Vad pratas det om när jag inte är där?

.

När det lilla man gör betyder mycket större än man själv tror.

Tankar av omsorg. Handlingar som sker för att man vill finnas till för någon annan.

Att bara fråga.

”Hur mår du” Att ta sig tid att lyssna på svaret.

Kanske förstå varför jag mår som jag gör än fast fasaden säger en annan sak.

Detta är inget kvick fix med lite plåster och vila i 14 dagar.

Det tar tid och jag behöver hjälp utmed vägen. Så beroende av andras agerande. Tack till er som GÖR skillnad!!

Samtidigt känner jag mig så skyldig. Det syns inte hur jag mår innuti. Hur kan jag då vara sjukskriven delvis än? Vad tänket andra om mig? Vad pratar de om på jobbet då jag inte är där? Jag vet ju själv hur pratet går när vederbörande inte är på plats. Pratar i andra sammanhang..

Gips på brutet ben hade varit bättre.

/mamma Z 

Annons

Read Full Post »

Radioprat om skolan som inte gör rätt i nuläget

.
Minns du alla gånger när jag sade att det blir bättre?
Att vi bara skulle ha ett möte först med skolan.
Jag minns kramarna av lättnad. När de blåaste ögon jag vet glimmade till igen. Väcktes till liv. Fick nytt hopp.
Bara mötet blev av. Sen så skulle så mycket bli bättre. Framgång ta mer plats än fall.
Vi lovade det fler gånger än jag minns.
Möte på möte. Nya löften nya hopp. Men det blev aldrig som vi sade på de där mötena. Framgångarna uteblev och du misslyckades allt mer med skolgången.
Tappade tron på vuxenvärlden. Gav den inte längre någon respekt alls. Varför skulle du? Alla vuxna bara svek dig.

Du föll och föll jävligt hårt. Fick betala ett högt pris för skolans oförmåga att göra rätt. Jag var den som såg alla blåmärkena som ingen annan fick se, de som satt i själen.

Men.
De fanns de som trots alla bakslag lyssnat. Agerat. Vände dåligt till bra.
Och du fick lyckas med högstadiet. Fick lyckas utmed dina egna premisser och förmåga. Fick ta plats, fick ta resurser, fick lyckas, fick kosta pengar.
I tre år höll man den kursen.
Tills det var dags för ny skola. Ny rektor. Ny ledning.

Gymnasiet.
Där du skulle göra omstart. Behövde vissa anpassningar för att få det att fungera.
Men de uteblev när vi bad om dem.
Nu står vi här igen. Med misslyckandet som enda sällskapet och företrädare av skolan.I nio veckor har du varit hemma nu.
Det känns igen. Sitsen. När skolan inte vill göra rätt fast de kan. Fast de behöver.
När vi haft möten på möten som inte leder någon vart därför att man inte lyssnat in vad behovet är.

Idag pratade jag i radion om det.
Galenskapen.
Det som lagen säger att han skall ha, men som skolan säger nej till.

Här är korta klippet på 0.57 min som ligger ute
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=6545745Vill ni lyssna på hela på ca 5 minuter går ni in här under 14:59 programmet

http://sverigesradio.se/sida/tabla.aspx?programid=217&date=2016-10-21

och lyssnar ca 6-7min in i klippet för att höra hela inslaget.

.
Älskade vän. Älskade son.
Ge inte upp drömmarna för det här. Det är inte ditt fel fast det är du som straffas ut för det nu.
De kommer att göra rätt den här gången.

Den här gången har jag inte fel.

/Mamma Z

Read Full Post »

Tick Tack

Det som står att läsa i tidningen är alldeles sant.
http://fagersta-posten.se/nyheter/nyheter/1.4371861-foralder-nvu-sviker-barnen
Dessvärre.
En av de unga de sviker är min son.
Vi tycks ha olika syn på saken hur skolsituationen skall lösas.

Förra måndagen mailade jag förbundschef och ansvarig rektor för hur man skall lösa detta nu. Hur tänker de i nuläget.
9 dagar har gått utan att jag fått återkoppling.
Inte en stavelse på hur de tänker lösa detta.
Däremot har ordförande politiskt ringt upp mig förra veckan. Stor eloge till honom!

Detta blir alltmer frustrerande.
När fan på ren svenska skall Junior få börja sin skola??
Tick tack.
Tiden går fortfarande. Junior tappar tilltron igen på skolan. På samhället.

Och han har all rätt att göra det.

/Mamma Z

Read Full Post »

Vill de se bakåt så vi kan komma framåt?

.
Tyst så tyst.
Ett svar som vilar i luften. Finns det ens hos de som fått frågan?
En vecka har gått, två frågor ställda.
Vad har ni gjort hittills och vad kommer ni att göra nu?
Tystnad.
Under tiden hinner träden fälla flera löv. Under tiden hinner dagar gå. Nöter och skaver. Vi tar oss inte framåt.
Vi står och väntar på svaren hos de som inte är villiga att ge mig dem.

Varför inte se bakåt och se hur man lyckades då? Fråga de andra hur de gjorde! Under tre år fungerade det i skolan för Junior.
Vill de se bakåt? Så att vi nu kan se framåt? Därmed inte sagt att upplägget för alltid måste se ut på ett visst sätt. Men se att det går att förändra utmed resans gång. Att förutsättningarna kan bli andra än vad det är nu.
Men då kan vi inte leva i tystnad.
Det behöver ske saker och ske nu.

”Nej så gör vi inte här”
”Gymnasiestudier ställer helt andra krav än grundskola”
” Nej, måste vi anpassa så här pass mycket – SKA han verkligen gå den här linjen då?”

Ingen har träffat Junior.
Inte någon.
Ändå har de bestämt sig.
Man har gjort allt det man kan sägs det. Tömt alla möjligheter. Sonderat terrängen och utnyttjat varenda vrå.

På hans skrivbord ligger matteboken orörd. Gymnasiematte. Boken han fick hem bara för att jag kontaktade matteläraren själv och bad att han skulle få komma igång.
I början av allt fick jag honom att räkna 40 min matte på egenhand. Men mer än så blev det inte.
Han fick inte egentid med sin mattelärare så att han kunde komma igång med matten. Komma vidare. Känna att han faktiskt gick i skolan fast på ett anat sätt. Men ändå.
Att bli sedd. Bli bekräftad. Få fortsätta att växa. Utmanas i sina svårigheter så han bit för bit kunde lämna de bakom sig.

På måndag morgon kommer en artikel i vår lokaltidning om detta. Hur många som bryr sig vet jag inte, men det kommer ut iallafall om hur det är. Sen vet jag inte om man lyssnar på skolan som säger att de gjort allt de kan eller om man lyssnar på mamman som åter igen ger sig ut offentligt med bild och namn.
Som ger frustrationen ännu ett ansikte. Som berättar sanningen som så många av oss lever med men få vill prata så högt om det som jag.

Tick-tack.
Tiden går.
Och den verkar ha fryst till is

/Mamma Z

 

Read Full Post »

Snart skall vi lämna denna eld och aska

.
Skogsbranden 2014 som härjade i vår kommun. Sveriges största i modern tid.
Och ur askan kom så blomsterängar som var helt magnifika. Nya grödor grodde. Nytt liv.
Rötter som överlevt och sökte sig till ljuset och nya grenar började växa försiktigt
( Bilden har Sam tagit i somras på mig i brandområdet )

Är det så det blir för oss nu?
Att ur askan kliver vi sotiga och svedda. Men vi tar oss vidare på något vis. Växer på nytt.

Skolan lyssnar förhoppningsvis och gör om och gör rätt. För de har ju lyckats med det tidigare med Junior under annan ledning visserligen. Om de med ansvaret nu bara tar till sig ett vinnande koncept så kommer det ju att bli bra!
Sam har sina studieplaner på annan ort och vi väntar nu på en lösning där med, men där kommer det att finnas en fungerande skolgång att vänta till skillnad mot Junior nu.

/Mamma Z

Read Full Post »

Hemma skoldag 39

.
Tystnaden är nog värst.
Det är som om han inte finns.
Ingen som återkopplar ifrån skolan och frågar hur denna elev mår av allt detta. Ingen som talar om för honom hur man skall göra så att han får lyckas på sina premisser.
Idag är han hemma skoldag nr 39

Jag och skolan tycker inte lika. De tycker att de gjort allt och jag hävdar att de kan göra så mycket mer.
Skolinspektionen får bli den domare som avgör vem av oss som har rätt.
Det kan ta upp till 4 månader
Under tiden.
Ja under tiden får han bara gå här hemma och inte komma ett steg framåt i rätt riktning.

Vet ni.
Just nu säger vi alla åt honom
– Vi skiter fullständigt i dig
Det är exakt den känslan vi förmedlar till honom just nu.

/Mamma Z

Read Full Post »

Viktiga ord att sprida

.
LÄS den debattartikel jag hade förmånen att få skriva för Kung Över Livet i veckan.
Den handlar dels om Junior, men även om alla andra barn och unga i liknande sits.

Dela den där ni kommer åt i era sociala sidor.
Fler måste få upp ögonen för hur det ser ut kring barn som mina.

http://www.svt.se/opinion/framtidsinvestera

/Mamma Z

 

Read Full Post »

I väntrummet till en fungerande skola kan vi bli sittandes hur länge som helst

.
Det står still.
Hela maskineriet.
Jag har försökt få fatt i chefen för skolan utan framgång nu i en veckas tid. Får ingen återkoppling. Får inte veta hur man tänker nu.
Vad skall jag säga till Junior?
– De skiter i dig nu. Fullständigt. ( Förutom ena rektorn som verkligen ville göra det lilla han kunde, men är långt ifrån den lösning som måste till )

Kan junior få skadestånd för varje förlorad dag nu? Snart 40 skoldagar.
Skolan lär ju inte få något straff för hur de har hanterat det här.
Straffet får min yngsta son ta just nu.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

Hemma i sju veckor utan att få komma till skolan. Del 7

.
Nej.
Ingen skola idag heller. Och lär inte bli någon heller om inte jag lägger mig i.
Junior sover till tolv. So What? Vad har han att vakna till? Alla dagar har sett likadana ut i 35 skoldagar nu.Jag gör det jag förmår för att få schyssta dagar, men det är inget en mamma skall behöva göra för sin 16 åring som VILLE gå till skolan.

Jag har bokat nytt möte med skolan. Vi skojar om att jag borde ha klippkort vid det här laget.
Nyckelpersonen kan inte komma men jag vet hur denne skall konfronteras. Jag vet vad jag kan kräva.
Får lite redskap på mötet hur jag skall tänka och agera. Och rektor nr 1 av 2 gör det han kan och det är en sådan bakavig nödlösning men någon annan finns inte på kartan just nu. Hellre det här än ingenting. Tomrummet som bara tär och som inte leder någonting åt rätt håll alls.

Fan att vi skall behöva ha det så.
Fan att Junior skall behöva utstå förnedringen med att inte vara välkommen.

/Mamma Z

Read Full Post »

Att göra jobbet som inte är mitt

.
Vem skall jag tro på? Och vem skall jag prata med före den andre? Och om den inte kan göra något, vart vänder jag mig då? För den hänvisar mig till tredjepart som säger
– Nää det här skall lyftas hos part fyra ( som i sin tur pekar nedåt i ledet och att det är part ett )

Jag står ensam som mamma med ett barn som inte har ett gymnasium att gå till idag. Som inte är välkommen dit att få prestera på sina premisser.
Har inte fått gå på 8 veckor nu.
TILLTRÄDE FÖRBJUDET.
Vems är huvudansvaret?
Kommunalrådet i Fagersta? Politikerna för NVU ( gymnasieskolan ) Chefen och samtliga rektorer för skolan? Då är jag uppe i tio personer. Är ALLA dessa lika mycket involverade?
Jag blir vimmelkantig som efter en åktur med en virvelvind som pågått i evigheter. Och jag känner mig lika vilsen som Alice i Underlandet.

Undrar stilla varför jag i egenskap av mamma skall ens behöva driva en sån här fråga som ordförande för politikerna inte ens kände till att det fanns ett behov kring.
Jag som borde ha mitt fokus ligga på en helt annan front än det här.

Det är en jättefråga jag kickat igång.
Vi pratar skolform för flera miljoner som idag inte finns i Fagersta Kommun för gymnasie elever med särskilda behov.
Just nu finns ingenting för de som har störst behov av det. Och det värsta är nog att INGEN återkopplat till Junior och visat att de finns. Att de bryr sig.
Han är van sedan tidigare över skolan som svek. Och nu gör de samma misstag en gång till och motivationen inför studierna avtar allt mer.

Jag tillåts inte bara vara mamma.
Jag har rustningen på mig och gett mig ut i en fajt som inte ens borde behöva finnas. Något så basalt och grundläggande har man inte tänkt på i något led verkar det som.

Krigaren som redan blivit skadad.
Jag haltar mig fram, men just nu finns fortfarande inget alternativ.
Inte med det jag hitills stött på i svar och diskussioner kring barn som mina.

Det finns bara att vinna på spelplanen som gäller

/Mamma Z

Read Full Post »

Vart läker jag?

Ut och fota med min och Sams nya kamera.Dagarna är som gjorda för det nu.
Fånga färgerna. Gult och koppar. Den blåa evigheten ovanför mig. Andas. Fokusera på det goda.
Det blir som mindfulness. Kopplar av alla måsten och krav som jag bär på helt själv. Genom kameralinsen så glömmer jag allt för ett tag. Lägger fokus på annat.
Just nu är ryggsäcken för tung att bära på ensam, men det är det val jag har och de förutsättningar som finns.
För att orka framåt med den på ryggen måste jag hitta andningshålen.

Jag verkar ha fått fart på samtliga nyckelpersoner nu när det gäller Juniors uteblivna skolgång.
Nu återstår bara att se hur snabbfotade de är.

Under tiden skall jag bara försöka överleva varje dag utan att bli sjukare av det här.
Stress är ett jäva dilemma som kan göra en galet sjuk. Det är tredje riskfaktorn vid hjärt och kärlsjukdomar. Bara en sån sak. Och mitt jobb som undersköterska på sjukhuset har jag massor av dem, hjärtpatienter och vet vad kan stå på spel.
Är sjukskriven 50% nu.
Jag vet varken ut eller in vart jag läker bäst någonstans. Att bara vara hemma är heller inget alternativ i denna galna värld just nu.

Kram Z

Read Full Post »