När man lever 60 minuter åt gången

.
När man lever timme för timme. När man väntar ut 60 minuter för att de skall fyllas på med nya.
När man inte orkar med att leva en hel dag utan är tvungen att portionera upp den. Beta av timme efter timme. Vänta ut tiden. Bocka av den att den har gått. Invänta stunden som blir bättre. Som gör det uthärdligt. Som någonstans gör det värt att leva.
Stunderna som förgyller. Som lyfter.
När en dag har gått. När den varit mer en plåga än en glädje att leva. När man vet att nästa dag ser lika ut. Och dagen efter det. Och dagen efter det..

Det är tufft nu. Megatufft. Jag får svårt att andas. Svårt att leva mitt egna liv när jag ser hur sonen mår.

1 000 tankar tänkta allaredan. 1 000 nya att klura ut. Finna vägen bort och till någonting. Som gör mödan värd att stiga upp ur tonårssängen.

Jag måste få krafter ifrån oanat håll. Kanske har jag en skyddsängel nära mig som blåser liv i mig för att orka när jag faller ihop. För att uthärda. För att göra det som måste göras.
Jag har räddat liv på mina barn i omgångar i tre års tid nu.

Och man vänjer sig aldrig.

.

KRAM MAMMA Z
‘

Annons

Read Full Post »

Däckad

.

Vi får med oss baciller ifrån Dalahästens rike.
Sam däckar först, junior sen och sist jag så jag måste avstå jobbet idag. Så pass utslagen blev jag så har mestadels vilat. Mamma var över och hjälpte oss måla lite fint på balkongen och massvis finns kvar att måla.

Innan förkylningen bröt ut påbörjade rusten i Sams rum . Spackla alla hålen efter all frustration som fick sitt utlopp i en vägg eller tak. Skall måla där med. Men tar det i den takt jag orkar och förmår. Fast å andra sidan kan det vara rofyllt att måla. Snudd på meditation.

Om man gör det utan måsten eller krav.

 

Filur myser invid mitt försök till tillfrisknande.
Kramen på er alla

Mamma Z

Read Full Post »

Som i Hungergames

.

Barnet som dog bara efter några timmar efter förlossningen.
Barnet som tio åring blev påkörd av ett utryckningsfordon och dog.
Den nykära killen som kom på fel sida vägen orsakad av en isfläck och dog 22 år gammal.
Mamman med tonårsdöttrar som fick se sig besegrad av cancern.

Tragedier. Människor som försvinner fortare från livet än vi varken anar eller vill. De i vår närhet. De vi känner på håll.

Så idag fick jag veta att en pappa till två barn jag kände i min ungdom hade mött döden på en resa med bil i helgen. På väg såsom vi alla är. På språng. Tar det för givet. Att vi når fram. Möter morgondagen och dagen efter det och efter det. Att åren väntar. Ålderdommen.
Vilka tankeväckande scener de måste bjuda på för att vi själva skall kippa efter andan och verkligen känna in livet. Jo vi lever. De vi älskar lever. Tack gode Gud! Men fördärvligt att någon måste sätta livet till för att vi ska känna den på djupet. Tacksamheten.
Vi minns det ett tag för att sedan falla tillbaka till det som är så självklart.
Livet det eviga vi fick. Vi som föddes till hjältar med superkrafter. Vi odödliga. Tills vi bjuds på nästa käftsmäll. Blir påminda om livets sårbarhet.
Livet som är som ett enda stort Hungergames. Somliga dör tidigt på sin resa. Andra mitt under färden.

Själv skäms jag. För tankarna jag hade för ett halvår sedan. Att jag kunde längta efter den. Döden. Det fanns stunder då den fanns där som en räddning. När livet blev för tungt att leva. Så skönt det skulle vara att vandra vidare. Men ändå. Något sade mig att stanna kvar. Kämpa vidare. Finna glädjen över att leva igen. Uthärda. Plågas.
Förstår att det var utbrändheten som tog död på min lust till livet. Det och många yttre faktorer i kombination.

Trots att det fortfarande är så jobbigt att leva. Att rodda det jag har med båda killarna. Att mitt liv kommer att se ut så långt framför mig att jag inte ser när det tar slut.
Trots allt kan jag njuta av stunderna. De minimala. Mikroskopiska. En ren överlevnadsinstinkt just nu att hitta dem tror jag parallellt med det som min psykolog hjälper mig med.

Jag tror jag överlag är bättre på att njuta av livet än andra som lever livet det normala, fast det är så många odds emot mig. Fast att jag lever i världen den snäva. Den lilla. Den ibland instängda.

Vad väcker det för tankar hos er det jag skriver? Livets djupa tankar. Meningen med livet och det vi tar förgivet? Kommentera gärna!!

Jag är iallafall tacksam över så mycket. Och extra eftertänksam en dag som denna då jag åter blev påmind om livets tunna tråd.
.

.
Bilderna är ifrån Dalahästens rike.
Hade många underbara stunder där hos min svägerska och killarna tillsammans med sina kusiner.

Tacksam.

Kram Mamma Z
.

Read Full Post »

Härdsmälta

Jag har slutat med mina SSRI mediciner nu då biverkningarna var vedervärdiga. Just därför har stresssymptom kommit till baka. Just därför är jag extremt stress känslig igen. Bara ett ostädat hem ger mig stress de Lux. Uppepå att det är 2 barn att rodda som tar massor av min tid nu. Energi. Uppepå allt underhåll av det eftersatta huset skriker efter. Uppepå att handla och laga mat två gånger om dagen..

Jag fixar inte det utan att få härdsmälta.

Vi hamnar ute vid vår sjö. Lämnar kaos och städningen hemma. Två ungdomar som badar 22 maj strax vid nio tiden på kvällen. När hade vi så tidig sommar?
Härligt att se harmonin hos killarna iallafall denna kväll och detta dopp.

Hinner med trädgårds fix på framsidan av huset så man slipper skämmas då folk kommer. Plantering av blommor. Fint. Välkomnande. Göra det bästa som går till huset som skulle behöva massvis med tid, energi, omsorg och ekonomi.
Tidens tand med utbrott har satt sina spår. Trasiga fönster. Dörrar. Väggar. Hålen som vittnar om ett kaos. Som fylls på med nya än.
Det stressar mig massvis det med.
.

Har nog kvarterets finaste äppelträd iallafall.

Kram Mamma Z

Read Full Post »

Bryt

.
Vi for ifrån det som är så jävla jobbigt just nu. For till det som ger energi, ny input och nya vyer.
For till Herpes Choise i Uppsala, for 13 mil dit och 13 mil hem. Såg alla häftiga reptiler. Drömmande om vissa. Önskade om att få äga. I julklapp kanhända?

Åkte även till domkyrkan för att se Gustav Vasas grav. Intresset för Sveriges historia har funnits ett tag och Sam kan mer om Sveriges kungar än jag någonsin kunnat.
Att gå in i denna mäktiga byggnad som är 118 meter hög var bra imponerande. Vad man kunde på den tiden. Bygga alltså.
Och tänk om dessa väggar kunde tala.
.

Det blev en mycket bra dag och jag är SÅ tacksam att vi fick in ett välbehövligt bryt.
Tack fina mamma som roddade Junior på hemmaplan så att vi kom iväg.

Kram Mamma Z
‘

Read Full Post »

Med i media igen

.

Jahapp. Så var man med i media igen.
Jag bjuder på det. På vår historia. Allt för att öppna upp detta samhälle stundom är så fyrkantigt. Tacksam att media VILL berätta om det.

Ni hittar reportaget här
Om ni vill får ni gärna länka det vidare. Allt för att sprida kunskapen om barn som mina. För att påvisa vad som händer när kampen blir för långdragen. För att sprida det vi drog igång med Kung Över Livet.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

Tuffa tider

.
Vad som händer kan eller vill jag inte skriva om.
Men nu är det tuffare än tuffast och vi är så beroende av andras välvilja för att ta oss igenom det här.

Jag vet att det finns ni underbara som erbjuder hjälpen.
Jag vet också vilka som vänder oss ryggen när vi behöver dem som mest..

Kram Mamma Z

Read Full Post »

Boka in tid med mig själv

.

Vi far ut i skogen. Igen. För att Sam vill och behöver.
Fast jag är trött och bara vill kolla klart på en halvdålig film på Netflix i soffan.
Skogen rymmer fågelsång. Lugn. Grönska. Det gjorde gott att åka med facit i hand. Sam skjuter pilbåge. ”Just nu är en lycklig stund”

Junior har det kämpigt på sitt vis igen. Vi somnar båda bortåt ett tiden inatt. Jävla dementorer som kommit tillbaka och det med stora steg.

Andas.
Försöker tänka som psykologen lär mig. Att jag skall ha frizoner då jag inte grubblar och blir tyngd. Att jag skall ha en orange tid på dagen då jag tänker tunga tankar. Att jag bokar tid med mig själv. ”Klockan 16.00 sätter jag mig ner och tänker”
Att jag bokar in grön tid som bara är min och att jag gör vad jag vill och behöver. Röd tid där jag tar min välbehövliga promenad.
En träningssak som så mycket annat för att få det att funka i praktiken.

Däremellan ryms skratten. Glädjen. Jag kan se den nu. Känna den. Om än i korta stunder.Men de finns där som magiska flingor av guld som faller ner från skyn.
–

Kram mamma Z
–

Read Full Post »

Men vafan blir hon aldrig frisk?

.

Tänk er ett sår. Det borde läka med tiden om rätt förutsättningar finns. Bli helt och bara ett ärr som syns.

När man är utbränd. När hela kroppen gått i strejk. När batteriet är nere på endast 5 %. Man har fått soppatorsk. All ork och energi är borta och borta för lång tid framöver.
När man ska läka. Hur lång tid tar det? Innan man hamnar såpass på plus sidan att batteriet är fungerbart igen. Användbart? Hållbart.

Jag har snart gått ett år sedan den senaste kraschen. När kroppen sade ifrån och det på skarpen. När det tog över ett halvår och få den hjälp jag nu får varje vecka.
Jag borde ju vara frisk nu. På riktigt. Hur länge skall jag leva lyxliv och bara jobba 50% tycker många i det tysta. Lite skitsnack bakom ryggen.
De vet ju om att panikångesten gett vika med rätt stora kliv. Så. Vad är problemet. Jag ser ju så pigg och glad ut. Que?

De dagar jag är hemma är jag med Sam allt mellan 3-10 timmar vaken tid. Ibland mer. Får fysiskt vara tillhands. Psykiskt då han kör fast. Hela tiden tillgänglig. Hela tiden redo att släppa allt jag har för händer. Lotsa och leda rätt.
Junior mår sämre igen och det har gått fort. Kvällstid är jag med honom allt mellan 1-3 timmar när det är som värst. Dementorerna är tillbaka. Vildvittrorna som kraxar på avstånd.

Det tar massvis av energi. Att se sina barn må dåligt. Att vara den som skall lyfta dem gång på gång.
Ibland är det bara förmycket. Även fast jag har otroligt många bra stunder med dem med givetvis.

Lägg därtill tiden för hemmets underhåll , för familjens behov. När skall jag kunna läka? Tid för återhämtning. Hur skall den minimala energin bli min? Som det är just nu. Som det är bra långt fram i mitt liv.

Jag fick frågan om hur jag kunde tala på galan. Med tanke på min sjukdom.
Jo. Panikångesten och jag är såta vänner numera. Visst blev jag lite nervös när jag tappade bort mig vad jag pratade om där på Södra Teaterns scen, men jag brinner så för detta att viljan att berätta om det är större än rädslan för att det skulle bli fel. Och denna galadag innehöll så mycket positiv energi som bar mig kan jag lova. Skulle jag ha avstått det?

Ja ni fina som läser. Kan ni greppa varför jag ännu inte mår som jag borde. Som jag önskar.
Kanske kan andra greppa om de bara visste hur vi har det just nu.

Det öppna såret som aldrig vill läka just nu.

 

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

Ett rop på hjälp

‘

Det sker saker som jag greppar sanningen bakom och det gör så ont så ont i mig att jag går itu. Nästan all min lediga tid läggs nu på två barn som faller åt olika håll. Slår sig olika hårt. Jag pratar om timmar varje dag nu där jag är med dem. Bara i kväll gick det åt fyra timmar till dem båda i omgångar. Klockan är halv ett och jag är kvar med Junior än när nattdemonerna sätter in,

Livräddning pågår och om folk bara kunde ana hur vi har det. Hur de har det. Killarna.
Det finns de som förstår men de är få. De som erbjuder sin hjälp för oss. Främst för killarna.

Lyft dem innan de drunknar. Bär dem bitvis trots deras ålder. Bär dem fram till framtiden då de kan förmå att stå på egna ben. Just nu gör ingen av dem det.

Tårar som rinner.
Inatt är det tufft att vara människa. Tufft att vara mamma.

Kram Mamma Z

Read Full Post »

Tillbaka till det som smärtar

.

Igår var jag med Sam från klockan 14 till nästan 21.
Han mår dåligt och behöver ut och göra något. Ut till livet utanför. Bort från tristess och det som tokstressar så. Livet som inte går att sysselsätta.
Efter några timmars sömn efter nattpass, så var det bara att åka dit han vill. Annars mår han snart riktigt dåligt och då är vi ute på svag is är jag rädd.
Självklart att jag gör det. Åker. Det är ju mitt barn det handlar om. Hans liv och hälsa. Framtid.
Vi får en mycket trevlig dag ihop. Han får må så mycket bättre.

Men jag undrar när jag börjar själv att läsa bakåt i bloggen om det gått så här långt om alla bara hade vetat. Hade tagit till sig befintlig kunskap. Om alla instanser hade gjort såsom man borde ha gjort redan från början.
Hade vi haft ett annat läge då?

Väl hemma är det nästa barn som behöver mig. Så mycket som blivit jobbigt igen på många sätt att jag behövs tills han somnar skönt två timmar senare.

Det som krävs av mig är massor på alla plan just nu för båda mina barn.
Euforin över det makalösa förra veckan har lagt sig. Fått stigit åt sidan.

Jag är tillbaka till det liv som stundtals smärtar så.
‘

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Galamorgon

Stockholm är vackert.
Ännu vackrare blev det i morgonljus med vetskapen om vad som komma skulle där bakom stadshusets vatten. Vilka drömmar som skulle slå in.
Hade ställt klockan på ringning på Hotell COMFORT som var vår sponsor. Lämnade nymanglade lakan.   ( Hotellet rekommenderas. Jättefint och ligger mitt i stan ) Skippade sovmorgon utan mötte dagen med stort D på min prommenix.
Många tankar som for. Lite pepp för att jag skulle stå på scenen. Lite inre monolog för vad jag skulle säga och hur.

 

Bjussar på lite härliga vyer. Mina promenader som annars innehåller skogens läten blev något annat denna dag. Vilka kontraster. Såsom hela denna dag skulle komma att bli. Så långt ifrån min vardag.

Stadshuset

 

.

Utsikten från Södra Teatern var mer än makalöst vacker. Vädret rena rama sommardagen.
Och jag var i ett lyckorus som inte går att förklara.

 

Kram Mamma Z

*

Read Full Post »