Hon. Mamman. Hon som gråter på mötena numera. I ren förtvivlan över hur långt det gått. Hur trött hon är. Trött på kampen för en fungerande skolgång. Trött på att veta hur sonen mår därefter. Trött på att behöva rodda. Att ordna. Att styra upp.
Att rädda ett liv.
Hon gråter och har inga näsdukar med sig. Det blir besvärad stämning kring mötesbordet. När sanningen skall presenteras blir det för tungt. För påtagligt hur långt denna havererade skolgång tagit sonen.
Hon snorar men ber inte längre om ursäkt för att hon gråter. Varför skulle hon? Kanske är tårarna det vapen som måste till för att sanningen skall nå de andra. För att omfånget skall greppas.
Mamman har samtal om nätterna i tonårsrummet. Sena. Jobbiga. Sunda och reflekterande. Över det som varit. Över det som är nu och som komma skall. Hur det kan bli beroende på åt vilket håll pendeln slår.
Hon sitter där på mötet med alla dessa samtal inom sig. Och hon vet att förmedlar hon dem inte rätt kanske inte heller insatserna blir därefter.
Krigaren. Hon som blivit ifrågasatt i sin mamma roll. Duger hon eller brister hon? Kanske är det hennes fel att sonen inte går till skolan. Andra elever med Asperger går ju. Kanske skall sonen bo i fosterhem?
Hon. Mamman som kämpar på. Som fått skinn på näsan efter alla år. Hon som fortfarande är utbränd men är i läkningsfas om än en lång sådan.
Förstår ni att hon gråter?
Kram Mamma Z
Meus Ohana 
Ja Ann Sophie, jag förstår att hon gråter, mycket tyngd i det hjärtat! ❤
Jag vet hur det känns, i alla fall en del av det, fast jag gråter i det tysta när ingen ser ingen hör!
Varför ska det vara så svårt för samhället att acceptera att dessa barn/elever inte är som andra, inte är lika för att diagnoserna har samma namn, att det finns stora variationer inom autism/Aspergers syndrom.
Dina söner kan inte ha en bättre mamma än du, det är inte mammornas (föräldrarnas) fel att barnen inte kan vara i dagens skolmiljö, så vad blir skillnaden med att skicka dem till fosterhem.
Tryggheten tas ifrån dem den som lyssnar, kan & förstår dem, kanske de går till skola men hur mår deras inre & hur mår deras föräldrar?
Vi får inte ge upp någon gång måste regering, kommun & andra börja fatta vad som krävs för att dessa ungdomar också ska få lyckas & känna sig dugliga!
Stor kram.<3
❤ många kramar till dig och din familj…
Jag förstår mer än väl. Du har under lång tid kämpat för dina söner utan att det gett resultat. Till sist orkar man inte mer. Beslutsfattarna förstår vare sig din situation eller dina pojkars. Du är otroligt strong!
Jag förstår ❤
Undrar hur många gånger man gråtit inför de "professionella" vid det här laget. Blir fortfarande alldeles överrumplad när det sker, för det går inte att fatta vem som tryckte på gråtknappen.
Kram ❤