Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for mars, 2015

20150328-144313.jpg

.

Djurgården var som vackrast denna vårdag i mars. Fågelkvitter kom ifrån hundra åriga ekar. Havet som letade sig in och som slog sig in vid Waldemars Udde. Långpromenaden jag fick vid åtta snåret bland miljonvillorna och den ofantligt vackra promenadstigen.
Sam och jag hade sovit kvar på Hasselbacken i ett enda syfte. Nära till praktikdagen jag hade ordnat åt honom på det ställe som tilltalar honom mest att vilja jobba på. Ett tropicarium med reptiler.
.

20150328-144906.jpg
.
Det gäller alltid att försöka förkunnade alltid pappa. Inte ge upp i första taget.
Så.
Jag fick kontakt med rätt person på Skansen Akvariet som förstod syftet med praktikdagen. Att Sam skulle få känna på yrket och bli så pass peppad av den att ork och motivation till att läsa ifatt alla förlorade år på grundskolan skulle infinna sig.
Och vilken hel dag han fick där bakom kulisserna tillsammans med djurskötarna. Allt blev så lyckat och är SÅ ödmjuk inför chefen som lät han få komma en dag.
.

20150328-145431.jpg
.
Själv fick jag njuta av Stockholm i vårsolen. Samla på mig dessa ”just nu är en lycklig stund” som fanns i hundratals just denna resa.

Saknade Junior bara så hoppas så vi finner en tripp där även han vill åka på och känna glädje och utbyte av.

Kramen till alla som fortfarande finns här och följer vår resa genom det vi kallar för livet.
/Mamma Z

Annonser

Read Full Post »

20150323-100314.jpg
.
Jag sitter på första parkett på Oscars Teatern i Stockholm. Bakom mig är det fullsatt. 900 pers i bänkarna. Och jag vet att om en liten stund är det min tur att prata ifrån scenen. Något som inte tillhör min vardag direkt. Jag skall företräda vår fina förening Kung Över Livet på Hjärnans Dag och jag skall bitvis få prata om mina egna personliga erfarenheter kring killarna.
Jag tar ett djupt andetag då det blir min tur att äntra scenen.
Och vet ni. Jag gjorde det. Så stolt över föreningen som fick ta stor plats inför åhörarna och så stolt att jag fixade det. Iallafall vad magkänslan sade mig.

Tänk. Tänk vad ett engagemang kan generera i. Vilka forum vi nu får ta del i. Och att man får gå på oprövad mark och inse att den håller att gå på.

Läs gärna om Kung Över Livets dag HÄR och vill ni bli medlemmar i Kung Över Livet går ni in på http://kungoverlivet.se/kung-ver-livet/bli-medlem.html

Kram!!

Read Full Post »

En smula stolt

20150318-170111.jpg
.
Befinner mig i storstaden. Tåget som snart tar mig hem. Hem till Ohana, som delvis är orsaken till att jag är här i Stockholm.
På hedersamt uppdrag av Kung Över Livet. Känns så gott att göra det man kan efter förmåga. Allt för att delta i en samhälls process som behövs kring mina barn, andras barn och framtidens barn. Och vad jag gjort tillsammans med en annan kungamamma/ungdom kommer ni få läsa om i Kung Över Livets blogg. Och jag tjoar till när ni kan läsa om det.

Åker stolt hem de 18 milen. Stolt över min egna prestation och så stolt över den fina förening jag är verksam i.

Kramen till er alla/Mamma Z
.

Read Full Post »

20150312-113646.jpg
.
Stopp. Nej jag vill inte. Jag VILL inte. Acceptera det. Acceptera min vilja. Min känsla. Mina gränser.
Stopp.
Jag mår inte bra om jag säger ja. Även om det är genvägen ur jobbiga konflikter. Jobbiga situationer. Det blir obekvämt. Många gånger tidigare var jag just därför en ja sägare. Till nästan allt. En mjäkpropp.
På stresskursen jag har fått gått fick vi öva på att säga NEJ. Och verkligen mena det.
NEJ. ”Här är min gräns och oavsett hur mycket jag tycker om dig så säger jag nej till det du begär av mig”
Mitt revir. Min energi. Min tid.

Dessa dagar känner jag allt mer till hur jag verkligen lärt mig säga STOPP. Och ju fler stopp och nej jag säger när det svaret är ärligt desto mer energi spar jag åt mig själv.
Gör inga kompromisser som kostar på mer än de smakar bara för att behaga andra.

Sedan att jag behöver säga NEJ till det som berör mina barn är en annan sak men som kräver samma mod och insikt att säga det.

Kram i vårsolen.
Mamma Z

Read Full Post »

IMG_5291[1]

.
Det finns saker man inte kan skynda på. Bara skyndsamt vårda och sköta i väntan på resultatet. Blomman vars knopp tar tid på sig att slå ut. För snön att smälta om våren. För äpplen att mogna tills de faller ifrån sin gren. För ett djupt sår att läka. Vi kan bara stå bredvid och låta allt ske i den takt det måste få ta. Kanhända det behövs lite av vår omsorg såklart. Vårt kunnande. Vårt tålamod. Vår tillit på att när tiden är mogen så sker det som skall ske.

När ett barn som mitt, Sam, slutar att gå till skolan i klass sex går stora alarmet. Att det tog två år för honom att tappa all ork och få utmattningssyndrom som 12 åring var det få som förstod. Att skolan till så stor del bar skulden. Han blev det man kallar hemmasittare. Men det fanns allt för många orsaker till att han hamnade där och få ville se sin skuld i det hela. Och vägen tillbaka till skolan var långt ifrån optimal. Saknade både kunskap och erfarenhet. På skolverket erkände man att det inte fanns några nationella riktlinjer kring dessa elever. Det var bara att be en bön och hoppas att ens egna kommun var kompetent nog.
Sam fick hemundervisning av jättefina pedagoger. Men de fick bara komma 1-3 lektioner i veckan. Sam var ju inte sjuk. Hade bara asperger fick vi höra. Skolan hade ingen skyldighet alls att bedriva hemundervisning. ”Så tacka och ta emot det lilla som erbjuds”

Sam klarade inte av att gå tillbaka till skolan.Efter ett försök insåg han att det aldrig skulle gå. Inte där och då i klass åtta. Men ändå gjorde han försök i flera veckor med att komma iväg, men det tog stopp. Tiden gick. Vi fick höra alltmer att felet låg hos oss. Det var vårt fel att Sam inte gick till skolan. Sveriges lag säger ATT HAN MÅSTE GÅ.
Hur kan man tvinga en synskadad att läsa utan glasögon? Den förlamade att gå? När det faktiskt inte går.
Vi fick höra att Sam borde gå under LVU. Lagen om vård och unga. Att han skulle bo någon annan stans. Självfallet skulle skolproblemet lösa sig då! När andra vuxna skulle ta vid som hade mer pondus än oss.

Det var hos Ohana han var trygg. Det var här vi uppmuntrade de små stegen som togs. Fina underbara vänner och släkt som ställt upp på ett fanatiskt sätt och varit delaktiga. Han kom ut allt mer. Vågade mer.Kände sig för på den tunna isen att gå på. Insåg att den höll. Tog några steg till. Och tid gick och han blev äldre och äldre. Mognade. Fick nya insikter.

Utan hot. Utan tvång. Utan om att skrika oss alla i ansiktet att LVU är enda räddningen. Utan piskan som viner och orden ”måste måste måste gå i skola”.
Utan alla dessa ok. När tiden var mogen. När frukten är färdig att lämna sin kvist så faller den. Minns ni?
Sam gick TILL skolan igår. Och idag. Och tänker göra det imorgon med. Läs det igen.
Sam gick till skolan. Själv. Av fri vilja. Efter tre år av jakt att få han tillbaka.

Hemundervisningen gav honom endast betyg i engelska. Det hade kunnat vara så många fler ämnen att läsa. Men skolan sade nej och sköt problemet på framtiden. Det han nu måste läsa igen. Ikapp. För det är reptilskötare han vill bli. Och då måste han ha betygen ifrån grundskolan.  (Även om skötseln med en spottkobra inte behöver kunnandet om franska revolutionen också, säger Sam.)

Ni som är mitt upp i häxjakten av att era barn MÅSTE gå till skolan fast de saknar förmågan. Visa soc, bup, skola och what ever detta blogginlägg. För att visa vad som hände med vår grabb när han fick mogna i sin takt, med stöd från oss så långt vi har räckt till. Så många fler insatser har kunnat behövts ifrån skolans håll helt klart. Folk på soc borde ha haft gedigna utbildningar om barn som mitt. Men nu var det inte så.
Sam har nu som 16½ åring gjort saker som aldrig funkat tidigare. Som vi inte trott varit möjliga. Men de blev det.

För Sam har fått tagit allt i sin takt, men lite på puttning och vägledning av oss.
Det var nu han var redo och skolan som hade ett dåligt tålamod att vänta in honom.

Tack alla som stöttat och peppat mig genom hela denna långa resa som varit en långdragen kamp på slagfältet.
Tack till er mammor som delade min kamp på liknande vis och att vi tillsammans drog igång föreningen Kung Över Livet. En förening som bla kom till för att påverka samhällets syn och kunskap på barn som mina, andras barn och framtidens barn. Det har betytt stort mitt i all min privata kamp.

MAMMA Z

Read Full Post »

dsc00732

.

För fem år sedan.

Sam var elva år och skolan började braka åt fel håll. Om vi vetat då vad detta skulle leda till. Om den kunskap jag har nu hade funnits då. Om skolan lyssnat på de lärda och inte kört sitt egna race för att man ”visste så bra kring ALLA barn med asperger” Om politikerna prioriterat om och satt till de pengar som skolan behövde. Som Sam behövde.

Han gick inte till skolan ibland. Blev hemma. Hade soppartorsk. Slut på energi. Slut på motivation. Slut på att kämpa hela tiden. Hålla sig flytande. Hemmadagarna kom någon dag i veckan. Blev till !½ dag. Sedan två.

För fem år sedan fanns dessa dagar och hette ” hela skoldagen fucking suger”. När jag frågade HUR han kände för den svarade han ”som helvetet”

Jag var duktig på att nysta med honom. Han var som en öppen bok för mig då. Gav mig rätt ledtrådar. Förklaringar. Tankar som var kristallklara.

”På Måndagarna har vi slöjd vilket innebär en halv dag till bara skolarbete, tisdagarna har vi teater halva dagen, torsdagen och fredagen gympa, men på den här jävla onsdagen skall jag var i klassrummet hela dagen och det suger. Tänk dig en hel dag till att tänka och jag som inte fattar så mycket och det jag fattar bara suger. Dessutom då jag inget vill sitter jag bara och stirrar på en bänk i korridoren. Och de låter mig sitta där. Hur kul är det i fem timmar då??”

Måtte man lära sig av misstagen. Måtte man lära sig innan misstagen begås. Måtte man fånga upp elever i klass fem och rädda resterande skolgång på dem.

För Sams del fick han en assistent som var tipp topp med honom och skolan gick allt bättre. Men hon fick inte vara kvar. Dels var hon inte utbildad eller med på las listan, men hade en förmåga att få vår son fungerande. En personkemi som klickade. Framsteg som kom i strid ström.
Den andra assistenten som skulle ta över blev hatad ifrån första stund och han kom aldrig att tåla henne. Kanske var saknaden för stor efter Tess.  Det sket sig mer och mer. Och terminen efter gick han aldrig till skolan något mera och blev en hemmasittare i tre års tid och vi blev utpekade som dåliga föräldrar.

Tänk. Så mycket man hade kunnat göra rätt ifrån början. Så mycket lidande vi hade sluppit. Alla dessa uppförsbackar med krossat glas att gå på bitvis.

När kommer kunskapen till sin rätt tror ni? Fullt ut?

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »