Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Boken’ Category

13 aprilkonst

 

”Telefonsamtalet till  jobb fick marken att börja gunga. Sam vägrade gå till skolan, igen.
Någon redogörelse varför kunde inte presentera för min förtvivlade make därhemma. Han ville inte, totalvägrade. Endast Svea livgarde skulle bemästra den uppgiften och då få ta han till skolan med våld.
Sam låg under överkastet hopkurad och var inte kommunikations bar. Gick inte att föra en diskussion åt något håll.
Gick inte att hota med konsekvens då han inte hade förmågan att mobilisera kraften som krävdes, att ta sig samman. Detta var långt ifrån första gången och jag undrade trött hur det hela skulle sluta. Tårarna bara kom inför förvånade jobbarkompisar. Pressen gick inte att hålla tillbaka, alla tårar som kom hemma tycktes inte räcka till, de kom även på min arbetsplats där jag stod i all min sårbarhet.

Väl hemma från en slitsam dag bland sjuklingarna konfronterade jag Sam en gång för alla. Det fanns en lag om allmän skolplikt och man kunde inte vara hemma hur som helst. Hur tänkte han kring det? Reaktionen lät förstås inte vänta på sig.

–          Ditt jävla dampmiffo, ut ur mitt rum, jag vill aldrig mera se dig! Du är inte min mamma för mammor skall vara snälla mot sina barn, fatta det! Du är precis som alla andra! Exakt lika elak!

Jag stod kvar på hans rum, utsatte mig för faran av slagen från förtvivlade barnhänder som inte visste vad de skulle göra av all ilska, frustration och en hjärna som kokade över.

–          Jag sade att du skulle gå, du är så störd att du inte ens fattar en sådan enkel sak.

Det var svårt att ta in att detta var min älskade Sam som gjorde och sade dessa saker. Ytterligheterna var enorma och få hade svårt att inse att han blev så här ibland. ”Ja ja, det är nog inte så farligt, det är nog inga större fel på den pojken”.
De som hade svårast att ta in vad jag pratade om skulle stå i mina skor just då, känna slagen, höra orden som var som piskkrapp mot själen och känna stämningen av ren förtvivlan. Förstå att något var fruktansvärt fel och att han inte kunde sätta ord på det, att livet inte tillät Sam att må så bra jämt, att det blev bakslag som gav oss alla blåmärken lång tid framöver. Jag satt mig på behörigt avstånd och väntade ut stormen. Om jag inte tjafsade emot gav sig utbrottet fortare, vilket det också gjorde. Glåporden dog ut och en försiktig fråga ifrån mig godtogs.

–          Hur tänker du vännen, jag förstår att det måste vara tufft för dig igen, men jag kan inte hjälpa dig om jag inte vet vad som felar.

–          Allt mamma, precis allt. Du fattar inte hur det är att vara trött. Jag orkade inte gå idag. Sen visste jag att Martin skulle skryta över Runescape och att han är bättre än mig på spelet och jag fixar inte sånt, skryt du vet.

Sam förblev tyst ett tag innan jag lyckades få ur lite till av allt som stavades kaos för honom.

–          Sen ligger jag efter i matteboken, hela sex jävla sidor, fattar du hur mycket det är?

Han torkade sina tårar och tillät sig att sitta i mitt knä som ett litet barn igen. Tårarna fylldes hos mig också. Jag förstod att hans bägare var full, att orken sinade och motivationen likaså. På bup hade vi lärt oss att dagar som dessa kom och då var det bara att gilla läget, formkurvan pekade rakt ner.
Han hade mental migrän och inga huvudvärkstabletter kunde hjälpa han emot det.  Sam kunde inte styra detta själv och det som vi ansåg vara småsaker kunde för honom vara jättestort, som att bestiga Himalaya med brutet ben och utan kryckor.

–          Dessutom har vi Charlie idag och jag hatar det, hatar att sitta still i grupp och att vi pratar om så självklara saker, jag vet allt det där redan. Sen hatar jag Sebbe och Hampus som sitter och pratar med mig i skolan på lektionen, de stör mig och jag svarar dem och då får jag skäll av fröken fast det inte är jag som börjar.

Jag vaggade han i min famn och kände hur spänningarna släppte, musklerna blev behagliga, avslappnade. Tänk om jag hade ett trollspö i min ägo, att jag med ett svep bara kunde göra världen bra för honom, att den blev anpassad efter den han var och klarade av. Talade om för honom de jag sagt tusen gånger förr med en övertygande röst.

–          Jag älskar dig till oändligheten, till stjärnorna och längre bort än så. Jag gör verkligen det.

–          Jag vet mamma och jag älskar dig bortom stjärnorna till oändligheten”

 

.
Jag skrev 160 sidor på den bok som aldrig blev klar. Skrev hundratals timmar på den. Skrev om mitt liv. Min Ohana. För att nå ut till den stora massan. Den breda publiken. För att berätta hur det var. Berätta hur det blev. Berätta om ett liv som få känner till.

Jag har ångrat mig. Kommit på ett helt annat upplägg på boken. Så att jag kan berätta mera fritt. Kunna chockera mera. Beröra mera. Och jag finner en ro i mig när jag har den utstakad i mitt inre. Ser fram emot att skriva den. Kanske jag använder mig en del av det jag redan skrivit. Kanske får jag börja om från noll.
Men den skall bli av.

Det bara är så.

blogg 6 juni

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

 

 

Snön låg som ett tunt lager silke över studentstaden Uppsala, slottet glänste i all sin prakt uppe på höjden i morgonsolen och sneglade ner på staden som vaknat till liv. Botaniska trädgårdens alla fjällväxter och köksväxter från hela världen hade gått i vila, lagt sig till ro. Väntade tålmodigt på våren och dess värme. Domkyrkan reste sig lika mäktig och stor såsom den gjort genom historiens tid som passerat. Sträckte stolt sina spiror mot himlen och det som kyrkan förkunnade. Människor utförde sina vardagliga rutiner. Detta var en dag som alla andra. Bångstyriga barn skjutsades till dagiset, föräldrar kom trötta fram till sina jobb, tog en kopp kaffe i hopp om att piggna till. Studenter småsprang till universitetet och en föreläsning som de inte fick missa. Ett vägarbete i utkanten av staden skulle avslutas så att trafiken åter skulle rulla på utan köer. I ett annat gathörn stod polisen med fartkameran vilket gjorde många bilister några tusenlappar fattigare och deras dag förstörd. Onsdag morgon, få noterade att det var den fjärde november. Men vi gjorde.

Den här dagens skulle bli mycket speciell. Den senaste tiden hade vi vaknat upp varje morgon med förhoppningen om att det var dags för den stora händelsen. Att tiden var inne. Grand finale.  Varje kväll fått somna besvikna att så inte blev fallet. Magen var sprickfärdig och knytet redo för att möta världen. När jag gått tio dagar över tiden så ville naturen det samma som oss, den satte mig på prov med sådan smärta som jag inte trodde gick att uthärda.
Han gjorde entré med ett illvrål inne på förlossningsrummet, fem över halv åtta. Narkosdoktorn mumlade fram ett grattis på bruten svenska och log lite blygt innan han gick vidare till nästa storvuxna patient och uppdrag. Det lilla livet lades med varsamma händer på min mage och fick ett täcke över sig. Skriket tystnade snart från den skrynkliga lilla människan . Se där, där var han ju ! Livets stora lycka hade anlänt, vår långa väntan och ängslan var äntligen över.

Vi fick en ny titel med omedelbar verkan. Föräldrar. Två blev tre och därmed en familj.
Längtan förbyttes till stilla förundran över livet och dess gåvor. Vi visste men ändå inte. Lennart Nilssons bok om människans utveckling från ett embryo till fullgånget spädbarn, hade blivit läst många gånger. Magen hade sakteliga ändrat form, byxorna stramat åt och sparkarna blivit både kännbara och synbara. Allt fanns på plats i slutänden och fungerade, tio små fingrar, lungblåsor att andas med och instinkten om att skrika ljudligt efter mat. Sam hade förkunnat för oss närvarande med sitt första skrik att ”här världen kommer minsann jag”.

          Grattis, vilken fin kille det är, välskapt och full av energi, sade barnmorskan som hade peppat mig så bra när jag själv bara ville ge upp och strunta i allt vad barnafödande hette.

          Han är jättefin, fyllde den assisterande undersköterskan i. Och bra kämpat tillade hon och klappade mig uppmuntrande på axeln.

En standard fras som de sade till alla säkerligen, men likväl menad. Det var säkert ett roligt yrke de hade. Att vara de första som bevittnade livets födelse. Ta hand om pappor som svimmade. Få gråta glädjetårar med främlingar. Få gråta de få gånger som livet gav och tog i samma andetag.

           Jo tack, att springa ett Marathonlopp hade varit enklare, skojade jag till och menade varenda stavelse.

 Underverket, den obetalbara skatten låg nära mig och fick fortfarande höra mina hjärtslag. Den lilla näsan var tilltryckt efter att ha vilat mot bäckenet i veckor. Lill prinsen vår, så skör han låg där i sin fullkomlighet. Så oskyddad mot livets alla faror, så ovetande om allt det som skedde omkring i den stora vida världen runt om oss. Han bara var, existerade, andades sakta och tittade förundrat på mig, ungefär som om han tänkte djupa tankar redan då.

 

”Aha, det är du som är min mamma, så fin du är och så lycklig du ser ut! Så bra!
Vilken mäktig uppgift du dragit på dig, tjejen, du skall bara veta vilket hästjobb som väntar framöver med mig, jag har mina aningar redan nu förstår du.

Du måste vara försedd med allt tålamod som går, din kärlek måste vara gränslös till mig och du behöver vara en fighter, kunna slåss för min skull med näbbar och klor. Du kommer att behöva lägga undan ditt ego för en lång tid och alltid sätta mitt väl och ve i första hand. Du kommer att lära dig uppskatta de små stunderna i livet då allt bara är bra, tro mig min nya fina mamma, annars överlever du inte den här resan med mig. Hela ditt liv är redan nu i förändring och du kommer att bli förvånad hur förändrad du kommer att vara i slutändan innan det här är över.

Det väntar hårda prövningar i livet samtidigt som du kommer att mogna enormt som människa av att ha mig vid din sida och allt vad det innebär. Jag är glad redan nu när jag ser dig, för du ser ut att vara precis en sådan mamma som jag kommer att behöva under den här resans gång! J

Jag älskar dig redan nu, min nya fina mamma! Vi kommer att bli ett bra team!”

 

.

Grattis Älskade Sam, 14 år idag.
Texten är ifrån min kommande bok

KRAMEN MAMMA Z

 

 

Read Full Post »

Detta är alldeles sant. Hände för 4 år sedan. Var det här början till allt? Till där vi står nu och darrar av skräck ?

”Telefonsamtalet till  jobb fick marken att börja gunga. Sam vägrade gå till skolan, igen.
Någon redogörelse varför kunde inte presentera för min förtvivlade make därhemma. Han ville inte, totalvägrade. Endast Svea livgarde skulle bemästra den uppgiften och då få ta han till skolan med våld.
Sam låg under överkastet ihopkurad och var inte kommunikations bar. Gick inte att föra en diskussion åt något håll.
Gick inte att hota med konsekvens då han inte hade förmågan att mobilisera kraften som krävdes, att ta sig samman. Detta var långt ifrån första gången och jag undrade trött hur det hela skulle sluta. Tårarna bara kom inför förvånade jobbarkompisar. Pressen gick inte att hålla tillbaka, alla tårar som kom hemma tycktes inte räcka till, de kom även på min arbetsplats där jag stod i all min sårbarhet.

Väl hemma från en slitsam dag bland sjuklingarna konfronterade jag Sam en gång för alla. Det fanns en lag om allmän skolplikt och man kunde inte vara hemma hur som helst. Hur tänkte han kring det? Reaktionen lät förstås inte vänta på sig.

          Ditt jävla dampmiffo, ut ur mitt rum, jag vill aldrig mera se dig! Du är inte min mamma för mammor skall vara snälla mot sina barn, fatta det! Du är precis som alla andra! Exakt lika elak!

Jag stod kvar på hans rum, utsatte mig för faran av slagen från förtvivlade barnhänder som inte visste vad de skulle göra av all ilska, frustration och en hjärna som kokade över.

          Jag sade att du skulle gå, du är så störd att du inte ens fattar en sådan enkel sak.

Det var svårt att ta in att detta var min älskade Sam som gjorde och sade dessa saker. Ytterligheterna var enorma och få hade svårt att inse att han blev så här ibland. ”Ja ja, det är nog inte så farligt, det är nog inga större fel på den pojken”.
De som hade svårast att ta in vad jag pratade om skulle stå i mina skor just då, känna slagen, höra orden som var som piskkrapp mot själen och känna stämningen av ren förtvivlan. Förstå att något var fruktansvärt fel och att han inte kunde sätta ord på det, att livet inte tillät Sam att må så bra jämt, att det blev bakslag som gav oss alla blåmärken lång tid framöver. Jag satt mig på behörigt avstånd och väntade ut stormen. Om jag inte tjafsade emot gav sig utbrottet fortare, vilket det också gjorde. Glåporden dog ut och en försiktig fråga ifrån mig godtogs.

          Hur tänker du vännen, jag förstår att det måste vara tufft för dig igen, men jag kan inte hjälpa dig om jag inte vet vad som felar.

          Allt mamma, precis allt. Du fattar inte hur det är att vara trött. Jag orkade inte gå idag. Sen visste jag att Martin skulle skryta över Runescape och att han är bättre än mig på spelet och jag fixar inte sånt, skryt du vet.

Sam förblev tyst ett tag innan jag lyckades få ur lite till av allt som stavades kaos för honom.

          Sen ligger jag efter i matteboken, hela sex jävla sidor, fattar du hur mycket det är?

Han torkade sina tårar och tillät sig att sitta i mitt knä som ett litet barn igen. Tårarna fylldes hos mig också. Jag förstod att hans bägare var full, att orken sinade och motivationen likaså. På bup hade vi lärt oss att dagar som dessa kom och då var det bara att gilla läget, formkurvan pekade rakt ner.
Han hade mental migrän och inga huvudvärkstabletter kunde hjälpa han emot det.  Sam kunde inte styra detta själv och det som vi ansåg vara småsaker kunde för honom vara jättestort, som att bestiga Himalaya med brutet ben och utan kryckor.

          Dessutom har vi Charlie idag och jag hatar det, hatar att sitta still i grupp och att vi pratar om så självklara saker, jag vet allt det där redan. Sen hatar jag Sebbe och Hampus som sitter och pratar med mig i skolan på lektionen, de stör mig och jag svarar dem och då får jag skäll av fröken fast det inte är jag som börjar.

Jag vaggade han i min famn och kände hur spänningarna släppte, musklerna blev behagliga, avslappnade. Tänk om jag hade ett trollspö i min ägo, att jag med ett svep bara kunde göra världen bra för honom, att den blev anpassad efter den han var och klarade av. Talade om för honom de jag sagt tusen gånger förr med en övertygande röst.

          Jag älskar dig till oändligheten, till stjärnorna och längre bort än så. Jag gör verkligen det.

          Jag vet mamma och jag älskar dig bortom stjärnorna till oändligheten”

 

Citat ifrån min kommande bok.
(Den jag började skriva på för tre år sedan. Som blev liggandes då min lilla skirv laptop gick sönder. Den jag vet att jag måste skriva färdig. Jag är skyldig mina barn det. Faktiskt. Berätta för att kunna förändra. Förhindra att dyligt sker igen som nu skedde )

 

Jag fick ett sådant fint mail av en annan mamma. Som inte lever det liv vi gör. Det är ljusår emellan. Hon vill så gärna förstå. Men hur skall jag förmå att göra det?  ( Mer än att skriva klart min bok då. Ge dessa barn, dessa trasiga familjer upprättelse såsom Gardell gjorde nu med sin ” Torka inga tårar utan handskar”. )

Det finns tusen tankar kring Sams havererade skolgång. Till varför vi står där vi står idag. För allt skedde inte över en natt. Det skedde långsamt under tre år tid. Och vi har hela tiden gjort det vi kan efter vår förmåga. Tagit tillvara på den feedback vi fått ifrån både bup och hab.

Jag återkommer imorgon med tankar och reflektioner. Inte alla tusen jag har. Men kanske de viktigaste. Mest intressanta.

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »


Jag vill så gärna skriva varje dag här. Det bara bubblar inom mig varje gång jag sätter mig här. Så mycket att vilja berätta för er fina  ♥ som är beredda att lyssna. Samtidigt blir det inte så mycket tid till boken märker jag. Den som sannerligen behövs skrivas klart. Nu har jag duttat med den i perioder under två år snart. Först nu har jag skissat klart. Vet vilket upplägg den skall ha. Berättarformen. Språket. Vinklingen.

Den skall bara smälla till ute i handeln. Inte bli en doldis. Bli en snackis.
Är jag kaxig? Ja faktiskt.
Jag vill att den skall beröra alla de människor som inte har en susning om liv som vårat. Den skall bli köpt av de som inte alls är intresserad av NPF diagnoser. Självklart vill jag nå ut till alla andra också, ni som har det som oss.
Vi kan inte leva i det dolda längre. Förändringar behövs på många plan.

 

Jag kan inte bara fortsätta att drömma. Nu gäller det att skrida till verket. Verkligen. Så jag måste dra ner på takten av inlägg här, men jag vill för den skull inte sluta blogga. Never. Denna blogg kommer att leva så långt fram jag förmår att skriva. ( läs till död dagar ha ha) Och jag vill att ni stannar kvar. Har tålamod med mig. Det kommer att löna sig framledes. Min förhoppning är att sitta med boken istället för bloggen.
Men jag kanske ändå inte kan låta bli att vara här *skratt*. Kanske skriver jag varje dag som nu, men mycket kortare inlägg..

Min överaskning till My Love igår då?? Jodå. MYCKET lyckad.. Jag hade ordnat en musik och ölkväll här hemma och bjutit hit en av hans nära polare ifrån förr.. De har inte setts på 9 år. De blev aldrig osams, men saker och ting gör ibland att man glider ifrån varandra.. ( Att avståndet sedan är 20 mil emellan dem gjorde nog att de sågs allt mer sällan också..) Kändes gott i hjärtat att vännen kom och var med på min ide. Härligt att se glädjen hos My Love också över återföreningen.. och jodå.de fick en riktig killkväll ihop 🙂

K R A M I S   M A M M A   Z

 

Read Full Post »

Mitt favoritcitat. Ien snar framtid skall jag tatuera in ”MeusOhana” på vänstra underarmen. Mentalt sitter den där redan. I själ och hjärta. Meus Ohana som för mig betyder ”min familj och inget är heligare än det..”

Var idag och badade 4 mil härifrån på Tobbes inrådan då jag vaknat till efter mitt nattpass bland sjuklingarna. Jag gör nästan allt för den ungen just nu med tanke på hans psykiska tillstånd. Hjärtat frikändes och läkaren kunde sorgligt nog konstatera det jag misstänkte. Stressen har även slagit till på hjärtat även hos honom.
Att jag mår som ett arsel i hjärtat igen och att det börjar hitta på egna äventyr, säger jag inte högt längre inför barnen.. Jag förstår att även det blir ett stresspåslag hos den lilla killen..han har nog med sitt just nu och sina demoner..

 


Imorgon börjar Tobbe på sin ”nya” skola. Inskolningssamtal. Han själv säger att det är det som gäller nu eller ingen skola alls.. Skönt att han köpt konceptet. Ger det en ärlig chans.
Tänk om man kunde höra samma resonemang ifrån Sam också..men det kanske kommer vad det lider.. 
Fatta att det blev som det blev med båda mina barn i skolans värld.. Hur stor skuld skall jag ta på mig för det? Vad är min del i det hela? Eller är vi bara brickor i ett spel där någon förlorar innan nästa spelomgång drar igång? Olyckliga omständigheter? Diagnoser som inte fick vistas på rätt plast i livet?

Helgen som gick blev bra iallafall för bröderna. Tog tåget med sin pappa till bästaste kusinerna i Dalarna när jag själv jobbade. Det funkar alltid så bra där. De är så tighta med sina jämnåriga kusiner. Kan varandra innan och utan. Så kompatibla. så trygga. Är glad på båda mina killars vägnar. Sam behöver verkligen komma hemmifrån och  Tobbe koppla av från allt..och jag fick lite egentid då jag landade ifrån mitt jobb inför nästa skift..
Vad jag gjorde?? Såg tv4 play och ”så mycket bättre” Feel good så det skriker om det 🙂 Bara att se Mikael Wihe är en fröjd..vilken mysfarbror.. tja.. sen blev det faktiskt några sidor på boken..

K R A M I S   M A M M A   Z 

 

 

 

Read Full Post »

Någon som är riktig opptimist som gjort denna. Hittade den på facebook i morse. Kan stämma in en hel del. Affirmerar om en bättre tillvaro. Jag tänker på det varje dag..lite i taget..

Igår hade jag barn i fullskalig harmoni. Hade tid till att skriva på boken. Tanken slog mig hur mycket omvärldens krav påverkat dem genom åren. Hur de mått i sin unga själ. Hur kraven har pressat ihop dem så att de knappt kunnat andas. Att pressen utifrån har resulterat i allt för många utbrott, iallafall på den stora..  Om allt bara varit bättre uppbackat. Om kunskapen varit större..

Nu vet jag att gjort är gjort. Men just därför är min bok ännu viktigare att skriva klart. Därför behöver jag fortfarande lämna ut mig och min Ohana bitvis här på bloggen. Det behöver ut i samhället hur det här livet är. Vad det kostar på. Och vad som händer när inte tillräcklig kunskap eller förståelse finns kring det.

För 2 veckor sedan var det M I N  helg i Globen med allt som det innebar.. Lever på det än..energin.. Tänker på att ikväll gör Martin Stenmarck det igen nere i Skåne.. Undrar hur många konsertbesökare som har hört han läsa mitt brev..som hör hur han hyllar min fina vän.. Jaa..det är mäktigt än mina läsare.. Ännu mäktigare vore att veta hur många som själva tar tag i något jobbigt efter att ha hört det..om de blev påverkade..

För 1 vecka sedan skulle det ha varit Ohanas dag på teatern men blev inte så.. och den här helgen var det My Loves tur att ge sig ut på trevligheter. Kryssning med jobbet..
Hoppas så att han och jag kan styra upp att få en egentid ihop och göra något skoj på..men först jobbar vi nu på det nya schemat 6 veckor och är inte ledig en enda dag ihop..så kan bli svårt *ler ironiskt*

På hab sade de att egentiden är jätteviktig den med. Att man inte släpper taget om vem man är. Att man får ha kul på varsitt håll. Det kan ge mer energi till förhållandet.. Energi att rodda det vi har här hemma.. Bli en bättre förälder..

Snart stundar kvälljobb på mitt älskade jobb. Medicinavdelningen med diverse sjuka i olika grad. Svärföräldrarna roddar här hemma fram tills My Love kommer hem sent ikväll..och ute skiner solen magiskt över vår lilla sjö. barnen kvittrar på från två håll..

Idag kan jag nog ta till mig allt ifrån den där possitiva bilden längst upp  ♥

 K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Min Ohana, min älskade, som jag vill er alla tre väl.

 

Jag slår bakut, lägger mig platt innan livet hinner fläta till mig och det gör så förbenat ont igen.. Jag är beredd och redan tagit ut skadan i förväg..

Så mycket som vilar på mig. Oket är tungt. Så mycket som hänger på mig hur livet skall bli.. Hur det skall blir för Sam. För junior. För oss. Me and my love..förhållandet..
Jag orkar inte. Resignerar. Deppar. Tycker synd om mig själv. Vilken vekling jag är. Gråter tyst innombords. Musten gick totalt ur helt efter skolministerns såkallade SVAR..(se nästa inlägg)

 

Sam och my love i sommras

 

Jag dränker mig i jobb istället på min långledighet. Satt med boken igår i minst två timmar. Orden bara flödar. Vill berätta så mycket samtidigt som det tynger mig att skriva om det. Kanske inte läge nu, men det är ett arbete jag vill få klart snarast..
Har mailat en massa stressforksare, proffesorer, överläkare  och föreläsare och har fått en del intressanta svar om NPF barnen, skolan och all stress de utsätts för där..Jag fortsatte min jakt på de som kan svara mig. Bara det är ett dektektivarbete..

Ägnar all min lediga tid sen till att jobba med Kyäni (läs gärna min blogg om den www.meuskyani.wordpress.com ) För jobb, det har jag, om jag vill lyckas.. och det vill jag. Sannerligen! Jag vil ha detta som mitt yrke om ett eller två år. På fullaste allvar! Få vara länken ut till andra så de får chansen att må så mycket bättre! Säljare av ett kosttillskott som jag redan sett gjort underbara saker med mina kunder..
Jag råpluggar antioxidanter, mineraler, vitaminer, dess effekt på kroppen och hur bristerna gör oss sjuka. Pysslar om min Kyäni blogg, läser lite till om företaget.. Jag blir sittandes 6-8 timmar under två dagar. Min räddning som får mig att se ljusare på livet..

Jag har så ont i hjärtat igen. Infarkt-ont. Men jag vet vad det är. S T R E S S . Något lär göras i mitt liv och jag är på god väg..tror jag.. Planerna finns och jag skall infria två av dem iallafall. Dom som jag kan påverka själv. Resten, hur det blir med Sam och skolan, livet och politiker på toppnivå som skiter i att engagera sig i hur det blir för honom..ja det står skrivet i stjärnorna nu hur allt detta kommer att sluta..
Jag vill inte att denna  sommar skall ta slut och sommarlovet likaså. Så mycket att ta itu med då..

 

Junior

 

Mamma, vad är meningen med livet. Man lever för att någongång dö och oftast är allt bara så jobbit” Junior har tankar nu som jag stundtals delar. Men mina tankar blir lätt som ett envist tuggummi som fastnat.. Jag deppar ihop och har svårt att komma vidare.. men jag försöker och tror jag kommit en bit på väg.. Men när gajsten falnar är det så lätt att allt annat dras med. Jag funderar på förhållandet.. Sist vi gjorde något på tu man hand var i slutet av April.. När nästa dag för bara oss två blir av har jag ingen aning om när.. Kanske skall vi prövas ännu hårdare? 

Det var du och jag mot världen, så var det då så är det nu” Peter Le Marc

 

 K R A M I S    M A M M A    Z

 

 

Read Full Post »

Older Posts »