Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Bloggen Meus Ohana’ Category

20140706-104453.jpg

.

En vän från förr ringer. Som jag inte pratat med på många år. Läser in ett meddelande på svararen.
”Shit. Jag hade ingen aning om vilket tufft liv ni fick”

Hur han hittat hit till bloggen vet jag inte men läst hade han gjort. Greppat. Och jag ska ringa tillbaka. Men det ger mig en reflektion på livet det annorlunda man fick. Det extrema. Vad det inneburit. Vilket pris man fått betala. Utstått förluster. Fått erfarenheter den hårda vägen. Och hur barnen mått genom tid. Hur andra reagerar på det som är vår vardag.

Det här är för er som inget visste. Den korta berättelsen.
.

20140706-105340.jpg
.
Sam fyller 16 och Junior 14 i November.Älskade ungar som fått utstå omgivningens okunskap tusentalet gånger. Som inte greppade deras diagnoser adhd och Asperger fullt ut. Eller inte alls.

I skolan fick de höra att de var lata och omöjliga att ha att göra med. Bråkiga. Besvärliga. Ouppmärksamma. De kunde bara de skärpte sig. Blev portade från lektioner.
Självförtroendet som svek. Livet som överlag var tufft.
När allt blev för mycket och ljuset i tunneln försvann ville Junior inte längre leva i klass fem. Självmord stod högst på agendan i flera månader.
Sam har önskat detsamma men var ännu yngre. Minns hur han knöt lakanet runt halsen och bad mig dra åt. Han orkade inte med livet och alla dess krav och okunskap. Hans känsla av att komma från en annan planet.
Att framtiden och livet inte tillhörde honom.

Sam blev sjuk av skolan. Pallade inte med kraven. Stressen och pressen. Blev utbränd i klass sex. Hemma från skolan och kom aldrig tillbaka. Vi fick presenterat för oss att han skulle familjehemsplaceras. Det var vårt fel att han inte kom till skolan. Värsta tiden i mitt liv. Att myndigheterna skulle ta den vi älskade mest ifrån oss. För att de inte förstod sig på diagnoserna.
Junior fick depression och panikångest. Allt för liten för sånt skit.
Vi rådde bot och bättring på alltsammans. Tack och lov. Det krävdes en rejäl insats från många håll. Främst ifrån oss. Mig. Mamman.

Vi har fått kämpa och skrika oss hesa. Kräva deras rätt i skolan. Kräva att andra ska förstå. Kämpat för att få vardagen överlag att fungera hemma. När det mesta skulle/ska anpassas efter svårigheterna. Vad som är genomförbart eller inte och på vilket vis. När varje handling skall tänkas igenom. När det spontana fått ge vika.
Vi har blivit ifrågasatta.Granskade under lupp. Utstått skitsnack. Utpekade.

Vi har lärt oss att stå tillbaka våra egna behov och önskemål. Lärt oss att se glädjen i det lilla. Lärt oss att se världen med andra ögon. Annat perspektiv. Finna lösningar tio gånger om dagen. Minst.
Många gånger har det berikat. Överraskat mig. Jag har fått sett delar utav världen jag inte reflekterade över tidigare.

Vänner som försvann. Nya som kom. De som levde liknande liv. Kämpade för samma sak. Vänner som stannade kvar.
Förhållandet som prövades hårt. Fick oss på drift. Ut på stormigt hav där vi befinner oss stundtals än. Vilsna.

Hälsan som tog stryk. Där blåljusen kom för tre år sedan då både jag och larmoperatören blev ängsliga för mitt skenande hjärta.
Stressutlöst de Lux. Nu har jag haft diagnosen utbränd i omgångar. Den senaste fick jag för ett år sedan och är sjukskriven på halvtid för det.

20140706-111903.jpg

.
Jag skulle inte vilja vara utan mina barn. Har aldrig tänkt tanken.
Men hälften av alla de prövningar vi fick hade räckt. Hälften av deras smärta likaså. Där tar min kamp vid i Kung Över Livet ( Läs mer om den HÄR ). Föreningen som arrangerade en insamingsgala till forskningen hos Hjärnfonden. Vi måste veta mer om barn som mina. Sprida befintlig kunskap. Och att vara en del i samhällsförändringen känns stort.

Ett axplock. Fragment ur ett liv som mamma.
Kanske greppar ni en liten del av det som kom att bli mitt liv?

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

funphotobox161123cpbgdo

.

Junior min Junior. Kloker.
Du som gör livet så mycket lättare för Sam med att kompromissa och backa. Som suckar högt av besvikelse många gånger då vi alla måste backa. Bara för att överleva dagen. Stunden. Slippa timmar av utbrott. Slippa spåren av blåmärken.

Nu tonar sig molnen över lillebror och vi misstänker att alla år av att alltid stå åt sidan så kommer nu utbrotten från hans sida i stor skala. Han orkar inte backa mer. Vara följsam. Vara timid.
Nu vill han visa sin ståndpunkt, sin åsikt och att hans vilja skall vara likvärdig Sams.

Sam gjorde en fuling på lillebror. Junior protesterade så klart. Både en, två och sjutton gånger.
– Nej Sam, gör inte så.
Fulheterna pågick ändå och Junior lackade ur totalt tillslut. Gick till attack. Det mest förbjudna. Fick tag i Sams blonda kalufs.
F5 :an kom utan att förvarna oss om den.
Sam fick tokspel på Junior och vrålade en massa fula ord. Hade vi inte gått emellan vet jag inte hur många blåmärken det slutat med.
Junior  får värsta adhd utbrottet då vi tillrättavisade med att man inte får ge sig på någon handgripligt oavsett hur arg man är på vederbörande.
Junior låter precis som sin storebror. Så fula ord som kommer ur den lilla munnen.

Det är som ett vulkanutbrott. Så mycket känslor som stängts inne under alla år och han börjar vara så medveten om hans sits, att den är så olik alla andra barn. Att han är urless på den.
Vi ringde mamma. Sam fick komma och sova kvar där. Allt för att skilja bröderna åt om än så bara för en kväll.”

Detta skrev jag för 5 år sedan på bloggen.
Innan vi visste att även Junior hade dubbeldiagnos. När vi trodde så mycket. Handlade därefter som blev så fel.
Tänk så mycket som Junior fick hålla ihop med sina egna svårigheter för att få det att fungera för Sam. För att slippa världskrigen.Klumpen i magen. Bråken. Tårarna.
Tre år senare kunde han inte längre hålla ihop när skolan rasade som ett korthus. När bägaren blev för full. När livet blev bara för mycket. När han låg där i tusen bitar.

Tom på liv.

Det gör det för ont att se tillbaka. Ändå. Ta lärdom av det. Våga erkänna och verkligen göra det.
Kanske någon av er läsare känner igen sig. Kanske ni kan se tecknen som vi missade.
För att vi trodde så fel.

20130925-203723.jpg

 

 

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20140602-000205.jpg

.

Denna blogg kom till då det inte fanns facebook. Inga mötesforum föräldrar emellan när man lever ett liv som vårt. Gillasidor som berättade om diagnoser adhd och asperger. När man var kunskapstörstig. När man kände sig ensammast på jorden.
Bloggarna började komma upp som svampar ur jorden för sju år sedan. Vi bloggande föräldrar letade upp varandra och såg ibland sin egna spegelbild i det som andra skrev om.
Andra som tampades med liknande saker. Samma bekymmer. Samma frustration. Lärdommar att ta in. Att förvalta väl.

Mycket har hänt sedan 2007 då jag började skriva här på bloggen. Jag vet inte om bloggen fyller någon större funktion längre då flödet av information om liv som mitt finns tillgänglig överallt. Eller gör det det? Så öppet och naket som jag beskriver det.
Jag vet inte. Det kan bara ni läsare svara mig på. Ni fantastiska som pendlar mellan 150-400 läsare om dagen. Ibland når jag ut till fler om inlägget berör och länkas vidare.

Killarna är så stora nu. 15 och 13 år. Skall jag fortsätta att berätta om dem och de svårigheter diagnoserna för med sig? Även när det går bra såklart. Myrstegen som går till det bättre.
Det var skillnad när de var mindre, då de var 9 och 7 år, eller var det inte det?
På den tiden hade jag ett annat berättarspråk än nu. Berättade kanske mer i detalj än vad jag tillåter mig göra nu.

Frågan är.
Gör jag skillnad med det jag skriver? Gör det skillnad för er? Eländes elände mestadels.
Berikar jag omvärlden med det jag berättar nu? Finns det något att ta lärdom av?
Skall jag focusera mer på det som har varit och vad jag lärde mig av det, så att ni kan göra detsamma?

Skall bloggen vara kvar och vad ger det er att läsa?
Ställer det som en fråga och jag skulle uppskatta stort om ni svarar nedan. Det känns som om jag tuggar om så mycket. Att jag som fastnat i seg tjära och har svårt att ta mig loss.
Skall jag hitta en annan plattform med mitt berättande? För att nå ut ?

Kommentera gärna personligen i kommentarsfältet. Det betyder stort om ni svarar.

KRAMEN MAMMA Z

 

Read Full Post »

annsophie07

.

Jahapp. Så var man med i media igen.
Jag bjuder på det. På vår historia. Allt för att öppna upp detta samhälle stundom är så fyrkantigt. Tacksam att media VILL berätta om det.

Ni hittar reportaget här
O
m ni vill får ni gärna länka det vidare. Allt för att sprida kunskapen om barn som mina. För att påvisa vad som händer när kampen blir för långdragen. För att sprida det vi drog igång med Kung Över Livet.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »


Digital StillCamera

Välkomna hit alla nya som är nyfiken på mitt blogg. På livet det annorlunda.
Idag vet jag att ett tidningsreportage går ut till över en halv miljon läsare om mig. Mitt liv. Min kamp för mina barn. Om Kung Över Livet, föreningen som vi drog igång några mammor och som skall ha vår stora gala nu på måndag.

Jag har skrivit bra länge här, snart 6 år och mycket har hänt både på gott och ont. Många lärdomar, många fall. Både hos mig och mina barn.

Ofta är jag öppen om vårt liv.
Öppen just för att andra skall dra lärdom av våra upplevelser. Öppen så att andra förstår vad livet som mamma till barn med adhd/asperger innebär och kostar på.
Öppen så att andra kan lära sig om barn som mina. Öppen så att nödvändiga förändringar kan komma till. För de behövs i massor. Det märker ni av att läsa här dessvärre. Ibland tror ni att jag ljuger när sanningen blottas.

Hoppas denna blogg kan ge er något att läsa! Och att ni mina gamla läsare fortsätter att följa mitt liv.

gala1


Vi har biljetter kvar till galan som jag jättegärna gör reklam för så vi får utsålt.
Vi gör det för varenda unge!! Ni köper dem HÄR

 

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

20140304-231056.jpg

.
Nu är det graderat. Utstuderat. Vad det är jag fått därför att livet gått för hårt åt. Det har varit stormbyar jag inte kunnat söka skydd ifrån. Kampen för mina barn fick sitt pris till slut. Livet där jag dränerades mer på energi än fick.

Jag talar högt om det. Mina 2 ½ diagnoser. Skäms inte ett dugg. Varför skulle jag? Mer än tycker det är fördärvligt att jag främst hamnade här därför att samhället är dåligt rustat att ta hand om barn som mina. För dåligt påläst. Att hjälpa mig. Nej det har snarare motverkat mig.
Jag blev sjuk. Tömd på livets låga. Det gick så långt att jag tidvis inte hade lust att leva. Men det har vänt men satan att det kommer att ta tid att läka.

Och jag kommer inte att bli den samma som förr. Sjukdomen får mig att inse en hel del. Sålla bort det som går. Se det lilla lilla som kan göra mig lycklig om så för ett andetag.
Omvärdera mig själv en hel del. Inte nedvärdera såsom stressen tillåtit mig göra. Ju mindre jag kunnat prestera och hanterat desto mer värdelös har jag känt mig. Stundtals urusel och sög på allt. Gjort saker halvhjärtat. Inte allt, men mycket och det kan räcka för att bryta nacken och självkänslan.

Nu då? Nu när expertisen är inkopplad. Stress teamet. De som kan det här. De som förstår och har en karta att ge mig så att jag hittar vägen tillbaka till hälsa. Den långa vägen där inga genvägar finns. Där det inte går att lifta utan att jag måste ta steg för steg och göra mycket arbete själv. Jodå, EPM som de heter, kommer att hjälpa mig med det allra jobbigaste nu och det är min panikångest som kom lika fel som Putin kommer in i Ukraina just nu.
Sedan skall jag studera mindfullness på egen hand och utöva det plus så mycket jag fick med mig i bagaget ifrån den 3 veckor långa ”stress kursen” jag fick gå i höstas. Dessutom väntar en längre sjukskrivning på halvtid verkar det som. Jodå. en gedigen handlingsplan finns.

20140304-235041.jpg    Nyttig lunch idag med vegetarisk macka. Himmelskt god!
Och själavårdande litteratur att läsa!

Tänk att det tog 4 år att få rätt hjälp. När jag blivit utredd så mycket som det bara går på ett hjärta. När man inte nystade vidare utan bad mig ta en Alvedon när det gjorde som ondast i hjärtat. Inte tänkte varför det gjorde ont och krampade och hur den stress känslan kunde utebli.

Fick träffa en massa stafett läkare genom tid. Alla med olika läror. Som inte ens visste vad adhd på ett barn innebar att ha.
”Adhd vad är det” eller ” kan du inte byta liv då får du byta jobb. Jag kan då inte sjukskriva dig om du har ett stressigt jobb och du vägrar byta”
En annan läkare skickade med mig Nitro spray att ta när kärlkrampen den stressutlösta blev som värst. Inte ett ord om behandling att motverka stress. Att förgöra den innan den hann förgöra mig.

Det var den underbara akutläkaren som tjänstgjorde i Köping i sommars natt som väckte liv i mig. Vad som höll på att hända. Hur nära branten jag började att vara.
Nej, ambulansfärden var bra att jag tog in, sade han. 112 ska man slå när man tror att man håller på att dö. Innan man kan avfärda det falska alarmet. Men stress på sikt KAN verkligen vara orsaken till en allt för tidig död. Och då kanske man inte hinner ringa 112 ens.

Hur vill jag ha det, frågade han mig med vänliga bruna ögon.
Ja. Hur fan vill jag ha det?

20140304-234126.jpg

Vi kör en #selfie jag och katterna 🙂
Tack för att ni läser och följder den brokiga väg som blev min.

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20131024-230313.jpg

En mamma skriver till mig.
Om hon inte vetat om oss, mina killar via bloggen hade hon aldrig stridit såsom hon nu gjorde med skolan och haveriet kring sitt barn.
Det var katastrofläge. Ett barn som slutat tro på sig själv. På livet och bara ville dö.
Med oss i bakhuvet och vart det kan leda till väldigt fort så stod hon på sig. Krigade. Gav sig inte. Var med barnet i skolan i flera veckor tills det fanns en fungerande resurs tillsatt och förmått skolan att förstå problemet och att tänka nytt.

Om jag inte skrivit så öppet om oss. Hur kan då omvärlden få veta vad som händer när vi inte förstår i tid och gör rätt? Hur kan man då  förmå andra att dra lärdom av vår tråkiga erfarenhet. Förhindra ännu ett förfall av ett barn.

Jag har fått mycket pisk av att jag är så öppen här på bloggen. Några som vänt mig ryggen just därför att jag blir för mycket. Pratar för öppet och vitt. Blir en dramaqueen som gärna målar tillvaron i dystra färger. Målar min värld för stor och väl synlig. Blottar mina barn.
Lägg därtill allt ”skryt” om kungen.

Idag fick jag kvittot på ännu en gång att det jag skriver gör skillnad där ute.
Tacksam och så glad för detta barn som går med lätta steg till skolan igen.

Vet att ni är fler som då och då berättar för mig vad denna blogg ger er.
Det är för er skull jag fortsätter skriva delvis.

20131024-230337.jpg.

KRAM 
MAMMA
Z

Read Full Post »

Older Posts »