Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘ångest’ Category

20141120-223123.jpg

.

Sam och jag skall åka till Avesta igår kväll. 4 mil enkel. Mörker. Jobbigt att köra. Känner av panikångesten lite smått. Har mina verktyg. Håller det i schack. Lite lätt ängslig dock.
Vi uträttar resans ärende. Känner hur det pockar på min uppmärksamhet. Ångesten. Dess dementorer. Vildvittrorna vars skrik jag inte förmår mig att villa bort. De ger sig inte.
”Tjoho. Vi är här nu. Och vi tänker inte ge oss”

Ute i den nattsvarta skogen kommer det med full kraft.Ansiktet tappar känseln. Armarna och händerna likaså. Det är tillbaka. På riktigt och jag tappar kontrollen helt. Sockerdrickan är tillbaka mellan hjärnhinnorna. Som en kall känsla som trycker och spänner.

Jag vet att jag inte ska dö. Ändå är känslan den. Och det är fruktansvärt.
Jag kan köra hem men det kostar på. Min stora fasa är tillbaka. Jag trodde det var över. Helvetet bakom ratten. Och allt är stressutlöst ännu en gång.
Tydligen är jag lika skör som fint porslin. Påfrestningarna som är för många. Och jag fixar inte det just nu.

Tycker jag varit duktig. Gjort min läxa väl. Lärt mig massor om mig själv och insett mitt egna ansvar i mitt mående. Vilka bitar jag ska ta fatt i. Vilka jag ska skita i. Sökt hjälp och fått den av kunnigt folk.
Men just nu har det hopat sig med jobbigheter i livet och allt rör inte bara barnen även om det utgör den största delen än.

Och när isen är för tunn att gå på så brister den om belastningen blir för stor. Hur försiktigt man än går på den.
Bara att ta fram isdubbarna och ta sig framåt. Upp. Resa sig och försöka nå land ännu en gång.

Fan fan fan.

Kram Mamma Z

Annonser

Read Full Post »

20140901-231230.jpg

.
Onsdag kväll. Väskorna packade. Jag och Junior beger oss de 21 milen till Orsa där vi gör ett stopp. Dels för hans skull som ogillar att långåka. Dels för min egna skull pga den panikångest jag får bakom ratten.Vågade inte köra hela resan på en gång utan visste att det skulle gå bättre om jag delade på de 42 mil långa trippen.

Vi möttes av en makalös solnedgång invid Siljan. Naturen bytte skepnad vartefter milen gick. Fick lite småkänningar av min ångest men tackvare bra redskap jag fått av psykolog och sjukgymnast höll jag det i schack. Så skönt så ni anar inte!

Junior och jag sov kvar på Orsa camping och hade supermys på egen hand i den lilla stugan vi hyrt.
.

20140901-231247.jpg

 

Orsa sjön i morgonskrud. Så vackert. Under tiden åkte Sam och hans pappa morgontåg till Gävle där resesällskapet ifrån Upplandskusten hämtade upp dem. Tänk att det gick att lösa så smidigt!

21 mil till att köra med annorlunda omständigheter men vi klarade oss galant jag och Junior. High five!

En timme senare var vi samlade allihopa i stugan som låg i Storhogna i Vemdalen. Sam var lite låg då vi fått manfall på resan. Han hade verkligen längtat jättemycket efter vår vän med tonårsbarn och det blev ett större tomrum än vi kunnat förstå. Han ser verkligen upp till vännen och stortrivs i dennes sällskap.
Trevligt att vi har så fina vänner som lämnar sådant tomrum. Men såklart jättetrist att de inte kom med.
.
20140901-231403.jpg
.
Utsikten ifrån stugan var mäktig och inbjöd till många upplevelser i närheten.

Redan samma kväll begav vi oss ut på fjället i mäktig solnedgång  på köpet. Som om gud ville ge oss lite extra feeling. Styla lite med att få visa upp sin skapelse ifrån sin bästa sida. Haha.. Men en religiös närvaro var det där på toppen av allt. Helt klart. Jag fick sådan härlig stund med killarna. Samtal med förtroende. En stund som blev vår egna. Vår heliga.

Tacksam så det finns inte.
.
20140901-233222.jpg


Väljer att göra fler inlägg från vår semester då jag har så många fina bilder att vilja visa er!
Kram så länge!

/Mamma Z

*

Read Full Post »

20140513-091401.jpg

.

Vi far ut i skogen. Igen. För att Sam vill och behöver.
Fast jag är trött och bara vill kolla klart på en halvdålig film på Netflix i soffan.
Skogen rymmer fågelsång. Lugn. Grönska. Det gjorde gott att åka med facit i hand. Sam skjuter pilbåge. ”Just nu är en lycklig stund”

Junior har det kämpigt på sitt vis igen. Vi somnar båda bortåt ett tiden inatt. Jävla dementorer som kommit tillbaka och det med stora steg.

Andas.
Försöker tänka som psykologen lär mig. Att jag skall ha frizoner då jag inte grubblar och blir tyngd. Att jag skall ha en orange tid på dagen då jag tänker tunga tankar. Att jag bokar tid med mig själv. ”Klockan 16.00 sätter jag mig ner och tänker
Att jag bokar in grön tid som bara är min och att jag gör vad jag vill och behöver. Röd tid där jag tar min välbehövliga promenad.
En träningssak som så mycket annat för att få det att funka i praktiken.

Däremellan ryms skratten. Glädjen. Jag kan se den nu. Känna den. Om än i korta stunder.Men de finns där som magiska flingor av guld som faller ner från skyn.

20140513-092725.jpg

Kram mamma Z

Read Full Post »

20131227-093342.jpg

.

Tänk er ett sår. Det borde läka med tiden om rätt förutsättningar finns. Bli helt och bara ett ärr som syns.

När man är utbränd. När hela kroppen gått i strejk. När batteriet är nere på endast 5 %. Man har fått soppatorsk. All ork och energi är borta och borta för lång tid framöver.
När man ska läka. Hur lång tid tar det? Innan man hamnar såpass på plus sidan att batteriet är fungerbart igen. Användbart? Hållbart.

Jag har snart gått ett år sedan den senaste kraschen. När kroppen sade ifrån och det på skarpen. När det tog över ett halvår och få den hjälp jag nu får varje vecka.
Jag borde ju vara frisk nu. På riktigt. Hur länge skall jag leva lyxliv och bara jobba 50% tycker många i det tysta. Lite skitsnack bakom ryggen.
De vet ju om att panikångesten gett vika med rätt stora kliv. Så. Vad är problemet. Jag ser ju så pigg och glad ut. Que?

De dagar jag är hemma är jag med Sam allt mellan 3-10 timmar vaken tid. Ibland mer. Får fysiskt vara tillhands. Psykiskt då han kör fast. Hela tiden tillgänglig. Hela tiden redo att släppa allt jag har för händer. Lotsa och leda rätt.
Junior mår sämre igen och det har gått fort. Kvällstid är jag med honom allt mellan 1-3 timmar när det är som värst. Dementorerna är tillbaka. Vildvittrorna som kraxar på avstånd.

Det tar massvis av energi. Att se sina barn må dåligt. Att vara den som skall lyfta dem gång på gång.
Ibland är det bara förmycket. Även fast jag har otroligt många bra stunder med dem med givetvis.

Lägg därtill tiden för hemmets underhåll , för familjens behov. När skall jag kunna läka? Tid för återhämtning. Hur skall den minimala energin bli min? Som det är just nu. Som det är bra långt fram i mitt liv.

Jag fick frågan om hur jag kunde tala på galan. Med tanke på min sjukdom.
Jo. Panikångesten och jag är såta vänner numera. Visst blev jag lite nervös när jag tappade bort mig vad jag pratade om där på Södra Teaterns scen, men jag brinner så för detta att viljan att berätta om det är större än rädslan för att det skulle bli fel. Och denna galadag innehöll så mycket positiv energi som bar mig kan jag lova. Skulle jag ha avstått det?

Ja ni fina som läser. Kan ni greppa varför jag ännu inte mår som jag borde. Som jag önskar.
Kanske kan andra greppa om de bara visste hur vi har det just nu.

Det öppna såret som aldrig vill läka just nu.

 

20131112-202743.jpg
Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

1606878_10152240578242275_771194212_n

Det sker saker som jag greppar sanningen bakom och det gör så ont så ont i mig att jag går itu. Nästan all min lediga tid läggs nu på två barn som faller åt olika håll. Slår sig olika hårt. Jag pratar om timmar varje dag nu där jag är med dem. Bara i kväll gick det åt fyra timmar till dem båda i omgångar. Klockan är halv ett och jag är kvar med Junior än när nattdemonerna sätter in,

Livräddning pågår och om folk bara kunde ana hur vi har det. Hur de har det. Killarna.
Det finns de som förstår men de är få. De som erbjuder sin hjälp för oss. Främst för killarna.

Lyft dem innan de drunknar. Bär dem bitvis trots deras ålder. Bär dem fram till framtiden då de kan förmå att stå på egna ben. Just nu gör ingen av dem det.

Tårar som rinner.
Inatt är det tufft att vara människa. Tufft att vara mamma.

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20140409-234629.jpg.

Innan det sista snöflingorna kom idag så hade vi underbara vårdagar i helgen.
Jag och killarna for ut i skogen. 1½ timme var vi ute och hittade nya slänter att ta med picknick termosen till när det beger sig. Ett hav av blåsippor uppenbarade sig.
För första gången på mycket länge kände jag sann glädje över att få finnas till. Att leva. Och att få uppleva det efter ett så långvarigt mörker är en höjdare kan jag lova. Men när jag stiger så sjunker Junior nu vad gäller måendet.
Det är många tankar kring livet igen som är helt sunda att ha i hans sits. Han inser sina begränsningar och sådant gör ont när det skall landa i 13 åringen.
Att ha asperger och vara tonåring är inte lätt kan jag lova.

För egen del så börjar jag bemästra panikångesten mer och mer. Min psykolog är helt suverän på att ledsaga mig i det här, men jobbet måste jag göra själv. Och jag känner verkligen att det är på rätt väg. Hon har förklarat så mycket så bra att jag fattar vad som händer och vad som INTE kommer att hända när det väl kommer.
Denna känsla är också enorm, när den tidigare har varit min fiende. Nu har jag accepterat den som en del av mig och jag skall i princip bara morsa på den och notera att den kommer ( panikångesten ) Men när den inte får varken min uppmärksamhet eller rädsla, då försvinner den lika fort som den kom.
Plus att jag jobbar på med att finna egentid, återhämtningstid. Var idag på EPM och började sjukgymnastiks gruppen som kommer att ha 12 träffar framöver. Verkar vara suveränt att lära känna sin kropp och motverka spänningar i den.

Tänk. Hjälpen kom så till sist till mig. Den rätta.


20130501-033441.jpg
KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

Inlåst

IMG_3440[1]

Sluta att leka krig med mig.
Jag trodde vi hade slutit fred. Att de värsta ångesten gett vika. Men inte då. Hur jag än gör så blev det bakslag igår kväll på jobbet. en incident av litet slag som gav utslag på stress skalan. Som höll i sig längre än välkommet. Hanterbart. Men fan så obehagligt. det kom och gick idag med.
Grasias. Eller nåt.

Detta ledde till att jag själv hiade upp mig. Tänkte katastroftankar om att köra bil med denna ångest och panikångest som de övergår till ibland. Hur skulle jag nu våga testa på mörkerkörning kommande dag utan att ha tagit medicin om jag var så lättretlig i min sjukdom?
Bara tanken på att köra mitt i natten triggade i gång systemet. Fick panikångesten att bekänna färg. Fan fan fan.

Jag och My Love skulle för första gången på nästan ett år titta ut i livet det normala för en kväll. Se Perssons Pack som nu är ute på sin avskedsturné. Åka 7 mil i dagsljus för att sedan åka hem när natten tagit vid. Och nu när jag går under behandling en gång i veckan hos min fina psykolog skall jag inte använda Sobrilen alls. Den som tidigare förmått mig att klara av vardagen någorlunda.
Jag grät ute på balkongen i vårsolen efter jag vaknat från mitt nattpass. Grät för jag är så feg att jag inte vågade köra bil hem efter trevligheter. Så rädd för mig själv och vad hjärnspöken kan göra fysiskt med min häsla.

Mannen kom iväg. En god vän till oss tog min biljett så de gick.
Hemma sitter jag och förbannar min sjukdom. Det känns i dagsläget som om jag inte kommit någon vart alls än.
Samma plattform. Samma utgångspunkt.

Jag är låst i hemmet ytterligare. Men nu heter det inte Sam eller Junior längre.
Utan något helt annat.



IMG_3837[1]

KRAM MAMMA Z

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

natten 7 mil fick panikångesten att räcka upp handen. ” Hallå, jag är fortfarande med utifall du har missat det”

Read Full Post »

Older Posts »