Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Backspegeln’ Category

20150926-070307.jpg

Vi har levt med hotet. Om LVU. Om att samhället kunnat ta Sam ifrån oss för att han inte fixade skolan. Att gå dit. Att vi som föräldrar var oförmögna att få han till skolan. Vi som brast och var den felande länken.
Nu förstod vår handläggare på soc problemet och vart det låg. Men ett nytt lagförslag ligger och ruvar och kan gå igenom. Om skolan säger att man gjort allt så kan soc gå på den linjen. Lita på dem.
Vi vet idag att skolan inte gör allt fast man hävdar det.

Nu har jag tillsammans med Lena. Carina, Jeanette, Maja och Bengt i Kung Över Livet skrivit en debattartikel på http://www.svtopinion.se som sprids på Facebook. På mindre än 2 dygn är den länkad över 3000 gånger.

Läs den gärna och sprid den vidare.
Fler måste veta vad som är på gång.
Så att man i en framtid inte har lagen på sin sida och kan ta barn som mina ifrån oss på fel grunder.

Kram Z

Read Full Post »

20150413-015954.jpg

.

Jag var och handlade på stan före påsklovet. Tanken slog mig så märklig dår invid mjölkdisken. Jag hade två barn som befann sig i skolan. Som gick och som fick lyckas. Det har jag inte haft på över 4 år, då båda barnen började haverera samtidgt av olika skäl i skolan.
Att ha barn som går till skolan är en sådan självklarhet för många. För oss blev det stundtals en kamp på liv och död nästintill. När ens barn inte passar mallen och skolan inte har förmåga att stötta upp utefter elevens behov. Fan som vi slitit genom åren. Blivit synade under lupp. Jag blev utbränd av allt till slut som fick mig att ringa 112 vid två tillfällen. Båda gångerna trodde jag att jag skulle dö. Men. Alltsammans var ”bara” stressutlöst. Så klart det var, med blicken i backspegeln.

Sam går till skolan fortfarande. Efterfrågar allt mer att lära sig. Vill ha betyg från grundskola. Vill läsa på gymnasium. Läsa vidare. Högskola eller universitet. Vill få en utbildning. Ett yrke. Ett jobb. En försörjning.
Hör ni det alla ni som hotade med både det ena och det andra då det begav sig och han inte fixade att gå till skolan. Får allt bara mogna med rätt uppbackning under vägen så kan det hända massor i slutänden.
Junior fixar sin skola med. Går fortfarande i liten grupp med 5 elever och 3 specialpedagoger. Utan den skolformen hade han inte fixat skolan. Och han är så duktig och kämpar på.

Livet är skapligt samma lika nu ett bra tag. Med det mesta. Mycket som inte går att skriva ut i bloggen. Men ni får fragmenten och de stora penseldragen. Just det jag vill påvisa gång på gång. Att det verkligen kan vända för våra fina barn. Att det kan gå åt rätt håll.
För Juniors del var det utredning på bup som gav två diagnoser i rättan tid som skolan greppade problematiken i och backade upp och gjorde rätt. För Sams del vet ni trogna bloggläsare vad jag tycker om hans tid på högstadiumet. Hemundervisningen som var mini minimal med 3 lektioner i veckan endast. Ibland två. Ibland en. Ibland uteblev de helt.
En skola för alla? Ja om man tar sig dit så.

Själv mår jag sissådär än. Inte läkt i det som gjorde mig så sjuk. Men somliga saker tar tid att läka, mycket beroende på vad man har utefter vägen samtidigt.

Kramen alla fina!!

Read Full Post »

10 år av ett tomrum

20150207-043641.jpg
.

Min ledsagare. Min mentor. Min ledstjärna. Min så mycket. Min pappa.
Han som lärde mig så mycket om livet. Om mig själv. Han som så sällan gav upp. Som spottade i nävarna och försökte fast livet gav han rejäla örfilar. Fightern. Den levnadsglada. Som hade förmågan att se det ljusa i livet hur än jävligt det kunde vara.

När jag väntade Sam för 17 år sedan blir pappa så dålig i sitt redan sjuka hjärta. Jag minns samtalet med läkaren. Hur han beklagade sorgen i förtid. Min pappa hade timmar kvar att leva. Kanske dagar. Men aldrig en vecka. De kunde inte rädda honom.
Samma dag skulle jag berätta för honom att han skulle bli morfar. Och jag visste att han aldrig skulle få träffa sitt barnbarn. Mina lyckotårar var sorgetårar invid sjukhussängen. Men han visste det inte.

Jag bad mina böner och bad dem igen. ”Gode gode gud, låt han få leva. Om än bara för att få träffa sitt barnbarn för en endaste gång”
Bönens kraft skall man nog inte underskatta. Eller hur livet tycks ha sina egna nycker. Vilket spelar ingen roll. Pappa blev bättre och skickad till Göteborg för att bli hjärttransplanterad. Jag följde med med min höggravida mage. Väl där så hade han blivit så pass ”frisk” att ett nytt hjärta inte skulle behövas. De hade aldrig hänt dem, att en sådan svårt sjuk patient självläkte. Man tog fasta på att en docent i Uppsala lyckats med en medecinkombination som gjorde mirakel med min pappa.
Läkarkonferenserna runt om i Europa hade med hans fall. Och han var himmelens mallig för det.

Pappa hann vara morfar i 6 år innan hjärtat tillslut gav upp. Jag var med när han dog, på sal nio på det som skulle komma att bli mitt jobb senare i livet.
Och vilken morfar han blev. Så närvarande och engagerad. Han tog med killarna ut i blåbärsskogen, lät dem snickra i hans kök så det blev stora märken i parketten. Hade med Sam till soptippen och Junior till lekparken där han kunde stå i timtal och frysa. Men med ett leende på läpparna.
Killarna fick nog träfa sin morfar minst fem dagar i veckan. Korta stunder när han bara kom förbi för lite lek. Ibland stannade han i timtal.
Jag brukar ofta tänka på hur mycket de skulle haft utbyte av varandra nu, om han fortfarande fått mått rätt okej. Killarna brukar säga detsamma. Och vi längtar efter han alla tre på olika vis. Har längtat i tio års tid.

Idag är det exakt tio år sedan han ringde efter mig, och jag larmade ambulansen. Min fina pappa som jag har att tacka för så mycket. Som fick bli 58 år och hade så många år kvar kan man tycka. Ändå. Allt vi fick på slutet var en bonus. Det visste vi. Efteråt fick pappa veta att han var döende den dagen han fick veta att han skulle bli morfar. Han förstod inte att det var så illa. Han hade aldrig greppat att han var på väg att dö. Men med den vetskapen om livets sköra tråd vi alla har, så blev han livnjutare i stora mått efter det. Tog tillvara så på tiden med sina barnbarn.

Jag skulle kunna skriva så mycket om en sådan älskad person. Ni som kände min pappa vet.
Men jag vill bara med detta blogginlägg visa min fina pappa för er. Med en bild på honom och Junior, Sam och faktiskt lilla mig..
Visa vad han kom att betyda både för mig och mina grabbar.
Jag är SÅ tacksam för alla år jag fick med honom och vad de gav.
Vår stund på jorden tillsammans.

ÄLSKAR DIG MIN PAPPA OCH DU FÖRBLI ALLTID EN DEL AV OHANA.

/mamma Z

Read Full Post »

20141231-014429.jpg

.
Året som gick. Backspegeln som kollas. 2014. Tittar tillbaka med skräckblandad förtjusning.
Året som blev värre än jag kunnat förutspå. Samtidigt som det gav så mycket innehåll som berikade. Så mycket framsteg som skedde hos killarna. Så mycket som världen vidgades för mig på många plan. Min resa med mig själv och min sjukdom som gav nya insikter. Min resa med föreningen Kung Över Livet tillsammans med de andra mammorna i liknande sits. Allt som det gett och fortfarande ger.
Alla möten som blev av. Bra som mindre bra. Sidor jag upptäckte hos andra. Hos mig själv.
Framsteg och bakslag. Människor i vår omgivning som bekände färg hur mycket som de fanns där för oss när det väl gällde. Folk som tycker och tänker en massa på hur jag gör och inte gör. Att ständigt bli ifrågasatt.

Förlust av mammas sambo. Andra unga människor som dog jag kände. Hur jag blev allt bättre på att fånga glädjeämnerna. Stora som små. Vi lever här och nu och det är nu livet skall levas.
Jobbiga tider i perioder för killarna i olika former. Tunga perioder. Ibland nattsvarta för att sedan bli helt okej dagar.

Vi upptäckte världen tillsammans jag och killarna och främst med Sam. Vidgade vyerna. For till Stockholm flera gånger och till Helsningfors. Till Vikbolandet och till Vemdalen. Alla skogar runt omkring oss. Nya tjärnar. Nya mossor att vandra över. Nattbad i sommarvärmen. Ängslan över att skogsbranden som härjade 1½mil utanför vår stad skulle nå fram och gud vet vad den skulle hinna förstöra.

Kampen mot skolan och den uteblivna skolgången som resulterade i en anmälan till skolinspektionen. Möten och hundratals möten igen kring det och hur det påverkat sonen.

Året som gick är en blandning av himmel och helvete på samma gång. Ying och Yang. Är tacksam för så mycket samtidigt som vissa delar aldrig skulle fått existerat.

Nästa år kan bara inte bli värre. Det får bara inte bli det.
Önskar er läsare allt gott 2015 och hoppas ni har ett rätt okej år att se tillbaka på. Och tack för att ni finns här och läser än!

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

20140706-104453.jpg

.

En vän från förr ringer. Som jag inte pratat med på många år. Läser in ett meddelande på svararen.
”Shit. Jag hade ingen aning om vilket tufft liv ni fick”

Hur han hittat hit till bloggen vet jag inte men läst hade han gjort. Greppat. Och jag ska ringa tillbaka. Men det ger mig en reflektion på livet det annorlunda man fick. Det extrema. Vad det inneburit. Vilket pris man fått betala. Utstått förluster. Fått erfarenheter den hårda vägen. Och hur barnen mått genom tid. Hur andra reagerar på det som är vår vardag.

Det här är för er som inget visste. Den korta berättelsen.
.

20140706-105340.jpg
.
Sam fyller 16 och Junior 14 i November.Älskade ungar som fått utstå omgivningens okunskap tusentalet gånger. Som inte greppade deras diagnoser adhd och Asperger fullt ut. Eller inte alls.

I skolan fick de höra att de var lata och omöjliga att ha att göra med. Bråkiga. Besvärliga. Ouppmärksamma. De kunde bara de skärpte sig. Blev portade från lektioner.
Självförtroendet som svek. Livet som överlag var tufft.
När allt blev för mycket och ljuset i tunneln försvann ville Junior inte längre leva i klass fem. Självmord stod högst på agendan i flera månader.
Sam har önskat detsamma men var ännu yngre. Minns hur han knöt lakanet runt halsen och bad mig dra åt. Han orkade inte med livet och alla dess krav och okunskap. Hans känsla av att komma från en annan planet.
Att framtiden och livet inte tillhörde honom.

Sam blev sjuk av skolan. Pallade inte med kraven. Stressen och pressen. Blev utbränd i klass sex. Hemma från skolan och kom aldrig tillbaka. Vi fick presenterat för oss att han skulle familjehemsplaceras. Det var vårt fel att han inte kom till skolan. Värsta tiden i mitt liv. Att myndigheterna skulle ta den vi älskade mest ifrån oss. För att de inte förstod sig på diagnoserna.
Junior fick depression och panikångest. Allt för liten för sånt skit.
Vi rådde bot och bättring på alltsammans. Tack och lov. Det krävdes en rejäl insats från många håll. Främst ifrån oss. Mig. Mamman.

Vi har fått kämpa och skrika oss hesa. Kräva deras rätt i skolan. Kräva att andra ska förstå. Kämpat för att få vardagen överlag att fungera hemma. När det mesta skulle/ska anpassas efter svårigheterna. Vad som är genomförbart eller inte och på vilket vis. När varje handling skall tänkas igenom. När det spontana fått ge vika.
Vi har blivit ifrågasatta.Granskade under lupp. Utstått skitsnack. Utpekade.

Vi har lärt oss att stå tillbaka våra egna behov och önskemål. Lärt oss att se glädjen i det lilla. Lärt oss att se världen med andra ögon. Annat perspektiv. Finna lösningar tio gånger om dagen. Minst.
Många gånger har det berikat. Överraskat mig. Jag har fått sett delar utav världen jag inte reflekterade över tidigare.

Vänner som försvann. Nya som kom. De som levde liknande liv. Kämpade för samma sak. Vänner som stannade kvar.
Förhållandet som prövades hårt. Fick oss på drift. Ut på stormigt hav där vi befinner oss stundtals än. Vilsna.

Hälsan som tog stryk. Där blåljusen kom för tre år sedan då både jag och larmoperatören blev ängsliga för mitt skenande hjärta.
Stressutlöst de Lux. Nu har jag haft diagnosen utbränd i omgångar. Den senaste fick jag för ett år sedan och är sjukskriven på halvtid för det.

20140706-111903.jpg

.
Jag skulle inte vilja vara utan mina barn. Har aldrig tänkt tanken.
Men hälften av alla de prövningar vi fick hade räckt. Hälften av deras smärta likaså. Där tar min kamp vid i Kung Över Livet ( Läs mer om den HÄR ). Föreningen som arrangerade en insamingsgala till forskningen hos Hjärnfonden. Vi måste veta mer om barn som mina. Sprida befintlig kunskap. Och att vara en del i samhällsförändringen känns stort.

Ett axplock. Fragment ur ett liv som mamma.
Kanske greppar ni en liten del av det som kom att bli mitt liv?

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

funphotobox161123cpbgdo

.

Junior min Junior. Kloker.
Du som gör livet så mycket lättare för Sam med att kompromissa och backa. Som suckar högt av besvikelse många gånger då vi alla måste backa. Bara för att överleva dagen. Stunden. Slippa timmar av utbrott. Slippa spåren av blåmärken.

Nu tonar sig molnen över lillebror och vi misstänker att alla år av att alltid stå åt sidan så kommer nu utbrotten från hans sida i stor skala. Han orkar inte backa mer. Vara följsam. Vara timid.
Nu vill han visa sin ståndpunkt, sin åsikt och att hans vilja skall vara likvärdig Sams.

Sam gjorde en fuling på lillebror. Junior protesterade så klart. Både en, två och sjutton gånger.
– Nej Sam, gör inte så.
Fulheterna pågick ändå och Junior lackade ur totalt tillslut. Gick till attack. Det mest förbjudna. Fick tag i Sams blonda kalufs.
F5 :an kom utan att förvarna oss om den.
Sam fick tokspel på Junior och vrålade en massa fula ord. Hade vi inte gått emellan vet jag inte hur många blåmärken det slutat med.
Junior  får värsta adhd utbrottet då vi tillrättavisade med att man inte får ge sig på någon handgripligt oavsett hur arg man är på vederbörande.
Junior låter precis som sin storebror. Så fula ord som kommer ur den lilla munnen.

Det är som ett vulkanutbrott. Så mycket känslor som stängts inne under alla år och han börjar vara så medveten om hans sits, att den är så olik alla andra barn. Att han är urless på den.
Vi ringde mamma. Sam fick komma och sova kvar där. Allt för att skilja bröderna åt om än så bara för en kväll.”

Detta skrev jag för 5 år sedan på bloggen.
Innan vi visste att även Junior hade dubbeldiagnos. När vi trodde så mycket. Handlade därefter som blev så fel.
Tänk så mycket som Junior fick hålla ihop med sina egna svårigheter för att få det att fungera för Sam. För att slippa världskrigen.Klumpen i magen. Bråken. Tårarna.
Tre år senare kunde han inte längre hålla ihop när skolan rasade som ett korthus. När bägaren blev för full. När livet blev bara för mycket. När han låg där i tusen bitar.

Tom på liv.

Det gör det för ont att se tillbaka. Ändå. Ta lärdom av det. Våga erkänna och verkligen göra det.
Kanske någon av er läsare känner igen sig. Kanske ni kan se tecknen som vi missade.
För att vi trodde så fel.

20130925-203723.jpg

 

 

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

0sam

.
Ikväll går det viktigaste programmet på länge. Sverige Sviker på SVT 2 kl 20.00. Se det!
Där får unga som i Sams sits komma till tals. Berätta hur skolan vänder dem ryggen i all okunskap. Hur hårt de faller och hur ont det gör i själen. Vilka konsekvenserna blir.

Båda mina killar blev tillfrågade att medverka i denna tv serie. Sam var inte där än för att öppet kunna prata om det för ett år sedan och Junior var i för dåligt skick och skolsituationen redde upp sig för honom.

Imorgon skall Sam ha skolavslutning. Båda pedagogerna kommer hem på fika. Och han får ett kuvert med ett betyg från grundskolan. Läs det igen. Ett betyg.
Svensk skola misslyckades med hans undervisning. Trots jättefina pedagoger som kan sitt jobb och gjort ett kanonjobb. Men det kommer längre upp i kedjan av beslut att det brast. Och brast tidigt.

Sam blev utbränd av skolan. Det började i fyran med ökade krav, många lärarbyten, ingen struktur, ingen som kunde honom, allt gick på lösa boliner. Han började rymma hem. Både vi och han fick tillrättavisningar. Få tänkte på varför han började rymma. Hur man kunde stävja det.

Han började prata om att inte orka leva. Allt var för jobbigt. För övermäktigt. Flera gånger bad han mig att hjälpa honom avsluta sitt liv. Visade fysiskt hur och med vilka redskap.
Vi grät både han och jag.

Skolan tog det mesta av hans energi fast ingen såg det eller tänkte på konsekvenserna av det. ( Forskning kom att påvisa att barn med adhd har lägre dos av stresshormoner och är därför mer stresskänsliga. Viss dagar kan dagens energibehov vara slut innan  tio rasten )

Sam började ha hemmadagar. Han förmådde inte att gå. Energin var slut innan dagen ens börjat. Trots alla försök och hot om att gå till skolan fick vi lägga ner. Tänka om och göra rätt.
Vi fick bra handledning av både bup och hab under den här tiden.
Hemmadagarna blev fler. Skoldagarna allt kortare. Han trampade  vatten hela tiden.

Han fick en ung tjej som hjälpte honom i skolan och de klickade. Trots att hon saknade utbildning så förmådde hon honom igenom skoldagarna, förmåddde han göra saker så att vi bara stod och gapade av förvåning.
Hon blev hans livlina i skolan. Men fick inte vara kvar. Utan utbildning och utan att stå överst på las-listan fick hon inte vara kvar. Det kom en annan assistent som Sam kom att hata istället ( fast vi tyckte hon var bra ) och det blev så att assistenten slutade då hen inte fyllde någon funktion alls för Sams del.

Då brakade allt. Sam gick inte till skolan mer. Vårterminen i klass sex.

Hela klass sju var han hemma.Utbränd och så personlighetsförändrad. Orkade och ville ingenting och vi kastades in i en skrämmande värld. En fin pedagog kom hem och försökte ha skola utan att nå fram.
I åttan hade Sam kommit igen såpass att han ville komma tillbaka till skolan.Ett försök och femtio till på det gjorde att han insåg att skola såsom skolan ska vara aldrig skulle fungera.
Hemundervisningen drog igång vårterminen i åttan och Sam var mer mottaglig.

Nu i åk 9 hade han 3 lektionstimmar i veckan fast han skulle ha klarat av minst det dubbla. Men skolan hade inte resurser till det. Vår skola. Våra politiker i denna kommun.
Hade vi bott i Borlänge kommun hade det kunnat blivit en person anställd på heltid enkom för en elev som är hemmasittare.
När jag påtalade detta, att möjligheterna finns till utökade studier om man råkar bo på annan ort fick jag till svar ” Men flytta till Borlänge då”.

Med mera kunskap kring barn som mina i skolan. Med obegränsade pengar hade han aldrig hamnat här och gå ut grundskolan med ett betyg i engelska.
Sam är så kunskapstörstig och kan mer än jag i många områden och allt är självlärt. Han skulle verkligen kunnat gått ut nian med flerbetyg.

Jag känner att Sverige sviker när det gäller Sam.
Och jag har ingen aning om vilken uppbackningen blir framöver för hans del.



20131016-150414.jpg

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Det som gick och komma skall

20131231-103001.jpg

.

2013. Vilket år.

Underbart och helvetiskt på samma gång.
Ren och skär smärta samtidigt som underbara ” just nu är en lycklig stund” infunnit sig.

Junior totalhavererade. Jag likaså. Sam fick det allt tuffare med livet. Mammas sambo som blev svårt sjuk. Den inställda semestern till mitt eviga blå.
Kampen om överlevnad. Om de stora frågorna att brottas med. Meningen med att leva när man tillslut inte orkar.

Allt det goda som hände mitt i allt. Framgångarna med kungen. All omsorg som kom till oss. Till mig.
Konsten att se och känna lyckan i microstunder. Mina upplevelser på egen hand. Fantastiska sådana. Hur jag växte bitvis av det.

Mycket av 2013 kommer jag minnas tillbaka med avsky. Det jobbigaste året som passerat mitt liv någonsin. Samtidigt som höjdpunkterna dyker upp då och då som en motvikt. Som en räddande ängel.

2014.
Måtte du ge igen med råge för jämna ut allt. Gottgöra en hel del. Ge mig livet åter. Ge hoppet och tron tillbaka till mina killar.

Hur svårt kan det va?

IMG_9580[1]

KRAMEN MAMMA Z
Gott Nytt 2014 ni alla
*

Read Full Post »

IMG_5105[1]

Ohana.

Familjen där ingen lämnas kvar eller utanför. Familjen som är som ett heligt fundament. Som ingen rör och gör illa. Gör avkall på.

2 vackra barn. Blonda. Blåa ögon.Familjens allt. Stora skatt. Livet var ett enda lyckorus.
Svårigheter som tog överhanden efter tid. Diagnoser som hette adhd och asperger. Innan vi fattade och greppade. Innan vi förmådde andra att göra det.

Möta upp och möta rätt. Dag ut och dag in.
Möten på möten. Mail som skrevs kilometervis av. Telefonsamtal i timtal. Läsa på lagar och paragrafer. Vad hade han rätt till? Försvarstal på möten. Känslan av litenhet. Det var nog mig som mamma det var fel på. Blickar med misstro riktades till mig.

Krigen stormade både hemma och kring barnet som verkade utanför ramarna. Som bara var den han var född till att vara. Som skulle göras om. Som skulle passas in i färdiga mallar.

Trångsyntheten. Välvilja som fanns men som inte var tillräcklig. Ett barn som slutade gå till skolan. Som stängde ute världen.
Möten. Nya paragrafer att kunna. Ny kunskap att förstå livet det annorlunda. Inget var vårt fel.
Stålsätta sig inför de faktum att leva under LVU hot innan soc var insatt i hur och varför. Leva med vetskapen om att det mest värdefulla vi hade kunde tas ifrån oss för att han inte gick till skolan.

Samtidigt.
Lillebror som ofta fått levt i skymundan tog plats. Mådde inte bra på långa vägar. Gav upp  livet och när vi greppade varför hade det gått för långt. Än i dag lever han med sina dementorer. Vildvittror. Orkar inte leva vissa dagar. Gett upp hoppet om sig själv och framtiden. Är för sjuk för att ta sig till skolan. Och har fått en add diagnos alldeles för sent. Så mycket lidande hade kunnat besparat honom om lärarna hade vetat.
Mig lyssnade man inte på. Hispig mamman. Mamman som började gå itu. Isär av all kamp för 2 barns överlevnad.
För att få förhållandet att överleva någonstans mitt i allt kaos. För att få livet överlag att vara som det brukade. Normalitet var ett främmande ord.

Är det konstigt att kroppen försökte tala om med vaga signaler om att återhämtningen var ett måste för överlevnad? Gav starkare indikationer. Höjde rösten.
Men livet fortsatte. Kampen. Striden. Livräddningen av två lintottar. Kampen mot samhället som vände mig ryggen stundtals. Vände mot andra barn och föräldrar. Sköta hem, hus, vänner, jobb, bil och gud vet allt som tillhör livet.
Jag skulle ta hand om mig själv någonstans mitt i allt. Sist prioriterad. Som alltid.

Jag kraschade. Rakt in i en bergvägg. Symptomen var så starka att jag bara fick buga och bocka och rätta mig in i ledet. Fatta att det var på allvar. 112 fick ringas två gånger denna sommar. Jag dog båda gångerna. Fast det var bara stress sade kloka läkare efter gedigna utredningar. ”Bara” stress. Nog så farligt. Kan sluta med både hjärtinfarkt och brustet hjärta. Dödliga båda två om det vill sig illa.

Skall det gå så här långt? Landet Sverige som jag älskar så.
Ni är inte alls med på noterna alla gånger.

Jag blev sjuk av all kamp för mina barn. Fler år fyllt av tårar. Vanmakt. Rädsla. Ilska. Frustration. Jag pallade inte trycket längre.
Sorry.

Sagan om den utbrända mamman som är alldeles sann


IMG_4346[1]KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_9894[1].

Fick vara med på första sidan idag och en stor artikel i tidningen. En bra sådan som borde få bli läst av varenda en som tror sig kunna min värld men som missbedömer den helt och sätter in fel åtgärder. Börjar i fel ände.

Därför riktar sig dagens blogginlägg till dessa. Och då berättar jag mer än det som fick plats i tidningen.
Till politiker allt ifrån regering till gräsrotsnivå. Till kommunalråd, skolchefer och rektorer. Berörda inom socialförvaltningar.

*********

Vår son Sam med adhd/asperger slutade gå till skolan i klass sex.
Efter så många faktorer som vi inte har alla svar på mer än att två oberoende läkare trodde att han blivit utbränd av Svensk skola. De symptom som då kom stämde in på den diagnosen allt för väl. Forskarna börjar få upp ögonen inför att barn med adhd har får låg dos av stresshormonet kortisol men har långt ifrån alla svaren.

Sam rymde till en början hem redan ifrån skolgården i klass fyra. Började ha dippdagar då orken inte fanns att förmå sig att komma till skolan alls. Helt slut på energi. Så var det i omgångar under lång tid, flera terminer. Sedan kom så sportlovet i klass sex och Sam kom tillbaka enstaka dagar bara. Började gå korta dagar. Gick bara fram till tio rasten. Tillslut var det bara en lektion om dagen för att sedan ebba ut helt.
Vid denna tidpunkt hade han verkligen den bästa fröken han kunna ha med sina diagnoser men det hjälpte dessvärre inte. Det hade redan gått för långt.

Under hela denna resa hade vi hela tiden suverän uppbackning och handledning av habiliteringen.
Det var inte vi som brast i egenskap som föräldrar utan det här var krafter som vi inte kunde ta på och göra något åt som skedde.

 


img_79161.

 

Sam blev hemma hela sjuan. Ville inte ha någon undervisning. Ville knappt ha något liv alls. 12 år gammal.
Gömde sig under filten då pedagogen kom hem i början. Hade samarbetssvårigheter. Svårmotiverad. Vad de än skulle göra blev frågan ”Varför”. ” Till vilken nytta skall jag lära mig det här? ”
Pedagogen gjorde så gått hon kunde. Men det gav inga kunskaper som gick att betygsätta alls.

Sam började ändå hämta igen sig efter över ett år hemma . Hämta kraft. Symptomen på utbrändheten ge vika. Han började orka. Började vilja saker. Hitta ut ifrån sin kokong. Började vilja vara social. Mäkta med det. Det var som om vi fick tillbaka vårt barn igen.

I klass åtta ville han så gärna gå tillbaka till skolan. Så han försökte vecka ut och vecka in, men miljön i skolan passade inte honom alls och de svårigheter hans diagnoser numera utgör. Svårt med socialt samspel med jämnåriga främst. Att vistas bland jämnåriga överhuvudtaget.
Han blev hemma i flera månader utan undervisning.
Vid detta laget fick vi höra att han kanske behövde gå under LVU. Att han skulle bo hos en annan familj som kunde förmå han till skola eftersom inte vi gjorde det.

Vi är långt ifrån ensamma om att ha blivit granskade under lupp i dylik situation. Soc utredas. Bli misstrodda. Att felet var vårt att vårt barn inte förmådde sig till skola. När det hela tiden rörde sig om hans svårigheter.
Nej, våra barn som är hemmasittare har diagnoser, ofta inom autism spektrat. Därmed en massa hinder som ibland inte är påverkbara.

”Det är skolan som måste anpassa sig efter individen och inte tvärtom”


IMG_2939[1]

Nej. Sam behövde inte byta familj för att ha en fungerande skola. Det gällde bara att  möta upp honom på rätt nivå. Att vänta in honom. Hans mognad.

Under vårterminen i klass åtta drog man igång hemundervisning igen efter ett gediget möte med alla berörda instanser där Sams läkare tydliggjort en gång för alla hur man är tvungen att tänka utanför ramen. Och det rejält.
Vad var han intresserad av? Och av de få intressen som fanns så var det där man skulle sätta in undervisningen om än i så liten skala. Tyckte han om att tälja pilbågar i skogen så var det det man kunde börja.

Skolan fick bra handledning av spsm. Det började komma två pedagoger 3 gånger i veckan med mycket tydlighet och framförhållning. Sam började vara på hugget. Finna det roligt med skola.
Det tog alltså vår skola 1½ år att ha en fungerande elev i hemmiljö om än i liten alt förliten skala. Det krävdes massor av tålamod. Mycket att söka nya vägar. Invänta Sam. Söka ännu mer kunskap. Lyhördhet.
Till sommarlovet i årskurs 8 hade Sam fått betyg i engelska.

Nu till klass nio har han längtat efter skolan. Är så kunskaps törstig att vi fått låna böcker på sommarlovet om det som intresserat honom. Han har själv sökt kunskap på nätet och lärt sig massor på egen hand. Allt från senapsgaser till vad Kommunister i Öst står för.

Det återstår att se hur det går nu.

.

IMG_5291[1]

Alla barn är inte stöpta i samma form. Har inte samma förutsättningar. Och i vissa fall blir det så extremt som i vårt fall att den enda skola som fungerar är den man kan bedriva hemma.
Det ÄR skolans skyldighet att ge dessa barn det om det ser ut att vara enda utvägen. Men ibland kan även det vara svårt. Att det blir som för Sam i klass sju, att det inte ger något omedelbart och synbart resultat.

Jag har pratat med andra föräldrar där skolan gett upp redan efter 14 dagar då inte hem undervisningen blev som önskat. Jag ringde socialstyrelsen och efterfrågade ett styrdokument om hur man gör med dessa uppskattningsvis 2 000 elever. Finns det några direktiv som kan underlätta? Några riktlinjer att följa? Svar nej.

Kommunerna gör så gott de kan på eget bevåg. Somliga besitter kunskap andra inte.

Det finns fall där barn med autism omhändertagits, familjehemsplaceras för att de inte gått till skolan. Man har sagt att föräldrarna brister i sin föräldrar roll, men man har aldrig sneglat på skolans roll och kompetens i det hela. Har man verkligen gjort allt och då menar jag allt?

Skolan av idag är inte en skola för alla. Då hade vi inte hamnat här med min son där vi är idag. Inte om rätt kunskap och uppbackning funnits i tid.
Och skollagen måste ses över för så många barn som är som min Sam och  fungerar inte under den lagen. Därmed inte sagt att de skall slippa skolan, men man måste hitta andra vägar till ett lärande som leder dem framåt i livet och som inte stjälper dem istället.

Att överkraven blir så stora att de ger upp både sig själva och livet.

För det kan väl ändå inte vara avsikten med en skola?



IMG_9349[1]

//AnnSophie Forsell Öhrn
Stolt mamma till två killar med adhd, add och asperger diagnoser
Mestadelen kallad för Mamma Z i denna blogg

*

 

Read Full Post »

IMG_9349[1]

.
Det är konstigt att allt alltid skall styras efter er och Sam. Att vi alltid måste rätta oss efter det. Ni lyssnar så sällan på hur vi vill ha det.

Jo. Jag har fått höra det. Hur man än har förklarat hur Sam fungerat genom tid finns de dom som inte velat ta sig till det. Jag har bett dem läsa denna blogg då det är och varit ett utmärkt redskap att se en sida som annars är svår att nå och förstå.
De som hade svårt att anpassa sig efter de behov Sam hade och har, de som nu även Junior bitvis har, finns inte kvar i vårt liv.

Antingen stod de inte ut med oss eller också kände vi att det blev allt för jobbigt att lägga energi på att alltid behöva försvara oss. Eller en kombination ifrån båda håll i olika grad.

Till en början gör det ont att höra. Efter tid förstår man hur utbrett oförståndet är kring barn som mina överlag i samhällets olika skikt. Man förstår att de finns dem som vill lära, som vill vara lyhörda.
Så finns de dom som vägrar ta in någonting.

Och man lär sig att somliga går det inte att frälsa.


IMG_5291[1]

 

Jag har hyllat My Loves barndomsvänner många gånger om i denna blogg. Att även fast de lever ljusår ifrån vårt så blir det aldrig konstigt eller krystat. Besvärligt. Det finns alltid en lösning som accepteras.

När vi var i en sommarstuga för några år sedan var det en mulltoalett där. Vi skulle stanna kvar i nätterna tre och Sam hade problem att gå på denna toalett som yttrade sig till ett utbrott och panik av att inte kunna nyttja.
Fina vännen A fanns sig rätt omgående. Han sade sig ha ett ärende in till macken som låg nästan 1½ mil utanför och där hade de en superfräsch toalett som Sam kunde låna för ett speciellt behov.
A hade inte alls ett ärende in, men han räddade sannerligen vår vistelse där och då. Gjorde sig detta besväret enbart för Sams skull.

Ni kan inte ana hur sådant känns.
När det blir att både vi och Sam annars många gånger känner hur vi bara blir till besvär.

IMG_9332[1]


KRAM MAMMA Z

( Som ni hittar på Instagram under Meusfortuna )

*

Read Full Post »

IMG_9236[1]

Filur Filur älskade katt. Vilken glädje du redan för med dig. Sådan kärlek och källa till lycka för stunden. Myser med Junior i hängstolen en stund innan äventyret väntar runt nästa hörn. Då du fångar en groda eller jagar trollsländorna som mellanmål.

Är det inte Junior som håller mig vaken numera så är det Sam. Han har sämre och sämre med sömnen vissa nätter och vaknar vid tre-fyra draget. Det blir att han väcker mig av olika anledningar och sedan har vi båda så svårt att somna om på varsitt håll. Jag har hört att många unga med adhd/as diagnos kan sova bara några få timmar för att sedan vakna mitt i natten.

När han var mindre, hade han så svårt för att komma till ro. Ofta fick jag massera både rygg och fötter. Berätta påhittade sagor i mörkret tills jag själv nästan somnade. Klia ryggen. Ett tag älskade han då jag sjöng för honom.
När han var runt elva fick jag lov att sova kvar på en tältsäng. Han ville veta att vi var där då han somnade och utifall han vaknade.
Ibland dög My Love också så att jag fick sova i en riktig säng.


IMG_9234[1]

Sommarkvällen igår var nog den varmaste på hela sommaren. Båda killarna ville ta sig ett kvällsdopp och Juniors bästa vän följer med. När vi kommer till ”vår” sjö så ser vi att det går inte alls att bada. Kvällen är som gjord för ett dopp och vattnet har väl aldrig sett mer inbjudande ut än just denna kväll. ( Förutom ansamlingen av det gröna som fanns i vattnet vid närmare titt )

Tursamt nog har jag ett ess i rockärmen som båda mina killar köper. Vi beger oss till andra änden staden och en annan skogssjö. Jodå. Den funkade och doppet blev av. Härligt och jag kan just där och då känna. ” Just nu är en lycklig stund”
Det var länge sedan som jag kunde känna så,
Allt för länge sedan så det var skönt att kunna få ha den lilla lilla stunden av lycka i min värld.

IMG_9250[1]
En härlig bild på Mormor Z omgiven av
3 katter som vill ha Sheeba
Tack för att du bryr dig så mycket om oss älskade mammsen!
*
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_9077[1]

Jag minns sommaren 2009.
Sam var då tio år. Jag jobbade hela sommaren men hade en lucka på några dagar då jag skulle åka efter Ohana som redan varit några dagar redan på Östkusten hos farmor och en av våra bästa vänner tillsammans med My Love.

Jag längtade. Efter Gräsö. Lukten av hav. Höra det välbekanta ljudet av vågor som gör min själ lycklig in i märgen. Picknick på klippor. Långledig i tre dagar. Äntligen.

Då jag kom till finvännen blev det välförtjänt rödvin i solnedgången. Killarna lekte bra med vännens barn. De var fortfarande i den åldern då man lekte. Hade vildsvinsjakt i skogen.
Dagen efter skulle vi få låna svärmors hus då det skulle stå tomt. Tillgänglig för oss. En perfekt utgångspunkt inför allt det som Östkusten erbjuder sommartid.

Vi sitter och äter frukosten på trappan. Strålande sol. Klarblå himmel. Skulle vi börja med att åka in till Öregrund kanske? Äta glass på bryggorna.
Sam kommer med sammanbiten min och sätter sig invid mig.

Mamma nu åker vi hem. Jag skall inte en meter åt något annat håll än hem. Nu orkar jag inte vara borta något mera. Nu har jag sovit borta för många nätter.

Det var som att få en iskall dusch över sig. Det här var i början av allt innan man lärt sig att gilla läget. Acceptera hans svårigheter. Funnit de rätta hanterbara vägarna.
Att alltid ha en plan B och C med sig



IMG_9079[1]

 

Känner hur besvikelsen rinner över mig. En underlig tomhet infinner sig och klumpen i halsen bara växer. Det är som att ha haft högsta vinsten i sin famn och blivit bestulen på det.
Hela vägen hem intalar jag mig att det spöregnar och är 8 grader varmt ute. Bara för att lindra det som gör så in i helvete ont. Tankarna kommer på vart vi hade kunnat göra. Att vi hade gjort som alla andra familjer en sådan här dag. Sol, bad och varma klippor.

Varför fick inte jag göra som dem?

Med facit i hand så förstår jag Sam. Energin var helt slut av alla intryck. Av att hålla igen. Att bita ihop och inte få alla sina adhd utbrott som var så vanliga på en tiden.

Sedan dess har man fått backa mer gånger än vad som går att räkna. Att alltid ha sina behov satta på undantag. Önskemål kan man ha men sedan är det bara att leva efter vad som funkar eller ej för stunden.
Någonstans blir det en normalitet. Man blir så van.

Men fortfarande kan de uteblivna stulna stunderna fortfarande göra ont när de rycks ifrån en.

IMG_3090[1]

KRAMIS mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_8995[1]

 

Vi kom till den lilla sjö idag igen som killarna badat i innan de kunde krypa. Så många år har den varit ”vår” och det är hit vi åkt med picknickkorgen redan vid åtta draget när de var mindre. Åt frukost på bryggan. Badade helt ensamma fram till tio tiden.
Den sjön är fortfarande en favorit fast det är en bit att åka ut till den. Gör det gladeligen än.

Minns tillbaka de två somrar då det var så sällan som Sam hittade ut dit. När han väl gjorde det så var vi lyckliga hela familjen.
För två år sedan minns jag junior säga
Mamma det här måste väl ändå vara den bästa dagen på hela sommaren?
Även han kände av storheten av det. Och nu är han nästan där själv. Att det tar emot att åka iväg. Ut bland folk. Men han gör det. Om vi handlar på rätt affär. Åker till rätt sjö.

Där det inte är andra människor han känner igen.


IMG_8996[1]Frukost på bryggan 2001 med mormor

 

‘Båda killarna följde med till sjön. Och juniors bästis. Skönt att vi har denna lilla sjö som vårt andningshål. Sam och jag hade mysiga samtal på bryggan. Sådana som man verkligen uppskattar. När det blir en dialog. Diskussion. Ett levande samtal ifrån båda parter.

Väl hemma börjar Sam planera inför att riva väggen till det lilla rummet intill som han har. Gästrummet som jag precis gjort i ordning så fint. Suck. Men han vill ha ett större rum och de rum som han hade ett tag, som är större trivdes han aldrig i. Det rum som nu blev vårt sovrum. Han vill ha sitt rum mot sjösidan så han kan titta ut över vattnet från sitt rum. Rogivande.
SnickarMalte kan du komma hit med ditt team?

Vet inte hur många av er som lyssnade på Karlavagnen igår. Men för den som vill kan lyssna 19 minuter in i programmet där jag fick förmånen att prata med Nanne Grönwall om Kung Över Livet. Ni lyssnar här Riktigt skoj att få vara med 🙂

Vem vet vad det genererar i en framtid? När vi börjar poppa upp lite varstans med det vi nu dragit igång.


IMG_8994[1]
Vill bara visa upp min fina byrå jag fyndade igår.
Passar perfekt till det turkosa sovrummet!

Kramen Mamma Z
*

 

 

Read Full Post »

394341_10151230899742275_622813405_n


 Så många av er som klivit på resan först nu kring mina killar. Det finns många av er som varit med ett tag men som inte orkat läsa alla inlägg 5 år tillbaka i tid.
Just därför så brukar jag då och då reblogga, alltså lägga ut ett gammalt inlägg som jag sedan skriver egna tankar och reflektioner kring, då man många gånger sitter inne med både visdom och kunskap. Snudd på facit i hand.
Att det kan leda till någon annans lärdom där vi gick bet.

Eller att jag berättar så att man någonstans kan förstå varför Sam 14½ år med adhd/asperger blev utbränd av svensks skola och blev hemmasittare. Varför vi blev tillfrågade att låta någon annan familj ta över Sam, att han borde LVU:as
Varför Junior 12½ år med add, tappade stinget inför att leva och allt bara havererade kring denna unga människa då han bara var elva år.
Varför jag och My Love haft mer prövningar under koncentrerad tid än vad ett äktenskap får under en hel livstid.
Varför jag blev hjärtsjuk av all kamp och stress.
Varför jag drog igång Kung Över Livet och nu är i full färd att ha en GALA i Stockholm tillsammans med andra mammor i liknande sits, för att få in pengar till forskningen på barn som mina.

Så håll utkik. Reinläggen kommer lite då och då.

IMG_7601[1]Sams ny rustade rum på nio kvadratmeter.
Litet. Intimt. Mysigt.
*

Idag på min lediga dag efter en mycket hektisk jobbarhelg på sjukhusgolvet så var det långt ifrån att vara ledig. Återhämtning.
Hade första mötet 9.30 på bup med Junior. Tusen tankar tänkta redan där.
Nästa möte med Soc 11.00. Mer tankekraft som gick åt. Jobbiga saker att prata om. Hinna hem och kasta i sig lite lättlunch för att sedan åka på möte nr tre kl 13.00 med skolan och hur vi tänker kring årskurs nio med Sam.

Minns en kollega som gnällde över att hon hade återbesök till tandläkaren på sin lediga dag. Hemska tanke. Att EN ledig dag skulle gå till något så onödigt som det. Att den lediga dagen blev sönderspjälkad.
Minns hur förbannad jag blev. Över hur folk så lätt gnäller över så lite.

Lev mitt liv kan jag tänka hundra gånger om. Lev det och låt mig sedan få höra hur besvärligt det är att få en dag ”förstörd”.
Jag undrar hur många lediga dagar man gått på möten. Vi började med dem när Sam var liten. Det är över 6 år sedan. Lägg därtill att vi även gått på möten gällande Junior sedan 2 år tillbaka.
Runt 200 möten gällande Sam. Junior är snart uppe i snart 50 möten redan.

Men vad tålig man är. Och vilken enorm skillnad det är på denna mamma nu mot när allt började. Dels kan jag Sam så bra, och även hur Junior fungerar att jag står på mig.
Men skulle jag få höra idag, det jag genom tid fått lov att utstå på vissa möten. Ja jösses. Jag hade inte varit den som grät efter mötena för att jag och mina barn blivit trampade på. Jag hade istället rakryggad gått därifrån med vetskapen om att jag hade hävdat deras rätt. Sagt precis vad jag tyckte och tänkte.

Alla tre mötena idag blev bra på sina sätt. Tacksam.
Men blev slut ända in i märgen.

IMG_0856[2]
KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_7554[1]

Ni läser om hur det är nu. Men jag vill backa bandet 5 år. När de var 9 och 7 år. Så mycket som var annorlunda. Så mycket jag kan greppa i efterhand varför det var så jobbigt för Sam främst. Då vi inte mötte upp på det vis vi borde ha gjort. Reducerat alla krav. All stress. Energisanerat. Tänk vad mycket vi hade kunnat bespara båda killarna.
Jag glömmer så lätt att vi hade riktigt tuffa stunder även då

Skrev så här på bloggen då:

”Inför sin bästa vän kraschlandar Sam. Totalflippar med både ord, handling och slag. Ett ogenomtänkt nej från min sida förstör hela kvällen och jag måste ta strid.
Kan inte vekna bara för att undvika en härdsmälta. Sam blir som förbytt. Sparkar i väggen. Slår mig i ryggen. ”Din jävla glädjedödare jag vill aldrig mer se dig förihelvete!

Vännen stannar troget kvar. Han vet hur Sam funkar. Har varit med förr på slagfältet. Bara det att han har aldrig sett den här superjobbiga sidan. Sover kvar fast stämningen är tryckt. Säger osäkert från gästsängen ””Godmorgon Sam”
Tystnad. En lång sådan. ”Vad arg du blev igår. Varför då

Sam kan inte svara. Bara sitt klassiska” jag-vet-inte”. Jag får nyvaken gå in till killarna. Ta ett lättare snack så att en tio åring någorlunda kan förstå och att jag inte utmålar Sams bekymmer allt för mycket.
Kompisen gillar läget. Underbara vän!! De leker hela dagen igen, åker med min man och fiskar vid kyrkbron.
Tänk att vänner som han kan finnas.

IMG_4725[1]

Kvällen kommer. Junior  skall sova hos mormor så vi kan sära killarna, att han får lugn och ro. Så att Sam inte har någon att skapa konflikter med.
Precis när jag och Sam skall se filmen som vi passar på att se då Junior inte är hemma (vissa filmer är för läskiga för lillebror ) då kommer Junior hem och har ”rymt” från mormor.
Han ville inte sova kvar och fick panik. Pojken med de blåaste ögon jag vet.

Tredje världskriget utbryter. Sam blir verbalt ful till lillebror. ”DITT JÄVLA MIFFO FAN SOM JAG HATAR DIG. DU FÖRSTÖR HELA MITT LIV”
Junior står i hallen med gråten i halsen. Paniken.
Jag rusar efter Sam som nu ligger under täcket och tänker sova. ”Hela jävla kvällen är förstörd för att det där jävla miffot kom hem.”
Jag får ett slag bara för att jag råkar stå i vägen.

Sam skall inte leva. Är bara till besvär och hatar lillebror mest av allt på jorden.
Jag kontrar med att ja hämtat hem Sam många gånger från kompisar då det inte gått att sova kvar. Det hjälps inte vad jag säger.
Känner marken börja skaka under mina fötter.
Jag orkar inte något mer. Orkar inte vara pedagog som vägleder han. Orkar inte med alla motgångar som Sam har och som påverkar hela vår familj.
Ringer mamma. Junior gråter förtvivlat och kramar om mig. Som ett mantra upprepar han
”Jag åker tillbaka till mormor. Jag åker tillbaka så blir allt bra igen.”

Jag gråter som ett barn. Energin är slut totalt. Ser inget slut på det vi tampas med daglig dags nu. Sam har mått allt sämre de senaste veckorna.
Min mamma kommer som en räddande ängel. Jag är 38 år och söker tröst i mammas famn. Känner mig som ett barn själv.
Snälla mamma kan du göra allt bra igen. En magisk trollstav?

Barnen vet att jag gråter ofta. Båda vet varför. Sam tittar kallt på mig och tycker att jag minsann kan grina under tiden som Junior sitter och stryker bort mina tårar.
Åskovädret som drar över oss hastigt bryter läget för ett tag och vi tittar med stora ögon på blixtarna utanför. Det är inte bara luften ute som rensas. Det hände något inne också. Kanske var det Gud som sände åskovädret enbart för vår skull?
Sam blev lugn och Junior insåg att han inte alltid måste lyssna på Sams önskemål.

Jag får kura med 2 barn till sängdags. Ett barn som är ångerfullt och tycker att ha bara förstör livet för oss andra.

Den andra skrutten undrade om Sam någonsin kommer att bli frisk och få må bra igen.

13 juli


KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

575397_10151525422707275_851618794_n

I nästan hela mitt liv har jag varit rädd. Till och från. Dumt nog.

Det började i skolan. Klass 2. Mobbingen. Utanförskapet. Jag var annorlunda. Lång och kobent. Tjej på det. Ett tacksamt offer för andra oskäkra själar ute på skolgården. Den fortsatte långt upp på  högstadiet. Jag vande mig vid utfrysningen. Vid de hemska orden jag fick heta. Men jag var ofta rädd. Rädd för vad de skulle säga och hur ont jag skulle få i magen av det. Rädd för att mista de få vänner jag hade. Rädd för att de inte skulle hålla kvar vid mig.
Tönten som hela skolan visste vem hon var.

Min pappa höll på att dö ifrån mig när jag bara var 5 år gammal. Nästa gång var jag 10 år. Då trodde inte ens läkaren att han skulle överleva. Han hade svår astma och var mer sjuk än frisk. Jag blev van vid hans pipande andning. Att bevittna hur skulderbladen och axlarna fick anstränga sig för varje andetag.

Nästa gång han vände hos vår herre var jag 13 år. Jag minns än de blåa läpparna. Paniken som speglades i ansiktet. Paniken av att kvävas. Jag minns hur jag satt på akutmotagningens toalett och bad till Gud. Pappa hade varit död ett kortare tag, men läkarna kunde återfå livet i honom igen. Den gången och månger fler efter det.

Jag var jämt rädd för att pappa skulle dö efter det. En rädsla jag fick bära med mig sågott som dagligen då han också blev svårt hjärtsjuk. När han skulle transplantera hjärtat för det var så illa. När jag åkte med honom till Göteborg och hade Sam i magen. Livets ytterligheter. Det ena livet höll på att avslutas och det andra skapas.
Och jag var rädd fram tills den dagen då han dog på min arbetsplats. Sjukhuset vid inkörsporten till Dalahästens rike. Då hade jag varit rädd i över 30 år att mista honom.

27 jukli

Kärleken kom in i mitt liv. Två lintottar likaså.
Än en gång fick jag uppleva rädslans bojor. Rädd för vad en oförstående omgivining kunde göra mot mina barn. Få dem att må. Rädd för att jag inte skulle kunna försvara dem tillräckligt. Inte orka med att vara deras mamma. Rädd att bli misstrodd. Feltoklad.
Rädd för hur livet skall bli för dem. Lever vi i ett sådant samhälle där jag känner att de får den hjälp de behöver?  Både nu och sen?

Rädd för att mista flera vänner på premisser jag aldrig fick veta varför de bara försvann ur mitt liv.Rädd att jag inte duger. Rädd att jag inte kan leva upp till andras förväntningar på mig.
Rädd för att kärleken ska ta slut för vi fick det vi fick med mina killar. Rädd att mista den som står mig närmast i allt.

Rädd för att dö bara 43 år gammal. Jag är inte färdig med mitt uppdrag här på jorden. Förmå mina barn att flyga med egna vingar en dag. Förmå andra att göra detsamma.
Jag läser dödsannonser och ser att de dör yngre än vad jag är. Jag möter patienter på jobbet med hemska sjukdommar. De som vi alla kan drabbats av. Jag börjar mer och mer hålla ett hårt tag i livet. Vara tacksam för det minimala. Tacksam för min hälsa som trots alla odds faktiskt är okej. Den stressutlösta kärlkrampen finns visserligen.
Men det kanske inte blir värre än så.

Nu går jag inte och darrar av rädsla varje minut. Men just att den finns närvarande. Som ett hotande åskmoln som ibland gör sig tillkänna.
Ibland för ofta. Kanske blev jag född sådan. Kanske jag inte tål så mycket. Blir mer rädd än andra?

Hur har ni det med er rädlsa?

Fast nu är det läge att lägga focus på alla de stunder som är bra. Jo jag vet. Och jag gör det. En hel del.

Jag lovar.

IMG_5223[1]

KRAM
MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_5105[1]

För snart tio år sedan kastades jag in i något som var helt nytt. Annorlunda.
Livet skulle aldrig se ut som det gjorde innan. Mitt tålamod skulle prövas tusen gånger om, min roll som förälder sättas under lupp, jag skulle få prioritera bort mig själv, mina behov.
Jag skulle få åka ambulans till sjukhuset då stressymptomen tillslut kom av allt och man trodde jag var riktigt hjärtsjuk.

Sam fick sin adhd diagnos när han var åtta år. Asperger när han var nio år. Stundtals kände jag mig som på en öde ö. Att det bara var vi som hade det så tufft. Alla utbrott. All kamp för ett barn. Alla tårar. Våndan över att finnas till hos en nioåring. Att vara ”miffot” som bara förstörde vårt liv (  Lyssna här i P1 då jag kandiderade till att bli sommarpratare och pratade om Sam )

Utsattheten för Junior. Att vara lillebror. Ständigt att vara den som kom tvåa. Som fick ta alla utbrott. Alla verbala loskor. Alla slag.
Vi befann oss alla på slagfältet.


18 december

Hos Junior började vi se att han inte mådde bra när han var tio år först. När han började resignera inför allt och livet självt. Det var som att åka puckelpist i nattsvart mörker. Vi hann fånga upp honom  i grevens tid, hålla han flytande ett år tills det nu är dags igen. Värre än förra gången.
Junior fick diagnosen add som tolv åring, som adhd fast utan hyperaktiviteten. Men bup skall vidareutreda honom. Kanske det är något mer än så.

Jag längtar ibland tillbaka till livet det normala. Jag måste få göra det.
Tänk om man kunde lämna båda grabbarna en eftermiddag utan att vara rädd för vad de kan göra mot varandra när utbrotten kommer och ingen backar.
Då jag kunde ha egentid en hel förmiddag och veta att de båda går i skolan. När jag inte behöver passa upp fem gånger på en timme med småsaker. Blir störd. Avbruten med mina sysslor. Sitta med skoluppgifter i timtal.
Då kunde jag ut och gå långpromenader. Hinna fika med de vänner som fortfarande finns kvar efter allt.
Då skulle jag och My Love inte gå om varandra så mycket som vi gör nu. Att vi sågs och kunde få tillbaka det man kallar äktenskap. Kvalitetstid.
I livet det normala skulle jag slippa ha möten och möten och flera möten som det är månad ut och månad in nu. Tid och energi skulle gå till annat.
Där skulle de fått mått bra genom tid och själens längtan att få dö inte funnits. I livet det normala hade de aldrig fallit så hårt och blivit så blåslagna i unga år. Jag hade sluppit att trösta, att övertala att det finns en mening med att leva när man är 9 år.

IMG_5042[1]

Nu fick jag detta livet. Tack och amen. Gilla läget. Jo jag försöker göra det. Göra det bästa av det.

Men såklart att jag sneglar på alla andra som verkar ha det så behändigt i livet. Som inte vet vad det är för småsaker som de gnäller om.
De har inte en susning om vad hårt livet kan vara. Vilka prövningar man utsätts för. I stora mått minst sagt.

Fast livet med grabbarna har gett mig så mycket jag skulle ha gått miste om annars. Lärt mig uppskatta det lilla lilla. Se nyanserna. Vara så tacksam för människors omtanke. Sam har fått mig att vidga vyerna. Tänka i andra banor. Ifrågasätta mina värderingar.
Jag har fått massvis med skinn på näsan. Står upp för min sak och försvarar det jag tror på med morrande tänder.

Det har kommit till mig så många nya fina vänner som lever likartade liv som jag. Vi ses inte ofta men finns med i själ och tanke.
Och det är ingen av dem jag skulle vilja vara utan heller.
Några av dem träffade jag förra veckan med ”min” förening Kung Över Livet. Några kommer jag att träffa till helgen på bloggträffen. Några har jag säkerligen ännu inte hunnit lära känna än.

Livet det förunderliga. Det du gav mig.
Det surrar tusen tankar hos mig igen om det som blev. Det som jag saknar.

Och det som kom till mig.

IMG_4294[1]

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

Nostalgi

IMG_5998[1]

 

Jag letar efter ett kort i ett fotoalbum ifrån 1991. Blir sittandes med minnen från förr. Reflekterar. Längtar med en smula vemod. Såsom man gör när man har facit i hand om så mycket. Tänk om man gjort si eller så. Tagit den avfartsvägen. Vart hade jag varit då idag?
Så lätt att man hamnar där. I nostalgins tecken. Till vilken nytta gör man så? Bara checkar av med sig själv. Ger en liten klapp på axen för de val man gjorde. Sårar sig själv när man tänker på de chanser man aldrig tog.
Men här är här och jag kan påverka den fortsatta resan i livet än. Göra det bästa med det som livet gett mig hittills.

Bilden ovan är ifrån mammas och min resa till Portugal. Algarvekusten. En av de vackraste resor jag gjort utanför Sverige gränser. Och vi hade så himmelens skoj minns jag. Mamma var lika gammal som jag är nu, nyskild och jag var bara 21 år. Vi letade snygga karlar på skoj. rik skulle de helst också vara.

Skulle gärna återvända hit. Till Albuferia. Någon mer av er som varit här? Så vacker natur. För att inte tala om alla dessa väggar, golv, trappor som var beklädda med utsmyckat kakel.

Mitt eviga blå. Var det här som min förälskelse för det föddes?
Min eviga längtan efter det?

Vad finns er eviga längtan till?

IMG_5997[1]

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

1 mars

 

 

Jag hade mycket av Sams tidigare tankegångar då jag skrev denna för Kung Över Livet idag. Tänkte hur skulle han ha formulerat sig då han mådde som värst. Hur skulle han tänka så här i efterhand om han såg det vi ser. Allt  det som hände. Kanske såsom jag skrev?

Genom dessa år har jag sett en smärta i själen hos en ung människa. Det har gjort jävulskt ont. Hos både dem och mig. Desperationen över att leva som varit så stor.
Jag minns när Sam var runt 8-9  år, hur han tog sänglakanet och virade det runt halsen och sa” Mamma dra åt riktigt hårt för nu orkar jag inte mer”.
Med facit i hand. När jag sitter med den kunskap jag har idag så förstår jag honom. Förstår att längtan fanns där att  bara slippa allt. Världen som inte förstod honom.

Han som inte förstod sig på den.

Min drivkraft att lyckas med Kungen är större än någonsin när jag tänker tillbaka hur båda mina har fått må. När jag i dagliga kontakter med andra mammor i liknande sist får höra att det pågår än. Att okunskapen tar stryptag om våra små än. Kväver deras livslust. Och jag har ju Junior om är skör som porslin än.

 

 

IMG_5764[1]

Ja ni fina.
Imorgon skall jag på maskerad hos svågern som blir 40.
Tror ni jag passar som 70 tals blondin?

KRAMEN MAMMA Z

*

 

Read Full Post »

Older Posts »