Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘ångest’ Category

20141120-223123.jpg

.

Sam och jag skall åka till Avesta igår kväll. 4 mil enkel. Mörker. Jobbigt att köra. Känner av panikångesten lite smått. Har mina verktyg. Håller det i schack. Lite lätt ängslig dock.
Vi uträttar resans ärende. Känner hur det pockar på min uppmärksamhet. Ångesten. Dess dementorer. Vildvittrorna vars skrik jag inte förmår mig att villa bort. De ger sig inte.
”Tjoho. Vi är här nu. Och vi tänker inte ge oss”

Ute i den nattsvarta skogen kommer det med full kraft.Ansiktet tappar känseln. Armarna och händerna likaså. Det är tillbaka. På riktigt och jag tappar kontrollen helt. Sockerdrickan är tillbaka mellan hjärnhinnorna. Som en kall känsla som trycker och spänner.

Jag vet att jag inte ska dö. Ändå är känslan den. Och det är fruktansvärt.
Jag kan köra hem men det kostar på. Min stora fasa är tillbaka. Jag trodde det var över. Helvetet bakom ratten. Och allt är stressutlöst ännu en gång.
Tydligen är jag lika skör som fint porslin. Påfrestningarna som är för många. Och jag fixar inte det just nu.

Tycker jag varit duktig. Gjort min läxa väl. Lärt mig massor om mig själv och insett mitt egna ansvar i mitt mående. Vilka bitar jag ska ta fatt i. Vilka jag ska skita i. Sökt hjälp och fått den av kunnigt folk.
Men just nu har det hopat sig med jobbigheter i livet och allt rör inte bara barnen även om det utgör den största delen än.

Och när isen är för tunn att gå på så brister den om belastningen blir för stor. Hur försiktigt man än går på den.
Bara att ta fram isdubbarna och ta sig framåt. Upp. Resa sig och försöka nå land ännu en gång.

Fan fan fan.

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20140901-231230.jpg

.
Onsdag kväll. Väskorna packade. Jag och Junior beger oss de 21 milen till Orsa där vi gör ett stopp. Dels för hans skull som ogillar att långåka. Dels för min egna skull pga den panikångest jag får bakom ratten.Vågade inte köra hela resan på en gång utan visste att det skulle gå bättre om jag delade på de 42 mil långa trippen.

Vi möttes av en makalös solnedgång invid Siljan. Naturen bytte skepnad vartefter milen gick. Fick lite småkänningar av min ångest men tackvare bra redskap jag fått av psykolog och sjukgymnast höll jag det i schack. Så skönt så ni anar inte!

Junior och jag sov kvar på Orsa camping och hade supermys på egen hand i den lilla stugan vi hyrt.
.

20140901-231247.jpg

 

Orsa sjön i morgonskrud. Så vackert. Under tiden åkte Sam och hans pappa morgontåg till Gävle där resesällskapet ifrån Upplandskusten hämtade upp dem. Tänk att det gick att lösa så smidigt!

21 mil till att köra med annorlunda omständigheter men vi klarade oss galant jag och Junior. High five!

En timme senare var vi samlade allihopa i stugan som låg i Storhogna i Vemdalen. Sam var lite låg då vi fått manfall på resan. Han hade verkligen längtat jättemycket efter vår vän med tonårsbarn och det blev ett större tomrum än vi kunnat förstå. Han ser verkligen upp till vännen och stortrivs i dennes sällskap.
Trevligt att vi har så fina vänner som lämnar sådant tomrum. Men såklart jättetrist att de inte kom med.
.
20140901-231403.jpg
.
Utsikten ifrån stugan var mäktig och inbjöd till många upplevelser i närheten.

Redan samma kväll begav vi oss ut på fjället i mäktig solnedgång  på köpet. Som om gud ville ge oss lite extra feeling. Styla lite med att få visa upp sin skapelse ifrån sin bästa sida. Haha.. Men en religiös närvaro var det där på toppen av allt. Helt klart. Jag fick sådan härlig stund med killarna. Samtal med förtroende. En stund som blev vår egna. Vår heliga.

Tacksam så det finns inte.
.
20140901-233222.jpg


Väljer att göra fler inlägg från vår semester då jag har så många fina bilder att vilja visa er!
Kram så länge!

/Mamma Z

*

Read Full Post »

20140513-091401.jpg

.

Vi far ut i skogen. Igen. För att Sam vill och behöver.
Fast jag är trött och bara vill kolla klart på en halvdålig film på Netflix i soffan.
Skogen rymmer fågelsång. Lugn. Grönska. Det gjorde gott att åka med facit i hand. Sam skjuter pilbåge. ”Just nu är en lycklig stund”

Junior har det kämpigt på sitt vis igen. Vi somnar båda bortåt ett tiden inatt. Jävla dementorer som kommit tillbaka och det med stora steg.

Andas.
Försöker tänka som psykologen lär mig. Att jag skall ha frizoner då jag inte grubblar och blir tyngd. Att jag skall ha en orange tid på dagen då jag tänker tunga tankar. Att jag bokar tid med mig själv. ”Klockan 16.00 sätter jag mig ner och tänker
Att jag bokar in grön tid som bara är min och att jag gör vad jag vill och behöver. Röd tid där jag tar min välbehövliga promenad.
En träningssak som så mycket annat för att få det att funka i praktiken.

Däremellan ryms skratten. Glädjen. Jag kan se den nu. Känna den. Om än i korta stunder.Men de finns där som magiska flingor av guld som faller ner från skyn.

20140513-092725.jpg

Kram mamma Z

Read Full Post »

20131227-093342.jpg

.

Tänk er ett sår. Det borde läka med tiden om rätt förutsättningar finns. Bli helt och bara ett ärr som syns.

När man är utbränd. När hela kroppen gått i strejk. När batteriet är nere på endast 5 %. Man har fått soppatorsk. All ork och energi är borta och borta för lång tid framöver.
När man ska läka. Hur lång tid tar det? Innan man hamnar såpass på plus sidan att batteriet är fungerbart igen. Användbart? Hållbart.

Jag har snart gått ett år sedan den senaste kraschen. När kroppen sade ifrån och det på skarpen. När det tog över ett halvår och få den hjälp jag nu får varje vecka.
Jag borde ju vara frisk nu. På riktigt. Hur länge skall jag leva lyxliv och bara jobba 50% tycker många i det tysta. Lite skitsnack bakom ryggen.
De vet ju om att panikångesten gett vika med rätt stora kliv. Så. Vad är problemet. Jag ser ju så pigg och glad ut. Que?

De dagar jag är hemma är jag med Sam allt mellan 3-10 timmar vaken tid. Ibland mer. Får fysiskt vara tillhands. Psykiskt då han kör fast. Hela tiden tillgänglig. Hela tiden redo att släppa allt jag har för händer. Lotsa och leda rätt.
Junior mår sämre igen och det har gått fort. Kvällstid är jag med honom allt mellan 1-3 timmar när det är som värst. Dementorerna är tillbaka. Vildvittrorna som kraxar på avstånd.

Det tar massvis av energi. Att se sina barn må dåligt. Att vara den som skall lyfta dem gång på gång.
Ibland är det bara förmycket. Även fast jag har otroligt många bra stunder med dem med givetvis.

Lägg därtill tiden för hemmets underhåll , för familjens behov. När skall jag kunna läka? Tid för återhämtning. Hur skall den minimala energin bli min? Som det är just nu. Som det är bra långt fram i mitt liv.

Jag fick frågan om hur jag kunde tala på galan. Med tanke på min sjukdom.
Jo. Panikångesten och jag är såta vänner numera. Visst blev jag lite nervös när jag tappade bort mig vad jag pratade om där på Södra Teaterns scen, men jag brinner så för detta att viljan att berätta om det är större än rädslan för att det skulle bli fel. Och denna galadag innehöll så mycket positiv energi som bar mig kan jag lova. Skulle jag ha avstått det?

Ja ni fina som läser. Kan ni greppa varför jag ännu inte mår som jag borde. Som jag önskar.
Kanske kan andra greppa om de bara visste hur vi har det just nu.

Det öppna såret som aldrig vill läka just nu.

 

20131112-202743.jpg
Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

1606878_10152240578242275_771194212_n

Det sker saker som jag greppar sanningen bakom och det gör så ont så ont i mig att jag går itu. Nästan all min lediga tid läggs nu på två barn som faller åt olika håll. Slår sig olika hårt. Jag pratar om timmar varje dag nu där jag är med dem. Bara i kväll gick det åt fyra timmar till dem båda i omgångar. Klockan är halv ett och jag är kvar med Junior än när nattdemonerna sätter in,

Livräddning pågår och om folk bara kunde ana hur vi har det. Hur de har det. Killarna.
Det finns de som förstår men de är få. De som erbjuder sin hjälp för oss. Främst för killarna.

Lyft dem innan de drunknar. Bär dem bitvis trots deras ålder. Bär dem fram till framtiden då de kan förmå att stå på egna ben. Just nu gör ingen av dem det.

Tårar som rinner.
Inatt är det tufft att vara människa. Tufft att vara mamma.

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20140409-234629.jpg.

Innan det sista snöflingorna kom idag så hade vi underbara vårdagar i helgen.
Jag och killarna for ut i skogen. 1½ timme var vi ute och hittade nya slänter att ta med picknick termosen till när det beger sig. Ett hav av blåsippor uppenbarade sig.
För första gången på mycket länge kände jag sann glädje över att få finnas till. Att leva. Och att få uppleva det efter ett så långvarigt mörker är en höjdare kan jag lova. Men när jag stiger så sjunker Junior nu vad gäller måendet.
Det är många tankar kring livet igen som är helt sunda att ha i hans sits. Han inser sina begränsningar och sådant gör ont när det skall landa i 13 åringen.
Att ha asperger och vara tonåring är inte lätt kan jag lova.

För egen del så börjar jag bemästra panikångesten mer och mer. Min psykolog är helt suverän på att ledsaga mig i det här, men jobbet måste jag göra själv. Och jag känner verkligen att det är på rätt väg. Hon har förklarat så mycket så bra att jag fattar vad som händer och vad som INTE kommer att hända när det väl kommer.
Denna känsla är också enorm, när den tidigare har varit min fiende. Nu har jag accepterat den som en del av mig och jag skall i princip bara morsa på den och notera att den kommer ( panikångesten ) Men när den inte får varken min uppmärksamhet eller rädsla, då försvinner den lika fort som den kom.
Plus att jag jobbar på med att finna egentid, återhämtningstid. Var idag på EPM och började sjukgymnastiks gruppen som kommer att ha 12 träffar framöver. Verkar vara suveränt att lära känna sin kropp och motverka spänningar i den.

Tänk. Hjälpen kom så till sist till mig. Den rätta.


20130501-033441.jpg
KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

Inlåst

IMG_3440[1]

Sluta att leka krig med mig.
Jag trodde vi hade slutit fred. Att de värsta ångesten gett vika. Men inte då. Hur jag än gör så blev det bakslag igår kväll på jobbet. en incident av litet slag som gav utslag på stress skalan. Som höll i sig längre än välkommet. Hanterbart. Men fan så obehagligt. det kom och gick idag med.
Grasias. Eller nåt.

Detta ledde till att jag själv hiade upp mig. Tänkte katastroftankar om att köra bil med denna ångest och panikångest som de övergår till ibland. Hur skulle jag nu våga testa på mörkerkörning kommande dag utan att ha tagit medicin om jag var så lättretlig i min sjukdom?
Bara tanken på att köra mitt i natten triggade i gång systemet. Fick panikångesten att bekänna färg. Fan fan fan.

Jag och My Love skulle för första gången på nästan ett år titta ut i livet det normala för en kväll. Se Perssons Pack som nu är ute på sin avskedsturné. Åka 7 mil i dagsljus för att sedan åka hem när natten tagit vid. Och nu när jag går under behandling en gång i veckan hos min fina psykolog skall jag inte använda Sobrilen alls. Den som tidigare förmått mig att klara av vardagen någorlunda.
Jag grät ute på balkongen i vårsolen efter jag vaknat från mitt nattpass. Grät för jag är så feg att jag inte vågade köra bil hem efter trevligheter. Så rädd för mig själv och vad hjärnspöken kan göra fysiskt med min häsla.

Mannen kom iväg. En god vän till oss tog min biljett så de gick.
Hemma sitter jag och förbannar min sjukdom. Det känns i dagsläget som om jag inte kommit någon vart alls än.
Samma plattform. Samma utgångspunkt.

Jag är låst i hemmet ytterligare. Men nu heter det inte Sam eller Junior längre.
Utan något helt annat.



IMG_3837[1]

KRAM MAMMA Z

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

natten 7 mil fick panikångesten att räcka upp handen. ” Hallå, jag är fortfarande med utifall du har missat det”

Read Full Post »

20140304-231056.jpg

.
Nu är det graderat. Utstuderat. Vad det är jag fått därför att livet gått för hårt åt. Det har varit stormbyar jag inte kunnat söka skydd ifrån. Kampen för mina barn fick sitt pris till slut. Livet där jag dränerades mer på energi än fick.

Jag talar högt om det. Mina 2 ½ diagnoser. Skäms inte ett dugg. Varför skulle jag? Mer än tycker det är fördärvligt att jag främst hamnade här därför att samhället är dåligt rustat att ta hand om barn som mina. För dåligt påläst. Att hjälpa mig. Nej det har snarare motverkat mig.
Jag blev sjuk. Tömd på livets låga. Det gick så långt att jag tidvis inte hade lust att leva. Men det har vänt men satan att det kommer att ta tid att läka.

Och jag kommer inte att bli den samma som förr. Sjukdomen får mig att inse en hel del. Sålla bort det som går. Se det lilla lilla som kan göra mig lycklig om så för ett andetag.
Omvärdera mig själv en hel del. Inte nedvärdera såsom stressen tillåtit mig göra. Ju mindre jag kunnat prestera och hanterat desto mer värdelös har jag känt mig. Stundtals urusel och sög på allt. Gjort saker halvhjärtat. Inte allt, men mycket och det kan räcka för att bryta nacken och självkänslan.

Nu då? Nu när expertisen är inkopplad. Stress teamet. De som kan det här. De som förstår och har en karta att ge mig så att jag hittar vägen tillbaka till hälsa. Den långa vägen där inga genvägar finns. Där det inte går att lifta utan att jag måste ta steg för steg och göra mycket arbete själv. Jodå, EPM som de heter, kommer att hjälpa mig med det allra jobbigaste nu och det är min panikångest som kom lika fel som Putin kommer in i Ukraina just nu.
Sedan skall jag studera mindfullness på egen hand och utöva det plus så mycket jag fick med mig i bagaget ifrån den 3 veckor långa ”stress kursen” jag fick gå i höstas. Dessutom väntar en längre sjukskrivning på halvtid verkar det som. Jodå. en gedigen handlingsplan finns.

20140304-235041.jpg    Nyttig lunch idag med vegetarisk macka. Himmelskt god!
Och själavårdande litteratur att läsa!

Tänk att det tog 4 år att få rätt hjälp. När jag blivit utredd så mycket som det bara går på ett hjärta. När man inte nystade vidare utan bad mig ta en Alvedon när det gjorde som ondast i hjärtat. Inte tänkte varför det gjorde ont och krampade och hur den stress känslan kunde utebli.

Fick träffa en massa stafett läkare genom tid. Alla med olika läror. Som inte ens visste vad adhd på ett barn innebar att ha.
”Adhd vad är det” eller ” kan du inte byta liv då får du byta jobb. Jag kan då inte sjukskriva dig om du har ett stressigt jobb och du vägrar byta”
En annan läkare skickade med mig Nitro spray att ta när kärlkrampen den stressutlösta blev som värst. Inte ett ord om behandling att motverka stress. Att förgöra den innan den hann förgöra mig.

Det var den underbara akutläkaren som tjänstgjorde i Köping i sommars natt som väckte liv i mig. Vad som höll på att hända. Hur nära branten jag började att vara.
Nej, ambulansfärden var bra att jag tog in, sade han. 112 ska man slå när man tror att man håller på att dö. Innan man kan avfärda det falska alarmet. Men stress på sikt KAN verkligen vara orsaken till en allt för tidig död. Och då kanske man inte hinner ringa 112 ens.

Hur vill jag ha det, frågade han mig med vänliga bruna ögon.
Ja. Hur fan vill jag ha det?

20140304-234126.jpg

Vi kör en #selfie jag och katterna 🙂
Tack för att ni läser och följder den brokiga väg som blev min.

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

0sam

Lusten att engageras har varit minimal. Så mycket som gått på autopilot. Så mycket som krävt kraftansträngning för att genomföras.
Livet som tömt mina reserver. Livet som fortfarande kräver sitt. Kan man bli så urvriden att det blir jobbigt att leva tillslut? Att man väntar i det längsta att vakna upp till en ny dag. När fötterna känns som bly att förflyttas över sängkanten. När matlusten försvunnit och vågen visar åtta kilo mindre sen i våras.

Jag har mitt maraton att springa varje dag. Ibland går det lättare. Så många som står intill och hejar på. Ibland kryper jag fram till mållinjen. Utmattad. Men jag kommer i mål. Varje kväll när sänglampan släcks. Jag har klarat av ännu en dag. Gjort så gott jag kunnat om än i liten dos. Jag har inte gett mig. Klapp på axeln.
Jag vill leva. Vill söka lyckan i det mikroskopiska Vill känna den. Vill finna en mening med att finnas till. Vill se mina barn göra detsamma. Vill förmå dem till det. Vill med mitt engagemang i kungen förmå så många fler unga att göra det.
Bygga broar som bär.

Har en förstående chef, läkare och handläggare på försäkringskassan. Mitt i allt vill jag vara på jobbet men i liten skala tills jag läkt helt. Jag är fortfarande sjuk. Fortfarande bräcklig. Men att bara vara hemma tror jag inte läker mig. Det är ingen vila. Tro mig. Med två barn som behöver massor av min energi och omsorg. Det kan vara som ett arbetspass ifrån solen går upp tills natten tar vid och det blir långt efter midnatt många gånger.
Jag skall nu jobba 45% i fem veckor. Känna mig för. Är jag ute på svag is? Håller den?

Att åka till jobbet första gången på åtta veckor blev tufft. Trots mina mediciner så fick jag panikångest flera gånger på väg till jobbet. Det jobbigaste är när hjärtat skenar iväg. När pulsen når 150. Då blir jag rädd. Då går den ännu fortare och det är då man tror man ska dö igen.
Är helt öppen inför mina kollegor hur jag mår. Tror det underlättar stort. Att jag är trygg med dem. Men väl på jobbet gick det bra. Jag tog hand om mina patienter som jag skulle. Och den ångest som kom var hanterbar om än obehaglig.

Jag kan inte backa. Gömma mig. Även fast det är det enklaste. Jag måste igenom det här. I min takt.
Parallellt med att orka rodda två unga liv som står på spel. Går inte tappa taget om dem då de stundtals hänger utanför stupet och jag krampaktigt håller fast dem.
Plus allt annat som ett liv innehåller.

Show must go on.
Jag har sagt det förr väl?

0dol

Tillfälle för att le i morse. Frukostsällskap.

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

20131227-093624.jpg

.

Jag satt på sängen och storgrät. Juldagen.
Väskorna var packade och låg ute i bilen. Killarna redo för att åka och även den lilla som tidigare haft så tufft med att lämna hemmet. Vi skulle sedvanligt till farmor och fira jul med kusinerna ifrån Dalahästens rike och småkusiner i Nord Uppland.  Gamelfaster med familj. Som vi gjort i alla år. Jag skulle köra de 18 milen.

Det är i bilen jag blivit sjuk. I bilen jag fått ringa efter ambulans två gånger av ett skenande hjärta. Den tredje gången jag blev sjuk i bilen tog jag mig med nöd och näppe fram till ett motell där jag kunde ringa 112. Trodde att jag åkt på både hjärnblödning och hjärtinfarkt samtidigt.
Min hjärna är numera inställd på att åka bil är förenat med fara. Fast jag vet att allt bara varit stressutlöst och inte farligt. Inte just nu. I det akuta skedet.

Likt efter ett jordskred så har efterskalven kommit. Samma känsla har slagit till med full kraft och så många gånger att det fått mig helt ur balans. Jag har blivit rädd att det skall komma i alla möjliga situationer vilket det gjort. Så då är man på helspänn och livrädd för när det skall komma. Så blir det en nedåtgående spiral av det hela.

Jag tappar känseln i ansiktet. Armarna domnar bort och benen blir alldeles kalla. Det är som att hälla kokhett vatten över lungorna som letar sig upp utmed halsen. Det trycker och man får svårt att andas. Det uppstår ett tryck i huvudet som är enorm. Som kall vätska mellan hjärnhinnorna. Bubblande.

Jag har förstått att det heter panik ångest. Uppbyggd under lång tid av stress och utlöst av densamma.

.
382785_10151413692117275_819666971_n.

Jag har ogillat att köra bil under hela hösten och det har bara blivit värre. Jag sitter bara och väntar på ” När kommer det? När tappar jag kontrollen? När kommer jag att dö nästa gång” Jag försöker verkligen att tänka på annat, men rädslan är ännu för stor att vara säker på att jag kan köra utan att hjärnspökena följer med i bagaget. Och de kommer på de mest olämpliga ställena med, men värst är bilkörningen.

Bara tanken på att jag skulle köra de 18 milen på juldagen räckte. ( My Love saknar körkort ) Att jag var livrädd för att panikattacken skulle bli så stor att vi inte kom fram. Att jag skulle bli så illa däran att kontrollen var helt utom räckhåll.
Panik attacken infann sig i sovrummet. Där jag var trygg. Säker. Men bara tanken på att utsätta mig för vad jag vet kan utgöra en fara räckte.
Förstå hur komplicerad en kropp är. Att jag med bara en tanke kan utlösa fysiska reaktioner som är så obehagliga att man måste uppleva dem för att förstå dess omfång.Att de baseras på det liv jag levt och lever. Att stress kan göra mig så in i helvete sjuk.
Min kurator förklarade att ju mindre stress jag har i kroppen desto lindrigare blir också denna ångest. För att till slut klinga ut.

Vad hände nu då? Jo. Jag utmanade demonerna. Körde långsamt. Lät panikattackerna komma och gå. Andades såsom jag lärt mig på stress kursen. Körde kroppskännedom. Kände att för varje mil jag åkte blev det något bekvämare. De sista fem milen fanns de inte där alls.
Och på hemresan tog jag faktiskt en Sobril och körde hem utan att det kom överhuvudtaget.

Jag tror det är superviktigt att prata högt om psykisk ohälsa. Vad det innebär. Vilka hinder de kan utgöra. Och hur man ifrån att vara en frisk individ kan bli totalt golvad efter år av stresspåslag. Hur sjuk man kan bli. Och att det inte skall vara något skämmigt att prata om det. Ångesten och panik attackerna.

Juldagen blev tillslut trevlig. Och på Annandagen åkte jag sedvanligt hem till finvännen Helene på fika. Vi som bor alldeles för långt ifrån varandra numera kan jag tycka.

Ja. Vilka underliga erfarenheter livet gav och fortfarande ger mig.
Såsom det blir när man lever livet det annorlunda.

.

.
20131227-093342.jpg.
När det sjuka finns inuti
men inte syns utanpå
*
KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

20131216-083845.jpg

Min underbara kurator. Som kan stress. Som förstår varför en kropp reagerar som min gör.
Varför jag vid minsta stresspåslag tappar känseln i ansiktet och armarna. Varför det känns som om luften tar slut. Varför trycket över huvudet blir enormt som en osynlig kraft. Känslan av att svimma och dö på samma gång.
Stress de Lux. När bägaren är full. När allt blev för mycket.
Jag fick många redskap på min stresskurs jag har nytta utav nu. Både i det akuta skedet , förebyggande och underhållande. Viktiga byggstenar som jag får använda mig av. Men ändå gick allt snett.

Kampen för mina barn fick sitt pris. Omsorgen av dem detsamma. Att alltid finnas där för dem med den enorma tid de fortfarande behöver av mig ( läs dygnets alla vakna timmar, plus den tid då jag sover och blir väckt )
Slitaget kring ett äktenskap som mer och mer glipar. Sist vi gjorde något på tu man hand var förra våren. Finns ingen som kan vara med barnen ett helt dygn längre.
.
1blogg 18 mars

.

Jag blev sjukskriven med 14 dagar ytterligare. Nu har det blivit 5 veckor. Förra vändan var jag hemma 11 veckor.
Så mycket yttre omständigheter jag inte kan rå på. Beroende av andras beslut och vilja att hjälpa oss. Mina barn. Men det känns som att behöva vara tvingad att bära 300 kg på mina axlar just nu. Så mycket som vilar på mig. Min järnvilja att driva igenom vissa saker. Min roll som stöttande mamma. Och någonstans mitt i allt vara en fru i ett äktenskap. En vän för andra.
Och lära mig leva för min skull. Inte för andras.

Så många som ändå stöttar. Peppar. Ringer. Skriver.Kommer förbi på en fika med en blomma. Muntrar upp. Bär mig för en stund.

Tack. Tack.
Tusentack för att ni finns därute många av er.

12 stockholm

KRAM MAMMA Z

 

 

Read Full Post »

Sjukskriven igen

20131209-081831.jpg


Utbrändhet kan jämställas med ett mobilbatteri.
En mobil funkar fram tills batterivarningen kommer och vi inser att det är läge för att ladda. Min IPhone dör när den når 10%.
Jag kan ladda upp den till 20% och den fungerar igen och fungerar som den ska. Ett kort tag. För att sedan dö ut igen och vara obrukbar.

Jag är som det där batteriet. Jag var långt ifrån fulladdad när jag återgick till mitt älskade jobb i september. Kanske hade jag nått endast 30% av min kapacitet men var ändå fullt arbetsför fast jag själv kände av symptom på stress fortfarande.
Mitt liv går inte att sjukskriva sig ifrån. Och jag gör så gott jag kan för att hantera stressen. Förebygga och förstärka så den inte tar makten över mitt liv och hälsa.

20131106-185816.jpg

Nivån sjönk till 20 % igen. Batterivarning.
Tappade livsgnistan. Känna mig tom inuti. Hjärtklappning. Tendenser till panikångest. Obearbetade händelser sedan tidigare då jag trodde jag skulle dö.

Kontakt med läkare igen. Den underbara. Hon ville att jag skulle börja att börja ta Ciralopram. Allt för att hjälpa mig igenom denna tuffa tid som råder.
Hon ville sjukskriva mig men jag avböjde. Mina 3-4 arbetspass i veckan är en fristad även fast det är ett stressigt jobb jag har ibland.
Medicinen snetände mig ännu en gång. Likt en defilibrator på hjärnan. Levde sitt egna liv och jag blev utom kontroll helt.
Ansiktsförlamning. Tappade känseln i båda armarna. Badmössan på huvudet som tryckte med hjärnan med enorm kraft. Kylig känsla. Bubblande. Värmeökningen kring hjärtat som borde indikera en hjärtinfarkt. Känslan av att tappa kontrollen helt. Och nu hände det gång på gång på gång.

Stress de Lux i kombination med en medicin som kan förvärra stress symptomen de första veckorna.

Nu är dosen höjd på Citolapamen och äter samtidigt Sobril för att slippa Filippa ur. Slippa tappa kontrollen. Få känna mig normal.
Så. Jag fick ge mig. Känna mig tillfälligt besegrad. Men inser att jag inte kan vara på sjukhusgolvet och må så här. Förhoppningsvis ger detta sig.

Annars vet jag inte vad jag gör.

 

20131209-085604.jpg

 

Tur jag hade en mysdag med finvännen igår.
Glädje. Kärlek vänner emellan.
.
Kram mamma Z

Read Full Post »

20130503-080641.jpg

 

När jobbigheterna kommer ifrån olika håll. Kolliderar. Big Bang återuppstår i liten skala men kraftfull för mig. Kastar omkull mig och raserar det jag bygger upp.
Jag är skör nu. Den hårfina gränsen. Balanserar likt en lindansare högt ovanför marken. Och jag snavade och föll.

Junior har fått bakslag och har det jobbigare igen. Förmår inte vara i skolan och förmår inte lyfta blicken.
Sams kamp har jag framför mig om rätten till en stadigare grund att stå på. Att få ett tionde grundskoleår.
Dessutom behöver Sam något som jag inte förmår fullt ut och det är stimulans.
Vi har varit ute en del i skogen, vi har haft mer projekt kring amazonfågeln. Men nu är det stopp och jag ser hur tristessen äter upp han inifrån.

Mamma har det tufft än med sin svårt sjuka sambo. Vill finnas till för henne med mitt i allt.

Så. Jag äter nu Citalopram för att må bättre mitt i allt. Bli mer stresstålig. Motståndskraftig. Hålla ihop. Att mina allt mer tunga tankar om livet lättas upp. Och nu blev jag åter golvad av biverkningarna som kolliderade med min alltför stressade kropp.Panikångest som jag nu lärt mig att känna igen.
Som är ett helvete att uppleva för man tror att man håller på att tappa förståndet. Bli tokig. Håller på att dö.

En enda soppa alltsammans.

IMG_3703[1]

Stresskursen har gett mig redskapen att hantera detta. Andningen. Kroppskännedomen. Att känslan kommer före tanken och att jag skall sätta stopp för galenskapen. Trots detta så kom panikattackerna vid många tillfällen i Onsdags på vår utbildning med jobbet. Jag härdade ut och var kvar. Tänkte inte låta ångesten bemästra mitt liv. Men det kostade på och var döläskigt.
Livets nya erfarenhet. Trodde aldrig att det var så hemskt med ångest. Stressreaktionen.
Nu vet jag.

Och det är tammesjutton ingen hit.

Jag har nu fått utskrivet Sobril. Sug på det. Psykmedicin för att uthärda livet. Hur sjukt är inte det. Hur lågt har jag sjunkit i mitt mående?
Inget jag vill hymla om. Vill bidra med att tvättas bort knäpp stämpeln. Men om ni mådde en bråkdel av det jag nu får uppleva nu av biverkningarna så skulle även ni ta denna tablett för att slippa hamna i det som är ett helvete. Då man hamnar som i en annan dimension och inte kan göra ett dugg åt det som sker i hjärnan förutom försöka styra tankarna. Men man tror varje gång att man skall dö.

Idag var det personalfest för nästan hela sjukhuset. Trots att jag hade en sjukdag igår skulle jag utmana demonerna och åka med lugnande i kroppen för att se om jag överlever små doser av stresspåslag. Jag måste måste. Får inte låta detta ta överhanden av mitt liv. MEN då går bilen sönder och jag inte kan åka de 7 mil som krävs. Var det menat så? Men jag om någon behövde verkligen en kul fest med mina 200 kollegor.

Ibland är uppförsbacken brantare än andra dagar.
Ja. Vad är en bal på slottet?


IMG_3440[1]
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20131121-141619.jpg

En mäktig känsla infinner sig där vi står på scenen. Jag, finvännen Heléne och vår kontakt på teatern.
Det är här det skall bli av. Drömmar bli sanna. Våra barn bli sedda.

Det är här jag skall stå och prata i min galaklänning inför den fullsatta teatern. Jag vill. Vet att jag kan. Men det pirrar redan nu av tanken.
Men vissa dagar har jag mer läsare här på bloggen än vad skaran blir på teatern.
Fast att stå framför en publik live går inte att jämföra.

Vi klarar av 3 möten som alla är viktiga pusselbitar för att galan ska bli så bra som det bara går. Hjärnfonden som backar upp oss helt makalöst mycket. Och den musiker som vi träffade igår som är motsvarigheten till vad Lady Gaga är för popvärlden. Jösses.

Så stolt och så härligt att jag får dela denna resa med så fina vänner. Och mitt i allt blir jag dålig igen.

20131121-141631.jpg

På väg till grannstaden igår slår stressen till som en blixt från klar himmel. Samma visa som i augusti. Tappar känseln i båda armarna och hela huvudet blir iskallt och som full av kolsyra. Trycker mot hjärnhinnorna.

Skit.
Jag får vända hem. Törs inte köra vidare. Jag har tydligen snetänt på min nya stressmedicin då biverkningarna de första veckorna kan orsaka panikattacker. Och det i kombination med hur jag fortfarande mår är ingen hit.
Grejen är att nu vet jag vad det är så jag blir inte tokrädd men det är fan så otäckt ändå. Att man tappar kontrollen och hjärnan gör som den själv vill, när den vill och främst när jag kör bil. Är ju där jag blivit sjuk och känt mig hotad till livet.
Och det är många gånger jag känner så men jag svär högt för mig själv att det bara är hjärnspöken och fortsätter köra. Oftast livrädd att det skall komma tillbaka.
Så nu har jag verkligen utvecklat en fobi för att köra bil. Hur dumt är inte det?

Men jag behöver inte ringa 112 iallafall. Men det var så nära så nära igen att det hade vänt och jag äntligen kunde få må bättre.

Men just nu har jag 3 stressmoment för mycket i mitt liv.
Ett som inte går att göra något åt alls mer än acceptera och stötta mamma så mycket det bara går nu. Det andra är vårt förhållande som spretar värre än en utsliten tandborste. Det tredje är Sam och hur det blir med hans skola. Årskurs tio som han så väl behöver.

20130920-184915.jpg

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

.IMG_6496[1]

Att få ta den tid det behöver. Såret att läka. Det som inte går att påskynda. Bara underlätta. Understödja läkningen. Det är då under kan ske. Inget vi andra kan tvinga fram.
Forcera fram. Hota oss fram till framgång.

Junior fick panikångest och social fobi. Det eskalerade kring påsklovet och han förmådde sig aldrig att komma tillbaka till skolan och hur vi än försökte det sista som var kvar av klass sex.
Ni som läst min blogg ett tag vet vilket helvete han fick. Hur han har mått och vilka önskningar som uttalades i nattens mörker. Viljan att inte leva längre. Vart fanns meningen med livet?
Allt var bara en hopplös kamp.

Vi har försökt få in skrattet. Glädjen. Så viktigt när allt annat är nattsvart.
Känslan av att betyda något för någon. För oss. För släkt och vänner.
Pratat om ångesten och dess jävlighet. Om att den kan och ska försvinna. Vägen dit. Myrstegen.
Pratat om de sociala bitarna. Koderna. Samspelet. När man slutar att vara ett barn och blir tonåring och troligtvis har Asperger. Hur blir det då med jämnåriga? Vännerna? Andra ungdomar? Andra vuxna? Att finna sig själv i allt.
Vi har pratat om det mer än vad solen gått upp under min livstid. Jag har peppat och peppat detta barn. Torkat dess tårar och älskat det ändlöst. Försökt löst upp dubbelknutarna han haft. Ruckat på dem.

Bannemig har allt gjort sitt till.

422581_10151254959812275_1422659632_n

I Torsdags gick Junior med mig till skolan. Till sin resursgrupp. Bara lärare på plats. Det var jobbigt men han kämpade på likt en maratonlöpare som utmattad kastar sig över mållinjen. Såg vart hans plats skall vara och hur upplägget ser ut nästa vecka.
Två dagar skall han vara där en halvtimme båda gångerna. Mjukstart. En försiktig puff framåt. I hans takt helt och hållet.
Som att gå på lina i stormbyar med skyddsnätet inunder.

De är få som förstår storheten i detta. Detta enorma jättekliv och vad det krävdes av honom.

Jag är så tacksam på hans vägnar. Att han förnimmer morgondagen och att han vågar sträcka sig mot den.
Äntligen äntligen!

fjårton jan

Kram mamma Z

*

 ( OCH mina bloggläsare.
Detta är mitt inlägg nr 1 000 på denna blogg!
Fatta att jag skrivit så länge och så mycket! )

*

Read Full Post »

20131004-204656.jpg

 

Diablo och jag ikväll.
En stund av ” Just nu är en lycklig stund” på sofflocket

Redo att möta livet på riktigt. Det som innebär att det jag har med mina barn skall fungera ihop med arbetslivet.

Gick sista delen idag i stresskursen som varenda en i diagnoslandet skulle behöva gå. I förebyggde syfte innan man måste ringa 112 i tron om att man bokstavligen håller på att dö. Innan hela systemet kollapsar och man inte hittar mjölkdisken på Coop där jag är kund.

På Måndag är jag åter den som vårdar de som kommer till sjukhuset och behöver min omvårdnad. Många i liknande sits som jag. Kommer in med symptom på hjärtat som är stressrelaterade. Jag vet precis vad de går igenom. Vilken resa som väntar tillbaka.

Min blev 14 veckor lång och jag har ingen aning hur lång väg det är tillbaka till det opptimala måendet. Men med redskap och förståelse för mina katastrofer så kanske jag är mer motståndskraftig för krigen som ännu sker på min bakgård.

20131004-204622.jpg

Jag såg ett framsteg hos Junior som vägde tungt. Som betyder mycket. En liten strimma som var som om hela min värld blev bländad. Ett stoft av nyfikenhet på livet. Viljan att se en liten del utanför hemmets trygga värd. Efterfrågan på det som finns bara vi lyfter blicken och förmå se det.

Resan är lång för honom tillbaka till välmående. Men det var ett tecken jag inte sett på mycket länge.

Och det är de små små strimmorna av rätt sort som gör att jag förhoppningsvis ger mig ut på min resa tillbaka utan bakslag.

20130618-040945.jpg

KRAM MAMMA Z

*

 

Read Full Post »


IMG_4894[1]
När tog du dig tiden att SE dig i spegeln. stanna upp och fråga.
Hur mår du?
När tog du dig tiden för reflektion.Eftertanke. Kände efter vad du är på väg i livet.  Vart pekar kompassen? Hur mår din kropp? Vad behöver den för att må bra? eller iallafall må bättre? Ge den rätt förutsättningar. Rätt rustning för att klara av det vi kallar livet.

När man lever ett sådant påfrestande liv som jag gör. Gjort länge.Tillslut pallar inte kroppen mera. För egen del fick jag ringa 112. Två gånger vid helt skilda tillfällen med helt olika symptom på hur stress kan yttra sig när det blir som jävligast.
Jag har haft både hjärtinfarkt och hjärnblödning. Så hemska var symptomen. Kvittot på livet jag levat. En kropp som gick i strejk. En upplevelse som var så stark att den blev sann. Verklig.

Och jag kände att jag dog två gånger i somras.

20130925-203723.jpg

Två barn som har det tufft. Som det varit tufft kring. En skola som inte alltid greppat. Där det varit en kamp för deras överlevnad i skolbänken. En överlevnad för oss som familj. Barn som varit utbrända. Med panikångest. Depressioner. Utåtagerande. Introverta. Som gått sin väg. Som fungerat på ett sätt samhället inte är van att handskas med. Som gjort att vi levt under hot om LVU. Så långt tog okunskapen oss.
Kulmen av all galenskap i all välmening.

Klart som fan att man inte pallar trycket. Att leva så i så många år. Det sliter. När vänskapsband går av mitt i allt därför att några inte kunde vara mina vänner längre med allt som blev. Med den jag blev.
När förhållandet var lika bräckligt som vårtunn is och man inte visste när man skulle falla igenom. När jobbet jag älskar så även kostar på med den stress som ett vårdyrke innebär idag.
När jag var för dålig på att ta hand om mig själv.

Den stress skola jag nu går skulle jag behövt för länge sedan. Införskaffat mig verktygen att vara mer motståndskraftig. Inte göra mig så skör. Att ha stannat upp i tid och kunnat göra små små justeringar som på sikt skulle ha besparat mig så mycket.
Mycket av det jag får lära mig vill jag kunna förmedla till er här i bloggen framöver.

Så ni inte behöver falla lika djupt som mig.
Våra barn behöver föräldrar som håller. som orkar vara mamma och pappa.

Som orkar vara glada och få må bra.

IMG_2852[1]

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_8969[1]

Min Junior som stänger ute livet. Drar ner rullgardinen. Förmår inte leva det.
Älskade fina underbara unge. Jag står ju här inunder dig. Du vågar hoppa. Jag tar emot dig i fallet så du inte slår dig. Men du måste våga hoppa. Våga ta emot livet även fast det är tufft. Ta in en liten bit i taget. Vilja det. Förstå varför du gör det.
Finna glädje med det.

Jag hatar den tomma blicken som inte ger mig någon ledtråd alls i hur du mår. Hur du tänker. Känner. Vad du vill med livet, det lilla du vill leva det.
Jag hatar att utvecklingen bara går bakåt. Ser hur du blir allt sämre. Möten och möten på bup. Försöker tänka nytt. Göra nytt.

Men vi drar nitlotter hela tiden.

IMG_5277[1]

Det verkar som om luften är slut att andas för dig.
Älskade älskade.
Jag tror på dig. Vi andra runt omkring.

Du måste våga göra detsamma

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

20130917-172317.jpg

 

Andas andas. Ut på en promenad. Samla tankar. Känslor som är likt okontrollerade småtromber. Jag söker mig ut till naturen. Försöker lyssna till svaren i vindens sus. Kanske träden viskar mig det ingen idag vet. Det jag  behöver höra. Att vårt samhälle hjälper båda mina barn. Att inget är kört fast det kvicksand vi stundtals står i. Och att de berättar för mig hur vi skall ta oss härifrån.
Vidare.

Sam har haft hemundervisning i 2 år nu. Kommer att få betyg i max 3 ämnen. Hans avgångsbetyg i grundskolan. Skolan kan erbjuda ett tionde år MEN då måste de veta att han blir godkänd i minst 8 ämnen och att de då inte bedriver hemundervisning.
Vad håller vi på med nu då? Om detta ändå inte leder han någon vart?
Tänk om han erbjöds hemundervisning ett tionde år, och blir godkänd i 5 ämnen. Då har han ”bara” 3 ämnen kvar att beta av för fortsatta studier.
För att få fortsätta läsa ett yrkesinriktat gymnasium måste han vara godkänd i 12 grundskoleämnen.
Att få höra det.
Låta det sjunka in. Hur gör man det? När man vet att samhället inte alls är anpassad efter hans behov över huvud taget. Att man skiter fullkomligt i hur det går för honom.

Han måste vara si eller så för annars får han ingen vidare utbildning.

Vad skall pojkstackarn göra då efter nian? Jan Björklund ?

IMG_4437[1]


Den lilla har det tufft. Ännu tuffare än tidigare.
Snaran runt halsen kan inte sitta hårdare än nu. Ångesten har maximeras och världen krympt ännu mer. Hur sjutton skall vi förmå han till resursgruppen då?
Vi hade möte med bup och soc igår och bett om att få en kontaktperson/avlösarservice till honom för att på sikt kunna luckra upp de hemska murar som omger honom nu. Kring skolan kanske man får tänka nytt. Tänka på sikt.

Ett barn skall inte må så här.Så länge.
Vildvittrorna som aldrig ger sig. Dementorerna som snärjer in honom likt en puppa i en kokong.
Hur länge orkar man som mamma se detta barns lidande? Stå på sidan om och det enda man kan göra är att älska detta barn ännumer om nu det skulle vara möjligt.

Mitt i allt gör Kungen sina framsteg att glädjas åt. Första folkkära artisten har sagt jag till att medverka! Och vi har fått våra enormt vackra pins som bara är vår!
Vill ni köpa och stötta oss gör ni det HÄR och ger oss bidrag till att kunna rodda galan!

Livets kontraster. Tur som sjutton att det finns glädjeämnen mitt i allt.

20130917-172327.jpg

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Sluta drömma?

20130908-191423.jpg

Vad är det som gör att vi orkar när livet är som en enda Robinsson tävling. När vi kämpar på i extrema miljöer under extrema förhållanden? Är det målet vi ser. Det som gör att vi fokuserar oss på målet. Vi har alla en Paolo Roberto sittandes på axeln som skriker ”köööör”
Och vi kör på. Stundtals helt utmattade. Men vi gör vårt bästa utefter förmåga. Vinner en del tävlingar. Får storstryk i andra.

Jag fann mitt drömhus. Herrgårdsflygeln. Här var jag hemma.Stället jag bara drömt om att kunna bo i. Nu uppenbarades en möjlighet. En belöning efter årtionden av längtan att bo dylikt. Mitt i allt jobbigt vi har nu har jag längtat dit, Fått min styrka.
Jag har varit dit många gånger för att känna mig för. Lita på intuitionen så det inte bara var en tillfällig förälskelse. Men det känns hemma. Känns rätt.

Nu kan jag inte vara egoist. My Love måste vilja flytta lika mycket som jag vilket han inte gör i nuläget. Det finns vissa aspekter som han har fått utmed vägen som gör att entusiasmen har falnat. Och hur det slutar nu vet jag inte alls, mer än att jag inte kan tvinga honom.

Och jag får sluta att drömma.

20130908-191431.jpg

Finvännen åkte 40 mil över dagen från Upplandskusten bara för att ses. Vi pratar gladerligen inredning så ni kan ju ana vad dagens samtal kretsade kring. Jo. Mitt drömhus.
Vi gick och tittade utvändigt hur man kunde lösa vissa bitar. Tittade på bilderna på Hemnet och ni kan göra detsamma här och fortsatte tänka om och nytt.
Så tacksam över vänskapen som överlevt så mycket. Blev såklart annat med vi pratade om. Hemlisar väninnor emellan.

Junior hade lan i Fredags igen. 3 kompisar kom och så gjorde även hans ångest. Det är första gången den kommer i hemmet och deras närvaro. Tyckte så synd om honom att det gjorde ont. Att inte ens kunna ha kul utan att ångesten kommer som en femte lan medlem.

Vägen tillbaka till det som en gång var hans blir bara längre och längre bort.

IMG_9319[1]

 

KRAM MAMMA Z
*

 

 

Read Full Post »

Older Posts »