Posted in Uncategorized on augusti 29, 2014| 1 Comment »
.
Nu var det vår tur att semestra. Att resa alla milen. Att uppleva. Att fylla sinnena med vad omgivningen serverade oss på silverfat. Det mäktiga.
Tacksam igen över stunderna vi fick som vi aldrig tar för givna.
Och jag lovar att det är fantastiska vyer i Storhogna/Vemdalen.
Snudd på religiösa upplevelser.
Kram Mamma Z
.
Posted in Uncategorized on augusti 26, 2014| 2 Comments »
Vi letar stunder som är bra. Vilsamma. Ger återhämtning. Ger en mening med att finnas till. Varje dag. Varje timma.
Varje andetag.
Kram Mamma Z
Posted in Uncategorized on augusti 23, 2014| Leave a Comment »
Så många av oss som behöver energi boosten. Ha något att se fram emot. Få påfyllning De Lux av energi. Glädje. Uppskattning.En anledning att ses. Att samlas. Väninnorna. Jobbarkompisarna. Syjuntan. Mammorna i diagnoslandet.
En happening som bara är vår. Ofta mamman mitt i livet. Hon som behöver komma ifrån. Komma bort.
Jag har gått på ett antal Ladies Night. Känner sådant lyft efter dessa magiska kvällar. Känner vilket behov de fyller. Och i år blir det inget. Då Martin Stenmark, Mr Ladies Night himself var pappa ledig i fjol så var det som att fira julaftonen utan Kalle Anka. Den stora skaran av besökare uteblev och jag tror man gick ekonomiskt back på det så man inte kan köra det i år.
Ekonomi som saknas fast behovet finns. Om bara Martin ställer sig på scenen förstås.
Hur många med mig saknar det?
Såsom livet gestaltar sig just nu skulle jag sannerligen behöva det. Jag och så många slutkörda mammor med mig.
Gå gärna med på denna Facebooksida jag hittade 🙂 just därför.. HÄR
.
KRAM MAMMA Z
*
Posted in Uncategorized on augusti 20, 2014| 5 Comments »
.
Det finns saker som sker utanför min kontroll. Jag vet att jag gör allt i min makt. Gör lite mer. Ändå. Det jag får se. Det jag får höra. Tankar. Känslor. När det dippar och gör det rejält.
Jag vill lägga mig ner i gräset och bara gråta ur all sorg. All frustration över att det blev som det blev. Att svensk skola av idag misslyckades med en skolgång så katastrofalt, att hoppet om framtiden tillslut uteblir. Jag vill ligga i timtal och titta upp i himlen i hopp om att få se en skymt av Gud. Skrika åt han vad det är för prövningar han utsätter mig inför. Det lidande ett barn får gå igenom. Kanske tittar han bara ner på mig och säger som det är.
Att ansvaret för mitt barns förfall heter det Svenska samhället. Och att de är dom som är ansvariga för att se till att förfallet blir till framgång istället.
Ber tusen böner i natt.
KRAM MAMMA Z
Posted in Uncategorized on augusti 19, 2014| Leave a Comment »
För er som inte kom och såg. Som inte fick vara med om det magiska. När vi med förenade krafter kunde rodda en gala för barn som mina. När så himmelens fina artister ställde upp ideellt
För er som kom. Upplev glimtar av galan igen.
För att vi aldrig skall låta barn som min falla fritt och slå sig hårt.
KRAM MAMMA Z
Posted in Allt är bara bra, Föräldrartankar i diagnoslandet, Hemmasittare, Kung Över Livet, syskon, Tankvärt on augusti 15, 2014| 2 Comments »
.
Karl XII:s kläder lockade på Livrustkammaren liksom många andra historiska lämningar. Från stormaktstiden. Giriga kungar som ville utöka Sveriges gränser.
Sam ville åka igår till huvudstaden. Gå på museum. Junior kunde tänka sig att hänga på om vi åkte tåg och åt gott på fin restaurang.
Vi fick en bland de bästa minnena ifrån denna sommar. Helt klart. Så glad att jag fick uppleva detta med killarna. Alla skratt. Skämt som Sam drog och som alltid får mig på gott humör då han själv är i harmoni. Junior som tyckte det blev en himmelens mysig tripp.
Och allt som vi gjorde denna dag, som varit en omöjlighet för bara två år sedan. Så tacksam man blir när de är genomförbara.
Jag hann sova ett fåtal timmar efter nattpasset innan vi tog tåget in. 2 timmar enkel. Gick igenom ett folkhav på väg mot slottet. Det var kulturfestival i staden. Köpte brända mandlar utmed vägen. Tittade på byggnader som dök upp längs vår väg och jag var guiden. Såg vart Reinfeldt hade sin tjänstebostad, vart farmor jobbat i riksdagen, knäppte kort på stadshuset, Grand Hotell där alla internationella kändisar bor när de är på finbesök. Vi såg över till Kaknästornet där jag och Junior var för två somrar sedan. Vi såg över till Djurgården och Sam såg längtansfullt över och insåg med lite sorg i hjärtat att vi inte skulle hinna över för att se lite ormar på Skansen.
.
.
Vi tittade roat på vakterna som marscherade invid slottet. Besökte museet som var huvudattraktionen. Såg med varierande intresse på utställningen. Såg kläder ifrån inspelningarna av ” Game of Thrones” och ” Elisabeth, the golden age ” och en massvis av föremål ifrån en svunnen men väl dokumenterad tid.
Satt bra länge invid vattnet vid Slottsbacken. Insåg att vi skulle ha tid att åka en turistbåt på Riddarfjärden, passera både Gröna Lund, Bäckholmen och det gigantiska fartyget som säkerligen skulle på kryssning till Medelhavet.
Så vackert det är i vårt Stockholm. Blir lika hänförd än fast jag varit där så mycket på senaste tiden via Kung Över Livet. På alla resor vi haft dit jag och Junior när han var yngre.
Tror att killarna såg glimtar av det med. Det vackra. På tonåringars vis.
Tog dem genom Kungsträdgården på vägen tillbaka till tåget. Gick till den restaurang som Junior önskat. Gott kött skulle det vara. Dyrt. Jo, det blev det, men hur ofta är jag på dylikt med killarna och äter gott? Måste vara massvis av år sedan vi gjorde det.
Sam planerar redan inför nästa Stockholmstripp, med mig som enda sällskap då. Reptilmässa väntar, sova över hos min kusin i förorten, för att dag nr 2 åka ut till Skansen för att se på mer ormar 🙂
Behöver jag säga att tacksamhet rymmer hela mig just nu?
.
Fick låna Sams souvenir från Livrustkammaren.
Måste säga att den klädde mig rätt bra väl?
*
KRAM MAMMA Z
*
Posted in Föräldrartankar i diagnoslandet, stress, Utbränd on augusti 13, 2014| 8 Comments »
.
Min vän och mitt tillförlitliga sällskap idag. Columbus. Den blåpannade amazonfågeln. Vi pratar med varandra, ett försök till kommunikation men ingen förstår vad den andre säger. Precis som mellan oss människor. Vissa lyssnar inte oavsett hur mycket man använder orden. Försöker förklara. Har inte förmåga att avläsa hur jag mår inuti. Bräcklig. Skör. Långt ifrån läkt.
Men jag blir jätte ledsen av det och tillbringar tiden i tystnad. Eftertanke. Snoret som rinner ikapp med tårar. Längtan bort blir stor och påtaglig igen.
Idag orkar jag knappt leva. Eller snarare vill. Så mycket som händer och har hänt. Som kommer att hända. Här kommer alla känslorna på en och samma gång.
Har inte orken i den utmattade kroppen att sortera allt. Ta tag i det. Verkställa. Bearbeta.
Ställer in mig på sparlåga. Vet att jag kan det. Måste det. Få tunnelseende.
Känseln i ansiktet försvinner. Jo jag vet. Inget farligt. Men symptom på att det inte är bra. Märker mer och mer hur glömskan växer. Hur många fler post it lappar som behövs för att inte tappa greppet. Och när jag inte skriver dem, ja då får dagen några tomma luckor, Saker ogjorda.
Gråter lite mer och Columbus sitter förnöjt bredvid och pratar på. Kanske får massvis av goda råd. Kloka.
Torkar tårarna inför barnen.
Tittar mig i spegeln . Skulle inte hon där vara glad och tacksam åt livet? Vara sådan drama Queen? Över sådana bagatellartade saker? Var hon inte mitt i livet och skulle njuta? Det var väl bara att rycka upp sig? Kom igen. Andra har det mycket värre.
Idag var säkert bara en riktig skitdag.
Kanske
.
.
Kram Mamma Z
Posted in Tankvärt on augusti 11, 2014| Leave a Comment »
.
Sådant vi läser om. Hör om. Katastroferna i andra länder. Deras tragedier. Liv som hotas. Hem som får flys ifrån hals över huvud.
Nu kom den till oss. Vår kommun. 1 1/2 mil bred och 7 mil lång. Jättemonstret som brandmännen inte haft en suck att bekämpa för en vecka sedan. Den hade bara klivit fram utan hänsyn. En hel stad var hotad, vi stod på tur.
Jag har varit orolig. Ängslig. Detta är naturkrafter.
Räddnings chefen har sagt gång på gång att branden inte var under kontroll. Den var kapabel till det otänkbara. Och det såg vi ju förra måndagen. Vilken fart branden kom med. Slukade ett 20 tal hem. Försåg oss med syner som var surrealistiska. Sånt man ser på film annars. Eller bara läser om.
I en annan del av världen.
Vi går upp till utkikstornet jag och min Ohana. Ser förödelsen. Den milsvida. Ser hur det ryker än. Försöker förstå. Blir ödmjuk däremellan. Ser hur de Italienska flygplanen gör sitt. en jätteinsats.
Tack till alla de hundratals som gjort och gör så att vi får ha kvar våra städer. Våra hem. Våra liv. Brandmän. Militär. Hemvärn. De som kokar kaffe. Gör insamlingar som är nödvändiga.
Tänker på dem i Nyhyttan och Staby som inte hade samma tur. Västerfärnebo likaså. Vilken mardröm som blev till deras verklighet. Man kan inte föreställa sig.
Bara ana.
Bild lånad från Instagram. Så här såg det ut i vår stad förra måndagen. Så här otäckt nära var den. Var nog tur att vi var i Värmland och var lyckligt ovetande till en början om läget.
Kram Mamma Z
Posted in Uncategorized on augusti 6, 2014| 1 Comment »
.
Vi som bor i närheten av branden kan och bör få ha vår stad ifred. Våra hus intakta. Alla ägodelar inkluderat.
Säkerligen lämnas vi kvar bara med jobbiga minnen och de tusen tankar vi hann få under dessa dagar. Upplevelsen där skräcken fick ett ansikte. När litenheten blev kännbar inför det stora mäktiga monster som var meterhöga. Som inte gick att hejda.
Vi var i Värmland hos min kusin med familj som var på semester. Tog oss en minisemester. Så efterlängtad. Så nödvändig.
Fick en otroligt mysig vistelse. Två killar i harmoni på släktgården. Som badade, snorklade och rodde båt. Grillade och hade samkväm. Snorklade lite till. Var timtal invid vattnet och den egna stranden.
Synnerhet Sam uppskattade allt detta. Vi alla tycker mycket om min kusin med familj och båda killarna är trygga i deras sällskap och så även med deras barn. Dubbel plus bara där.
Att var frid och fröjd tills jag började inse brandens framfart där hemma på Måndag kvällen. Att vår kommun var drabbad. Läste allt mer på mobilen och fick mer och mer panik. 30 mil hemifrån och inte kunde ta oss hem. Lågorna som tog meterlånga kliv varje minut i de Västmanländska skogarna. Blåsten som föste fram dem ännu mer.
Killarna reagerade på olika vis och jag var inte superpedagogen direkt i min egen rädsla. När katastrofen var ett faktum.
Vi avbröt vår vistelse tidigare än planerat.
Så fort harmoni kan vara utbytbar.
Så fort det självklara inte längre är det.
Än idag finns inga garantier för utgången, men oddsen ser iallafall bättre ut än härom kvällen.
,
Denna syn mötte oss från Värmlands trippen, ca 3 mil utanför vår stad.
Känslan av en krigszon blev allt starkare.
KRAM
MAMMA Z
*
Posted in Jobbigheter on augusti 6, 2014| 1 Comment »
.
Delar av den kommun vi bor i är drabbad. Hus och hem har brunnit ner här och människor fått sätta livet till. 2 1/2 mil ifrån oss. Ohana. Här som man var invaggad av trygghet. Visste att inga naturkatastrofer skulle drabba oss.
Inte i Sverige. Inte 2014. Inga omfattande. Inte med fara för våra liv. Men så. 4 Augusti fick vi omvärdera allt det där.
Nu har delar av kommunen evakuerats. Grannkommunen varit hotad om att centrala delar skulle kunna börja brinna när väggen av eld kom allt närmre. Den som är över en mil lång. Som en enorm tsunami som inte tar någon hänsyn.
Det känns overkligt.
Ofattbart.
‘
Vår baksida, så täckt av all rök.
Kram Mamma Z
.
Posted in Allt är bara bra on augusti 2, 2014| 2 Comments »
Vi har en bra dag idag.
Finvännen 7 mil ifrån mig tar sig tid och lust att mysa med mig och killarna.
Vi äter lunchen därifrån utsikten över vår stad är som vackrast på höjden.En utsikt som är mäktig. Vi åker vidare ut till skogen där tystnaden ersätts av skogens sus. Picknicken inkluderad med i packningen. Killarna badar i tjärnen. Vi vuxna plockar blåbär för glatta livet.
Ute stunderna fortsätter och vi beger oss till till den sjö som kommit att bli vår nya favorit. Badet känns snudd på välsignat. Så underbart skönt och varmt. Uppfriskande.
En dag att vara tacksam över. Hämta energi ifrån.
‘
Nybadade alla tre 🙂
*
KRAM MAMMA Z
( Tack för bilden på mig och killarna överst vännen )
*
Posted in För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet, Hemmasittare, stress on augusti 1, 2014| Leave a Comment »
.
När vi kommer till sjön är det redan natt. Mörkt.
Vi går med ficklampa och förlitar oss på det minimala ljus som dagen lät vara kvar.
Junior och Sam badar tätt invid bryggan. Jag står med viss ängslan kvar på bryggan där i dunklet.
Men vi vågar det som är lite läskigt att göra. Lite pirr i kroppen.
Känna att vi lever. På riktigt. Vara lite äventyrare. Vidga vyerna. Tänja på gränserna. Bara lite..
Vi har varit enormt mycket ute i skogen. Plockar blåbär samtidigt som jag spanar efter vildsvin. Sam tycker jag är nojig samtidigt som han innehar tacksamheten över all tid vi spenderar ihop där staden tar slut och lugnet tar vid.
Och vi finner nya marker. Nya vackra platser som ger oss ro. Energi. Där vi kan vistas i nuet.
Skogarna i djupaste Bergslagen är faktiskt otroligt vackra.
Vad hade vi gjort utan vår tillflykt i skogen? Alla kvälls och nattbad?
Hur hade vi mått då?
Kram Mamma Z
Meus Ohana 