Idag är sista chansen för er

.
När Sam skulle gå i klass åtta i skolan,, inte förmådde sig att gå DIT blev det tal om LVU. Han skulle inte bo kvar hos oss för vi inte fick han till skolan. Andra kunde göra det bättre. Sade man. Trodde man.
Han skulle inte längre få bo kvar i pojkrummet.
Nu fick vi en klok handläggare på soc som kunde det här. Som lyssnade på oss och bup.
Men i ett kommande lagförslag så grusas den möjligheten. Det skall räcka att man lyssnar på skolan och deras utsago. Att de säger att de gjort allt.
I Sams fall sade skolan det. Att man gjort allt.
Vem hade man lyssnat på tror ni?

Och ni vet de flesta att nu går sonen till skolan, visserligen 3 år senare än alla andra, men han gör det och på sina villkor som fungerar.

Idag är sista dagen för att skriva under denna namninsamling som Kung Över Livet står bakom och jag BER er som ännu inte skrivit på den att göra det. Varje namn är viktigt och en markering att det inte är okej det som man nu har som lagförslag.

Ni skriver under i länken..
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=10288

Annons

Read Full Post »

Förlåt förlåt

.
Livet jag lever är så mycket just nu. Mycket med allt. Killarna tar sin tid och allt som är omkring. Mycket med skolan än där jag får dra i tåtar som inte är mina. Sam har projekt i huset som jag stöttar men som också tar min tid. Sen denna Kung. Som slukar mycket av den lediga tid jag har men jag gör det gladerligen. Just nu är det dels det dagliga arbetet med den, och sedan det jobb som ligger bakom för att rodda Kung Över Livet galan 24 April 2016. Vi är ett gäng mammor som gett oss den på att lyckas göra det igen och nu i större format.
Jag sitter en hel del med TRADERA och vi får hela tiden in massvis av fina auktioner från företag. Gå in och kika! Vill ni inte buda så får ni jättegärna dela auktionerna i era sociala medier. Klicka här:
http://www.tradera.com/profile/items/3553272/kungoverlivet

Har hunnit med att fira både Sams 17 års dag och Juniors 15 års dag sedan jag skrev här sist. Båda dagarna blev som de önskade själva. Sam fick sin nya elgitarr och vi åkte sen och såg senaste bondfilmen på bio. Junior var nöjd med sitt nya datatagentbord och få kladdkaka till fika 😉

Själv sitter jag nu på nattpass och har en lugn stund. Efter jag vaknat skall locktången fram och jag skall på sjukhusets personalfest med tema Glamor. Och jodå, skall hålla mig lite till temat med lite bling bling.
Imorgon åker jag och Sam till Dalahästens rike för lite ormtitt. De har en utställning om ormar i Falun som verkar kul. Och Junior är i Jönköping på Dreamhack. Vilket äventyr när man är 15 år och älskar spel!

Nattkramen till er alla. Och förlåt för att jag inte skrivit här på så länge..
/Z

 

Read Full Post »

Det som förr hände där har nu blivit att kunna hända här

.
Terrorn vi flyktigt tidigare läst om i tidningen. Noterat i förbifarten från radion. I Jemen, Libyien, Syrien, Afganistan osv. De hundra döda. De som blir i tusental. Har vi brytt oss tillräckligt? En axelryckning. En trött suck.

När terrorn letat sig hit. Till oss då blir det till något annat. Fast terrorutövarna är komna från samma källa som i både Jemen och Syrien. Att de utövar samma vansinne. Men nu är det här och terrordåden kan hända oss lika mycket som tidigare bara varit ”de”. De vi knappt vetat vart på världskartan de bor.

Jo. Jag tycker det är hemskt det som skedde i Paris. Samtidigt som det kanske är en ögonöppnare för hur terror känns på riktigt. Så de som nu flyr terrorn till oss kan få ökad förståelse vad det är för galenskap de flyt ifrån? Så att vi får bättre förståelse och engagemang när bomberna sker även strax utanför Europas gränser.
Och måtte man en dag i en snar framtid ta död på hatet som föder terror.
Att vi accepterar varandra och får leva våra liv i fred i våra egna länder.

KRAM Z

Read Full Post »

Att snudda vid ensamheten

.
Vi tror vi känner varandra efter ett tag. Några år. När band har knutits. Tillit har getts. Vi växer samman, inflätade i varandras liv. Rider genom storm och solskensdagar. Finns där för varandra. Alltid. Vill ha det så. Nära.
Så kommer det smygande. Glappet. Gapet. Känslan i magen. Vi utvecklas åt olika håll. Får andra värderingar. Den ena kanske växer och växer för fort. Växer fel i den andres ögon. Växer och blir till någon andra inte vill kännas vid. Eller någon man blir avundsjuk på. Tar avstånd ifrån.
Helt plötsligt upplevs ensamheten i tvåsamheten. Man snuddar invid den och känner den. Likt en iskall hand vi inte vill hålla.

Vad är det som gör att det drabbar mig i omgångar. På olika plan i olika relationer och konstellationer. Är det för att jag behöver gå vidare hela tiden? Tacka för de band som en gång knöt oss samman och det som tiden gav? Eller finns jag till för att andra skall lära sig något utav det? Att det finns en lära för andra att ta till sig på min bekostnad? Jag har ingen aning.
Men ingår kriterier som att såra då? Placera ut knivhugg i hjärtat och vrida om utan att vända sig om och se vad som hände?

Det är tur att livet innehåller hela paletten. Alla färger. Att de finns de som stannar kvar. Nära intill. Finns där för mig. Som inte backar, sviker utan stöttar i allt som berör min färd på livets vatten. Att de tillkommer nya relationer som tillför det ett liv borde innehålla.
Som ger energi och glädje. Och att jag öppnar upp och bjuder in. Tillåter det utan rädsla för ännu ett nederlag i slutänden efter några år. Tio. Tjugo.
Hur ska vi annars våga leva?

Just nu känns det. Svider. Tårar som rinner. Sveket. Glappet.
Kanske är det det som kallas för att leva? Så att man verkligen kan uppskatta tvåsamheten när den verkligen är optimal och friktionsfri? Inse dess värde och dess ynnest ?

Kram alla!
Inatt blev jag både djup och öppen.,

Read Full Post »