De hade kunnat varit vi

.
I väntan på att det vänder. Att det blir bättre. Humanare. Säkrare. Barnen som har samma känslor som mina. Samma rätt att få leva. När upphörde den rätten? När vi har stödgalor och skänker pengar för att döva dåliga samveten till svältande barn. När vi blir faddrar. Stoppar i tio kronor i kassan på ica till Rädda Barnen. När vi visar att vi bryr oss. Men bara om det är på behörigt avstånd. Inte här. Nära oss. Inkräkta på våra revir och våra resurser.
Nej. Som flyktingar vill vi inte ha hit dem. Men de kan gärna förvaras någonannanstans i väntan på att Sjuka människor slutar att döda oskyldiga och göra vansinnesdåd. Att de slipper lämna precis allt, riskerar att dö under flykten.

Vad skulle jag ha gjort? Om mitt liv varit där? Skulle jag inte ha tagit med de jag älskar mest på denna jord? Till dit de säger att det är säkert att vara till stormen lagt sig och man kan återvända hem. Så får jag höra att jag och mina lintottar inte är välkomna dit. Vi tillhör de andra. De som inte har samma värde, som bara ingår i massan ”flyktingar”.
Förstå den känslan. Nej. Jag tror att vi i Sverige inte vill det. För det berör inte oss.

Jo. Jag är också less på den politik som förts och fortfarande pågår. Som gjort och gör att pengar inte räcker till våra egna. Sjukvård, skola,omsorg, arbetslöshet osv. Jag är less på att pengarna gjort att mina barn inte fått kostat skolan något. Men det är en politik som prioriterat fel på sina håll och om man tänker om och tänker rätt så måste vi tillsammans med övriga världen ställa upp nu för den flykting ström som kommer. Nej. Sverige ska inte ta alla 600 000 som nu kommer till Europa men vi ska heller inte säga nej. Ett rättvist fördelat ansvar tack. Och det får EU lösa rätt snart!

Det hade likagärna kunnat varit jag som tillsammans med hundratals andra åkt på den där fiskebåten över på Medelhavet som bara är gjord för 25. Hade tröstat mina gråtande och rädda barn och sagt att det ska bli bättre. Att de finns de som bryr sig om oss. Bara vi når land.
De som vill rädda oss.

Tänk så fel jag skulle ha haft.
Vi skulle inte blivit bemötta med medmänsklighet. Det hade varit vi mot dem. Ett hat riktat mot oss som bottnat i något annat. En rädsla. En okunnighet så stor.

Måtte jag ha fel.

Kram Z

Annons

Read Full Post »

Bloggfrånvaro

.
Mina fina läsare. Som ni fått stått tillbaka när jag inte skriver till er. Men jag är mer aktiv än någonsin. Fast det syns inte här utan i andra forum. På andra planhalvor. Och kommer att ge utdelning, är så övertygad. Men kan inte säga mer än så. Och att det rör föreningen Kung Över Livet till stor del så klart. Ni kommer att få veta. Och för er som vill kan följa Kungen på Instagram under namnet kungoverlivet. Där och i gruppen på Facebook får ni senaste nytt. Och hela jag bara är SÅ tacksam för de som varit med mig från start och fortfarande tror på det vi drog igång. Så tacksam för de som kommer till utmed vägen. Och så tacksam för vad detta kommer att innebära för barn som mina i en framtid.

Bifogar en vilsam bild ifrån min balkong här om morgonen.
Stor kram till er alla!

/Z

Read Full Post »

Min stund på jorden

.
Jag är ständigt närvarande i det liv jag lever. Det som rör mina barn. Varje dag. Det kräver min uppmärksamhet och energi. Mitt engagemang. Mina tankar. Min glädje och oro. Mitt liv anpassas fortfarande utefter behoven. På det viset är jag långt ifrån fri och kan göra mina val.
Sommaren med dess långa ledighet alla miljontals timmar att fylla på med meningsfulla ting. När man vill undvika vakuumet som mer leder till en avgrund än en välbehövlig vila. Det är min lott att vägleda så gott det går. Så inte tristessen tar överhand och livet känns meningslöst.
Regnsommaren har försvårat för oss. Det som gjorde att vi överlevde förra sommaren. Alla utestunder med dess aktiviteter.
Ändå. Jag älskar båda mina barn bortom evigheten. Såklart jag finns här. Än. Ger mig den på att utrusta dem vingar som håller att flyga med i en framtid. Flyga långt. Länge. Hållbara. Det kräver sitt engagemang än bara. Sin tid. Min.

Älskar tiden jag får med Sam ( Junior vill inte fast jag vill. Men det kommer förhoppningsvis )
Alla samtal. Analyser om den tid vi lever i. Den som varit.
Hans humor. Få kan frambringa de skratt hos mig som han gör. Jag trivs otroligt bra med honom och kommer sakna den tid vi har nu när allt förhoppningsvis vänder till det bättre. Helt ärligt är det så, samtidigt som att det är det som behöver ske. Och jag vill det.

Jag mår sämre igen. Känselbortfall i ansiktet är stress symptom jag sluppit länge. Som är tillbaka. Sam säger att jag är lika stresskänslig som en kameleont. Bara det att jag inte ändrar färg. Men de kan dö om de blir stressade för mycket säger han.
Jag hoppas det bara gäller kameleonter.
Skall till stafett läkare idag. Fått min tredje infektion i njursystemet på 2 månader. Får be dem kolla upp det. Men visst. Kan vara stressutlöst även det. Kroppens sätt att visa missnöje.

Det är inte bara barnens sits som tar min energi. Ser huset som ständigt är i förfall och behöver omvårdnad som uteblir. Oro på älskade sjukhusjobb om nerdragningar framöver. Och så mycket rör personliga rellationer som inte går att skriva om här.
.

.
Tacksam ändå för stunderna jag får. De njutbara. De korta och intensiva. De finns och jag fångar in dem. Min stund på jorden.

Avslutar med en vacker bild från Värmland och min kusinfrus sommarställe. Därifrån jag var tvungen att nattköra som ni läste i förra inlägget om.
( Tack alla ni som applåderade mig för min framgång gällande det. Tack för ert fina stöd )

Kram Z
.

Read Full Post »

Sista ronden mot panikångesten

.

.
I natt segrade jag. Igen.
Vann en seger som för andra är en självklarhet. Inatt gjorde jag något jag inte gjort sedan jag blev sjuk och fick panikångest som en jävla bonus. Som jag har krigat mot och gått i terapi för. När jag tappat känsel i ansikte, armar och ben samtidigt. När jag blivit så yr att man tror man är på gränsen till tokig när det slår till.
Vissa omständigheter förkortade Värmlandstrippen jag gjorde på egen hand med killarna och halv elva igårkväll måste vi åka hem de 29 milen. I mörker som jag hittills undvikt att köra i. För det är i bilen dementorerna kommer som mest. Som jag motat bort dagtid men inte utmanat efter mörkrets inbrott.
Hinner bara ut några mil så slår skiten till. Såklart. Tappar känsel i armar och ansiktet försvinner. Yrseln kommer och paniken likaså.
Men. Min seger består av envishet. Minns alla samtal jag haft för att bli av med det. Hur jag steg för steg tagit tillbaka min frihet.
Detta var testet med stort T. Och jag gjorde min läxa rätt. Dementorerna avtog och jag bara känner vilket jävla jobb jag gjort!
Det tog mig 2 år av träning, utmaningar och bakslag.

Sitter nu klockan 03 i hemmet och andas ut och ger high five till mig själv.
Hade dessutom supermys med killarna de sista 15 milen utmed de mörka skogarna.

Tänker på så mycket hinder vi själva placerar ut i våra hjärnor. Som går att omprogramera och utmana.
Och framför allt övervinna så länge vi inte säger ”nej det går inte” utan att tänja på gränser och inte ge upp.

KRAM/Z

Read Full Post »