
.
All denna kamp jag fört för mina barn i skolan under fem års tid finns inte.Förnekas helt i direktsändning av kommunalrådet. Än en gång ignoreras jag och mina barn.
Att mina barn mått dåligt av skolan. Att Junior inte orkade leva en längre tid för att skolan havererade.
Det har aldrig hänt.
När jag hör detta är det som att ge mig en osynlig käftsmäll. Att hela min existens raderas för en stund.
Jag skickar in en fråga till partiutfrågningen i Sveriges Radio P4 Västmanland. Fagerstas tur. Fagerstas politiker.
”Hur tänker ni kring barn med särskilda behov i skolan? Såsom adhd, asperger, dyslexi mfl.
Då jag har barn med dessa funktionsnedsättningar vet jag hur jag fått kriga mig till det stöd de enligt svensk lag har rätt till.
Vet inte hur många negativa svar jag serverats som baserats på dålig ekonomi i skolan.”
Kommunalrådet Stig Henriksson svarar då mig:
”Jag känner inte riktigt igen den verklighetsbeskrivningen. Vi har människor som flyttar till Fagersta och uttalat sig att det är för den goda verksamheten vi har för barn med särskilda behov.
Däremot är det så att man inte kan uppfylla alla behov”
Lever jag i en verklighetsflykt? Att alla dessa möten där vi gång på gång fått kämpa oss fram till att få rätt hjälp för våra barn. Där vi fått höra ” Nej vi kan inte hjälpa för det saknas pengar. Nej det saknas resurser. Där både vi och hab många gånger varit frågande inför skolans beslut”
Var allt bra en dröm? Ett påhitt så jag får mina rubriker?
Den skola som våra båda pojkar gått i har i omgångar haft bra och duktiga lärare/pedagoger. Som VILL mina killarnas bästa, men har inte tiden att hjälpa dem, har inte resurserna, har inte kunskapen om deras adhd/asperger.
På nästan varje skolmöte kring Junior fick vi höra ” Måste han ha assistenten kvar? Det är så många barn som skulle behöva henne” Att anställa fler assistenter gick inte för ekonomi saknades.
När Sam blev hemmasittare i åk 7 fick han och har haft hela högstadiumet toppenfina pedagoger som kom hem och hade undervisning. När allt började funka i åk 9 ville vi utöka undervisningen så att han skulle hinna ikapp med ämnen.
Vi fick ett nej. Det blev max tre lektioner i veckan. Ibland två. Ibland en. Ibland ingen alls. Pedagogerna han hade fick andra uppdrag i skolan och kom inte. Han blev bortprioriterad.
När han nu gick ut nian med ETT betyg endast ville vi få till ett tionde grundskoleår som han har rätt till. Det blev ett nej. Isåfall skulle han komma TILL skolan. Skolan kunde inte längre komma hem till honom som är den enda undervisningsform som fungerar i nuläget.
Det finns inga pengar.Inga resurser.
Är det det som Stig Henriksson syftar på när han säger:
”Däremot är det så att man inte kan uppfylla alla behov”
Sam,vi är ledsna,men du fick ingen fullgod grundskoleutbildning som är obligatorisk. Du var en av dem som inte kunde uppfyllas. Tydligen.
Kanske är det en anmälan till skolinspektionen som behövs och deras bedömning som gäller?
Kanske är det läge att införa Lex Sam, där man kan anmäla brister i skolan, såsom man gör med Lex Sara?
Read Full Post »