Posted in För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, Hemmasittare, stress on juli 28, 2014| Leave a Comment »
Vi åker ut till vår frizon. Naturen. Letar upp nya platser. Går långt in i skogen och finner den tjärn Sam hittat via Google Map. Så stilla. Så tyst. Så vilsamt det är.
Vi finner kraft i det både sonen och jag.
Och jag ser ett hav av blåbär och vill återvända med en stor hink och termos med kaffe..
Kram Mamma Zoffe
Posted in Föräldrartankar i diagnoslandet, Förhållandet, Jobbigheter on juli 26, 2014| 3 Comments »
.
Jag har ledigt från jobbet. I 3 veckor.
”Åh vad härligt med semester när vädret är så underbart” säger folk jag träffar. Jo jag vet det men min verklighet är något mer än 30 grader varmt och lata dagar invid sjön.
”Definiera ordet semester, dess baktanke och huvudsyfte” tänker jag då utan att anklaga. ”Tala om för mig vad återhämtning innebär. Vila. Bara vara och styra mina behov mer än i korta pass på en dag. Kortvarig flykt som en handling på Coop innebär”
Även när jag vilar i hängmattan under äppelträdets skugga är jag uppkopplad, redo att rycka in när behovet hela tiden styr. När det finns nära inpå. Tänka ut hur nästa dag ska se ut för att vi alla ska överleva. Aktiviteter. Vilka som fungerar eller ej. Tänka överlag hur nästa timme skall se ut. Och den efter den.
Vi hälsar på släkt och vänner och låter dem komma till oss. Får förlita oss på andras välvilja. Deras omsorg kring Sam. Ensamma roddar vi det inte.
När tristessen tar tag om 15 åringen och jag ser dess konsekvenser går jag i tusen bitar. Varje gång. Det är ens barn. Ens stora kärlek.
Klart som fan att det känns.
Ändå. Vi har haft mysiga stunder i denna sommar som måste vara den tuffaste vi haft hittills.
Sena utflykter till skog och mark fram tills ljuset sinat ut helt. Nattliga bad som både förlöser och frigör. En flykt för oss alla. En stund att njuta här och nu. SÅ tacksam för dem. Jag lever inte i bitterhet men lever i ett liv där jag konfronterar lidandet så gott som varje dag. Lätt att man framställs som gnällig och negativ kanhända.
Men. Vet att vi är så i händerna på omgivningens väl och ve. På politiker och ett samhälle som kanske inte står redo att göra det som behövs.
Vet vad det krävs av mig än. Vilka mängder.
Förhållandet tar storstryk av det här nu. All min kraft och energi går till att försöka läka och förmå Sam överleva varje dag. De bitar vi har i förhållandet att jobba med orkar jag inte med just nu. Hushållar med energin. Så krasst men sant. Så sorgligt. Alla år av påfrestningar vi haft My Love och jag. Alla gånger vi limmat ihop oss. Så klart att även det stressar nu. Ett förhållande som behöver sitt men inte får det. Som går på sparlåga.
Det finns de som har det värre än jag. Jo jag vet.
Man behöver bara läsa Aftonbladet för att inse vad trångsynthet i ett krig gör med människor. Vilka spillror som lämnas. Vilka liv som går i kras.
Jag får dåligt samvete för mitt gnäll.
Ändå.
Det här är ju min kamp.
Vår överlevnad.
.
Kram Mamma Z
*
Posted in För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, Hemmasittare, Jobbigheter, Ohana, stress, Tankvärt on juli 22, 2014| 2 Comments »
.
Vi har blivit med torp. En röd liten stuga nära skogen där stillheten smeker en. Där ängarna breder ut sig, fåren går och betar. Harmoni andas. Där jag kan finna energi och vila. Promenadstråk som bitvis är så vackra.
Vi hyr den på prov för att se hur det funkar överlag med allt. Då den stått obebodd i 2 år och förra hyresgästen inte gått varsamt fram så har vi en del att pyssla med innan vi kan ”bo” där på riktigt över en natt.
Jo. Jag är fortfarande sjuk. Har utbrändheten flåsandes i nacken. Har den nära inpå och är påtaglig än. En nära vän till mig sade något mycket klokt
” Det är inte den fysiska ansträngningen som tar din energi utan den psykiska”
Så. Ja. Jag kommer att pyssla ute i torpet med en burk målarfärg. Röja i den vildvuxna trädgården. Samtidigt som Sam är med och jag vet att han är nöjd på sitt håll därute. Det är DÅ jag mår som bäst. Kan ladda med energi. Kan läka.
Hemma i huset kan jag inte det. Det stressar mig till max att se hur Sam mår. Hur detta hus utgör ett fängelse mer än ett hem just nu.
Jag brister på jobbet i syndafloden för hur vi har det nu. Hur han har det. Och jag gråter för den semester som komma skulle som inte sker på mina villkor alls. Återhämtningens tid. Tre veckor och killarna behöver mig växelvis hela tiden. Nu har det varit sena kvällar och nätter. Promenader innan tolvslaget där vi knappt ser stigen på tillbaka vägen.
Dagar som skall få ett innehåll. En mening.
‘
Måste ha en veckoagenda nu.
Schema för varje dag, se till att det blir en aktiviteter. Annars tar snart sysslolösheten över helt och jag törs inte tänka på dess konsekvenser.
.
KRAM MAMMA Z
*
Posted in Uncategorized on juli 19, 2014| 2 Comments »
.
Vi tar dag för dag. Timme för timme. Tar vara på det som går.
Vi har finbesök från Upplandskusten vilket underlättar stort. Aktiviteterna blir roligare och vi gör saker vi annars inte skulle göra. Kommer ut. Kommer ifrån.
Jag går på semester om 2 dagar.
För mig blir det ingen semester i dess rätta bemärkelse. Ingen vila och återhämtning.
Jag skall förmå ett barn att överleva i ytterligare tre veckor. Ett uppdrag som kräver massor. Både ifrån mig och andra omkring.
Kram Mamma Z
.
.
Posted in Uncategorized on juli 16, 2014| Leave a Comment »
.
Vi for till Upplandskusten i dagarna två. Träffade alla kusiner, stora som små. Besökte Uppsala högar och gick på vikingar museet.
Besökte Herpes Choise och alla dess reptiler 😉
Träffade finvännen Helene som jag ser allt för sällan. Fick även stifta bekantskap med en liten rävunge som var helt orädd.
Bara bra dagar. Som bytts ut till raka motsatsen så fort vi kom hem 
KRAM MAMMA Z
*
Posted in Barnens reflektioner, För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, Tankvärt on juli 13, 2014| 1 Comment »
.
Vi tar vara på sommaren på det sätt som fungerar bäst. På killarnas premisser. Finner lösningar på de hinder som uppstår. Åker och badar när det är som minst folk vid sjön. Åker till sjöar som överlag inte lockar den stora massan. Åker igen och tar nattbad. Tack för detta väder. För denna sommar som kom. Som tillförde stunderna invid vattnet.
Som tillför ett break i det som är jobbigt.
Tack. Tack. Tack.
.
Vi åker ut till min morbror en kväll med Sam och får det jättemysigt. Han vill vara borta en timme max, men det blir närmare fyra. Fika på altanen och nattbad med min morbror ute vid deras stuga.
Han är så delaktig i samtalen och har behållning av de som blir. Fina Sam. Blir så glad på hand vägnar att han trivdes så bra i sällskapet. Att vi fick en sådan kanonfin kväll tillsammans. Betyder massor på olika fronter.
Svårt för andra att greppa det bara.
Det är jobbigt för Sam igen och jag lider helvetes kval av att se hur han mår. Se hur det uttrycker sig. När jag får höra vad han berättar.
Så tacksam att det finns de omkring som gör vad de kan för att hjälpa oss/honom. Att några lägger i en högre växel. Den som behövs.
Och att det kan vara det lilla man gör som kan betyda stort.
.
‘
Kram Mamma Z
*
Posted in Uncategorized on juli 8, 2014| 5 Comments »
.
Ett ögonblicks verk. Sekunder utan tillsyn.
Jag ser den omkullvälta buren ute på balkongen. Ser hur friheten lockar våra fyra dvärgpapegojor ut. Ser hur de flyger på rad mot den blåa himlen. Landar i grannens höga träd. Kvittrade. Smått förskräckta.
Ser hur katten lommar iväg. Kanske förstår han sitt brott, det han gjorde när jag skulle gå och hämta morgonkaffet. Då buren ute på balkongen lämnades obevakad för någon minut.
Jag gråter. Gråter än faktiskt då jag tänker på förlusten. De här var mina vänner. De som skänkte mig glädje med sitt kvitter. Varje morgon. Lika glada. Påminde mig om meningen med att gå upp. Gav mig glädjestunder. Jag hade dem ute på balkongen varje dag som gick. Det märktes hur de levde upp av solens strålar. Mamma, pappa, barn. Hur de gjorde mig sällskap på mina kaffestunder. Bara fanns där. Berikade med sin närvaro.
Och alltsammans är mitt fel att detta hände.
Jag funderar över gråten. Den som mynnar i förlusten. Står den för något annat just nu? När det konkteta blir påtagligt hur fort något kan tas ifrån en. Så mycket överlag som är skört just nu. Hur nära förlusterna kan vara över det man har kärt i livet. Det som stått en nära. Drömmarna som går i kras och tas ifrån en.
Samtidigt förundras jag över hur ledsen jag blev över fyra små fåglar som flög mot skyn. Eller var det så att jag lärde känna deras själar? Knöt an till dem som andra kan ha svårt att greppa? Hur man kan göra dyligt inför ett djur.
Eller är det för att jag fortfarande är så slut metalt efter allt?
Sam tröstar mig.
”Mamma, köp nya fåglar om de här betydde så mycket för dig”
Vi har sett tre av dem flyga runt i omgivningen. Senast i eftermiddags.. Grannarna är hjälpsamma, men ingen har lyckats fånga in dem.
Kanske blev det här bästa tiden i livet för dem. Livet i frihet som vi berövade dem. Men som de fick igen med råge. De fick uppleva den när sommaren blev som vackrast.
Det som kom att bli deras sista dagar i livet ❤
KRAM MAMMA Z
*
Posted in Backspegeln, Bloggen Meus Ohana, För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, Förhållandet, Forskning, galan och insamlingen, Hemmasittare, Hjärnfonden, Jobbigheter, Kung Över Livet, Skola, stress, Tankvärt on juli 6, 2014| 7 Comments »
.
En vän från förr ringer. Som jag inte pratat med på många år. Läser in ett meddelande på svararen.
”Shit. Jag hade ingen aning om vilket tufft liv ni fick”
Hur han hittat hit till bloggen vet jag inte men läst hade han gjort. Greppat. Och jag ska ringa tillbaka. Men det ger mig en reflektion på livet det annorlunda man fick. Det extrema. Vad det inneburit. Vilket pris man fått betala. Utstått förluster. Fått erfarenheter den hårda vägen. Och hur barnen mått genom tid. Hur andra reagerar på det som är vår vardag.
Det här är för er som inget visste. Den korta berättelsen.
.
.
Sam fyller 16 och Junior 14 i November.Älskade ungar som fått utstå omgivningens okunskap tusentalet gånger. Som inte greppade deras diagnoser adhd och Asperger fullt ut. Eller inte alls.
I skolan fick de höra att de var lata och omöjliga att ha att göra med. Bråkiga. Besvärliga. Ouppmärksamma. De kunde bara de skärpte sig. Blev portade från lektioner.
Självförtroendet som svek. Livet som överlag var tufft.
När allt blev för mycket och ljuset i tunneln försvann ville Junior inte längre leva i klass fem. Självmord stod högst på agendan i flera månader.
Sam har önskat detsamma men var ännu yngre. Minns hur han knöt lakanet runt halsen och bad mig dra åt. Han orkade inte med livet och alla dess krav och okunskap. Hans känsla av att komma från en annan planet.
Att framtiden och livet inte tillhörde honom.
Sam blev sjuk av skolan. Pallade inte med kraven. Stressen och pressen. Blev utbränd i klass sex. Hemma från skolan och kom aldrig tillbaka. Vi fick presenterat för oss att han skulle familjehemsplaceras. Det var vårt fel att han inte kom till skolan. Värsta tiden i mitt liv. Att myndigheterna skulle ta den vi älskade mest ifrån oss. För att de inte förstod sig på diagnoserna.
Junior fick depression och panikångest. Allt för liten för sånt skit.
Vi rådde bot och bättring på alltsammans. Tack och lov. Det krävdes en rejäl insats från många håll. Främst ifrån oss. Mig. Mamman.
Vi har fått kämpa och skrika oss hesa. Kräva deras rätt i skolan. Kräva att andra ska förstå. Kämpat för att få vardagen överlag att fungera hemma. När det mesta skulle/ska anpassas efter svårigheterna. Vad som är genomförbart eller inte och på vilket vis. När varje handling skall tänkas igenom. När det spontana fått ge vika.
Vi har blivit ifrågasatta.Granskade under lupp. Utstått skitsnack. Utpekade.
Vi har lärt oss att stå tillbaka våra egna behov och önskemål. Lärt oss att se glädjen i det lilla. Lärt oss att se världen med andra ögon. Annat perspektiv. Finna lösningar tio gånger om dagen. Minst.
Många gånger har det berikat. Överraskat mig. Jag har fått sett delar utav världen jag inte reflekterade över tidigare.
Vänner som försvann. Nya som kom. De som levde liknande liv. Kämpade för samma sak. Vänner som stannade kvar.
Förhållandet som prövades hårt. Fick oss på drift. Ut på stormigt hav där vi befinner oss stundtals än. Vilsna.
Hälsan som tog stryk. Där blåljusen kom för tre år sedan då både jag och larmoperatören blev ängsliga för mitt skenande hjärta.
Stressutlöst de Lux. Nu har jag haft diagnosen utbränd i omgångar. Den senaste fick jag för ett år sedan och är sjukskriven på halvtid för det.
‘
.
Jag skulle inte vilja vara utan mina barn. Har aldrig tänkt tanken.
Men hälften av alla de prövningar vi fick hade räckt. Hälften av deras smärta likaså. Där tar min kamp vid i Kung Över Livet ( Läs mer om den HÄR ). Föreningen som arrangerade en insamingsgala till forskningen hos Hjärnfonden. Vi måste veta mer om barn som mina. Sprida befintlig kunskap. Och att vara en del i samhällsförändringen känns stort.
Ett axplock. Fragment ur ett liv som mamma.
Kanske greppar ni en liten del av det som kom att bli mitt liv?
Kram Mamma Z
*
Posted in För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, stress, Tankvärt on juli 3, 2014| 1 Comment »
.
Svenska sommar. Mulet, kallt och regnigt.
Innestunderna blir många just därför. Penseldragen likaså. Fick en skjuts när det gäller att piffa till det hemma. Spackla igen adhd hålen som gapat allt för länge i väggarna. Förbättra det som blivit slitet med tiden.
Att hushålla med energin mitt i allt och göra trappen klar en gång för alla. Jag lägger mitt focus där, så får My Love stå för allt annat som skall roddas.
Trapp rusten, som påbörjades förra sommaren vid denna tid, strax innan utbrändeheten skrek mig rakt i ansiktet. Den har bara fått vara, har inte orkat med tanken ens på att färdigställa den förrns nu.
Fint blir det, men attans så mycket svordomar som behövs. ( Någon mer som har tapetserat en trapp och känner till vinklar och vrår, plus de extremt långa våderna som blir?)
Tur att pappa lärde mig grunderna i att tapetsera, då det varit ett av hans yrken. Med tiden har jag blivit riktigt duktig på det.
Pratar med min kloka psykolog om nuläget.
Att jag inte mår bättre än vad jag gör trots alla åtgärder. ” Det gäller att må bra-inte bättre”
Att någonstans landa i det.
Okej, det är så här jag mår utefter omständigheterna. Nu gäller det bara att sätta focus på vad som gör att jag mår bra. Min egentid. Min återhämtning. Mina källor till energipåfyllning.
Kan tänka mig att pyssla om hemmet och göra en uppryckning överlag på det så minskar stressen. För när det bara raserats och inte blivit åtgärdat på många år blir felen bara fler och fler tills de blir för många och skapar kaos i min hjärna.
Och det är det jag gjort nu. Uppryckning de Lux. Målat och målat och målat. Spacklat och spacklat och målat lite till. Allt skett med vad jag orkar med givetvis. Men att måla kan även vara en meditation. Avkoppling.
Har lämnat in 4 fönster som adhd utbrotten ligger bakom ( Tack skatteåterbäringen för det )
Känns skönt att ha betat av rejält på husets ”att göra lista”. Att ta tag i det. Och det man inte kan, ge sig på ändå för att försöka och inse att man kunde!
Är stolt över mig själv på många plan faktiskt. Mest stolt är jag över min egna resa. Att jag sökt hjälp hos psykolog som hjälpt mig en otrolig bit på vägen MEN att jobbet varit mitt. Att jag vågat synat mig själv och varit beredd på att det kan göra ont, att inse att förändring är en nödvändighet ibland.
Skulle tro att det hänt massor med mig på bara det senaste året tack vare min sjukdom och den hjälp jag fick. Plus allt annat jag fått vara med om såklart.
På gott och ont.
.
KRAM MAMMA Z
*
Meus Ohana 