Innan vi visste

.

”Junior min Junior. Kloker.
Du som gör livet så mycket lättare för Sam med att kompromissa och backa. Som suckar högt av besvikelse många gånger då vi alla måste backa. Bara för att överleva dagen. Stunden. Slippa timmar av utbrott. Slippa spåren av blåmärken.

Nu tonar sig molnen över lillebror och vi misstänker att alla år av att alltid stå åt sidan så kommer nu utbrotten från hans sida i stor skala. Han orkar inte backa mer. Vara följsam. Vara timid.
Nu vill han visa sin ståndpunkt, sin åsikt och att hans vilja skall vara likvärdig Sams.

Sam gjorde en fuling på lillebror. Junior protesterade så klart. Både en, två och sjutton gånger.
– Nej Sam, gör inte så.
Fulheterna pågick ändå och Junior lackade ur totalt tillslut. Gick till attack. Det mest förbjudna. Fick tag i Sams blonda kalufs.
F5 :an kom utan att förvarna oss om den.
Sam fick tokspel på Junior och vrålade en massa fula ord. Hade vi inte gått emellan vet jag inte hur många blåmärken det slutat med.
Junior  får värsta adhd utbrottet då vi tillrättavisade med att man inte får ge sig på någon handgripligt oavsett hur arg man är på vederbörande.
Junior låter precis som sin storebror. Så fula ord som kommer ur den lilla munnen.

Det är som ett vulkanutbrott. Så mycket känslor som stängts inne under alla år och han börjar vara så medveten om hans sits, att den är så olik alla andra barn. Att han är urless på den.
Vi ringde mamma. Sam fick komma och sova kvar där. Allt för att skilja bröderna åt om än så bara för en kväll.”

Detta skrev jag för 5 år sedan på bloggen.
Innan vi visste att även Junior hade dubbeldiagnos. När vi trodde så mycket. Handlade därefter som blev så fel.
Tänk så mycket som Junior fick hålla ihop med sina egna svårigheter för att få det att fungera för Sam. För att slippa världskrigen.Klumpen i magen. Bråken. Tårarna.
Tre år senare kunde han inte längre hålla ihop när skolan rasade som ett korthus. När bägaren blev för full. När livet blev bara för mycket. När han låg där i tusen bitar.

Tom på liv.

Det gör det för ont att se tillbaka. Ändå. Ta lärdom av det. Våga erkänna och verkligen göra det.
Kanske någon av er läsare känner igen sig. Kanske ni kan se tecknen som vi missade.
För att vi trodde så fel.

–

 

 

KRAM MAMMA Z
*

Annons

Read Full Post »

Lite stolt är jag..

 

Läs här varför jag är en smula stolt 🙂
Nu känner man verkligen efter vad som hänt och vad vi kunde göra.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

Ska vi, ska vi inte..

 

Huset ligger inom kommungränsen, men ändå på landet. Cykelavstånd till jobbet för My Love.
Helt utan grannar, endast järnvägen intill som kan störa när man inte är van.

Rejält rustat. Rejäla utrymmen. Rejäl panna. Vedeldad bastu. Utrymme för både gym och snickarverkstad för killarna. My Love får eget musikrum, något han länge längtat efter. Jag får en inglasad altan utmot ängen på 60 kvm. Utestunder från mars till oktober. Minst. Och sedan en till altan på det 😉

 

.
Ytan på tomten som är 3 gånger så stor som den vi har nu. En tomt helt utan blommande land och buskar så jag har verkligen möjligheter att forma den som jag vill.
Granne med skogen. Sams element och fristad. Junior som börjar gilla det mer och mer. Och de kan röra sig så fritt som de själva önskar. Deras mor inkluderad.

 

.
På en 10 minuters promenad är man nere vid vattnet och en strandremsa som aldrig får besök. Vi kan låna stunderna när vi vill där. Jag har hittat min kaffe sten där medhavd termos och utsikten är gott nog.
Sam ser alla möjligheter som egentiden kan ge både invid skog och sjö. Junior som kan stå och meta när han vill. Kanske köper vi oss en rodd båt.

Idag hade vi mäklaren till vårt hus.
Går  det att sälja och till ett pris som gör att vi inte går back och inte heller behöver låna allt för mycket till huset vi hittat? Ska vi köra? När vi idag bor allaredan så fint invid vår sjö,men mitt i samhället med folk precis överallt omkring oss. När huset vi bott i så länge, 12 år, är en del av Ohana. Innehar äganderätten på alla minnen från killarnas barndom. När personlig prägel har kommit till genom åren. Huset som är en del av oss. Mig. Badrummet som pappa tapetserade och målade elementen turkosa. Kaklet som specialbeställdes till köket, för att inte tala om min älskade kökstapet.

Hur kan man separera i från det? Vilja?
Jag känner mig otrogen mot mitt egna hus.
‘

 

 

Är det invid dessa två träd vi skall köra in på vår gård.
Är det där vi kommer att kalla för hemma?

KRAM MAMMA Z
#

Read Full Post »

Det som ger energi

 

Hos psykologen sitter jag och gråter. Över det som är jobbigt än.  Det som tynger och som tar massvis av energi.
Hon hjälper mig sanera det som går. Att bibehålla en del av energin. Hitta kryphålen. Finna det som ger energi och se till att den behålls.
Vi lägger mitt livs pussel tillsammans. Synar relationer, situationer. Vad går att sålla? Bör behållas?
”Det är vattendropparna som urholkar stenen” finns det ett talesätt kring. Jag letar dessa droppar och tar dem till mig. En droppe här och en droppe där. Tillsammans utgör de helheten som skall få mig att överleva det här.

Två timmar senare. När tårarna torkat och mascaran målats på igen, då sitter jag i Stockholm på Hjärnfondens kontor och representerar Kung Över Livet tillsammans med Lena. Vi är där för att överlämna checken som galan inbringade. Pengarna som skall gå till forskningen så att framtidens barn inte faller lika hårt som mina för att vi förstod för lite
( Ni som vill kan skänka här på Kung Över Livets egna insamling )

Tänker på det min kloka psykolog sagt. Att det är så viktigt att jag gör det som ger energi. Och det är precis det jag får tillfälle till via föreningen. Att sitta i givande samtal med generalsekreterare Gunilla och hennes medarbetare på Hjärnfonden.

Så tacksam för de vägar livet låter mig vandra på som stickspår ibland.
För det ger mig massor av input och nytt syre att andas.

KRAM MAMMA Z
*

 

Read Full Post »

En oväntad öppning

.

Vi är omtumlade efter mötet med gymnasiet och dess rektor. Där man verkar ha mycket mer med resurser än vad vi är vana vid. Ett upplägg för Sams del som låter att vara hämtad ur Tusen och en natt sagan. Om han bara köper konceptet vi tror skall fungera.
Det han hitills fått av de suveräna perdagogerna är 3 lektioner i veckan. Ibland 2. I värsta fall bara 1 lektion i veckan.
Nu kan han få läsa 3 lektionstimmar om dagen om han vill. Mer än så om han fixar.

Då intresset är gediget för Ryssland, då han lärt sig det ryska alfabetet på egen hand, så kunde gymnasiumet se till att han får en lärare i detta språket. Han kan få lära sig ryska! Något han redan nu ser fram emot! Ja han ser fram emot att äntligen få nyttja sina kunskaper, att få lära sig nya saker i ett helt annat tempo än det som varit. Men det är tio veckor att fördriva tiden med först bara.
Och vi har redan fått smakprov på hur dessa dagar kan se ut. Nåväl.

På ett år kan han läsa ikapp det han har missat i grundskolan. Beta av ämne för ämne. Mycket är redan självlärt i spridda ämnen och han får tenta av när man fyllt i kunskapsluckorna.
Parallelt med detta har vi fått en jättebra kontakt på Hab som jobbar med oss på olika plan.

Det har blivit en öppning vi inte hade förväntat oss. Böner som blev bönhörda, iallafall för stunden. Så mycket hänger på hans motivation till att studera. Att se nyttan med det och vad det ger i en förlängning. Att skolan får till det som det är tänkt. Att samtalen med hab ger något på sikt.

Kan säga att jag är omtumlad än av det bemötande vi fick.
Inte en gång behövde vi kräva hans rätt till utbildning. Böna och be.

Siverfatet med godsaker var allaredan framdukat.
.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

Vikbolandet

.

Vikbolandet i dagarna tre. Hade hyrt stuga med egen brygga.
Junior fiskade och Sam rodde eka.
Miljöombyte. Bort från det som gör så ont inuti mestadels. Bort till det som ger energi. Input. Nya vyer av livet.
.

.
Resans höjdpunkt för Sam var Tropicariumet med dess reptiler. Främst giftormarna. Vackra djur har jag lärt mig. Även de stora arorna imponerade stort.
Vi såg utställningen om Harry Potter också ( I Norrköping ) som var häftig att ha sett. Efter att ha läst böckerna med killarna som små och sett alla filmer så hade även jag behållning av den.
( Fast den var i dyraste laget så nyttja ICA rabatten ni som ska dit. )

.

.
Tillbaka till verkligheten efter mysdagar med mamma och killarna. Jobbigt jobbigt redan nu och jag har ingen aning om hur denna sommar blir. Dagarna som skall slås ihjäl.

Sommaren kommer till oss på helt andra premisser i år.

Kram Mamma Z

Read Full Post »

Bra bra dagar

,

Vi åkte 25 mil. Bort. Dit längtan fanns hos sonen den äldre. Vi hyrde stuga i Vikbolandet. Jag, killarna och älskade mamma. Maken är på Swedenrock festival så vi passade på att åka då.

Det blev så många ” Just nu är en lycklig stund”. Som vi behövde alla fyra på olika premisser.
Tacksam att vi kom iväg. Tacksam vad det gav.

Imorgon låter jag er ta del av bilder ifrån vår mini semester.
Håll till godo så länge med den bild jag tog på Junior i morse när han fiskade ifrån ”våran” brygga.
Var så vackert där att det nästan gör ont i en just därför.

KRAM MAMMA Z
‘

Read Full Post »

Sverige Sviker

.
Ikväll går det viktigaste programmet på länge. Sverige Sviker på SVT 2 kl 20.00. Se det!
Där får unga som i Sams sits komma till tals. Berätta hur skolan vänder dem ryggen i all okunskap. Hur hårt de faller och hur ont det gör i själen. Vilka konsekvenserna blir.

Båda mina killar blev tillfrågade att medverka i denna tv serie. Sam var inte där än för att öppet kunna prata om det för ett år sedan och Junior var i för dåligt skick och skolsituationen redde upp sig för honom.

Imorgon skall Sam ha skolavslutning. Båda pedagogerna kommer hem på fika. Och han får ett kuvert med ett betyg från grundskolan. Läs det igen. Ett betyg.
Svensk skola misslyckades med hans undervisning. Trots jättefina pedagoger som kan sitt jobb och gjort ett kanonjobb. Men det kommer längre upp i kedjan av beslut att det brast. Och brast tidigt.

Sam blev utbränd av skolan. Det började i fyran med ökade krav, många lärarbyten, ingen struktur, ingen som kunde honom, allt gick på lösa boliner. Han började rymma hem. Både vi och han fick tillrättavisningar. Få tänkte på varför han började rymma. Hur man kunde stävja det.

Han började prata om att inte orka leva. Allt var för jobbigt. För övermäktigt. Flera gånger bad han mig att hjälpa honom avsluta sitt liv. Visade fysiskt hur och med vilka redskap.
Vi grät både han och jag.

Skolan tog det mesta av hans energi fast ingen såg det eller tänkte på konsekvenserna av det. ( Forskning kom att påvisa att barn med adhd har lägre dos av stresshormoner och är därför mer stresskänsliga. Viss dagar kan dagens energibehov vara slut innan  tio rasten )

Sam började ha hemmadagar. Han förmådde inte att gå. Energin var slut innan dagen ens börjat. Trots alla försök och hot om att gå till skolan fick vi lägga ner. Tänka om och göra rätt.
Vi fick bra handledning av både bup och hab under den här tiden.
Hemmadagarna blev fler. Skoldagarna allt kortare. Han trampade  vatten hela tiden.

Han fick en ung tjej som hjälpte honom i skolan och de klickade. Trots att hon saknade utbildning så förmådde hon honom igenom skoldagarna, förmåddde han göra saker så att vi bara stod och gapade av förvåning.
Hon blev hans livlina i skolan. Men fick inte vara kvar. Utan utbildning och utan att stå överst på las-listan fick hon inte vara kvar. Det kom en annan assistent som Sam kom att hata istället ( fast vi tyckte hon var bra ) och det blev så att assistenten slutade då hen inte fyllde någon funktion alls för Sams del.

Då brakade allt. Sam gick inte till skolan mer. Vårterminen i klass sex.

Hela klass sju var han hemma.Utbränd och så personlighetsförändrad. Orkade och ville ingenting och vi kastades in i en skrämmande värld. En fin pedagog kom hem och försökte ha skola utan att nå fram.
I åttan hade Sam kommit igen såpass att han ville komma tillbaka till skolan.Ett försök och femtio till på det gjorde att han insåg att skola såsom skolan ska vara aldrig skulle fungera.
Hemundervisningen drog igång vårterminen i åttan och Sam var mer mottaglig.

Nu i åk 9 hade han 3 lektionstimmar i veckan fast han skulle ha klarat av minst det dubbla. Men skolan hade inte resurser till det. Vår skola. Våra politiker i denna kommun.
Hade vi bott i Borlänge kommun hade det kunnat blivit en person anställd på heltid enkom för en elev som är hemmasittare.
När jag påtalade detta, att möjligheterna finns till utökade studier om man råkar bo på annan ort fick jag till svar ” Men flytta till Borlänge då”.

Med mera kunskap kring barn som mina i skolan. Med obegränsade pengar hade han aldrig hamnat här och gå ut grundskolan med ett betyg i engelska.
Sam är så kunskapstörstig och kan mer än jag i många områden och allt är självlärt. Han skulle verkligen kunnat gått ut nian med flerbetyg.

Jag känner att Sverige sviker när det gäller Sam.
Och jag har ingen aning om vilken uppbackningen blir framöver för hans del.

‘

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Skall bloggen vara kvar?

.

Denna blogg kom till då det inte fanns facebook. Inga mötesforum föräldrar emellan när man lever ett liv som vårt. Gillasidor som berättade om diagnoser adhd och asperger. När man var kunskapstörstig. När man kände sig ensammast på jorden.
Bloggarna började komma upp som svampar ur jorden för sju år sedan. Vi bloggande föräldrar letade upp varandra och såg ibland sin egna spegelbild i det som andra skrev om.
Andra som tampades med liknande saker. Samma bekymmer. Samma frustration. Lärdommar att ta in. Att förvalta väl.

Mycket har hänt sedan 2007 då jag började skriva här på bloggen. Jag vet inte om bloggen fyller någon större funktion längre då flödet av information om liv som mitt finns tillgänglig överallt. Eller gör det det? Så öppet och naket som jag beskriver det.
Jag vet inte. Det kan bara ni läsare svara mig på. Ni fantastiska som pendlar mellan 150-400 läsare om dagen. Ibland når jag ut till fler om inlägget berör och länkas vidare.

Killarna är så stora nu. 15 och 13 år. Skall jag fortsätta att berätta om dem och de svårigheter diagnoserna för med sig? Även när det går bra såklart. Myrstegen som går till det bättre.
Det var skillnad när de var mindre, då de var 9 och 7 år, eller var det inte det?
På den tiden hade jag ett annat berättarspråk än nu. Berättade kanske mer i detalj än vad jag tillåter mig göra nu.

Frågan är.
Gör jag skillnad med det jag skriver? Gör det skillnad för er? Eländes elände mestadels.
Berikar jag omvärlden med det jag berättar nu? Finns det något att ta lärdom av?
Skall jag focusera mer på det som har varit och vad jag lärde mig av det, så att ni kan göra detsamma?

Skall bloggen vara kvar och vad ger det er att läsa?
Ställer det som en fråga och jag skulle uppskatta stort om ni svarar nedan. Det känns som om jag tuggar om så mycket. Att jag som fastnat i seg tjära och har svårt att ta mig loss.
Skall jag hitta en annan plattform med mitt berättande? För att nå ut ?

Kommentera gärna personligen i kommentarsfältet. Det betyder stort om ni svarar.

KRAMEN MAMMA Z

 

Read Full Post »