Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Barnens reflektioner’ Category

IMG_6310[1].
Det står still.
Hela maskineriet.
Jag har försökt få fatt i chefen för skolan utan framgång nu i en veckas tid. Får ingen återkoppling. Får inte veta hur man tänker nu.
Vad skall jag säga till Junior?
– De skiter i dig nu. Fullständigt. ( Förutom ena rektorn som verkligen ville göra det lilla han kunde, men är långt ifrån den lösning som måste till )

Kan junior få skadestånd för varje förlorad dag nu? Snart 40 skoldagar.
Skolan lär ju inte få något straff för hur de har hanterat det här.
Straffet får min yngsta son ta just nu.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

20150125-231759.jpg

Så mycket tankar jag har. Reflektioner. Kring det som varit och är. Det som komma skall. Framtiden. Och jag kan bara viska några enstaka stavelser för er. Fragment av sanningen och mitt liv. Kring min Ohana. Jag känner mer och mer att den öppenhet som alltid funnits här blir allt mindre och mindre. Även fast jag skulle behöva berätta lika fritt nu som förr. Allt för att påvisa hur livet är och vilka spår okunskapen ristar in i våra själar.

Kan iallafall berätta att Sam själv pratat med skolinspektionen och gett sin syn och upplevelse på galenskapen som varit. Som är, trots stor vilja att hjälpa men med få resurser så vete fåglarna hur detta slutar just nu.
Huvudmannen kommer att få svara på
hur man tänkt, och det är ingen kritik mot nuvarande rektor. Utan till de som sitter några pinnhål högre upp med beslutande rätten.

Och tror Sam tyckte det var skönt att äntligen bli lyssnad på ifrån myndighets håll. För första gången på många många år så kom det någon och ville höra hans åsikter och upplevelser.

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20141104-095940.jpg

.

Min fina 16 åring.
Födelsedag igår med endast mormor som kom över på fika och med paket. ( Pengar till orm nummer 5 bla *ler* )
Han ville åka till Västerås de 14 milen. Handla inredning till nya terrariet som vi bygger han och jag.  Blommor och åter blommor. Han gör så fint i sina terrarium att de skulle passa på zoo. Han har talang för det.Öga för det estetiska.
Det blev middag från Subway. Älsklingsmaten. Och vi fick en mysig stund ihop igen.

Dagen blev en bra dag. En nöjd Sam. Så skönt då det skulle vara HANS dag. Det jag känner lite sorg över att det är ingen som kommer och grattar honom fysiskt längre. Det blir ju liksom en dag som alla andra på det viset.
Kanske han har vant sig. Kanske saknar han det enormt.

KRAM
MAMMA Z

Read Full Post »

20141101-223335.jpg

.

Vi som skulle vägleda dig. Vi som skulle hjälpa dig att få den utbildning du enligt svensk lag skulle få. Men vi missade att göra det på ditt sätt. Missade att vara lyhörda. Missade att tänka om och göra rätt.
Jag bad om ett tionde grundskole år då du gick ut med ett betyg endast. Men du blev nekad till det för du blev en för stor kostnad.

Mitt barn får inte kosta pengar. Mitt barn blev nekad utbildning. För att den måste ske hemma. Allt annat är prövat och utdömt.
Man sköt problemet vidare till näste man. Man övergav ett beprövat och lyckat koncept.
Nya människor. Nya rutiner.
Allt sket sig.

Precis allt.

Just nu finns ingen fungerande skola. Det som lät så bra tog för lång tid att introducera och den fingertoppskänsla som kräver tid finns inte. Än hur himmelens fina de nya lärarna är. De har inte haft chansen än. Och Sam är så less på att hamna sist i kön. Att alltid vara den som blir bortprioriterad först.

I klass nio hade han max 3 lektioner i veckan. Men om pedagogen blev sjuk blev lektionen inte ersatt. Inte heller om läraren behövdes mer i en skolaktivitet. Alltid sist därför att hans skola skedde i pojkrummet. så skolveckorna kunde ha 2 lektioner. Ibland 1. Ibland inga alls.

Landet Sverige.
Vad tillät ni att göra med min fina levnadsglada grabb? Jag ser på nära håll hur han bryts ner för allt detta. Livet som redan är svårt blir till en labyrint i mörker och utan utgång just nu. Svårnavigerat.

Utan skola. Ingen utbildning. Utan utbildning inget jobb. Konkurrensen är benhård redan som det är bland de som redan har utbildning. Unga utan jobb. Utan diagnoser.

Utgallringen börjar tidigt. Sorteringen. Vilka man tillåter att lyckas eller ej.

Och de finns alltid de man tillåter att hamna sist i kön.

.

/AnnSophie Forsell Öhrn
Mamma till Sam 16 år

Read Full Post »

20140712-235342.jpg

.
Vi tar vara på sommaren på det sätt som fungerar bäst. På killarnas premisser. Finner lösningar på de hinder som uppstår. Åker och badar när det är som minst folk vid sjön. Åker till sjöar som överlag inte lockar den stora massan. Åker igen och tar nattbad. Tack för detta väder. För denna sommar som kom. Som tillförde stunderna invid vattnet.
Som tillför ett break i det som är jobbigt.

Tack. Tack. Tack.

20140712-235952.jpg

.

Vi åker ut till min morbror en kväll med Sam och får det jättemysigt. Han vill vara borta en timme max, men det blir närmare fyra. Fika på altanen och nattbad med min morbror ute vid deras stuga.
Han är så delaktig i samtalen och har behållning av de som blir. Fina Sam. Blir så glad på hand vägnar att han trivdes så bra i sällskapet. Att vi fick en sådan kanonfin kväll tillsammans. Betyder massor på olika fronter.

Svårt för andra att greppa det bara.

Det är jobbigt för Sam igen och jag lider helvetes kval av att se hur han mår. Se hur det uttrycker sig. När jag får höra vad han berättar.
Så tacksam att det finns de omkring som gör vad de kan för att hjälpa oss/honom. Att några lägger i en högre växel. Den som behövs.

Och att det kan vara det lilla man gör som kan betyda stort.
.

20140713-000718.jpg


Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

funphotobox161123cpbgdo

.

Junior min Junior. Kloker.
Du som gör livet så mycket lättare för Sam med att kompromissa och backa. Som suckar högt av besvikelse många gånger då vi alla måste backa. Bara för att överleva dagen. Stunden. Slippa timmar av utbrott. Slippa spåren av blåmärken.

Nu tonar sig molnen över lillebror och vi misstänker att alla år av att alltid stå åt sidan så kommer nu utbrotten från hans sida i stor skala. Han orkar inte backa mer. Vara följsam. Vara timid.
Nu vill han visa sin ståndpunkt, sin åsikt och att hans vilja skall vara likvärdig Sams.

Sam gjorde en fuling på lillebror. Junior protesterade så klart. Både en, två och sjutton gånger.
– Nej Sam, gör inte så.
Fulheterna pågick ändå och Junior lackade ur totalt tillslut. Gick till attack. Det mest förbjudna. Fick tag i Sams blonda kalufs.
F5 :an kom utan att förvarna oss om den.
Sam fick tokspel på Junior och vrålade en massa fula ord. Hade vi inte gått emellan vet jag inte hur många blåmärken det slutat med.
Junior  får värsta adhd utbrottet då vi tillrättavisade med att man inte får ge sig på någon handgripligt oavsett hur arg man är på vederbörande.
Junior låter precis som sin storebror. Så fula ord som kommer ur den lilla munnen.

Det är som ett vulkanutbrott. Så mycket känslor som stängts inne under alla år och han börjar vara så medveten om hans sits, att den är så olik alla andra barn. Att han är urless på den.
Vi ringde mamma. Sam fick komma och sova kvar där. Allt för att skilja bröderna åt om än så bara för en kväll.”

Detta skrev jag för 5 år sedan på bloggen.
Innan vi visste att även Junior hade dubbeldiagnos. När vi trodde så mycket. Handlade därefter som blev så fel.
Tänk så mycket som Junior fick hålla ihop med sina egna svårigheter för att få det att fungera för Sam. För att slippa världskrigen.Klumpen i magen. Bråken. Tårarna.
Tre år senare kunde han inte längre hålla ihop när skolan rasade som ett korthus. När bägaren blev för full. När livet blev bara för mycket. När han låg där i tusen bitar.

Tom på liv.

Det gör det för ont att se tillbaka. Ändå. Ta lärdom av det. Våga erkänna och verkligen göra det.
Kanske någon av er läsare känner igen sig. Kanske ni kan se tecknen som vi missade.
För att vi trodde så fel.

20130925-203723.jpg

 

 

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20140608-094633.jpg

.

Vikbolandet i dagarna tre. Hade hyrt stuga med egen brygga.
Junior fiskade och Sam rodde eka.
Miljöombyte. Bort från det som gör så ont inuti mestadels. Bort till det som ger energi. Input. Nya vyer av livet.
.

20140608-094918.jpg

.
Resans höjdpunkt för Sam var Tropicariumet med dess reptiler. Främst giftormarna. Vackra djur har jag lärt mig. Även de stora arorna imponerade stort.
Vi såg utställningen om Harry Potter också ( I Norrköping ) som var häftig att ha sett. Efter att ha läst böckerna med killarna som små och sett alla filmer så hade även jag behållning av den.
( Fast den var i dyraste laget så nyttja ICA rabatten ni som ska dit. )

.

20140608-095535.jpg

.
Tillbaka till verkligheten efter mysdagar med mamma och killarna. Jobbigt jobbigt redan nu och jag har ingen aning om hur denna sommar blir. Dagarna som skall slås ihjäl.

Sommaren kommer till oss på helt andra premisser i år.

Kram Mamma Z

Read Full Post »

0sam

.
Ikväll går det viktigaste programmet på länge. Sverige Sviker på SVT 2 kl 20.00. Se det!
Där får unga som i Sams sits komma till tals. Berätta hur skolan vänder dem ryggen i all okunskap. Hur hårt de faller och hur ont det gör i själen. Vilka konsekvenserna blir.

Båda mina killar blev tillfrågade att medverka i denna tv serie. Sam var inte där än för att öppet kunna prata om det för ett år sedan och Junior var i för dåligt skick och skolsituationen redde upp sig för honom.

Imorgon skall Sam ha skolavslutning. Båda pedagogerna kommer hem på fika. Och han får ett kuvert med ett betyg från grundskolan. Läs det igen. Ett betyg.
Svensk skola misslyckades med hans undervisning. Trots jättefina pedagoger som kan sitt jobb och gjort ett kanonjobb. Men det kommer längre upp i kedjan av beslut att det brast. Och brast tidigt.

Sam blev utbränd av skolan. Det började i fyran med ökade krav, många lärarbyten, ingen struktur, ingen som kunde honom, allt gick på lösa boliner. Han började rymma hem. Både vi och han fick tillrättavisningar. Få tänkte på varför han började rymma. Hur man kunde stävja det.

Han började prata om att inte orka leva. Allt var för jobbigt. För övermäktigt. Flera gånger bad han mig att hjälpa honom avsluta sitt liv. Visade fysiskt hur och med vilka redskap.
Vi grät både han och jag.

Skolan tog det mesta av hans energi fast ingen såg det eller tänkte på konsekvenserna av det. ( Forskning kom att påvisa att barn med adhd har lägre dos av stresshormoner och är därför mer stresskänsliga. Viss dagar kan dagens energibehov vara slut innan  tio rasten )

Sam började ha hemmadagar. Han förmådde inte att gå. Energin var slut innan dagen ens börjat. Trots alla försök och hot om att gå till skolan fick vi lägga ner. Tänka om och göra rätt.
Vi fick bra handledning av både bup och hab under den här tiden.
Hemmadagarna blev fler. Skoldagarna allt kortare. Han trampade  vatten hela tiden.

Han fick en ung tjej som hjälpte honom i skolan och de klickade. Trots att hon saknade utbildning så förmådde hon honom igenom skoldagarna, förmåddde han göra saker så att vi bara stod och gapade av förvåning.
Hon blev hans livlina i skolan. Men fick inte vara kvar. Utan utbildning och utan att stå överst på las-listan fick hon inte vara kvar. Det kom en annan assistent som Sam kom att hata istället ( fast vi tyckte hon var bra ) och det blev så att assistenten slutade då hen inte fyllde någon funktion alls för Sams del.

Då brakade allt. Sam gick inte till skolan mer. Vårterminen i klass sex.

Hela klass sju var han hemma.Utbränd och så personlighetsförändrad. Orkade och ville ingenting och vi kastades in i en skrämmande värld. En fin pedagog kom hem och försökte ha skola utan att nå fram.
I åttan hade Sam kommit igen såpass att han ville komma tillbaka till skolan.Ett försök och femtio till på det gjorde att han insåg att skola såsom skolan ska vara aldrig skulle fungera.
Hemundervisningen drog igång vårterminen i åttan och Sam var mer mottaglig.

Nu i åk 9 hade han 3 lektionstimmar i veckan fast han skulle ha klarat av minst det dubbla. Men skolan hade inte resurser till det. Vår skola. Våra politiker i denna kommun.
Hade vi bott i Borlänge kommun hade det kunnat blivit en person anställd på heltid enkom för en elev som är hemmasittare.
När jag påtalade detta, att möjligheterna finns till utökade studier om man råkar bo på annan ort fick jag till svar ” Men flytta till Borlänge då”.

Med mera kunskap kring barn som mina i skolan. Med obegränsade pengar hade han aldrig hamnat här och gå ut grundskolan med ett betyg i engelska.
Sam är så kunskapstörstig och kan mer än jag i många områden och allt är självlärt. Han skulle verkligen kunnat gått ut nian med flerbetyg.

Jag känner att Sverige sviker när det gäller Sam.
Och jag har ingen aning om vilken uppbackningen blir framöver för hans del.



20131016-150414.jpg

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20140505-235740.jpg
.

Igår var jag med Sam från klockan 14 till nästan 21.
Han mår dåligt och behöver ut och göra något. Ut till livet utanför. Bort från tristess och det som tokstressar så. Livet som inte går att sysselsätta.
Efter några timmars sömn efter nattpass, så var det bara att åka dit han vill. Annars mår han snart riktigt dåligt och då är vi ute på svag is är jag rädd.
Självklart att jag gör det. Åker. Det är ju mitt barn det handlar om. Hans liv och hälsa. Framtid.
Vi får en mycket trevlig dag ihop. Han får må så mycket bättre.

Men jag undrar när jag börjar själv att läsa bakåt i bloggen om det gått så här långt om alla bara hade vetat. Hade tagit till sig befintlig kunskap. Om alla instanser hade gjort såsom man borde ha gjort redan från början.
Hade vi haft ett annat läge då?

Väl hemma är det nästa barn som behöver mig. Så mycket som blivit jobbigt igen på många sätt att jag behövs tills han somnar skönt två timmar senare.

Det som krävs av mig är massor på alla plan just nu för båda mina barn.
Euforin över det makalösa förra veckan har lagt sig. Fått stigit åt sidan.

Jag är tillbaka till det liv som stundtals smärtar så.

20140506-234343.jpg

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20140301-050052.jpg
.

Något som varit en ren omöjlighet för bara ett år tillbaka i tiden hände på gårdagens fina begravning. Båda killarna följde med för att ta ett farväl av den man som varit deras mormors livskamrat så länge de kan minnas.
De satt långt bak i kyrkan tillsammans med My Love. Gick inte fram till kistan. Men de var där utan betänkligheter. Utan att backa. Ändå fanns det fullt med folk i kyrkan, ändå var det en jobbig stund.

Tänk vad tid kan förmå dem att mogna i sin takt, med vårt stöd och uppmuntran. Våran fingertoppskänsla.
Med myrsteg lät vi dem gå utan att skynda på. Nästan parallellt med varandra men på olika stadium och olika takt.

Nu hade de varandra att ty sig till.
Även kyrkkaffet var de med på. Säkert för att ge sin älskade mormor stöd. Säkert för att hedra han som dog alldeles för tidigt.

En underlig känsla. Vi var en samlad familj som gjorde sådant som andra bara gör utan att reflektera över det. Minns inte när det hände sist.
Så glad för mina killar att de funkade. Att det fick dem att växa lite mer och inse att det går att vara ute bland folk. Att säga hej sedan räcker det så. Glad mitt i alla tårar och ledsamhet.

Men vad sorgligt ett farväl kan bli.
Min fina mamma som mist sin livskamrat. En del av hennes sorg blir ju också min. När jag ser hur ont saknad kan göra.
Lovar att ALS är en jävla sjukdom. Och att se någon man tycker om bli så sjuk som han blev. Beundrar henne för allt det fina hon gjorde för han i livets sista tid. Hjälpte han så pass mycket att hennes behov försvann helt. Allt kom att kretsa kring honom och det blir så självklart att det blir så i en sådan svår sits.

Själv minns jag kramen jag fick av honom veckan innan han dog. När min kalla kind efter en rask promenad till sjukhuset mötte hans varma kind.
Minns hur vi pratade om svåra saker. Och mitt i allt så frågar han mig.
”Hur går det för pojkarna då”

Jo. Det fick han svaret på idag.

Det går sakta sakta framåt.

20140301-052713.jpg

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20140204-030614.jpg

Får hem ett mail från Juniors lärare. Det jag läser trodde vi för ett halvår sedan var ren utopi. Att det aldrig skulle gå. Men vi gjorde rätt kring Junior. Fick en kanonbra hanledning av bup. Tålamod och fingertoppskänsla. Både från oss och skolan. Men framförallt.

Att Junior blev lyssnad på.

Han blev hemma sedan påsklovet i klass sex förra året. Då tog det bara förmycket emot. Saker och ting blev utanför hans kontroll. Panikångest och depression som tog tid att läka. Att låta han hitta tillbaka till att bli det bekymmerlösa barn han en gång varit.
Nätter som blev outhärdliga. Tårar som rann och en önskan om att aldrig mer behöva vakna upp när en ny dag kom.
Det har varit ett tufft jobb som få kan förstå. Att försöka förmå han tillbaka till skolan gång på gång och han mådde allt sämre av det. Tills jag själv sade stopp. Någonstans måste man dra den osynliga gränsen när det är nog. När ett barn inte kan pressas mer. Måste få andrum. Tid att återhämta sig. Tid för att slippa känna pressen. Alla måsten.

Succesivt vände det. Myrstegen. Vi lät han lyckas i små portioner. Pratade en massa. Fanns där tätt intill och försökte förgylla hans liv så gott det bara gick. Väcka livsandarna till liv igen.

IMG_6496[1]

Vi började med att ta kort på skolan. Skolvägen. Hur den skulle se ut för honom. Vad han skulle säga om han träffade någon han kände igen. På vilket smidigaste sättet var att gå in i byggnaden när ingen annan elev fanns på skolgården.
Gav han strategier. Läraren från resursgruppen kom hem några gånger. Hade hemma skola. Började ha skype skola en gång om dagen. Utökade det till två gånger om dagen. Blev en timme sammanlagt. Övergick ifrån chatt till att prata över skype. Och hela tiden höll vi på tiderna. Sova i tid och gå upp i tid. Inte bryta rutiner.

En dag ville han själv plötsligt gå till skolan. När det var tomt på andra elever även på resursgruppen. Jag följde med. Nästa gång hade han lektion på 30 minuter och jag satt med i samma rum. Nästa gång satt jag i rummet intill. Tredje gången satt jag ute i trapphuset och fjärde och femte gången likaså. Men den sjätte släppte jag av han i bilen och satt kvar i den och väntade. Likaså med den sjunde och åttonde gången. Den nionde gången åkte jag och tankade bilen under tiden. Den tionde gången åkte jag hem för att sedan hämta honom en timme senare.

Idag har vi en kille som går alla fem dagarna. En timme om dagen. Vi skall sakta utöka tiden. Nu börjar det vara skoj med skola. Inte det jobbiga och nu kan han vara med de andra grabbarna på resursgruppen utan att det ger svår ångest. Visst kommer bakslagen då han inte förmår att gå. Men de är väldigt få.

Han älskar matte. Tycker det är kul för han känner att han kan. Att han fixar det. Skolan är inte körd. Som han trodde för ett år sedan.

Men allt måste fortfarande ske på hans premisser och med lagom krav nivå.
Tänk att det gick att komma tillbaka. Fast det tog nästan ett år att göra det. Och var tvunget så.

IMG_4723[1]

Tillsammas ska vi fixa det här äslkade unge
*
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

1545643_10152256781442275_2134023389_n

Ibland kommer kriget omgående. Det som är så förödande. Det som förstör och förgör på samma gång. På nolltid kastas man omkull av granatsplittret. Krälar fram i ruinerna i hopp av finna skydd. Kanske finna en famn som säger att allt blir bra. Trösta. Blåsa bort det onda.

Fönstret gick sönder ikväll som ett symptom på att något är fel och varit länge. Vinterkylan letar sig in. Frustrationen har nått sin kulmen. Skrivbord har blivit sönderhugget av samma orsak. Dörrar insparkade. Det nyrustade rummet fått stora gapande hål i väggar och tak. Som stirrar lika tomt framför sig som hos 15 åringen som inte längre har en framtidstro gör allt mer. Han vet att efter sommarlovet kommer……ingenting. Att fylla dagarna kan han inte längre på egen hand. All hans vakna tid blir min uppgift att göra meningsfull.
Jag går bet och han vet om det. Vi gråter på varsitt håll och sörjer på olika vis att det är så. Han får mega utbrott. Och det finns så många orsaker till varför de kommer nu likt en tsunami. Utbrotten som har varit få tidigare. Nästintill osynliga. Jag ser dem enbart som ett symtom på att något är väldigt fel och att han inte kan bestraffas för det. Orsak och verkan som han inte kan klandras för. Folk må tycka jag är slapphänt men jag ser det endast som ett kvitto på vad jag påtalat en längre tid kring Sam.

Och jag kan inte läka i min utbrändhet ett skit.

Två barn att rodda i en värld som inte alltid är rustad för dem. Där okunskapen är lika fruktad som draken Tekla i Bröderna Lejonhjärta.

Och någonstans mitt i allt ska jag försöka leva mitt liv. Känna min glädje att få finnas till. Och jag finner det korta stunder innan det mörka tar över igen.
Det är en kamp som få kan förstå. Jag borde vinna bragdguld över det varenda dag. Jag och alla andra som kämpar likadant.

Så mycket mer berör mitt liv just nu. En tiondel hade räckt. Det som anses vara normal dos av lite elände då och då. Det här med Sam är bara en del, om än en rätt stor sådan.

Imorgon har jag möte med min chef, försäkringskassa och läkare. Planering av min hälsa och fortsatta jobb.
Kan man förmå mina barn att flyta igen på livets flod?
Kan man förmå dem att flyta på egenhand?
Mycket av min läkning skulle ske per automatik om så vore.

Det är inte lätt när ens barn går i tusen bitar. Och när de gör det båda två.

1604381_10152256780922275_535263265_n

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20131213-182733.jpg.

Junior för 9 år sedan.
Långt innan livet blev till det tunga. När livet bara var glatt och få bekymmer. Varje dag ett äventyr.
Så fin han var som Lucia. Finaste jag sett. Så vacker han fick vara. En dröm som gick i uppfyllelse. Jag har ofta fått tänka om och tänka nytt med båda mina barn.

Junior var den som fick mig att inse att killar visst kan bära rosa kläder. Ha glitter spännen i håret. Få önska sig en Barbie docka i julklapp. Älska Carola i fem års tid och bara gå i Carola tröjor. Att gränser bör suddas ut. Att vi skall se barnen för vilka de är och inte de vi vill göra med dem i all välmening. Stoppa in dem i färdiga förutbestämda fack.

Tillåta dem att vara Lucia när vi säger
” Neeej, men pojkar är ju tomte eller stjärngosse”


Trevlig Lucia på er by the way..


20131213-182742.jpg

Jämmer och elände länkas flitigt på Facebook och statistiken skjuter i höjden.
Förra inlägget har blivit läst av över 2 200 pers.

KRAM
Mamma Z

 

Read Full Post »

20131201-233947.jpg

Älskade.
Lilla livet med sina 13 år.
Det vi pratar om i nattens mörker är för tidigt att genomlida som människa. Jag inser mer och mer hur ont det gör utmed din stig. Hur du går barfota fram på skärvor av glas. Hur du försöker på blödande fötter.
Att jag får göra detsamma och stundtals bära dig. Bära massvis på mina axlar. Tungt. Ett ton med elände. Motgångar. Mörker.

Junior.
Älskade älskade unge. Hur länge ska vi orka med det livet gav oss på olika vis?
Jag är hemma på mitt tredje arbetspass för att psyke och kropp inte samarbetar just nu. Att stressen i kombination med min nya medicin ger högsta utslag på Richter skalan.

Men vad gör vi med dig fina? Med allt jag fick veta denna första advents natt?
När dementorerna bytt skepnad och blivit ännu mer oförutsägbara. Hotfullare.

Som gör att livet suger.
Ännu en gång.

20131201-104710.jpg

Kram Mamma Z

*

Read Full Post »

.IMG_6496[1]

Att få ta den tid det behöver. Såret att läka. Det som inte går att påskynda. Bara underlätta. Understödja läkningen. Det är då under kan ske. Inget vi andra kan tvinga fram.
Forcera fram. Hota oss fram till framgång.

Junior fick panikångest och social fobi. Det eskalerade kring påsklovet och han förmådde sig aldrig att komma tillbaka till skolan och hur vi än försökte det sista som var kvar av klass sex.
Ni som läst min blogg ett tag vet vilket helvete han fick. Hur han har mått och vilka önskningar som uttalades i nattens mörker. Viljan att inte leva längre. Vart fanns meningen med livet?
Allt var bara en hopplös kamp.

Vi har försökt få in skrattet. Glädjen. Så viktigt när allt annat är nattsvart.
Känslan av att betyda något för någon. För oss. För släkt och vänner.
Pratat om ångesten och dess jävlighet. Om att den kan och ska försvinna. Vägen dit. Myrstegen.
Pratat om de sociala bitarna. Koderna. Samspelet. När man slutar att vara ett barn och blir tonåring och troligtvis har Asperger. Hur blir det då med jämnåriga? Vännerna? Andra ungdomar? Andra vuxna? Att finna sig själv i allt.
Vi har pratat om det mer än vad solen gått upp under min livstid. Jag har peppat och peppat detta barn. Torkat dess tårar och älskat det ändlöst. Försökt löst upp dubbelknutarna han haft. Ruckat på dem.

Bannemig har allt gjort sitt till.

422581_10151254959812275_1422659632_n

I Torsdags gick Junior med mig till skolan. Till sin resursgrupp. Bara lärare på plats. Det var jobbigt men han kämpade på likt en maratonlöpare som utmattad kastar sig över mållinjen. Såg vart hans plats skall vara och hur upplägget ser ut nästa vecka.
Två dagar skall han vara där en halvtimme båda gångerna. Mjukstart. En försiktig puff framåt. I hans takt helt och hållet.
Som att gå på lina i stormbyar med skyddsnätet inunder.

De är få som förstår storheten i detta. Detta enorma jättekliv och vad det krävdes av honom.

Jag är så tacksam på hans vägnar. Att han förnimmer morgondagen och att han vågar sträcka sig mot den.
Äntligen äntligen!

fjårton jan

Kram mamma Z

*

 ( OCH mina bloggläsare.
Detta är mitt inlägg nr 1 000 på denna blogg!
Fatta att jag skrivit så länge och så mycket! )

*

Read Full Post »

20131105-142124.jpg

Sam hade födelsedag igår.
Den enda  som kom och grattade honom var min mamma.
Det känns knäppt. När man fyller 15 borde det vara fler än en mormor, mamma, pappa och lillebror som äter tårta. Många var visserligen gulliga och grattade via Facebook, som han inte använder längre. Har inte gjort på flera år. Men det fysiska grattisen uteblev. Inga vänner. Ingen släkt denna gången.

Nåväl. Den bästa presenten av alla hämtade vi ju hem för 3 veckor sedan. Columbus. Som dessutom fått sin nya bur klar! Annars blev det bara lite smått och gott i paketen.

20131105-142145.jpg

Det är tufft i Ohana land annars. Så pass att jag blir stress sjuk av det än. Det yttrar sig på nya vägar mot tidigare.
Värst är nog maktlösheten. Hur får man ett barn på fötter? Hur får man det andra att klara grundskolan?

Vi har varit vakna till långt efter midnatt jag och Junior i två nätter. Våndan inför så mycket tar överhanden och jag vill bara skrika ut i natten över denna jävlighet. Över att det är som det är och att det blev som det blev.
Det värsta är att jag kan inte sjukskriva mig ifrån det liv jag lever. När samhället faktiskt tillåter Sam att hamna mellan stolarna då nian är slut. När han blir ett moment 22 och jag är livrädd att han skall rasa ihop såsom lillebror gjort.

Mitt i allt händer bra saker kring Kungen hela tiden. Nya kändis kontakter. Många som ställer sig bakom oss.
Till helgen drar vi igång auktioner på Tradera. Då får jag börja prata högt om vilka vi varit och är i kontakt med.

Hoppas ni hänger med!

IMG_8746[1]

KRAM MAMMA Z
*

 

Read Full Post »

20131015-092526.jpg


En dryg månad innan Sam blir 15 åkte vi de 34 milen för att hämta hem den blåpannade Amazonfågeln ifrån uppfödaren. Den som kommer att kunna leva upp till 50 år om det vill sig väl. Som kommer att bli tam och en bästa vän. Lära sig prata det vi lär honom.

Sam som ogillar att åka bil gjorde det. För att få se vart den är född, prata med uppfödaren och få massvis av tips.
Mamma kunde komma hemifrån tackvare en backup och vi hade många härliga samtal i bilen alla tre.
Det är då jag riktigt njuter.
Stunder som för andra är så självklara.

Och med en ny familjemedlem som satt med i baksätet.
.

20131015-093207.jpg

I samma veva är Sams rum nu äntligen klart.
Väggen är riven. Två rum blev till ett. Vi behöll en del av väggen och tapetserade så den delar av rummet ändå. Och nu när det bor två fåglar med honom så behövdes det då burarna är stora.
Förändringar som Sam ville göra för att få det bättre. Han har sina idéer mellan varven som vi får ta vara på när de är realistiska.

Nu pratar han om att vilja åka till Washington då de har ett museum där om flygplanet som bombade Hiroshima. Ja. Men varför inte ? Om motivationen finns om än i liten skala att se världen så får det väl bli Washington då. Och Junior vill igen till Paris.

Läge för att både tippa på lotto och leta pantburkar då!

20131015-092736.jpg.
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_8969[1]

Min Junior som stänger ute livet. Drar ner rullgardinen. Förmår inte leva det.
Älskade fina underbara unge. Jag står ju här inunder dig. Du vågar hoppa. Jag tar emot dig i fallet så du inte slår dig. Men du måste våga hoppa. Våga ta emot livet även fast det är tufft. Ta in en liten bit i taget. Vilja det. Förstå varför du gör det.
Finna glädje med det.

Jag hatar den tomma blicken som inte ger mig någon ledtråd alls i hur du mår. Hur du tänker. Känner. Vad du vill med livet, det lilla du vill leva det.
Jag hatar att utvecklingen bara går bakåt. Ser hur du blir allt sämre. Möten och möten på bup. Försöker tänka nytt. Göra nytt.

Men vi drar nitlotter hela tiden.

IMG_5277[1]

Det verkar som om luften är slut att andas för dig.
Älskade älskade.
Jag tror på dig. Vi andra runt omkring.

Du måste våga göra detsamma

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

IMG_9704[1]

 


Varken jag eller Sam sover denna natt.

Precis när sömnen kommit så väcker han mig, nästan exakt på minuten. Han kan inte sova, behöver min hjälp med ett par småsaker. Jag är klarvaken och klockan strax efter ett. Lägger mig för att läsa på Iphonen för att åter finna ro och trötthet.
Dolan kommer upp i min säng. Inget konstigt alls med det men han beter sig så underligt och efter en stund känner jag vad han gjort. Hela min säng är full av katt diarre. Hinner tänka att det måste vara att jag avmaskade honom häromdagen som satt fart på magen och att han nu inte kunde hålla sig.
Upp och bädda rent i sängen, ännu mer klarvaken. Snudd på grinfärdig över den uteblivna sömnen.

Klockan segar sig fram. Hör hur alla tre katterna ylar från köket. Fan. Jag har glömt att köpa hem mat åt dem. Torrfodret är helt slut.
Går upp vid tre. Ställer mig och tillreder lax bitar jag hittade i frysen. Små söta katter skall inte sova hungriga. Vid halv fyra kommer Sam ner i köket och vi pratar Kemi. Ingen av oss gäspar ens. Övertrötta båda två.
Katterna mätta.
Vi bestämmer oss för att iallafall försöka sova. Sist jag tittar på klockan är den strax innan 04 och hör hur Sam är vaken än inne i sitt rum.
Som tur är har jag ingen tidig tid att passa så får iallafall sova dryga fem timmar denna natt.


IMG_9698[1]

Ringer bup. Jagar läkare. Sams är på semester och nu kan vi inte vänta längre, han behöver få medicin att sova på pojkstackarn. Visserligen sitter han och läser om periodiska systemet och fördriver tiden på ett lärande sätt men det är väl inte det optimala.
Ringer min egna läkare också då jag måste inse att sjukskrivning är vad som får lov att gälla ett tag till. Det finns fortfarande symptom som man inte skall ignorera för då får jag snart ringa ambulans igen.
Nu är jag iallafall en bit på väg i min återhämtning så det vore så idiotiskt att sabba allt nu.

Det känns som om jag befinner mig på startlinjen tillsammans med Tony Ricardsson och de andra. Motorerna går på högvarv. Gasa gasa gasa men man får inte komma iväg. Inte än. Jag vill ta tag i all som bara måste tas tag i. Vill inte skjuta längre på det. Action nu tack.
Börja att hjälpa Junior att få tillbaka sitt liv. Hjälpa Sam att fördriva tiden och släcka hans törst efter kunskap.

Hjälpa mig själv att stå pall det som racet kommer att kräva.

.
IMG_5042[1]

KRAM
MAMMA
Z
*

Read Full Post »

IMG_9676[1]

Sommaren är snart ett minne blott, men jag vägrar släppa taget om den så länge det bara går. I morse satt jag (med kattungen Filur i knäet såklart ) med filten omvirad under markisen när det duggregnade. Kyliga 16 grader men det gick att sitta ute!
De stunder som går är jag annars ute i trädgården. Hämtar kraft. Lugn och ro om så än för korta stunder. Sitter i min älskade sittgunga under äppelträdet. Utövar Mindfullness så gott det går.

Sam har haft några jobbiga dagar igen. Vi blir som ett gammalt par som gått så nära inpå varandra länge. Irritationen växer för småsaker. Jag är premenstruell och han tonåring.
Han kör fast på småsaker och jag blir irriterad att han inte löser dem själv. Han blir irriterad för att så är fallet.
Jag tror han hann ropa efter mig minst tio gånger i går förmiddag innan jag ens fått i mig frukosten. Samtidigt är det så synd om honom som är så beroende av mig än.

Sömnen börjar bli ett allt större gissel för han med. Somnar runt tolv. Vaknar allt mellan två och fyra och kan inte somna om förrns  det igenterligen är tidig morgon. Härom natten vaknade han tre och somnade om först vid åtta på morgonen.

Sova har varit ett problem till och från men det börjar bara bli jobbigare och jobbigare för han nu. Dessutom så väcker han mig om nätterna då han inte kan sova. Så tar det lång tid för mig med att somna om.
Han äter både Cirkadin och Melantonin och har kedjetäcke, men det hjälper föga.

IMG_9673[1]

My Love har varit på festival i Gävle i dagarna fyra. Haft dunderkul med sina festivalvänner. Blivit som en dränkt katt mellan skurarna. Stått timme ut och timme in till den musik han älskar mest. Hårdrock.
Glad för hans skull att han får åka och samla kraft. Lämna allt det jobbiga för ett tag.
Min tid kommer den med när jag kan åka på egen hand, och bli borta över iallafall en natt, men inte just nu såsom det är med Junior.
Han behöver mig i så stor utsträckning då det jobbiga kommer nattetid. Att vara med pappa då fungerar dessvärre inte alls då

Jag blir fortsatt sjukskriven, heltid. Anginan gör sig påmind än och ett mätvärde på att jag inte är läkt ännu. Bättre att läka än att förstöra allt. Det är så pass mycket än med det mesta så har svårt att läka mig nu. Återfå kraften.
Saknar dock mätvärden på hur mycket stress som finns kvar i kroppen, hur skadlig den är för mig.

Åh låt allt bli bra. Fort.
Ge mig mitt liv tillbaka.

.

 

 

IMG_9677[1]

( Ni hittar mer från min bildtwittersida HÄR )

KRAM MAMMA Z
*

.

Read Full Post »

Older Posts »