Feeds:
Inlägg
Kommentarer

img_52951.jpg
.
Dessa älskade ungar vars resa ni kunnat ta del av sedan jag drog igång denna blogg 2007.
Som vi kom att dela mycket här, på Meus Ohana genom tid. Framsteg, bakslag. Kamp, tårar, glädje. Det som även kom att bli till vänskap med några av er läsare.
Och vilken dokumentation om livet som blev det är. Snudd på guldgruva. Så mycket erfarenhet, så mycket av det jag skrev blev till facit. Nu när killarna är 17 och 19 år.
När jag började skriva här i november 2007 var det 7 och 9 år..

Jag känner just det.
Att jag har så mycket att berätta än, men att det inte skall ske här. Jag behöver en nystart, vilket jag haft liten skala för att känna mig för på Instagram. Och det har känts så bra och tagit emot så väl!
Så berättandet kommer nu att ske på Instagram och min nya blogg som ni hittar på http://www.kungamamman.wordpress.com/

Tack tack för allt här!
Hade där och då verkligen inte överlevt allt som varit och blev om det inte var för denna blogg. Har den att tacka för SÅ mycket!!

Kram till er alla!!

.

Jag hoppas många av er hittat till min öppna instagram sida, KungaMamman

Funderar lite på för er som inte har instagram att öppna upp en helt ny blogg. Den här kommer att finnas kvar – men kanske har fyllt sitt syfte nu?

Undertiden jag klurar kan ni in och läsa på min instagram för er som vill.

Blandar det som varit med nu.

Dagens inlägg hittar ni här https://instagram.com/p/BdRu5p3ln5Z/

.

Jag har berättandet i mig än. Och jag har upptäckt instagram som en utmärkt plattform att vistas på!

Skriver varje dag nu om det som berör NPF så ni som tyckte om att läsa här får gärna fortsätta följa mig på KungaMamman

Kram alla 👑

.

Våra npf barn behöver få samma genomslag och uppmärksamhet som #meetoo nu får!

Att allt ljus blir på dem och alla kränkningar de utsätts för dagligen.

Både nu och då.

Det som för dem var och är ett slags övergrepp då de ska tvingas in i en mall.

Gråtandes, skälvande.

Ångestfyllda. Vettskrämda. Förminskade.

Med dålig självkänsla. Med en vag förnimmelse om att framtiden är deras. Kanske med lite tur.

Alltid med en klump i magen. Från liten till stor och det som följer sedan.

.

De skall tvingas in i en miljö som många gånger är förödande..

Ett samhälle som tillåter misslyckande.

Tillåter förminskande genom att inte agera.

.

Många kommer att förfasas när historia på historia berättas.

Hur vi tillät och tillåter unga bli trampade på av det samhälle som skulle och ska skydda dem. Och hur de föll och hur hårt.

Vilka konsekvenserna var och blir.

När kommer tiden för denna tsunamivåg av alla dessa berättelser som finns att berättas?

Hur vi gjorde i all vår okunskap. Hur vi gjorde fast andra påtalade hur fel det var.

När så mycket annat var och är viktigare.

.

När ska #viockså nå ut? Galenskapen kring våra NPF barn och unga. Kring allt vi föräldrar utsätts för i vår kamp.

”Förmår du inte ditt barn till skola måste det bli ett LVU”

Hot.

Övertramp.

En psykisk smärta.

.

Berätta era röster!

Använd #viockså och ser hur långt vi kan nå.

Vi som är tusentals som också kan berätta.

Om helt andra upplevelser än #metoo såklart. Men ändå med en förminskad känsla.

Att vi bara ska finna oss i att allt är okej fast verkligheten inte är det.

Att andra vet om det men vi fortsätter likväl att blunda ändå 😩

🙌🏻👑

Kram Alla!!

Tillsammans gör vi skillnad!!

img_4095.

Jag är NPF mamma till 2 killar med dubbeldiagnoser. Jag har vistats ute på slagfältet de senaste tio åren när det ifrån skol och politikerhåll hela tiden hetat ”så jobbar inte vi, de pengarna har vi inte”
Jag har haft trasiga själar att limma ihop av alla förfall som samhället står bakom fullt och fast. När huvudmän rycker på axlarna och säger ”Den budgeten har vi inte och om du bara visste hur många fler barn som behöver ha hjälp än ditt”
De orden har inte hjälpt mina barn ett dugg. Det har snarare nedmonterat dem

Framtidsinvestera. Detta nyckelord som kom att bli mitt vapen nu när killarna blir äldre och utmaningarna fler ute i livet. Nu är grundskola är utbytt till gymnasium.
Stött på samma tugg, samma förfall.
Men de bara måste fatta att satsar vi inte på barnen nu kan både de och vi ett helsike längre fram när de blir 20, 35 år osv..

Jag har suttit i möten med de som VILL göra rätt men inte kan. Och nu när de kan få ett starkt medel att använda sig av såsom regeringen lägger för att vända denna galenskap i skolan, ja då får de inte gehör för det politiskt uppe i vår riksdag.

Har de sett en ungdom som mår dåligt och tappat tron på sig själv och framtiden därför att skolan gått i baklås och äventyrar hela livet. Konsekvenserna av en havererad skolgång kan bli förödande och sätta så mycket på spel. Hur ens törs dessa politiker säga nej till det som skulle innebära en förbättring och inte ens ha ett annat konstruktivt förslag att komma med. det som regeringen nu föreslår är en läsa-, skriva-, räknagaranti.

Vet de om att en havererad ungdom i skolan på sikt kan kosta samhället över 10 miljoner kronor?

Inget barn skall behöva gå igenom det mina barn gjort. Ingen förälder behöva kämpa såsom jag har fått lov att göra.

Och vi är hundratal, tusentals av denna arme av kämpande föräldrar.
Nu är de läge att de lyssnar på oss!! Och inte minst på våra barn.

Denna garanti som nu blev nedröstad av alliansen och SD, är en del av många åtgärder som behöver till för att göra skolan till den skola där alla elever får lyckas utefter sina premisser.

( Dessa rader skrev jag först som en kommentar på Malena Ermans FB inlägg i detta ämne, men väljer att även lägga min text här )

.

Han kan bli vad som helst. Pojken med de blåaste ögon jag vet. Men att fungera på ett annat sätt och inte passa mallen gör det nästintill omöjligt. Vi stänger ute massor av barn och unga genom att fortfarande göra så. Lämnar dem utan en utbildning, utan chans till jobb, utan en chans att kunna bli självförsörjande. Bara för att skolans mall inte stämmer med verkligheten. Att de inte får kosta pengar, belasta budget. För att det går prestige i skolan många gånger och ledande positioner vägrar ta hjälp från spsm, bup, HAB eller oss föräldrar. 

Jag fick rätt både hos skolinspektionen och skolväsendes överklagande nämnd. Juniors första år på gymnasiumet blev en enda lång väntan på att skolan skulle göra rätt vilket de aldrig gjorde. Han kom aldrig igång med sina studier. Böckerna förblev stängda och han utestängd från att vara en del av samhället. Han som ville ha skola. Utbildning. Framtid.

Inte ett ord om förlåt har han fått höra. Plåster på såren. Det är som om han inte fanns. En bricka i ett spel. Och så undrar vi varför så många unga hamnar snett? Börjar med droger för att döva tristessen och ångesten med och i nästa led bli kriminella. Jo, därför de inte blev sedda i tid. Fick inte kosta pengar. Fick inte sticka ut.

Fick inte lyckas på sina premisser.

/Mamma Z 👑

Jag har hört er gråt. Jag fick höra era böner. Den hopplösa stämman i nattens mörker redan när ni var mycket små. Torkat tårarna, bytt kuddfodralet när det blev för blött. Kramat hårt och länge. Sagt som ett mantra ”Det kommer att bli bättre” Som jag ljög. Höll fast vid det jag trodde på. För galenskapen kunde väl inte fortsätta ? Jo. I flera år framöver i varierande grad och styrka beroende på situationens art och vem vi hade att göra med.

Ni kom att bli sjuka båda två av allt. Sjuka i perioder, det har kommit som i vågor. Men pågått snart i tio års tid 🙄 och alltid återvänt.

Stressen över att inte passa in, omgivningens oförmåga att se VART  ni skulle ha passat in fanns bitvis inte. Inte heller anpassningarna. Psykisk ohälsa när man är 10 år ska inte få finnas! Samma år Junior skulle fylla elva klagade han allt mer över hur ont det gjorde i hjärtat. Hur det snart skulle sprängas sönder. Ångesten slog till som en del i det. Och vi andades igenom nätterna när han inte fick luft. Att överleva andetag för andetag för att vuxenvärlden inte såg honom tillräckligt. Andades tills han somnade av utmattning. Svettig. Hulkandes. Omvärlden lyssnade inte på mig. Jag var ju bara en överbeskyddande mamma. Tillslut orkade han inte mer. Strax efter att elva ljus blivit utblåsa på tårtan skulle pojken med de blåaste ögon jag vet avsluta sitt liv och jag hittade honom i rätt tid när han påbörjat med att förverkliga sin plan. Först då verkade skolan lyssna när de insåg djupet och en paniklösning uppstod. Skolpsykologen hade knappt upplevt ett sådant deprimerat barn under sin långa karriär. Junior fick leva länge med sin ångest. Mitt i lekar med vänner kunde den slå till. Inte ens då fick han vara ifred från vildvittrorna. Det plågade honom i flera flera månader innan det klingade av. Fick lov att äta medecin för att orka leva. Vilja det. Och jag fick bära honom stundtals när det var som mörkast. När framtiden inte fanns alls.  Och inget av alltsammans var hans fel att han blev så sjuk..

Det gick nästan ett år innan han vågade lita på skolan igen. På vuxna. De som svikit honom fler gånger än vad solen gått upp under hans levnad. Han visste hur han skulle få må igen om de lät han falla fritt igen. Han visste hur det var att vara elva år och inte önska sig en endaste julklapp. För han ville ju inte fortsätta leva. Kvittot på hur psykisk ohälsa slår mot ett litet barn när vuxna inte gör rätt, inte förstår eller ens vill förstå.

Sam knöt lakanet runt halsen och bad mig dra åt. Hjälpa honom att dö för det var för jobbigt att leva. Minns att han gick i mellanstadiet och detta var bara början på en mycket lång och brokig väg kring psykisk ohälsa hos ett barn/ungdom därför att samhället inte fanns/finns där med de insatser som behövs och behövs i tid. Det kostar pengar och ”så jobbar inte vi” verkar vara inpräntat i sten. Jag pratar insatser allt ifrån skola till soc, sjukvård och arbetsliv. Om jag kunde berätta vad de senaste åren gett mig för erfarenheter skulle ni tro att jag ljuger. För så illa kan det väl inte vara?

Jo. Exakt så illa är det.

Och de lämnar hemska spår efter sig med.

Hur kan det ens vara lagligt att låta unga må så dåligt pga att det är vi andra, vi vuxna som sviker dem? De får betala ett mycket högt pris för vår oförmåga. De får psykisk ohälsa när det är samhället som är sjukt

👑/Mamma Z

.

Idag skulle Sam tagit studenten.

I går skulle Junior gått på välbehövligt sommarlov efter sitt första gymnasieår.

I de bästa av världar skulle det vara så, där skolan gjort rätt från början kring dem så de sluppit förfallet. Misslyckandet. All psykisk ohälsa som kom hand i hand. Att de npf anpassat såsom fler av oss påtalat i möten. Låtit dem lyckas och göra det på sina premisser. 

Men ”vi jobbar inte så” verkar vara hugget i sten istället för att tänka om och göra rätt.

Utgallringsprocessen börjar tidigt. Vissa läror kostar på.

De lärorna som samhället måste göra men som mina barn får betala priset för. Andras barn.

Dagar som idag påminns man om hur beslut man tog för flera år tillbaka får sina efterdyningar.
Det kommer aldrig att vara okej det man gjort och gör kring barn som mina 👑

Aldrig. 

Mamma Z

.

Mitt liv, 47 år idag.

Livet vi fick. Som vi lever och försöker göra det bästa utav.

Min stund på jorden. Några korta andetag, några ögonblick.

Så mycket man vill med ett liv. Hinna finnas till. Hinna lämna avtryck. Hinna beröra andra. Hinna påverka det som kommer sen, i framtiden. Lämna fotavtryck när varken jag eller ni går här.
Och där mina bloggläsare har födelsedagsbarnet en önskan..

Idag önskar jag att alla ni som läser här hjälper till det som lämnar spår för framtida bruk. Jag tänker på forskningen kring barn som mina. Ju mer pengar forskningen får desto bättre förutsättningar och liv får morgondagens barn med tex adhd,asperger. Vi saknar massor av vetenskap kring dessa diagnoser 👑
Så swicha jättegärna mina år med antingen
4+7= 11 kr 

eller

47 kr 

till maken Peters swich 076-196 30 33 ( jag har ännu inget 🙄 )

När söndag blir till måndag kommer jag då att sätta in alltsammans ni swichat på Kung Över Livets 👑 egna insamling hos Hjärnfonden.
Kram allesammans ❤️👑

IMG_6310[1]

 

Nu har det gått 26 veckor utan anpassad studiegång.
Inte en endaste lektion genomförd. Inte ens tio minuter.
Inskriven i skolan. Inskriven i en klass. Har lagen på sin sida om studier på sina premisser. Men nej. I Fagersta komun bryter man mot dem på NVU skolan.
Lagarna som är till för att följas. För att alla elever skall kunna få lyckas med sina studier. Lyckas med utbildning. Lyckas med jobb. Lyckas få jobb och bli självförsörjande.
Man säger nej därför att 16 åringen inte passar in i mallen. Utgör ett hinder som blir omständligt och kostsamt att ta sig an. Ja, han är välkommen till skolan – om han kan komma till den som alla andra gör. Inte om det skall bli omständligt och kräva anpassningar. Kräva resurser. Kräva kunskaper kring NPF.
Är det inte bättre att han går elektriker utbildningen? Den är mer asperger vänlig säger rektor.
Eh nej, han vill jobba med barn. Gå barn och fritid.
Han blir ifrågasatt om han verkligen fixar det.
Ingen av dem har träffat honom. Ingen har låtit han prova på det. Gett han chansen att lyckas. Därför att man lyssnade inte på från början vilka anpassningar som behövdes. Man har gjort tre anpassningar, när man behövde prova på tio till och lyssnat på både mig som mamma och den kunniga psykolog vi har med oss ifrån habiliteringen.
Tre anpassningar har man provat. Och redan kastat in handduken. Säger att ”nu kan vi inte göra mer”

Ord står mot ord. Såklart. Jag som vårdnadshavare har en syn och skolan en helt annan.
Men. Sonen  gick ut årskurs nio med elva godkända ämnen. Gick till skolan. Fixade den. Tackvare att den var anpassad utefter svårigheterna.
Anmälan är gjord till skolinspektionen, men sånt tar tid. Under tiden hinner veckor gå och ett helt läsår är bara bortkastat på ingenting.

Sonen har fått en praktikplats på en skola att vara med lågstadieelever på gymnastiken, ( som vi dessutom måste skjutsa 10 mil om dagen till och från )
Skolan klappar sig för bröstet och tycker att sonen har en fungerande skolgång nu. Men att han har en praktikplats 3 dagar i veckan nu bottnar ju i att han inte har en fungerande skolgång! Den är en nödlösning för att pojkstackarn skall ha någonting att göra om dagarna! I väntan på att skolan SKA göra rätt!

Hur jag än gör i kampen för en anpassad skola för honom går jag bet.
Vad mer kan jag göra?
Jag har suttit i så många möten med skolan men de trampar vatten och kommer med samma lösningar som inte fungerade i höstas
Jag har haft möten med kommunalrådet och ansvarig politiker i stan. De kan inte uttala sig i enskilda ärenden, kan heller inte lägga sig i dem, men de har fått veta om iallafall hur illa ställt det är med npf anpassningarna på gymnasium.
Har jag tur har jag blivit lyssnad på och förändringar kan komma tidigast i höst med politiska förändringar.

Och jag som så länge trott på parollen ” en skola för alla
Tja, man kan bli lurad fortfarande.

/AnnSophie Öhrn
Mamma till Junior


24 veckor utan skola. Utan en enda lektion på hans premisser för att lyckas. Skolan säger att de gjort allt. Underligt. Varför går han inte då?

På mitt sjukhusjobb kommer patienter in ibland med oklart focus på vart de sjuka sitter. Om vi då bara tar 3 prover istället för 30 lär vi inte komma tillrätta med problemet. Man vänder på varje sten för att finna en lösning. Ger sig inte.

I juniors skola har man provat 3 saker och skitit i de andra alternativen. Ingen har bett om spsm:s kompetens, ingen har rådfrågat skolans specialpedagoger, igen har lyft luren till psykologen på HAB och frågat ”hur gör vi nu”. Man har så många alternativ att gå på men väljer att inte se dem då de kostar pengar. Den goda viljan tycks saknas helt.

Juniors val att bli barnskötare har blivit ifrågasatt utan att de ens vet vem han är. Vilken kapacitet han besitter. ”Klarar han verkligen aaaaav det här”? Ja – om han bara får chansen!! Hjälpen, stödet och förståelsen. Just nu är de ljusår bort. Det händer ingenting i skolans värld. Stiltje. En elev som inte tillåts skola. Fast han vill. Vill komma vidare. Framåt. Istället står han på samma fläck och stampar på en tomgång som snart slocknar helt. 

Hade ett jättebra möte med kommunalrådet och politiskt ansvarig för skolan idag. De kan inte lägga sig i enskilda fall, men frågan är väckt sedan ett tag och jag har rört om rejält i Fagersta Komun nu. Saker är på gång att hända. Ett mer npf anpassat gymnasium, npf anpassad fritid med vettig och anpassad sysselsättning. Det kommer förhoppningsvis.Kommunalrådet har varit mycket mycket lyhörd på vad jag sagt och säger. Kruxet är att andra får ta skörden av Juniors nederlag. Hans fall blir andras framgång. Någon blev offrad och det är i nuläget min 16 åring. Varför? Jo därför rektor och förbundschef i nuläget rycker på axlarna och säger att de gjort allt. Att pengarna är slut som de behöver. Sorry. 

De klarar inte ens av att se Junior i ögonen och säga det. Låter tystnad tala. Låter han känna sig bortglömd. Bortprioriterad.

Det är exakt så det är. 

Inte ett barn till..


Det mina barn fått utstå genom tid för att vi vet förlite kring adhd, asperger, dyslexi mfl ska inget annat barn behöva uppleva.

Mitt ideella arbete i Kung Över Livet kommer aldrig att upphöra förrens vi skapat de förändringar som måste till. 

Och det är ett arbete som vi måste göra tillsammans 👑

Jag blir så glad när jag ser folk i min omgivning bli medlemmar i Kung Över Livet, folk som inte har egen anknytning till npf, men som sett min kamp, sett hur killarna blivit behandlade i all okunskap. Som känner att det är dags att göra vad de kan för att hjälpa morgondagens barn/unga med dessa diagnoser. Så att de får lyckas utefter sina förutsättningar

Att bli medlem i kungen kostar 200kr för ett år.

17kr i månaden. Jag hoppas det är värt det!

Jag hoppas nu att ni blir megamånga som går med oss nu!

Antingen som passiv eller aktiv medlem

🙏🏻👑

Gå in på http://www.kungoverlivet.se och gå med!! 

Tack ❤️


Lillebror har fortfarande ingen skola att gå till.

20 veckor och 1 dag utan anpassad skola! Ett gymnasium som stängde dörren fort när de få anpassningar inte fungerade. När de inte provat allt. Bara skrapat på ytan. Fagersta kommun och NVU – jag ställer mig både kritisk och frågande än.

Storebror med liknande svårigheter som Junior nu har-hade bättre tur på gymnasiet med förståelse och uppbackning och har därmed nu en skola att gå till efter lovet. Han fick möjligheten att lyckas på sina premisser! 

Elever med adhd och asperger ställs utanför systemet tidigt och sållas bort om de inte passar mallen skolan har. Jag har bevittnad både framgång och fall i skolans värld. Har bevittnat vad okunskap är kapabel att göra med en ung människa. Och finns bara ett ord för det ”jävelskap”

Vilket samhälle ska vi ha? Där alla får ta plats och lyckas eller där vi sållar ut de sämre skiktet redan när de är 16 år? Låter dem hamna sist i kön och låter dem misslyckas och hamna utanför. För det är exakt det som sker med Junior nu!

Mamma Z

Om det gick..


Om ni bara fick veta en bråkdel av det som förra året gav. Om jag kunde berätta. Berätta naket så skulle ni förstå så mycket mer. Få insikter jag inte trodde var möjliga att få. Om mycket. Om sånt jag trodde jag visste allt kring. 

Blev en tuff resa som ändå gett mig värdefulla insikter. Stundtals ovärdeliga. Viktiga för att förstå en helhet som är större än jag kunde föreställa mig. Men de har gjort ont. Skadat mig. Rispat i själen. Lämnat ärr. 

Kanske kommer en morgondag när jag kan berätta för att berika. För att lära. Omvärdera. Och framförallt. Förebygga så att ingen annan ska behöva gå igenom det jag bevittnat.

Kram alla fina. Nu ska 2017 bli ett bättre år än det som gick även om det såklart innehöll många bra stunder med ❤️ Bilden ovan bjussar jag på när jag gosar med katterna i kökssoffan!


Hur skall man känna att det är jullov om man nekats skola hela höstterminen? När man varit ledig sedan sommarlovets första dag? När man inte fick det stöd som behövdes för att klara av sina studier? När man fick höra av rektor och skolchef att de gjort allt och att man inte var välkommen till skolan mer?  När man visste själv att den hjälp som erbjöds inte var den rätta. Men de andra sade varsågod det här är vad du får av oss!

Veckor av tystnad. Månader. Inte ett livstecken från skolan. Vad ger det för signaler? Ingen plan B eller C. Nej när plan A inte funkade lade skolan ned. Nöjde sig. Så! Uppdraget fullgjort. Junior har varit hemma i 20 veckor. Inte en enda lektion genomförd än.

Skandal är bara ett ynkligt ord i sammanhanget.

/mamma z


Min son är inte ett dugg hjälpt av Pisa undersökningen. Att det går framåt för Svensk skola. I mina ögon går den bakåt när alla elever inte räknas med. Inte får den hjälp de enligt lag skall ha. När de ställs utanför. På sidan om. Inte får lyckas på sina premisser. Tillåts misslyckas. Får se på när andra går till skolan varje dag. 

Junior har snart varit hemma hela höstterminen utan EN lektion. Skolan sitter med armarna i kors mig veterligen och lyfter inte ett finger för att någon  lektion skall komma igång.

Pisa kan hurra hur mycket de vill! Ifrån en lyckad grundskola tackvare rätt anpassningar som nu togs bort på gymnasiumet och misslyckandet blev totalt. Hur är de ens möjligt?

Hur kan man få göra så mot ett barn? Grusa framtiden så?

/mamma Z


De skiter helt i dig och dina behov. Ignorerar att se vägen tillbaka då du just nu inte passar mallen. De säger att de gjort allt men ett hus kan inte byggas utan en stabil grund först. Inte ens den har de hjälpt dig med. Grunden att stå på för att ta dig vidare.

När min anmälan till skolinspektionen blir offentlig ska ni alla få ta del av skolans klena insatser där de påstår sig ha gjort allt. Chefen för skolans uttalande och omdöme kring elever med npf.

Idag är det dag 65 utan skola. Junior tillåts må allt sämre när en omvärld bara ser på. Fagersta Komun. Jag har varit stolt över den skola ni gav honom på grundskolan. Då han gick till skola och fick lyckas. Fick 11 fina betyg. Men nu är det så katastrofalt att mitt ordförråd tagit slut. Att jag dessutom blev anmäld till soc för att jag brister i min föräldrar roll och inte förmår han till skola..

Just nu händer inte något alls. Tiden står stilla. Skolan ligger passiv och bara väntar på skolinspektionens utlåtande. Lyfter inte ett finger för att göra någonting som förmår honom i rätt riktning. 

En skola för alla? Eller hur? Beroende på i vilken Komun och vilken ledning man har att göra med.

/Mamma Z

IMG_8137[1].

Sitter nu och svarar skolinspektionen nu när jag ser vad skolan svarat dem.
Ju mer jag läser VAD de svarat desto mer galet känns detta.
Är det sant?
De skyller mestadels på att han inte kommit TILL skolan och INTE medverkat på mötena. För har han inte det så kan de inte hjälpa honom eller skriva åtgärdsprogram.
Det finns ju en anledning att han inte tar sig TILL skolan därför att anpassningarna inte finns ännu!!
 
Det är som att be någon med brutet ben att ändå springa 100 meter häck på rekord tid..
 
Nu har 62 dagar gått utan skola..

/MammaZ

De har lyssnat på MIG!🙏🏻👑

Så stolt över vad jag åstadkommit i denna kommun med att inte vara tyst. Utan berättat hur det är och på sina håll riktigt illa.

Jag krävde ett möte med kommunalråd och socialnämndens ordförande i början av sommaren för att berätta vår resa och de som brister. Beskriva farhågor och erfarenheter. 

Haft pågående dialog med kommunalråd sedan dess och nu även politiskt ansvarig för gymnasiet där allt strandat för Junior pga oförmåga att göra rätt.

Prackat på dem mantrat #framtidsinvestera som gör att de bara måste förstå dess innebörd. Låt barn och unga kosta pengar nu och få lyckas!!

Gett dem fakta om en verklighet de inte tycks vetat om. Beskrivit min och andras! 

Nu har detta tagits upp i kommunfullmäktige i veckan och saker händer i Fagersta kommun.

Tacksam. Så tacksam fast inget är bestämt.

Men man har sett behovet och är beredd att göra något åt det..

/Mamma Z

img_33471.
För exakt 4 år sedan fick vi beskedet att vår son som inte tog sig till skola borde gå under LVU. Att han borde ryckas upp från sina rötter. Sin trygghet. Sin bas. Sin plats på jorden. För att skolan ville vinkla det till att det var vårt fel. Mamma och Pappas.
Han skulle bo någon annan stans.
Nytt tonårsrum. Hos främlingar. Kanske de inte alls kunde något om hans adhd eller asperger. Tro sig göra rätt och det hela skulle bli än värre.
Bara han flyttade skulle det bli bättre. Bara han slapp oss som både var medberoende och mjäkiga föräldrar och orsaken till varför han inte infann sig i klassrummet.

Nu går han på gymnasium. Snart skall han bo kvar på internat. Fixar skola. Har läst in högstadium på 1½ år. Utan att vi behövde ha ett LVU på honom. Efter tre år och inte förmått att gå till skolan så bara vände det gradvis.
Allt som behövdes var tid och mognad och en skola som möte upp rätt när han väl var mogen för att börja läsa i skolans klassrum. Och allt det där fick han.
Så skönt att stå här med facit i hand.
Vissa saker går inte att tvinga fram, utan måste väntas ut.
Sam själv säger om saken nu när han är arton år ” Det hade väl inte hjälpt mig ett skit att flytta. Jag hade iallafall inte fixat skolan då, hur fan tänkte de då” ?

Ironiskt nog är vi kallade till soc igen. Nästan på dagen exakt fyra år sedan sist. Då var vi där för Sams skull. Nu är vi kallade för Juniors skull. För skolan anser fortfarande att det är vi som brister för att Junior inte går till skolan. Underligt, med tanke på att han gick hela högstadiet, att han hade full närvaro hela vårterminen i år.
Sen kom ett sommarlov. Ny skola som inte efterfrågade framgångsfaktorerna hos den förra. Som inte lyssnade på oss, inte på Juniors psykolog. Och framförallt, inte lyssnade på Junior. Han som ville göra som Sam gjort. Ta det i sin takt och sina steg.

Vad hade soc kunnat göra för Sam?
Inte något där och då. Handläggaren vi fick bara tittade förvånat på oss och undrade vad de kunde göra som vi inte kunde. De erkände att de inte hade kompetens nog för detta, då vi var experterna som stöttades upp av både hab och bups kompetens.

Ska bli mycket intressant att höra vad soc säger nu när vi kommer med orosanmälan hack i häl.
Ska bli skönt att presentera framgångssagan kring Sam och visa att ett LVU är långt ifrån enda lösningen. Kanske rentutav den mest idiotiska med.

/Mamma Z