Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2014

20140706-104453.jpg

.

En vän från förr ringer. Som jag inte pratat med på många år. Läser in ett meddelande på svararen.
”Shit. Jag hade ingen aning om vilket tufft liv ni fick”

Hur han hittat hit till bloggen vet jag inte men läst hade han gjort. Greppat. Och jag ska ringa tillbaka. Men det ger mig en reflektion på livet det annorlunda man fick. Det extrema. Vad det inneburit. Vilket pris man fått betala. Utstått förluster. Fått erfarenheter den hårda vägen. Och hur barnen mått genom tid. Hur andra reagerar på det som är vår vardag.

Det här är för er som inget visste. Den korta berättelsen.
.

20140706-105340.jpg
.
Sam fyller 16 och Junior 14 i November.Älskade ungar som fått utstå omgivningens okunskap tusentalet gånger. Som inte greppade deras diagnoser adhd och Asperger fullt ut. Eller inte alls.

I skolan fick de höra att de var lata och omöjliga att ha att göra med. Bråkiga. Besvärliga. Ouppmärksamma. De kunde bara de skärpte sig. Blev portade från lektioner.
Självförtroendet som svek. Livet som överlag var tufft.
När allt blev för mycket och ljuset i tunneln försvann ville Junior inte längre leva i klass fem. Självmord stod högst på agendan i flera månader.
Sam har önskat detsamma men var ännu yngre. Minns hur han knöt lakanet runt halsen och bad mig dra åt. Han orkade inte med livet och alla dess krav och okunskap. Hans känsla av att komma från en annan planet.
Att framtiden och livet inte tillhörde honom.

Sam blev sjuk av skolan. Pallade inte med kraven. Stressen och pressen. Blev utbränd i klass sex. Hemma från skolan och kom aldrig tillbaka. Vi fick presenterat för oss att han skulle familjehemsplaceras. Det var vårt fel att han inte kom till skolan. Värsta tiden i mitt liv. Att myndigheterna skulle ta den vi älskade mest ifrån oss. För att de inte förstod sig på diagnoserna.
Junior fick depression och panikångest. Allt för liten för sånt skit.
Vi rådde bot och bättring på alltsammans. Tack och lov. Det krävdes en rejäl insats från många håll. Främst ifrån oss. Mig. Mamman.

Vi har fått kämpa och skrika oss hesa. Kräva deras rätt i skolan. Kräva att andra ska förstå. Kämpat för att få vardagen överlag att fungera hemma. När det mesta skulle/ska anpassas efter svårigheterna. Vad som är genomförbart eller inte och på vilket vis. När varje handling skall tänkas igenom. När det spontana fått ge vika.
Vi har blivit ifrågasatta.Granskade under lupp. Utstått skitsnack. Utpekade.

Vi har lärt oss att stå tillbaka våra egna behov och önskemål. Lärt oss att se glädjen i det lilla. Lärt oss att se världen med andra ögon. Annat perspektiv. Finna lösningar tio gånger om dagen. Minst.
Många gånger har det berikat. Överraskat mig. Jag har fått sett delar utav världen jag inte reflekterade över tidigare.

Vänner som försvann. Nya som kom. De som levde liknande liv. Kämpade för samma sak. Vänner som stannade kvar.
Förhållandet som prövades hårt. Fick oss på drift. Ut på stormigt hav där vi befinner oss stundtals än. Vilsna.

Hälsan som tog stryk. Där blåljusen kom för tre år sedan då både jag och larmoperatören blev ängsliga för mitt skenande hjärta.
Stressutlöst de Lux. Nu har jag haft diagnosen utbränd i omgångar. Den senaste fick jag för ett år sedan och är sjukskriven på halvtid för det.

20140706-111903.jpg

.
Jag skulle inte vilja vara utan mina barn. Har aldrig tänkt tanken.
Men hälften av alla de prövningar vi fick hade räckt. Hälften av deras smärta likaså. Där tar min kamp vid i Kung Över Livet ( Läs mer om den HÄR ). Föreningen som arrangerade en insamingsgala till forskningen hos Hjärnfonden. Vi måste veta mer om barn som mina. Sprida befintlig kunskap. Och att vara en del i samhällsförändringen känns stort.

Ett axplock. Fragment ur ett liv som mamma.
Kanske greppar ni en liten del av det som kom att bli mitt liv?

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

20140703-230354.jpg

.
Svenska sommar. Mulet, kallt och regnigt.
Innestunderna blir många just därför. Penseldragen likaså. Fick en skjuts när det gäller att piffa till det hemma. Spackla igen adhd hålen som gapat allt för länge i väggarna. Förbättra det som blivit slitet med tiden.

Att hushålla med energin mitt i allt och göra trappen klar en gång för alla. Jag lägger mitt focus där, så får My Love stå för allt annat som skall roddas.
Trapp rusten, som påbörjades förra sommaren vid denna tid, strax innan utbrändeheten skrek mig rakt i ansiktet. Den har bara fått vara, har inte orkat med tanken ens på att färdigställa den förrns nu.
Fint blir det, men attans så mycket svordomar som behövs. ( Någon mer som har tapetserat en trapp och känner till vinklar och vrår, plus de extremt långa våderna som blir?)

Tur att pappa lärde mig grunderna i att tapetsera, då det varit ett av hans yrken. Med tiden har jag blivit riktigt duktig på det.

Pratar med min kloka psykolog om nuläget.
Att jag inte mår bättre än vad jag gör trots alla åtgärder. ” Det gäller att må bra-inte bättre”
Att någonstans landa i det.
Okej, det är så här jag mår utefter omständigheterna. Nu gäller det bara att sätta focus på vad som gör att jag mår bra. Min egentid. Min återhämtning. Mina källor till energipåfyllning.

Kan tänka mig att pyssla om hemmet och göra en uppryckning överlag på det så minskar stressen. För när det bara raserats och inte blivit åtgärdat på många år blir felen bara fler och fler tills de blir för många och skapar kaos i min hjärna.

Och det är det jag gjort nu. Uppryckning de Lux. Målat och målat och målat. Spacklat och spacklat och målat lite till. Allt skett med vad jag orkar med givetvis. Men att måla kan även vara en meditation. Avkoppling.
Har lämnat in 4  fönster som adhd utbrotten ligger bakom ( Tack skatteåterbäringen för det )
Känns skönt att ha betat av rejält på husets ”att göra lista”. Att ta tag i det. Och det man inte kan, ge sig på ändå för att försöka och inse att man kunde!

Är stolt över mig själv på många plan faktiskt. Mest stolt är jag över min egna resa. Att jag sökt hjälp hos psykolog som hjälpt mig en otrolig bit på vägen MEN att jobbet varit mitt. Att jag vågat synat mig själv och varit beredd på att det kan göra ont, att inse att förändring är en nödvändighet ibland.
Skulle tro att det hänt massor med mig på bara det senaste året tack vare min sjukdom och den hjälp jag fick. Plus allt annat jag fått vara med om såklart.

På gott och ont.

.
20140703-230450.jpg

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

« Newer Posts