.
Över det hav jag älskar så. Mitt eviga blå. Där färdas de människor som förlorat allt. Riskerar sina liv.
Vad har de att förlora?
Jag skäms allt mer hur lite jag brydde mig innan. De var dem. Invandrarna. Som kom allt fler utan att jag inte orkade bry mig om varför. Kanske hade jag fullt upp med mitt? Kanske förstod jag inte vad som verkligen pågick.
Sam sade till mig häromdagen att de är varken invandrare,flyktingar eller asylsökande. Utan att de är människor. Individer. Som vi. Och det säger han snart 17 år fyllda bara.Vilken klokhet och insikt.
På vår baksida som vetter ner mot sjön såg jag hur några nyanlända, troligtvis syrier, kom gåendes utmed cykelbanan där killarna lärde sig cykla en gång på världen.
En man, en kvinna och ett barn runt 8-10 år går sin första långpromenad i staden som tillfälligt är deras hem. En annan kultur och ett annat liv som plötsligt får ta del av det som är mitt liv.
När jag satt i eftermiddagssolen med mitt kaffe fick jag bara sådan lust att bjuda hem dem. Öppna upp och säga att de är välkomna hit. Att de får veta det och att alla inte är främlingsfientliga. Att jag insett att oavsett att Sverige har sina brister när det gäller gamla, sjuka och skola, så måste de bara få ta vägen någonstans ( Och politikerna tänka några varv till )
För så länge kriget pågår måste de få en fristad och ett liv tills de kan återvända. Och finna nya vänner undertiden.
När jag blivit frisk igen tänker jag ringa kommunen och anmäla mig som kontaktperson till en människa som fick lov att lämna allt. Vara medmänniska och öppna upp och inte vara rädd för det främmande. Den andra kulturen, religionen eller språket.
Kanske är det delvis därför det finns problem i sk invandrartäta områden. För att vi inte tillåtit dem att bli en del av samhället när de kom? Att vi inte öppnade upp och blev deras vän?
Att vi inte vågade lära känna?
Kram Z
.
Meus Ohana 