Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for februari, 2015

Ännu en gång har jag fått veta att det händer. Ett barn som har föräldrarna om inte duger till tycker soc. När de inte fått en chans att visa vad de går för. Inte fått optimalt stöd. Och soc inte lyssnar på vad Bup har att säga.
Det är en häxjakt som pågår än. 27 februari 2015 i landet Sverige. Läs mitt inlägg som jag skev för ett tag sedan. Det är fortfarande hyberaktuellt.. Och inihelvete skrämmande.

Meus Ohana

1 ta ditt barn
Hej världen!
Jag ler mot dig. Mot livet. Jag gör det länge för jag tror så blint på att det alltid skall vara så här. Mamma, pappa, barn. En samlad familj. Och jag är älskad. Så gränslös. De gör allt för mig och lite till. Älskar mig till stjärnorna och tillbaka. Längre bort än så.

Jag snubblar mig fram i livet. Det börjar hända saker som är utanför min kontroll. Mina föräldrars. Man säger att jag har adhd och asperger. Men man gör inte så mycket åt saken. Så klart att det händer grejer då.
Det går inte så bra. Skolan haltar. Så mycket som händer och tillslut börjar jag resignera. Ge upp. Livet är inte vad det en gång var.
Det kommer en dag då jag inte längre går dit. Till skolan. Mamma och pappa gör allt de kan. De gör allt rätt. Fortsätter att älska mig. Sliter…

Visa originalinlägg 822 fler ord

Read Full Post »

20150226-194237.jpg.

Jag har alltid velat vara som en öppen bok här i syfte för att lära andra och öka förståelsen för barn som mina. Berätta om vår resa. Mina erfarenheter. Mitt liv överlag om det som händer. Mina tankar och reflektioner. Vardagliga ting. Men jag blir allt mer trängd in i ett hörn och jag kan snart inte berätta något alls känner jag av olika skäl. Av hänsyn i olika grad och det är frustrerande.
En tystnadsplikt för att jag inte förmår att blotta vissa saker längre. Det kan såra mer än göra gott just nu. Och det gäller ett stort spann av de jag har i min närhet och radien av bekantskaper.

Det är som om man ruvar på en stor hemlighet. Och skulle de släppas lös känns det som om de är så många att de skulle kunna dölja solen från jorden.. Just därför är jag tyngd. Fast Sam peppar mig att försöka vara glad för det är bättre än att vara deppig. Han om någon märker hur jag mår. Och jag försöker. Hela mitt liv har gått ut på att försöka. Alltid trots motgångar. Trots fall. Trots sjukdom. Trots att man många gånger velat ge upp allt.
Och jag kämpar än med det som är tufft. Det outtalade.

Hemligheterna.

Kram Mamma Z .

Read Full Post »

Livstecken

IMG_6434[1]

Tittar in med ett litet livstecken till er alla som måtte fundera varför mitt bloggande avtagit så den senaste tiden. Det finns flera orsaker till det men lovar att denna blogg aldrig kommer att försvinna. Har allt för mycket att berätta om mitt liv än.

Kram på er alla fina.

Read Full Post »

20150218-165809.jpg
.
De senaste veckorna har varit en smekmånad. Så många steg som tagits. Så många framgångar. Uppvaknanden. Drömmar som blivit väckta och skall nu förverkligas. Medicinen har verkligen gett Sam en skjuts framåt i rätt riktning. Samtidigt som det väckt massvis av tankar att sortera. Att förverkliga. Hur är vägarna dit? Till att få önskningarna uppfyllda, iallafall till en del.
Kan inte säga mer än så till er. Det vore inte rätt mot Sam.

Sam var och såg Tibble Transibiriska som var mer än bra för några veckor sedan tillsammans med kusinerna. Jag och My Love gick på vårt håll och såg dem.
( Ni ser ett klipp på dem här och visar min och Sams fovoritlåt med dem 😉 Sök gärna reda på skivan på Spotify. Skön romsk folkmusik som jag blir glad av att lyssna på. )
.

.
 Det blev vår första konsertupplevelse på flera år tillsammans. En bra sådan också uppe i Dalahästens rike.
Så härligt och så svindlande på samma gång.

Vi har målat om rummet hans igen för att släppa in nya energier. Att det blir en nytändning. Det förs diskussioner om skolan i en positiv bemärkelse nu mot tidigare. Hur kommer jag att berätta längre fram.
Så mycket framsteg som glatt oss, samtidgt som medaljen har en baksida också. ”Det gör ont när knoppar brister” finns det ett uttryck som heter.
Det är en nyorienteringsfas som lockar och skrämmer på samma gång. En vilja om en radikal förändring men svårt att veta vägarna dit.

Vi tar dag för dag och jag håller tummarna så att de vitnar nu för Sams bästa. Han är så urless på så mycket och jag kan verkligen inte klandra honom för det.

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20150213-095542.jpg

Det finns inget bättre än när det vänder och när det vänder stort.
Lever på lyckorus och blir bländad av allt det som händer just nu.

I nästa inlägg får ni veta ❤👑

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20150211-085308.jpg
.

Föreningen som jag tillsammans med några andra mammor drog igång växer och växer. Är så stolt över de skördar vi fått ta del av, så stolt över de skördar som komma skall.
För barn som mina. För andras barn och för framtidens barn.
För att alla barn och unga skall få vara de kungar över sina liv de föddes till att vara.
Och nu. Nu bär jag dem symboliskt runt min hals. Så himmelens stolt över vår kungakrona I silver. Så stolt över att få vara en del i detta.

Visst är det fint? Finns även med läderband till. Och finns att köpa som örhänge med.
Kanske någon av er läsare vill bära ett runt halsen av samma anledning som mig?
Kanske vill köpa det för att stötta vår förening?

Ni köper den HÄR på Kung Över Livets hemsida

KOL-smycken_banner_ram (1)
.
Kram Mamma Z

Read Full Post »

10 år av ett tomrum

20150207-043641.jpg
.

Min ledsagare. Min mentor. Min ledstjärna. Min så mycket. Min pappa.
Han som lärde mig så mycket om livet. Om mig själv. Han som så sällan gav upp. Som spottade i nävarna och försökte fast livet gav han rejäla örfilar. Fightern. Den levnadsglada. Som hade förmågan att se det ljusa i livet hur än jävligt det kunde vara.

När jag väntade Sam för 17 år sedan blir pappa så dålig i sitt redan sjuka hjärta. Jag minns samtalet med läkaren. Hur han beklagade sorgen i förtid. Min pappa hade timmar kvar att leva. Kanske dagar. Men aldrig en vecka. De kunde inte rädda honom.
Samma dag skulle jag berätta för honom att han skulle bli morfar. Och jag visste att han aldrig skulle få träffa sitt barnbarn. Mina lyckotårar var sorgetårar invid sjukhussängen. Men han visste det inte.

Jag bad mina böner och bad dem igen. ”Gode gode gud, låt han få leva. Om än bara för att få träffa sitt barnbarn för en endaste gång”
Bönens kraft skall man nog inte underskatta. Eller hur livet tycks ha sina egna nycker. Vilket spelar ingen roll. Pappa blev bättre och skickad till Göteborg för att bli hjärttransplanterad. Jag följde med med min höggravida mage. Väl där så hade han blivit så pass ”frisk” att ett nytt hjärta inte skulle behövas. De hade aldrig hänt dem, att en sådan svårt sjuk patient självläkte. Man tog fasta på att en docent i Uppsala lyckats med en medecinkombination som gjorde mirakel med min pappa.
Läkarkonferenserna runt om i Europa hade med hans fall. Och han var himmelens mallig för det.

Pappa hann vara morfar i 6 år innan hjärtat tillslut gav upp. Jag var med när han dog, på sal nio på det som skulle komma att bli mitt jobb senare i livet.
Och vilken morfar han blev. Så närvarande och engagerad. Han tog med killarna ut i blåbärsskogen, lät dem snickra i hans kök så det blev stora märken i parketten. Hade med Sam till soptippen och Junior till lekparken där han kunde stå i timtal och frysa. Men med ett leende på läpparna.
Killarna fick nog träfa sin morfar minst fem dagar i veckan. Korta stunder när han bara kom förbi för lite lek. Ibland stannade han i timtal.
Jag brukar ofta tänka på hur mycket de skulle haft utbyte av varandra nu, om han fortfarande fått mått rätt okej. Killarna brukar säga detsamma. Och vi längtar efter han alla tre på olika vis. Har längtat i tio års tid.

Idag är det exakt tio år sedan han ringde efter mig, och jag larmade ambulansen. Min fina pappa som jag har att tacka för så mycket. Som fick bli 58 år och hade så många år kvar kan man tycka. Ändå. Allt vi fick på slutet var en bonus. Det visste vi. Efteråt fick pappa veta att han var döende den dagen han fick veta att han skulle bli morfar. Han förstod inte att det var så illa. Han hade aldrig greppat att han var på väg att dö. Men med den vetskapen om livets sköra tråd vi alla har, så blev han livnjutare i stora mått efter det. Tog tillvara så på tiden med sina barnbarn.

Jag skulle kunna skriva så mycket om en sådan älskad person. Ni som kände min pappa vet.
Men jag vill bara med detta blogginlägg visa min fina pappa för er. Med en bild på honom och Junior, Sam och faktiskt lilla mig..
Visa vad han kom att betyda både för mig och mina grabbar.
Jag är SÅ tacksam för alla år jag fick med honom och vad de gav.
Vår stund på jorden tillsammans.

ÄLSKAR DIG MIN PAPPA OCH DU FÖRBLI ALLTID EN DEL AV OHANA.

/mamma Z

Read Full Post »

20150206-170835.jpg
.
Från klass två till klass nio fick jag veta det nästan varje dag. Att jag inte dög. Ständigt retat och ratad. Att ett barn fixar det. Mobbningen. Att man blir så van vid glåporden att det blir till en realitet till slut.
Med ett självförtroende som var minimalt. Som gav ärr som jag inte riktigt blir av med.

När jag i vuxen ålder får kritik för något jag gjort så hugger det till, även om jag vet att kritik är befogad ibland. Ibland inte.
Men jag är ju hon som aldrig är god nog känns det som. Och jag vissnar för stunden likt en blomma utan vatten. Slokar och undrar när man duger.

Ondast gör och har gjort är de som jag tog till mig som mina vänner. De som gick utan att förklara varför. De som har pratat om mig inför andra vänner jag haft och plötsligt stod jag ensam kvar och var den som inte blev bjuden på fika, middagar och träffar.

It comming back. Känslan av att inte duga. Vara bra nog. Och jag kommer nog aldrig att få svaret. Varför den känslan inte ger vika utan fortfarande har så stor makt över mig.

Flickan på skolgården som lät tårarna rinna när mobbarna sagt sitt. Hon finns kvar i denna vuxna kvinna. Någonstans finns hon och gör sig påmind.

Alla år med kampen om mina barn. När man som ett mantra fått höra om bristande föräldraransvar. Att man inte duger. Sänkt självkänsla. Andra som tyckte och tänkte.
I min vardag där jag gör det jag kan efter bästa förmåga men ändå känner att jag aldrig gör det riktigt bra. Jag duger inte fullt ut.
Jag kan ta motgångar och jag kan ta kritik. Och ingen är ofelbar. Jag vet. Men när känslan infinner sig allt mer frekvent har jag svårt att handskas med den tillslut.

Kanske är jag inne i ett stim av grubblerier överlag. Kanske vi alla känner så här i livets olika faser. Eller?

Hur tänker ni mina fina läsare om detta. Om er självkänsla? Jantelagen?

Kram Mamma Z
.

Read Full Post »

20150205-042505.jpg

Härlig bild jag hittat på Sam. Och nu 15 år senare har han en egen Boa orm.
Och ytterligare sex ormar till. Hans passion och stimulans.

Sams läkare åker hem till pojkrummet. Hem när han inte fixar dit. Åker i snökaoset 14 mil. Underbara människa. Pratar om det som behöver pratas om och det blir ett givande samtal. Ingav hopp. Framtidstro. Så tacksam att det känns som om högre makter har serverat oss detta på silverfat nu. Att det kom i grevens tid. Att de ansåg att nu räckte det. Vi behövde en vilopaus. Få känna tillfredsställelse med att finnas till. Just nu. Så de försåg oss med denna underbara läkare. Vi blev bönhörda.

Skolan har tänkt ett extra varv och satt in en elevassistent från denna vecka som skall hjälpa Sam med matten. Sedan tidigare läser han även in historia. Parallellt med detta vill de försöka få Sam till skolan. Så att han kan läsa in de resterande fem ämnena till nästa sommar så han kan söka sig vidare. Till reptilskötarutbildningen.

Det har tänts ett litet hopp hos sonen som fick sin skolgång havererad så totalt. Som han mått så dåligt över. Så sviken. Så satt på undantag. Men han vågar inte riktigt hoppas fullt ut för skolan har svikit mer än de har hållit vad de lovat. Och han har ingen aning om han i nuläget fixar att gå till skolan längre fram.

Just nu i detta andetag så andas jag i viloläge.
Och det var evigheter sedan sist.

Kram mamma Z

Read Full Post »

20150203-080056.jpg
.
Energitid. Egentid. Egenvård. Egostund.
Jag och finvännen mötte upp i Mälarstaden. Åt riktigt gott under förtroendesamtal som varvades med skratt. Framtidsdrömmar som ventilerades.
Så härligt när vi letar tiden för att umgås och ha trevligt. När vi schemalägger kvalitetstid med varann när vi båda lever familjelivet det annorlunda. Det blir så svårt att komma ifrån annars och mötena blir inte av.

Vi ser Carola leverera. Publiken var helt vild, fyrtioplussare. Stod upp i bänkraderna och sjöng med.
Vi är många som följt henne genom åren. Jag i 32 år. Då var jag 13 och Främling frälst.
Nu på senare år har många av hennes kristna skivor gett tröst och styrka, religiös som jag är på mitt egna vis.
Hennes blogg har också gett mig en hel del att läsa nu när stormarna varit många och intensiva. Det är hon som myntat uttrycket på sin blogg ”Just nu är en lycklig stund” som blivit mitt mantra.
Och jodå. Hann växla några ord med kvinnan som gett så mycket till mig med sin musik.

Härligt med dagar och stunder som dessa. Tacksam igen.
Och tacksam över vänskapen som jag fått på kort tid med min konsertvän i Lördags..

Kram Mamma Z

Read Full Post »