Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Backspegeln’ Category

20150926-070307.jpg

Vi har levt med hotet. Om LVU. Om att samhället kunnat ta Sam ifrån oss för att han inte fixade skolan. Att gå dit. Att vi som föräldrar var oförmögna att få han till skolan. Vi som brast och var den felande länken.
Nu förstod vår handläggare på soc problemet och vart det låg. Men ett nytt lagförslag ligger och ruvar och kan gå igenom. Om skolan säger att man gjort allt så kan soc gå på den linjen. Lita på dem.
Vi vet idag att skolan inte gör allt fast man hävdar det.

Nu har jag tillsammans med Lena. Carina, Jeanette, Maja och Bengt i Kung Över Livet skrivit en debattartikel på http://www.svtopinion.se som sprids på Facebook. På mindre än 2 dygn är den länkad över 3000 gånger.

Läs den gärna och sprid den vidare.
Fler måste veta vad som är på gång.
Så att man i en framtid inte har lagen på sin sida och kan ta barn som mina ifrån oss på fel grunder.

Kram Z

Read Full Post »

20150413-015954.jpg

.

Jag var och handlade på stan före påsklovet. Tanken slog mig så märklig dår invid mjölkdisken. Jag hade två barn som befann sig i skolan. Som gick och som fick lyckas. Det har jag inte haft på över 4 år, då båda barnen började haverera samtidgt av olika skäl i skolan.
Att ha barn som går till skolan är en sådan självklarhet för många. För oss blev det stundtals en kamp på liv och död nästintill. När ens barn inte passar mallen och skolan inte har förmåga att stötta upp utefter elevens behov. Fan som vi slitit genom åren. Blivit synade under lupp. Jag blev utbränd av allt till slut som fick mig att ringa 112 vid två tillfällen. Båda gångerna trodde jag att jag skulle dö. Men. Alltsammans var ”bara” stressutlöst. Så klart det var, med blicken i backspegeln.

Sam går till skolan fortfarande. Efterfrågar allt mer att lära sig. Vill ha betyg från grundskola. Vill läsa på gymnasium. Läsa vidare. Högskola eller universitet. Vill få en utbildning. Ett yrke. Ett jobb. En försörjning.
Hör ni det alla ni som hotade med både det ena och det andra då det begav sig och han inte fixade att gå till skolan. Får allt bara mogna med rätt uppbackning under vägen så kan det hända massor i slutänden.
Junior fixar sin skola med. Går fortfarande i liten grupp med 5 elever och 3 specialpedagoger. Utan den skolformen hade han inte fixat skolan. Och han är så duktig och kämpar på.

Livet är skapligt samma lika nu ett bra tag. Med det mesta. Mycket som inte går att skriva ut i bloggen. Men ni får fragmenten och de stora penseldragen. Just det jag vill påvisa gång på gång. Att det verkligen kan vända för våra fina barn. Att det kan gå åt rätt håll.
För Juniors del var det utredning på bup som gav två diagnoser i rättan tid som skolan greppade problematiken i och backade upp och gjorde rätt. För Sams del vet ni trogna bloggläsare vad jag tycker om hans tid på högstadiumet. Hemundervisningen som var mini minimal med 3 lektioner i veckan endast. Ibland två. Ibland en. Ibland uteblev de helt.
En skola för alla? Ja om man tar sig dit så.

Själv mår jag sissådär än. Inte läkt i det som gjorde mig så sjuk. Men somliga saker tar tid att läka, mycket beroende på vad man har utefter vägen samtidigt.

Kramen alla fina!!

Read Full Post »

10 år av ett tomrum

20150207-043641.jpg
.

Min ledsagare. Min mentor. Min ledstjärna. Min så mycket. Min pappa.
Han som lärde mig så mycket om livet. Om mig själv. Han som så sällan gav upp. Som spottade i nävarna och försökte fast livet gav han rejäla örfilar. Fightern. Den levnadsglada. Som hade förmågan att se det ljusa i livet hur än jävligt det kunde vara.

När jag väntade Sam för 17 år sedan blir pappa så dålig i sitt redan sjuka hjärta. Jag minns samtalet med läkaren. Hur han beklagade sorgen i förtid. Min pappa hade timmar kvar att leva. Kanske dagar. Men aldrig en vecka. De kunde inte rädda honom.
Samma dag skulle jag berätta för honom att han skulle bli morfar. Och jag visste att han aldrig skulle få träffa sitt barnbarn. Mina lyckotårar var sorgetårar invid sjukhussängen. Men han visste det inte.

Jag bad mina böner och bad dem igen. ”Gode gode gud, låt han få leva. Om än bara för att få träffa sitt barnbarn för en endaste gång”
Bönens kraft skall man nog inte underskatta. Eller hur livet tycks ha sina egna nycker. Vilket spelar ingen roll. Pappa blev bättre och skickad till Göteborg för att bli hjärttransplanterad. Jag följde med med min höggravida mage. Väl där så hade han blivit så pass ”frisk” att ett nytt hjärta inte skulle behövas. De hade aldrig hänt dem, att en sådan svårt sjuk patient självläkte. Man tog fasta på att en docent i Uppsala lyckats med en medecinkombination som gjorde mirakel med min pappa.
Läkarkonferenserna runt om i Europa hade med hans fall. Och han var himmelens mallig för det.

Pappa hann vara morfar i 6 år innan hjärtat tillslut gav upp. Jag var med när han dog, på sal nio på det som skulle komma att bli mitt jobb senare i livet.
Och vilken morfar han blev. Så närvarande och engagerad. Han tog med killarna ut i blåbärsskogen, lät dem snickra i hans kök så det blev stora märken i parketten. Hade med Sam till soptippen och Junior till lekparken där han kunde stå i timtal och frysa. Men med ett leende på läpparna.
Killarna fick nog träfa sin morfar minst fem dagar i veckan. Korta stunder när han bara kom förbi för lite lek. Ibland stannade han i timtal.
Jag brukar ofta tänka på hur mycket de skulle haft utbyte av varandra nu, om han fortfarande fått mått rätt okej. Killarna brukar säga detsamma. Och vi längtar efter han alla tre på olika vis. Har längtat i tio års tid.

Idag är det exakt tio år sedan han ringde efter mig, och jag larmade ambulansen. Min fina pappa som jag har att tacka för så mycket. Som fick bli 58 år och hade så många år kvar kan man tycka. Ändå. Allt vi fick på slutet var en bonus. Det visste vi. Efteråt fick pappa veta att han var döende den dagen han fick veta att han skulle bli morfar. Han förstod inte att det var så illa. Han hade aldrig greppat att han var på väg att dö. Men med den vetskapen om livets sköra tråd vi alla har, så blev han livnjutare i stora mått efter det. Tog tillvara så på tiden med sina barnbarn.

Jag skulle kunna skriva så mycket om en sådan älskad person. Ni som kände min pappa vet.
Men jag vill bara med detta blogginlägg visa min fina pappa för er. Med en bild på honom och Junior, Sam och faktiskt lilla mig..
Visa vad han kom att betyda både för mig och mina grabbar.
Jag är SÅ tacksam för alla år jag fick med honom och vad de gav.
Vår stund på jorden tillsammans.

ÄLSKAR DIG MIN PAPPA OCH DU FÖRBLI ALLTID EN DEL AV OHANA.

/mamma Z

Read Full Post »

20141231-014429.jpg

.
Året som gick. Backspegeln som kollas. 2014. Tittar tillbaka med skräckblandad förtjusning.
Året som blev värre än jag kunnat förutspå. Samtidigt som det gav så mycket innehåll som berikade. Så mycket framsteg som skedde hos killarna. Så mycket som världen vidgades för mig på många plan. Min resa med mig själv och min sjukdom som gav nya insikter. Min resa med föreningen Kung Över Livet tillsammans med de andra mammorna i liknande sits. Allt som det gett och fortfarande ger.
Alla möten som blev av. Bra som mindre bra. Sidor jag upptäckte hos andra. Hos mig själv.
Framsteg och bakslag. Människor i vår omgivning som bekände färg hur mycket som de fanns där för oss när det väl gällde. Folk som tycker och tänker en massa på hur jag gör och inte gör. Att ständigt bli ifrågasatt.

Förlust av mammas sambo. Andra unga människor som dog jag kände. Hur jag blev allt bättre på att fånga glädjeämnerna. Stora som små. Vi lever här och nu och det är nu livet skall levas.
Jobbiga tider i perioder för killarna i olika former. Tunga perioder. Ibland nattsvarta för att sedan bli helt okej dagar.

Vi upptäckte världen tillsammans jag och killarna och främst med Sam. Vidgade vyerna. For till Stockholm flera gånger och till Helsningfors. Till Vikbolandet och till Vemdalen. Alla skogar runt omkring oss. Nya tjärnar. Nya mossor att vandra över. Nattbad i sommarvärmen. Ängslan över att skogsbranden som härjade 1½mil utanför vår stad skulle nå fram och gud vet vad den skulle hinna förstöra.

Kampen mot skolan och den uteblivna skolgången som resulterade i en anmälan till skolinspektionen. Möten och hundratals möten igen kring det och hur det påverkat sonen.

Året som gick är en blandning av himmel och helvete på samma gång. Ying och Yang. Är tacksam för så mycket samtidigt som vissa delar aldrig skulle fått existerat.

Nästa år kan bara inte bli värre. Det får bara inte bli det.
Önskar er läsare allt gott 2015 och hoppas ni har ett rätt okej år att se tillbaka på. Och tack för att ni finns här och läser än!

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

20140706-104453.jpg

.

En vän från förr ringer. Som jag inte pratat med på många år. Läser in ett meddelande på svararen.
”Shit. Jag hade ingen aning om vilket tufft liv ni fick”

Hur han hittat hit till bloggen vet jag inte men läst hade han gjort. Greppat. Och jag ska ringa tillbaka. Men det ger mig en reflektion på livet det annorlunda man fick. Det extrema. Vad det inneburit. Vilket pris man fått betala. Utstått förluster. Fått erfarenheter den hårda vägen. Och hur barnen mått genom tid. Hur andra reagerar på det som är vår vardag.

Det här är för er som inget visste. Den korta berättelsen.
.

20140706-105340.jpg
.
Sam fyller 16 och Junior 14 i November.Älskade ungar som fått utstå omgivningens okunskap tusentalet gånger. Som inte greppade deras diagnoser adhd och Asperger fullt ut. Eller inte alls.

I skolan fick de höra att de var lata och omöjliga att ha att göra med. Bråkiga. Besvärliga. Ouppmärksamma. De kunde bara de skärpte sig. Blev portade från lektioner.
Självförtroendet som svek. Livet som överlag var tufft.
När allt blev för mycket och ljuset i tunneln försvann ville Junior inte längre leva i klass fem. Självmord stod högst på agendan i flera månader.
Sam har önskat detsamma men var ännu yngre. Minns hur han knöt lakanet runt halsen och bad mig dra åt. Han orkade inte med livet och alla dess krav och okunskap. Hans känsla av att komma från en annan planet.
Att framtiden och livet inte tillhörde honom.

Sam blev sjuk av skolan. Pallade inte med kraven. Stressen och pressen. Blev utbränd i klass sex. Hemma från skolan och kom aldrig tillbaka. Vi fick presenterat för oss att han skulle familjehemsplaceras. Det var vårt fel att han inte kom till skolan. Värsta tiden i mitt liv. Att myndigheterna skulle ta den vi älskade mest ifrån oss. För att de inte förstod sig på diagnoserna.
Junior fick depression och panikångest. Allt för liten för sånt skit.
Vi rådde bot och bättring på alltsammans. Tack och lov. Det krävdes en rejäl insats från många håll. Främst ifrån oss. Mig. Mamman.

Vi har fått kämpa och skrika oss hesa. Kräva deras rätt i skolan. Kräva att andra ska förstå. Kämpat för att få vardagen överlag att fungera hemma. När det mesta skulle/ska anpassas efter svårigheterna. Vad som är genomförbart eller inte och på vilket vis. När varje handling skall tänkas igenom. När det spontana fått ge vika.
Vi har blivit ifrågasatta.Granskade under lupp. Utstått skitsnack. Utpekade.

Vi har lärt oss att stå tillbaka våra egna behov och önskemål. Lärt oss att se glädjen i det lilla. Lärt oss att se världen med andra ögon. Annat perspektiv. Finna lösningar tio gånger om dagen. Minst.
Många gånger har det berikat. Överraskat mig. Jag har fått sett delar utav världen jag inte reflekterade över tidigare.

Vänner som försvann. Nya som kom. De som levde liknande liv. Kämpade för samma sak. Vänner som stannade kvar.
Förhållandet som prövades hårt. Fick oss på drift. Ut på stormigt hav där vi befinner oss stundtals än. Vilsna.

Hälsan som tog stryk. Där blåljusen kom för tre år sedan då både jag och larmoperatören blev ängsliga för mitt skenande hjärta.
Stressutlöst de Lux. Nu har jag haft diagnosen utbränd i omgångar. Den senaste fick jag för ett år sedan och är sjukskriven på halvtid för det.

20140706-111903.jpg

.
Jag skulle inte vilja vara utan mina barn. Har aldrig tänkt tanken.
Men hälften av alla de prövningar vi fick hade räckt. Hälften av deras smärta likaså. Där tar min kamp vid i Kung Över Livet ( Läs mer om den HÄR ). Föreningen som arrangerade en insamingsgala till forskningen hos Hjärnfonden. Vi måste veta mer om barn som mina. Sprida befintlig kunskap. Och att vara en del i samhällsförändringen känns stort.

Ett axplock. Fragment ur ett liv som mamma.
Kanske greppar ni en liten del av det som kom att bli mitt liv?

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

funphotobox161123cpbgdo

.

Junior min Junior. Kloker.
Du som gör livet så mycket lättare för Sam med att kompromissa och backa. Som suckar högt av besvikelse många gånger då vi alla måste backa. Bara för att överleva dagen. Stunden. Slippa timmar av utbrott. Slippa spåren av blåmärken.

Nu tonar sig molnen över lillebror och vi misstänker att alla år av att alltid stå åt sidan så kommer nu utbrotten från hans sida i stor skala. Han orkar inte backa mer. Vara följsam. Vara timid.
Nu vill han visa sin ståndpunkt, sin åsikt och att hans vilja skall vara likvärdig Sams.

Sam gjorde en fuling på lillebror. Junior protesterade så klart. Både en, två och sjutton gånger.
– Nej Sam, gör inte så.
Fulheterna pågick ändå och Junior lackade ur totalt tillslut. Gick till attack. Det mest förbjudna. Fick tag i Sams blonda kalufs.
F5 :an kom utan att förvarna oss om den.
Sam fick tokspel på Junior och vrålade en massa fula ord. Hade vi inte gått emellan vet jag inte hur många blåmärken det slutat med.
Junior  får värsta adhd utbrottet då vi tillrättavisade med att man inte får ge sig på någon handgripligt oavsett hur arg man är på vederbörande.
Junior låter precis som sin storebror. Så fula ord som kommer ur den lilla munnen.

Det är som ett vulkanutbrott. Så mycket känslor som stängts inne under alla år och han börjar vara så medveten om hans sits, att den är så olik alla andra barn. Att han är urless på den.
Vi ringde mamma. Sam fick komma och sova kvar där. Allt för att skilja bröderna åt om än så bara för en kväll.”

Detta skrev jag för 5 år sedan på bloggen.
Innan vi visste att även Junior hade dubbeldiagnos. När vi trodde så mycket. Handlade därefter som blev så fel.
Tänk så mycket som Junior fick hålla ihop med sina egna svårigheter för att få det att fungera för Sam. För att slippa världskrigen.Klumpen i magen. Bråken. Tårarna.
Tre år senare kunde han inte längre hålla ihop när skolan rasade som ett korthus. När bägaren blev för full. När livet blev bara för mycket. När han låg där i tusen bitar.

Tom på liv.

Det gör det för ont att se tillbaka. Ändå. Ta lärdom av det. Våga erkänna och verkligen göra det.
Kanske någon av er läsare känner igen sig. Kanske ni kan se tecknen som vi missade.
För att vi trodde så fel.

20130925-203723.jpg

 

 

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

0sam

.
Ikväll går det viktigaste programmet på länge. Sverige Sviker på SVT 2 kl 20.00. Se det!
Där får unga som i Sams sits komma till tals. Berätta hur skolan vänder dem ryggen i all okunskap. Hur hårt de faller och hur ont det gör i själen. Vilka konsekvenserna blir.

Båda mina killar blev tillfrågade att medverka i denna tv serie. Sam var inte där än för att öppet kunna prata om det för ett år sedan och Junior var i för dåligt skick och skolsituationen redde upp sig för honom.

Imorgon skall Sam ha skolavslutning. Båda pedagogerna kommer hem på fika. Och han får ett kuvert med ett betyg från grundskolan. Läs det igen. Ett betyg.
Svensk skola misslyckades med hans undervisning. Trots jättefina pedagoger som kan sitt jobb och gjort ett kanonjobb. Men det kommer längre upp i kedjan av beslut att det brast. Och brast tidigt.

Sam blev utbränd av skolan. Det började i fyran med ökade krav, många lärarbyten, ingen struktur, ingen som kunde honom, allt gick på lösa boliner. Han började rymma hem. Både vi och han fick tillrättavisningar. Få tänkte på varför han började rymma. Hur man kunde stävja det.

Han började prata om att inte orka leva. Allt var för jobbigt. För övermäktigt. Flera gånger bad han mig att hjälpa honom avsluta sitt liv. Visade fysiskt hur och med vilka redskap.
Vi grät både han och jag.

Skolan tog det mesta av hans energi fast ingen såg det eller tänkte på konsekvenserna av det. ( Forskning kom att påvisa att barn med adhd har lägre dos av stresshormoner och är därför mer stresskänsliga. Viss dagar kan dagens energibehov vara slut innan  tio rasten )

Sam började ha hemmadagar. Han förmådde inte att gå. Energin var slut innan dagen ens börjat. Trots alla försök och hot om att gå till skolan fick vi lägga ner. Tänka om och göra rätt.
Vi fick bra handledning av både bup och hab under den här tiden.
Hemmadagarna blev fler. Skoldagarna allt kortare. Han trampade  vatten hela tiden.

Han fick en ung tjej som hjälpte honom i skolan och de klickade. Trots att hon saknade utbildning så förmådde hon honom igenom skoldagarna, förmåddde han göra saker så att vi bara stod och gapade av förvåning.
Hon blev hans livlina i skolan. Men fick inte vara kvar. Utan utbildning och utan att stå överst på las-listan fick hon inte vara kvar. Det kom en annan assistent som Sam kom att hata istället ( fast vi tyckte hon var bra ) och det blev så att assistenten slutade då hen inte fyllde någon funktion alls för Sams del.

Då brakade allt. Sam gick inte till skolan mer. Vårterminen i klass sex.

Hela klass sju var han hemma.Utbränd och så personlighetsförändrad. Orkade och ville ingenting och vi kastades in i en skrämmande värld. En fin pedagog kom hem och försökte ha skola utan att nå fram.
I åttan hade Sam kommit igen såpass att han ville komma tillbaka till skolan.Ett försök och femtio till på det gjorde att han insåg att skola såsom skolan ska vara aldrig skulle fungera.
Hemundervisningen drog igång vårterminen i åttan och Sam var mer mottaglig.

Nu i åk 9 hade han 3 lektionstimmar i veckan fast han skulle ha klarat av minst det dubbla. Men skolan hade inte resurser till det. Vår skola. Våra politiker i denna kommun.
Hade vi bott i Borlänge kommun hade det kunnat blivit en person anställd på heltid enkom för en elev som är hemmasittare.
När jag påtalade detta, att möjligheterna finns till utökade studier om man råkar bo på annan ort fick jag till svar ” Men flytta till Borlänge då”.

Med mera kunskap kring barn som mina i skolan. Med obegränsade pengar hade han aldrig hamnat här och gå ut grundskolan med ett betyg i engelska.
Sam är så kunskapstörstig och kan mer än jag i många områden och allt är självlärt. Han skulle verkligen kunnat gått ut nian med flerbetyg.

Jag känner att Sverige sviker när det gäller Sam.
Och jag har ingen aning om vilken uppbackningen blir framöver för hans del.



20131016-150414.jpg

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Older Posts »