Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2015

Ännu en gång har jag fått veta att det händer. Ett barn som har föräldrarna om inte duger till tycker soc. När de inte fått en chans att visa vad de går för. Inte fått optimalt stöd. Och soc inte lyssnar på vad Bup har att säga.
Det är en häxjakt som pågår än. 27 februari 2015 i landet Sverige. Läs mitt inlägg som jag skev för ett tag sedan. Det är fortfarande hyberaktuellt.. Och inihelvete skrämmande.

Meus Ohana

1 ta ditt barn
Hej världen!
Jag ler mot dig. Mot livet. Jag gör det länge för jag tror så blint på att det alltid skall vara så här. Mamma, pappa, barn. En samlad familj. Och jag är älskad. Så gränslös. De gör allt för mig och lite till. Älskar mig till stjärnorna och tillbaka. Längre bort än så.

Jag snubblar mig fram i livet. Det börjar hända saker som är utanför min kontroll. Mina föräldrars. Man säger att jag har adhd och asperger. Men man gör inte så mycket åt saken. Så klart att det händer grejer då.
Det går inte så bra. Skolan haltar. Så mycket som händer och tillslut börjar jag resignera. Ge upp. Livet är inte vad det en gång var.
Det kommer en dag då jag inte längre går dit. Till skolan. Mamma och pappa gör allt de kan. De gör allt rätt. Fortsätter att älska mig. Sliter…

View original post 822 fler ord

Read Full Post »

20150226-194237.jpg.

Jag har alltid velat vara som en öppen bok här i syfte för att lära andra och öka förståelsen för barn som mina. Berätta om vår resa. Mina erfarenheter. Mitt liv överlag om det som händer. Mina tankar och reflektioner. Vardagliga ting. Men jag blir allt mer trängd in i ett hörn och jag kan snart inte berätta något alls känner jag av olika skäl. Av hänsyn i olika grad och det är frustrerande.
En tystnadsplikt för att jag inte förmår att blotta vissa saker längre. Det kan såra mer än göra gott just nu. Och det gäller ett stort spann av de jag har i min närhet och radien av bekantskaper.

Det är som om man ruvar på en stor hemlighet. Och skulle de släppas lös känns det som om de är så många att de skulle kunna dölja solen från jorden.. Just därför är jag tyngd. Fast Sam peppar mig att försöka vara glad för det är bättre än att vara deppig. Han om någon märker hur jag mår. Och jag försöker. Hela mitt liv har gått ut på att försöka. Alltid trots motgångar. Trots fall. Trots sjukdom. Trots att man många gånger velat ge upp allt.
Och jag kämpar än med det som är tufft. Det outtalade.

Hemligheterna.

Kram Mamma Z .

Read Full Post »

Livstecken

IMG_6434[1]

Tittar in med ett litet livstecken till er alla som måtte fundera varför mitt bloggande avtagit så den senaste tiden. Det finns flera orsaker till det men lovar att denna blogg aldrig kommer att försvinna. Har allt för mycket att berätta om mitt liv än.

Kram på er alla fina.

Read Full Post »

20150218-165809.jpg
.
De senaste veckorna har varit en smekmånad. Så många steg som tagits. Så många framgångar. Uppvaknanden. Drömmar som blivit väckta och skall nu förverkligas. Medicinen har verkligen gett Sam en skjuts framåt i rätt riktning. Samtidigt som det väckt massvis av tankar att sortera. Att förverkliga. Hur är vägarna dit? Till att få önskningarna uppfyllda, iallafall till en del.
Kan inte säga mer än så till er. Det vore inte rätt mot Sam.

Sam var och såg Tibble Transibiriska som var mer än bra för några veckor sedan tillsammans med kusinerna. Jag och My Love gick på vårt håll och såg dem.
( Ni ser ett klipp på dem här och visar min och Sams fovoritlåt med dem 😉 Sök gärna reda på skivan på Spotify. Skön romsk folkmusik som jag blir glad av att lyssna på. )
.

.
 Det blev vår första konsertupplevelse på flera år tillsammans. En bra sådan också uppe i Dalahästens rike.
Så härligt och så svindlande på samma gång.

Vi har målat om rummet hans igen för att släppa in nya energier. Att det blir en nytändning. Det förs diskussioner om skolan i en positiv bemärkelse nu mot tidigare. Hur kommer jag att berätta längre fram.
Så mycket framsteg som glatt oss, samtidgt som medaljen har en baksida också. ”Det gör ont när knoppar brister” finns det ett uttryck som heter.
Det är en nyorienteringsfas som lockar och skrämmer på samma gång. En vilja om en radikal förändring men svårt att veta vägarna dit.

Vi tar dag för dag och jag håller tummarna så att de vitnar nu för Sams bästa. Han är så urless på så mycket och jag kan verkligen inte klandra honom för det.

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20150213-095542.jpg

Det finns inget bättre än när det vänder och när det vänder stort.
Lever på lyckorus och blir bländad av allt det som händer just nu.

I nästa inlägg får ni veta ❤👑

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20150211-085308.jpg
.

Föreningen som jag tillsammans med några andra mammor drog igång växer och växer. Är så stolt över de skördar vi fått ta del av, så stolt över de skördar som komma skall.
För barn som mina. För andras barn och för framtidens barn.
För att alla barn och unga skall få vara de kungar över sina liv de föddes till att vara.
Och nu. Nu bär jag dem symboliskt runt min hals. Så himmelens stolt över vår kungakrona I silver. Så stolt över att få vara en del i detta.

Visst är det fint? Finns även med läderband till. Och finns att köpa som örhänge med.
Kanske någon av er läsare vill bära ett runt halsen av samma anledning som mig?
Kanske vill köpa det för att stötta vår förening?

Ni köper den HÄR på Kung Över Livets hemsida

KOL-smycken_banner_ram (1)
.
Kram Mamma Z

Read Full Post »

10 år av ett tomrum

20150207-043641.jpg
.

Min ledsagare. Min mentor. Min ledstjärna. Min så mycket. Min pappa.
Han som lärde mig så mycket om livet. Om mig själv. Han som så sällan gav upp. Som spottade i nävarna och försökte fast livet gav han rejäla örfilar. Fightern. Den levnadsglada. Som hade förmågan att se det ljusa i livet hur än jävligt det kunde vara.

När jag väntade Sam för 17 år sedan blir pappa så dålig i sitt redan sjuka hjärta. Jag minns samtalet med läkaren. Hur han beklagade sorgen i förtid. Min pappa hade timmar kvar att leva. Kanske dagar. Men aldrig en vecka. De kunde inte rädda honom.
Samma dag skulle jag berätta för honom att han skulle bli morfar. Och jag visste att han aldrig skulle få träffa sitt barnbarn. Mina lyckotårar var sorgetårar invid sjukhussängen. Men han visste det inte.

Jag bad mina böner och bad dem igen. ”Gode gode gud, låt han få leva. Om än bara för att få träffa sitt barnbarn för en endaste gång”
Bönens kraft skall man nog inte underskatta. Eller hur livet tycks ha sina egna nycker. Vilket spelar ingen roll. Pappa blev bättre och skickad till Göteborg för att bli hjärttransplanterad. Jag följde med med min höggravida mage. Väl där så hade han blivit så pass ”frisk” att ett nytt hjärta inte skulle behövas. De hade aldrig hänt dem, att en sådan svårt sjuk patient självläkte. Man tog fasta på att en docent i Uppsala lyckats med en medecinkombination som gjorde mirakel med min pappa.
Läkarkonferenserna runt om i Europa hade med hans fall. Och han var himmelens mallig för det.

Pappa hann vara morfar i 6 år innan hjärtat tillslut gav upp. Jag var med när han dog, på sal nio på det som skulle komma att bli mitt jobb senare i livet.
Och vilken morfar han blev. Så närvarande och engagerad. Han tog med killarna ut i blåbärsskogen, lät dem snickra i hans kök så det blev stora märken i parketten. Hade med Sam till soptippen och Junior till lekparken där han kunde stå i timtal och frysa. Men med ett leende på läpparna.
Killarna fick nog träfa sin morfar minst fem dagar i veckan. Korta stunder när han bara kom förbi för lite lek. Ibland stannade han i timtal.
Jag brukar ofta tänka på hur mycket de skulle haft utbyte av varandra nu, om han fortfarande fått mått rätt okej. Killarna brukar säga detsamma. Och vi längtar efter han alla tre på olika vis. Har längtat i tio års tid.

Idag är det exakt tio år sedan han ringde efter mig, och jag larmade ambulansen. Min fina pappa som jag har att tacka för så mycket. Som fick bli 58 år och hade så många år kvar kan man tycka. Ändå. Allt vi fick på slutet var en bonus. Det visste vi. Efteråt fick pappa veta att han var döende den dagen han fick veta att han skulle bli morfar. Han förstod inte att det var så illa. Han hade aldrig greppat att han var på väg att dö. Men med den vetskapen om livets sköra tråd vi alla har, så blev han livnjutare i stora mått efter det. Tog tillvara så på tiden med sina barnbarn.

Jag skulle kunna skriva så mycket om en sådan älskad person. Ni som kände min pappa vet.
Men jag vill bara med detta blogginlägg visa min fina pappa för er. Med en bild på honom och Junior, Sam och faktiskt lilla mig..
Visa vad han kom att betyda både för mig och mina grabbar.
Jag är SÅ tacksam för alla år jag fick med honom och vad de gav.
Vår stund på jorden tillsammans.

ÄLSKAR DIG MIN PAPPA OCH DU FÖRBLI ALLTID EN DEL AV OHANA.

/mamma Z

Read Full Post »

Older Posts »