min psykolog sade att det är dropparna som urholkar stenen. En av dessa droppar är mina ljusglimtar. Och jag skall samla på dem tills de blir tillräckligt många så att jag tillslut kan flyta på dem 🙂

IMG_9928[1]

 

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

13 aprilkonst

 

”Telefonsamtalet till  jobb fick marken att börja gunga. Sam vägrade gå till skolan, igen.
Någon redogörelse varför kunde inte presentera för min förtvivlade make därhemma. Han ville inte, totalvägrade. Endast Svea livgarde skulle bemästra den uppgiften och då få ta han till skolan med våld.
Sam låg under överkastet hopkurad och var inte kommunikations bar. Gick inte att föra en diskussion åt något håll.
Gick inte att hota med konsekvens då han inte hade förmågan att mobilisera kraften som krävdes, att ta sig samman. Detta var långt ifrån första gången och jag undrade trött hur det hela skulle sluta. Tårarna bara kom inför förvånade jobbarkompisar. Pressen gick inte att hålla tillbaka, alla tårar som kom hemma tycktes inte räcka till, de kom även på min arbetsplats där jag stod i all min sårbarhet.

Väl hemma från en slitsam dag bland sjuklingarna konfronterade jag Sam en gång för alla. Det fanns en lag om allmän skolplikt och man kunde inte vara hemma hur som helst. Hur tänkte han kring det? Reaktionen lät förstås inte vänta på sig.

–          Ditt jävla dampmiffo, ut ur mitt rum, jag vill aldrig mera se dig! Du är inte min mamma för mammor skall vara snälla mot sina barn, fatta det! Du är precis som alla andra! Exakt lika elak!

Jag stod kvar på hans rum, utsatte mig för faran av slagen från förtvivlade barnhänder som inte visste vad de skulle göra av all ilska, frustration och en hjärna som kokade över.

–          Jag sade att du skulle gå, du är så störd att du inte ens fattar en sådan enkel sak.

Det var svårt att ta in att detta var min älskade Sam som gjorde och sade dessa saker. Ytterligheterna var enorma och få hade svårt att inse att han blev så här ibland. ”Ja ja, det är nog inte så farligt, det är nog inga större fel på den pojken”.
De som hade svårast att ta in vad jag pratade om skulle stå i mina skor just då, känna slagen, höra orden som var som piskkrapp mot själen och känna stämningen av ren förtvivlan. Förstå att något var fruktansvärt fel och att han inte kunde sätta ord på det, att livet inte tillät Sam att må så bra jämt, att det blev bakslag som gav oss alla blåmärken lång tid framöver. Jag satt mig på behörigt avstånd och väntade ut stormen. Om jag inte tjafsade emot gav sig utbrottet fortare, vilket det också gjorde. Glåporden dog ut och en försiktig fråga ifrån mig godtogs.

–          Hur tänker du vännen, jag förstår att det måste vara tufft för dig igen, men jag kan inte hjälpa dig om jag inte vet vad som felar.

–          Allt mamma, precis allt. Du fattar inte hur det är att vara trött. Jag orkade inte gå idag. Sen visste jag att Martin skulle skryta över Runescape och att han är bättre än mig på spelet och jag fixar inte sånt, skryt du vet.

Sam förblev tyst ett tag innan jag lyckades få ur lite till av allt som stavades kaos för honom.

–          Sen ligger jag efter i matteboken, hela sex jävla sidor, fattar du hur mycket det är?

Han torkade sina tårar och tillät sig att sitta i mitt knä som ett litet barn igen. Tårarna fylldes hos mig också. Jag förstod att hans bägare var full, att orken sinade och motivationen likaså. På bup hade vi lärt oss att dagar som dessa kom och då var det bara att gilla läget, formkurvan pekade rakt ner.
Han hade mental migrän och inga huvudvärkstabletter kunde hjälpa han emot det.  Sam kunde inte styra detta själv och det som vi ansåg vara småsaker kunde för honom vara jättestort, som att bestiga Himalaya med brutet ben och utan kryckor.

–          Dessutom har vi Charlie idag och jag hatar det, hatar att sitta still i grupp och att vi pratar om så självklara saker, jag vet allt det där redan. Sen hatar jag Sebbe och Hampus som sitter och pratar med mig i skolan på lektionen, de stör mig och jag svarar dem och då får jag skäll av fröken fast det inte är jag som börjar.

Jag vaggade han i min famn och kände hur spänningarna släppte, musklerna blev behagliga, avslappnade. Tänk om jag hade ett trollspö i min ägo, att jag med ett svep bara kunde göra världen bra för honom, att den blev anpassad efter den han var och klarade av. Talade om för honom de jag sagt tusen gånger förr med en övertygande röst.

–          Jag älskar dig till oändligheten, till stjärnorna och längre bort än så. Jag gör verkligen det.

–          Jag vet mamma och jag älskar dig bortom stjärnorna till oändligheten”

 

.
Jag skrev 160 sidor på den bok som aldrig blev klar. Skrev hundratals timmar på den. Skrev om mitt liv. Min Ohana. För att nå ut till den stora massan. Den breda publiken. För att berätta hur det var. Berätta hur det blev. Berätta om ett liv som få känner till.

Jag har ångrat mig. Kommit på ett helt annat upplägg på boken. Så att jag kan berätta mera fritt. Kunna chockera mera. Beröra mera. Och jag finner en ro i mig när jag har den utstakad i mitt inre. Ser fram emot att skriva den. Kanske jag använder mig en del av det jag redan skrivit. Kanske får jag börja om från noll.
Men den skall bli av.

Det bara är så.

blogg 6 juni

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Older Posts »