Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for juli, 2017

Jag har hört er gråt. Jag fick höra era böner. Den hopplösa stämman i nattens mörker redan när ni var mycket små. Torkat tårarna, bytt kuddfodralet när det blev för blött. Kramat hårt och länge. Sagt som ett mantra ”Det kommer att bli bättre” Som jag ljög. Höll fast vid det jag trodde på. För galenskapen kunde väl inte fortsätta ? Jo. I flera år framöver i varierande grad och styrka beroende på situationens art och vem vi hade att göra med.

Ni kom att bli sjuka båda två av allt. Sjuka i perioder, det har kommit som i vågor. Men pågått snart i tio års tid 🙄 och alltid återvänt.

Stressen över att inte passa in, omgivningens oförmåga att se VART  ni skulle ha passat in fanns bitvis inte. Inte heller anpassningarna. Psykisk ohälsa när man är 10 år ska inte få finnas! Samma år Junior skulle fylla elva klagade han allt mer över hur ont det gjorde i hjärtat. Hur det snart skulle sprängas sönder. Ångesten slog till som en del i det. Och vi andades igenom nätterna när han inte fick luft. Att överleva andetag för andetag för att vuxenvärlden inte såg honom tillräckligt. Andades tills han somnade av utmattning. Svettig. Hulkandes. Omvärlden lyssnade inte på mig. Jag var ju bara en överbeskyddande mamma. Tillslut orkade han inte mer. Strax efter att elva ljus blivit utblåsa på tårtan skulle pojken med de blåaste ögon jag vet avsluta sitt liv och jag hittade honom i rätt tid när han påbörjat med att förverkliga sin plan. Först då verkade skolan lyssna när de insåg djupet och en paniklösning uppstod. Skolpsykologen hade knappt upplevt ett sådant deprimerat barn under sin långa karriär. Junior fick leva länge med sin ångest. Mitt i lekar med vänner kunde den slå till. Inte ens då fick han vara ifred från vildvittrorna. Det plågade honom i flera flera månader innan det klingade av. Fick lov att äta medecin för att orka leva. Vilja det. Och jag fick bära honom stundtals när det var som mörkast. När framtiden inte fanns alls.  Och inget av alltsammans var hans fel att han blev så sjuk..

Det gick nästan ett år innan han vågade lita på skolan igen. På vuxna. De som svikit honom fler gånger än vad solen gått upp under hans levnad. Han visste hur han skulle få må igen om de lät han falla fritt igen. Han visste hur det var att vara elva år och inte önska sig en endaste julklapp. För han ville ju inte fortsätta leva. Kvittot på hur psykisk ohälsa slår mot ett litet barn när vuxna inte gör rätt, inte förstår eller ens vill förstå.

Sam knöt lakanet runt halsen och bad mig dra åt. Hjälpa honom att dö för det var för jobbigt att leva. Minns att han gick i mellanstadiet och detta var bara början på en mycket lång och brokig väg kring psykisk ohälsa hos ett barn/ungdom därför att samhället inte fanns/finns där med de insatser som behövs och behövs i tid. Det kostar pengar och ”så jobbar inte vi” verkar vara inpräntat i sten. Jag pratar insatser allt ifrån skola till soc, sjukvård och arbetsliv. Om jag kunde berätta vad de senaste åren gett mig för erfarenheter skulle ni tro att jag ljuger. För så illa kan det väl inte vara?

Jo. Exakt så illa är det.

Och de lämnar hemska spår efter sig med.

Hur kan det ens vara lagligt att låta unga må så dåligt pga att det är vi andra, vi vuxna som sviker dem? De får betala ett mycket högt pris för vår oförmåga. De får psykisk ohälsa när det är samhället som är sjukt

👑/Mamma Z

Annonser

Read Full Post »