Sista ronden mot panikångesten

.

.
I natt segrade jag. Igen.
Vann en seger som för andra är en självklarhet. Inatt gjorde jag något jag inte gjort sedan jag blev sjuk och fick panikångest som en jävla bonus. Som jag har krigat mot och gått i terapi för. När jag tappat känsel i ansikte, armar och ben samtidigt. När jag blivit så yr att man tror man är på gränsen till tokig när det slår till.
Vissa omständigheter förkortade Värmlandstrippen jag gjorde på egen hand med killarna och halv elva igårkväll måste vi åka hem de 29 milen. I mörker som jag hittills undvikt att köra i. För det är i bilen dementorerna kommer som mest. Som jag motat bort dagtid men inte utmanat efter mörkrets inbrott.
Hinner bara ut några mil så slår skiten till. Såklart. Tappar känsel i armar och ansiktet försvinner. Yrseln kommer och paniken likaså.
Men. Min seger består av envishet. Minns alla samtal jag haft för att bli av med det. Hur jag steg för steg tagit tillbaka min frihet.
Detta var testet med stort T. Och jag gjorde min läxa rätt. Dementorerna avtog och jag bara känner vilket jävla jobb jag gjort!
Det tog mig 2 år av träning, utmaningar och bakslag.

Sitter nu klockan 03 i hemmet och andas ut och ger high five till mig själv.
Hade dessutom supermys med killarna de sista 15 milen utmed de mörka skogarna.

Tänker på så mycket hinder vi själva placerar ut i våra hjärnor. Som går att omprogramera och utmana.
Och framför allt övervinna så länge vi inte säger ”nej det går inte” utan att tänja på gränser och inte ge upp.

KRAM/Z