Posted in Uncategorized on september 30, 2014| 8 Comments »
.
Sam kastar in handduken. Pekar finger åt skolan och dess system. Fuck You.
Allt är över och försent. Skolans svek satte sina spår. När man inte tog sitt ansvar fullt ut. Sköt alla lösningar på framtiden.
Det uppeldade papperet som skolan gav honom igår ger en liten hint om hur han känner och tänker. Vi börjar befinna oss i elfte timmen och vi behöver all hjälp vi kan få nu.
Kram Mamma Z
Posted in Uncategorized on september 28, 2014| Leave a Comment »
.
Det är tufft att vara sjukskriven. Ekonomiskt så är det plus/minus noll. Oftast. Och det är så mycket hål att stoppa i. Barnens behov kostar. Det vi behöver göra för att de skall må bättre kostar. Alla utflykter vi gjort den senaste tiden. De som komma skall.
Vi pratar om att kunna åka till Helsingfors snart. Till London under våren. Sam vill ut. Längtar bort. Finns saker som lockar, som vill bli upptäckta. Vi gör det allihopa på olika premisser.
Sams djur kostar, att ha orm blev en dyr hobby samtidigt som hans överlevnad delvis. Hans stora källa till glädje.
Huset förfaller bitvis och vi rustar det allra värsta men pengarna har fått gått till resor och barnens behov. Tänker på allt som gått sönder i alla utbrott. Hade blivit många nya rullar tapeter för de pengarna.
Ja. Så skönt det skulle vara att ha en slant över och rusta vardagsrummet som stått orört sedan vi flyttade in för 12 år sedan. I behov av rust redan då. Nu så förfallet att jag skäms.
Jag börjar se möjligheter. Vad kan jag göra för att få in lite mer pengar till Ohana. Till det där lilla extra ? Som inte kräver min energiåtgång allt för mycket i nuläget?
Jo. Jag säljer ju Kyäni till husbehov och för mitt inköpspris i princip Har fått mina nöjda kunder genom åren. Det lilla som kommer in som plus på kontot räcker till att bjuda familjen på pizza en gång om året, men säljer ändå och pratar gott om det då jag vet hur pass mycket bättre man kan må av det.
( Läs mer om vad jag skrev om kyäni på bloggen här och klicka er sedan vidare om ni vill köpa )
MEN nu kan ni som vet att Oriflame har bra produkter kan nu köpa via mig. Ha då i åtanke att de stackars kronorna jag får i provision gynnar främst mina killar.
Ni köper precis som vanligt när ni handlar via nätet, men köper ni via denna länk, så gynnas jag. Gå in här och klicka er vidare
Kommer att utnyttja min blogg lite då och då för detta, och hoppas ni står ut med ”reklamen” då syftet bara är gott.
Kram på er!
/Mamma Z
Posted in Uncategorized on september 24, 2014| 2 Comments »
.
Hur mycket bryr vi oss om varandra. Som medmänniskor? Hur mycket tar vi oss tiden med vår omsorg. Med vår empati. Med vår förmåga att lägga en arm på axel och fråga hur det är. När vi får våra ledtrådar om hur de mår. Signalerna som inte borde vara svåra att tyda. Ropen på hjälp.
Jag har varit där. Mått uruselt. Känt en längtan efter att få avsluta allt. Förra hösten och början av vintern. Jag hade några få som förstod. Som vågade konfrontera det jobbiga. Våga ställa frågan rätt ut. Den obekväma.
”Hur mår du igenterligen”
Känner mig tyngd nu när jag vaknar efter nattpass. Jag har jobbat ihop ett tag med en tjej som nyligen fyllde 30. Vi hade våra djupa diskussioner om livet. Om måendet man sällan berör. Hennes.
Hon flyttade. Fick nytt jobb. Verkade hitta glädjen i livet igen. Försökte. Flyttade tillbaka, men började inte jobba hos oss igen.
Läste mellan raderna på statusuppdateringarna på facebook att hon inte mådde bra. Men förstod inte hur illa det var. Skickade små hjärtan som man gör på statusar. Skrev kram ibland.
Kunde jag ha gjort något mer? Vi som bara kände varandra ytligt ? Men ändå ? Tänk om fler att hade sett och brytt sig?
Jag får skuldkänslor. Jo. Jag hade kunnat gjort mer. Hade kunnat frågat ”Hur mår du igenterligen”
Läser på facebook att hon inte finns mer. Att hon inte orkade vägen fram.
”Some die young”
Tragiskt som bara den. Fan.
.
KRAM MAMMA Z
,
Posted in Uncategorized on september 20, 2014| 1 Comment »
.
En vän till mig frågar hur vi har det. Hur Sam mår.
”Vi tar en dag i taget, ibland en timme, ibland en minut” svarar jag
Jag inser att det är ett jättejobb som ligger bakom. Hur mycket tid jag är med honom, och självklart är. Alla stunderna ute i naturen. ”Utflykterna” vi åker på. Till Västerås 14 mil. Till småkusiner i nordUppland 38 mil. Samtalen mitt i natten då det är svårt att sova. Alla skratt om dagarna. Humorn som jag älskar hos honom. Den underfundiga. Alla tyngre stunder då jag ser hur han mår. När tristessen skaver sönder han inifrån och ut. När begränsningarna är för stora. Hindren likaså.
Hur beroende vi är ifrån andras välvilja än att hjälpa oss. Att förgylla vardagen. Att avlasta oss. Mig.
Jag mår sämre igen. Stressen gör att jag tappar känseln i ansiktet rätt ofta. Har ett försämrat minne att jag tar av mig bältet i bilen för att lägga i backen. Det kopplar inte alls ibland hur man gör saker på rätt sätt.
Stress över mycket som bara ökat med tiden. Barn som faller. Som behöver insatser ifrån samhället som inte finns. Från omgivningen. Vardagar att sy ihop. Få fungerbara. Få en mening med att leva. Ett förhållande där vi glider allt mer isär än ihop. Framtiden. Hur blir den? Både den inom räckhåll och sen?
Är sjukskriven 50% till nyår. Läkare om förstår problematiken. Som inte kan skriva ut piller för tillfrisknande.Bota.
Det kommer med tiden och omständigheterna förhoppningsvis.
.
KRAM MAMMA Z
*
Posted in Uncategorized on september 15, 2014| 1 Comment »
Mina fina killar, vars kamp och nederlag i skolan som kommunalrådet förnekade .
Jag hade bestämt mig för att ta tag i Stig Henriksson efter valet. Gå upp i kommunhuset och berätta om dessa två lintottar till barn som skolan lät falla av olika anledningar. De han inte visste om existerade.
Alla samtal som kommit till mig privat på facebook och i mail. Samtal och sms. Berättade i förtroende efter mitt förra inlägg.
Så tacksam jag är över att ni hört av er till mig. Nej. Jag är inte ensam i kampen mot skola/politiker i denna kommun. Vi är allt för många som kämpar/kämpat på i det tysta. Fört våra egna krig. Man mot man. Fler barn som faller för att skolan är handfallen i många lägen.
Dagen efter valet finns inte kommunalrådet kvar. De tappade förtroendet helt i vår kommun, Tappade nästan 30%
Jag behöver inte knacka på dörren och be om att få förklara verkligheten.
Hoppas så att det kommande styret tar in verkligheten och prioriterar på ett helt annat sätt.
Allt annat vore förödande för barn som mina.
KRAM
Mamma Z
Posted in Uncategorized on september 7, 2014| 7 Comments »
.
All denna kamp jag fört för mina barn i skolan under fem års tid finns inte.Förnekas helt i direktsändning av kommunalrådet. Än en gång ignoreras jag och mina barn.
Att mina barn mått dåligt av skolan. Att Junior inte orkade leva en längre tid för att skolan havererade.
Det har aldrig hänt.
När jag hör detta är det som att ge mig en osynlig käftsmäll. Att hela min existens raderas för en stund.
Jag skickar in en fråga till partiutfrågningen i Sveriges Radio P4 Västmanland. Fagerstas tur. Fagerstas politiker.
”Hur tänker ni kring barn med särskilda behov i skolan? Såsom adhd, asperger, dyslexi mfl.
Då jag har barn med dessa funktionsnedsättningar vet jag hur jag fått kriga mig till det stöd de enligt svensk lag har rätt till.
Vet inte hur många negativa svar jag serverats som baserats på dålig ekonomi i skolan.”
Kommunalrådet Stig Henriksson svarar då mig:
”Jag känner inte riktigt igen den verklighetsbeskrivningen. Vi har människor som flyttar till Fagersta och uttalat sig att det är för den goda verksamheten vi har för barn med särskilda behov.
Däremot är det så att man inte kan uppfylla alla behov”
Lever jag i en verklighetsflykt? Att alla dessa möten där vi gång på gång fått kämpa oss fram till att få rätt hjälp för våra barn. Där vi fått höra ” Nej vi kan inte hjälpa för det saknas pengar. Nej det saknas resurser. Där både vi och hab många gånger varit frågande inför skolans beslut”
Var allt bra en dröm? Ett påhitt så jag får mina rubriker?
Den skola som våra båda pojkar gått i har i omgångar haft bra och duktiga lärare/pedagoger. Som VILL mina killarnas bästa, men har inte tiden att hjälpa dem, har inte resurserna, har inte kunskapen om deras adhd/asperger.
På nästan varje skolmöte kring Junior fick vi höra ” Måste han ha assistenten kvar? Det är så många barn som skulle behöva henne” Att anställa fler assistenter gick inte för ekonomi saknades.
När Sam blev hemmasittare i åk 7 fick han och har haft hela högstadiumet toppenfina pedagoger som kom hem och hade undervisning. När allt började funka i åk 9 ville vi utöka undervisningen så att han skulle hinna ikapp med ämnen.
Vi fick ett nej. Det blev max tre lektioner i veckan. Ibland två. Ibland en. Ibland ingen alls. Pedagogerna han hade fick andra uppdrag i skolan och kom inte. Han blev bortprioriterad.
När han nu gick ut nian med ETT betyg endast ville vi få till ett tionde grundskoleår som han har rätt till. Det blev ett nej. Isåfall skulle han komma TILL skolan. Skolan kunde inte längre komma hem till honom som är den enda undervisningsform som fungerar i nuläget.
Det finns inga pengar.Inga resurser.
Är det det som Stig Henriksson syftar på när han säger:
”Däremot är det så att man inte kan uppfylla alla behov”
Sam,vi är ledsna,men du fick ingen fullgod grundskoleutbildning som är obligatorisk. Du var en av dem som inte kunde uppfyllas. Tydligen.
Kanske är det en anmälan till skolinspektionen som behövs och deras bedömning som gäller?
Kanske är det läge att införa Lex Sam, där man kan anmäla brister i skolan, såsom man gör med Lex Sara?
Posted in Uncategorized on september 3, 2014| 2 Comments »
.
Så mäktig naturen är. Så mäktigt när man får uppleva den på plats. Med killarna.
Både när vi vandrade och när vi hyrde cyklar och gav oss ut på fjället. Jobbigt och svettigt bitvis men fasiken värt det!
Låter bilderna tala i detta inlägg.
Dessa är ifrån dag två på vår tripp.
–
.
Välbehövlig vila efter nästan en mil på cykelsadeln. Oj vad ont i baken vi hade dagen efter 😉
.
.*
KRAM Mamma Z
.
Posted in Allt är bara bra, ångest, För att det skall bli bättre, Föräldrartankar i diagnoslandet on september 1, 2014| Leave a Comment »
.
Onsdag kväll. Väskorna packade. Jag och Junior beger oss de 21 milen till Orsa där vi gör ett stopp. Dels för hans skull som ogillar att långåka. Dels för min egna skull pga den panikångest jag får bakom ratten.Vågade inte köra hela resan på en gång utan visste att det skulle gå bättre om jag delade på de 42 mil långa trippen.
Vi möttes av en makalös solnedgång invid Siljan. Naturen bytte skepnad vartefter milen gick. Fick lite småkänningar av min ångest men tackvare bra redskap jag fått av psykolog och sjukgymnast höll jag det i schack. Så skönt så ni anar inte!
Junior och jag sov kvar på Orsa camping och hade supermys på egen hand i den lilla stugan vi hyrt.
.
Orsa sjön i morgonskrud. Så vackert. Under tiden åkte Sam och hans pappa morgontåg till Gävle där resesällskapet ifrån Upplandskusten hämtade upp dem. Tänk att det gick att lösa så smidigt!
21 mil till att köra med annorlunda omständigheter men vi klarade oss galant jag och Junior. High five!
En timme senare var vi samlade allihopa i stugan som låg i Storhogna i Vemdalen. Sam var lite låg då vi fått manfall på resan. Han hade verkligen längtat jättemycket efter vår vän med tonårsbarn och det blev ett större tomrum än vi kunnat förstå. Han ser verkligen upp till vännen och stortrivs i dennes sällskap.
Trevligt att vi har så fina vänner som lämnar sådant tomrum. Men såklart jättetrist att de inte kom med.
.
.
Utsikten ifrån stugan var mäktig och inbjöd till många upplevelser i närheten.
Redan samma kväll begav vi oss ut på fjället i mäktig solnedgång på köpet. Som om gud ville ge oss lite extra feeling. Styla lite med att få visa upp sin skapelse ifrån sin bästa sida. Haha.. Men en religiös närvaro var det där på toppen av allt. Helt klart. Jag fick sådan härlig stund med killarna. Samtal med förtroende. En stund som blev vår egna. Vår heliga.
Tacksam så det finns inte.
.
Väljer att göra fler inlägg från vår semester då jag har så många fina bilder att vilja visa er!
Kram så länge!
/Mamma Z
*
Meus Ohana 