Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘För att det skall bli bättre’ Category

IMG_6310[1]

 

Nu har det gått 26 veckor utan anpassad studiegång.
Inte en endaste lektion genomförd. Inte ens tio minuter.
Inskriven i skolan. Inskriven i en klass. Har lagen på sin sida om studier på sina premisser. Men nej. I Fagersta komun bryter man mot dem på NVU skolan.
Lagarna som är till för att följas. För att alla elever skall kunna få lyckas med sina studier. Lyckas med utbildning. Lyckas med jobb. Lyckas få jobb och bli självförsörjande.
Man säger nej därför att 16 åringen inte passar in i mallen. Utgör ett hinder som blir omständligt och kostsamt att ta sig an. Ja, han är välkommen till skolan – om han kan komma till den som alla andra gör. Inte om det skall bli omständligt och kräva anpassningar. Kräva resurser. Kräva kunskaper kring NPF.
Är det inte bättre att han går elektriker utbildningen? Den är mer asperger vänlig säger rektor.
Eh nej, han vill jobba med barn. Gå barn och fritid.
Han blir ifrågasatt om han verkligen fixar det.
Ingen av dem har träffat honom. Ingen har låtit han prova på det. Gett han chansen att lyckas. Därför att man lyssnade inte på från början vilka anpassningar som behövdes. Man har gjort tre anpassningar, när man behövde prova på tio till och lyssnat på både mig som mamma och den kunniga psykolog vi har med oss ifrån habiliteringen.
Tre anpassningar har man provat. Och redan kastat in handduken. Säger att ”nu kan vi inte göra mer”

Ord står mot ord. Såklart. Jag som vårdnadshavare har en syn och skolan en helt annan.
Men. Sonen  gick ut årskurs nio med elva godkända ämnen. Gick till skolan. Fixade den. Tackvare att den var anpassad utefter svårigheterna.
Anmälan är gjord till skolinspektionen, men sånt tar tid. Under tiden hinner veckor gå och ett helt läsår är bara bortkastat på ingenting.

Sonen har fått en praktikplats på en skola att vara med lågstadieelever på gymnastiken, ( som vi dessutom måste skjutsa 10 mil om dagen till och från )
Skolan klappar sig för bröstet och tycker att sonen har en fungerande skolgång nu. Men att han har en praktikplats 3 dagar i veckan nu bottnar ju i att han inte har en fungerande skolgång! Den är en nödlösning för att pojkstackarn skall ha någonting att göra om dagarna! I väntan på att skolan SKA göra rätt!

Hur jag än gör i kampen för en anpassad skola för honom går jag bet.
Vad mer kan jag göra?
Jag har suttit i så många möten med skolan men de trampar vatten och kommer med samma lösningar som inte fungerade i höstas
Jag har haft möten med kommunalrådet och ansvarig politiker i stan. De kan inte uttala sig i enskilda ärenden, kan heller inte lägga sig i dem, men de har fått veta om iallafall hur illa ställt det är med npf anpassningarna på gymnasium.
Har jag tur har jag blivit lyssnad på och förändringar kan komma tidigast i höst med politiska förändringar.

Och jag som så länge trott på parollen ” en skola för alla
Tja, man kan bli lurad fortfarande.

/AnnSophie Öhrn
Mamma till Junior

Read Full Post »

IMG_9236[1].

JAG ÄR ANMÄLD TILL SOC!
Jag är anmäld därför att jag brister i min förmåga att vara förälder att få Junior TILL skolan!!
Anmälare är skolan i Fagersta.
Länge sedan jag blev SÅ kränkt när jag vet att felet är INTE mitt på något sätt! Det är verkligen inte det.

Junior gick hela högstadium TILL skolan.
LYCKADES när han fick göra det på sina premisser i anpassad skolform då han har npf.
Han gick ut med betyg i elva ämnen.
HUR skulle han ha kunnat gått till skola och fixat det om jag brustit i mitt föräldraskap? Men det är ju det jag gör nu när han inte går TILL gymnasiet uppenbarligen.

Nu säger rektor att de gjort allt de kan!
Jo, de har sett till att resurs mött upp honom i aulan – men det är ju en helklass på 30 pers han inte fixar. Inte nu! Det kan mötas upp tusentalsgånger men de är inte den anpassningen han behöver!!
Han behöver göra som Sam gjorde i liknande sits. Börja i liten skala för att sedan växa steg för steg ( och nu går storebror på internat tre år senare )

Skolan säger att de har gett han andra alternativ. Ja, jag har fått hört att han borde bli elektriker istället för att det är en mer aspergeranpassad linje än vad barn och fritid är. MEN det är ju med barn han vill jobba!
Det andra alternativet var att läsa in biologi (!) på grundskolenivå – men det ville han inte alls eftersom han är ju färdig med grundskolan och kommit in på den linje han ville.

Jag har gett så många förslag på hur skolan skulle kunnat agerat kring detta men fått höra -Vi gör inte så. Vi har inte de resurserna, vi har inte de pengarna.

Fortfarande är felet mitt att han inte går till skolan. Fortfarande är felet mitt att han inte läst en enda lektion på denna termin.

Detta inlägg är offentligt och ni får dela det vidare så att folk får upp ögonen vad som pågår kring dessa barn och hur vi föräldrar tillåts gå sönder och trampas på i kampen.

Allt för att förmå skolan att följa en lag som alla elever har rätt att ta del av.

Läs gärna de debattinlägg jag skrev för Kung Över Livet förlitesedan på SVT Debatt om just detta. Högaktuellt för SÅ många dessvärre!
Ni hittar det här HÄR

/tack

Read Full Post »

IMG_3524[1]
.
Minns du alla gånger när jag sade att det blir bättre?
Att vi bara skulle ha ett möte först med skolan.
Jag minns kramarna av lättnad. När de blåaste ögon jag vet glimmade till igen. Väcktes till liv. Fick nytt hopp.
Bara mötet blev av. Sen så skulle så mycket bli bättre. Framgång ta mer plats än fall.
Vi lovade det fler gånger än jag minns.
Möte på möte. Nya löften nya hopp. Men det blev aldrig som vi sade på de där mötena. Framgångarna uteblev och du misslyckades allt mer med skolgången.
Tappade tron på vuxenvärlden. Gav den inte längre någon respekt alls. Varför skulle du? Alla vuxna bara svek dig.

Du föll och föll jävligt hårt. Fick betala ett högt pris för skolans oförmåga att göra rätt. Jag var den som såg alla blåmärkena som ingen annan fick se, de som satt i själen.

Men.
De fanns de som trots alla bakslag lyssnat. Agerat. Vände dåligt till bra.
Och du fick lyckas med högstadiet. Fick lyckas utmed dina egna premisser och förmåga. Fick ta plats, fick ta resurser, fick lyckas, fick kosta pengar.
I tre år höll man den kursen.
Tills det var dags för ny skola. Ny rektor. Ny ledning.

Gymnasiet.
Där du skulle göra omstart. Behövde vissa anpassningar för att få det att fungera.
Men de uteblev när vi bad om dem.
Nu står vi här igen. Med misslyckandet som enda sällskapet och företrädare av skolan.I nio veckor har du varit hemma nu.
Det känns igen. Sitsen. När skolan inte vill göra rätt fast de kan. Fast de behöver.
När vi haft möten på möten som inte leder någon vart därför att man inte lyssnat in vad behovet är.

Idag pratade jag i radion om det.
Galenskapen.
Det som lagen säger att han skall ha, men som skolan säger nej till.

Här är korta klippet på 0.57 min som ligger ute
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=6545745Vill ni lyssna på hela på ca 5 minuter går ni in här under 14:59 programmet

och lyssnar ca 6-7min in i klippet för att höra hela inslaget.

.
Älskade vän. Älskade son.
Ge inte upp drömmarna för det här. Det är inte ditt fel fast det är du som straffas ut för det nu.
De kommer att göra rätt den här gången.

Den här gången har jag inte fel.

/Mamma Z

Read Full Post »

20130917-172317.jpg.
Tyst så tyst.
Ett svar som vilar i luften. Finns det ens hos de som fått frågan?
En vecka har gått, två frågor ställda.
Vad har ni gjort hittills och vad kommer ni att göra nu?
Tystnad.
Under tiden hinner träden fälla flera löv. Under tiden hinner dagar gå. Nöter och skaver. Vi tar oss inte framåt.
Vi står och väntar på svaren hos de som inte är villiga att ge mig dem.

Varför inte se bakåt och se hur man lyckades då? Fråga de andra hur de gjorde! Under tre år fungerade det i skolan för Junior.
Vill de se bakåt? Så att vi nu kan se framåt? Därmed inte sagt att upplägget för alltid måste se ut på ett visst sätt. Men se att det går att förändra utmed resans gång. Att förutsättningarna kan bli andra än vad det är nu.
Men då kan vi inte leva i tystnad.
Det behöver ske saker och ske nu.

”Nej så gör vi inte här”
”Gymnasiestudier ställer helt andra krav än grundskola”
” Nej, måste vi anpassa så här pass mycket – SKA han verkligen gå den här linjen då?”

Ingen har träffat Junior.
Inte någon.
Ändå har de bestämt sig.
Man har gjort allt det man kan sägs det. Tömt alla möjligheter. Sonderat terrängen och utnyttjat varenda vrå.

På hans skrivbord ligger matteboken orörd. Gymnasiematte. Boken han fick hem bara för att jag kontaktade matteläraren själv och bad att han skulle få komma igång.
I början av allt fick jag honom att räkna 40 min matte på egenhand. Men mer än så blev det inte.
Han fick inte egentid med sin mattelärare så att han kunde komma igång med matten. Komma vidare. Känna att han faktiskt gick i skolan fast på ett anat sätt. Men ändå.
Att bli sedd. Bli bekräftad. Få fortsätta att växa. Utmanas i sina svårigheter så han bit för bit kunde lämna de bakom sig.

På måndag morgon kommer en artikel i vår lokaltidning om detta. Hur många som bryr sig vet jag inte, men det kommer ut iallafall om hur det är. Sen vet jag inte om man lyssnar på skolan som säger att de gjort allt de kan eller om man lyssnar på mamman som åter igen ger sig ut offentligt med bild och namn.
Som ger frustrationen ännu ett ansikte. Som berättar sanningen som så många av oss lever med men få vill prata så högt om det som jag.

Tick-tack.
Tiden går.
Och den verkar ha fryst till is

/Mamma Z

 

Read Full Post »

img_3815.
Skogsbranden 2014 som härjade i vår kommun. Sveriges största i modern tid.
Och ur askan kom så blomsterängar som var helt magnifika. Nya grödor grodde. Nytt liv.
Rötter som överlevt och sökte sig till ljuset och nya grenar började växa försiktigt
( Bilden har Sam tagit i somras på mig i brandområdet )

Är det så det blir för oss nu?
Att ur askan kliver vi sotiga och svedda. Men vi tar oss vidare på något vis. Växer på nytt.

Skolan lyssnar förhoppningsvis och gör om och gör rätt. För de har ju lyckats med det tidigare med Junior under annan ledning visserligen. Om de med ansvaret nu bara tar till sig ett vinnande koncept så kommer det ju att bli bra!
Sam har sina studieplaner på annan ort och vi väntar nu på en lösning där med, men där kommer det att finnas en fungerande skolgång att vänta till skillnad mot Junior nu.

/Mamma Z

Read Full Post »

IMG_6310[1].
Det står still.
Hela maskineriet.
Jag har försökt få fatt i chefen för skolan utan framgång nu i en veckas tid. Får ingen återkoppling. Får inte veta hur man tänker nu.
Vad skall jag säga till Junior?
– De skiter i dig nu. Fullständigt. ( Förutom ena rektorn som verkligen ville göra det lilla han kunde, men är långt ifrån den lösning som måste till )

Kan junior få skadestånd för varje förlorad dag nu? Snart 40 skoldagar.
Skolan lär ju inte få något straff för hur de har hanterat det här.
Straffet får min yngsta son ta just nu.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

img_7543.
Nej.
Ingen skola idag heller. Och lär inte bli någon heller om inte jag lägger mig i.
Junior sover till tolv. So What? Vad har han att vakna till? Alla dagar har sett likadana ut i 35 skoldagar nu.Jag gör det jag förmår för att få schyssta dagar, men det är inget en mamma skall behöva göra för sin 16 åring som VILLE gå till skolan.

Jag har bokat nytt möte med skolan. Vi skojar om att jag borde ha klippkort vid det här laget.
Nyckelpersonen kan inte komma men jag vet hur denne skall konfronteras. Jag vet vad jag kan kräva.
Får lite redskap på mötet hur jag skall tänka och agera. Och rektor nr 1 av 2 gör det han kan och det är en sådan bakavig nödlösning men någon annan finns inte på kartan just nu. Hellre det här än ingenting. Tomrummet som bara tär och som inte leder någonting åt rätt håll alls.

Fan att vi skall behöva ha det så.
Fan att Junior skall behöva utstå förnedringen med att inte vara välkommen.

/Mamma Z

Read Full Post »

20131123-234404.jpg.
Vem skall jag tro på? Och vem skall jag prata med före den andre? Och om den inte kan göra något, vart vänder jag mig då? För den hänvisar mig till tredjepart som säger
– Nää det här skall lyftas hos part fyra ( som i sin tur pekar nedåt i ledet och att det är part ett )

Jag står ensam som mamma med ett barn som inte har ett gymnasium att gå till idag. Som inte är välkommen dit att få prestera på sina premisser.
Har inte fått gå på 8 veckor nu.
TILLTRÄDE FÖRBJUDET.
Vems är huvudansvaret?
Kommunalrådet i Fagersta? Politikerna för NVU ( gymnasieskolan ) Chefen och samtliga rektorer för skolan? Då är jag uppe i tio personer. Är ALLA dessa lika mycket involverade?
Jag blir vimmelkantig som efter en åktur med en virvelvind som pågått i evigheter. Och jag känner mig lika vilsen som Alice i Underlandet.

Undrar stilla varför jag i egenskap av mamma skall ens behöva driva en sån här fråga som ordförande för politikerna inte ens kände till att det fanns ett behov kring.
Jag som borde ha mitt fokus ligga på en helt annan front än det här.

Det är en jättefråga jag kickat igång.
Vi pratar skolform för flera miljoner som idag inte finns i Fagersta Kommun för gymnasie elever med särskilda behov.
Just nu finns ingenting för de som har störst behov av det. Och det värsta är nog att INGEN återkopplat till Junior och visat att de finns. Att de bryr sig.
Han är van sedan tidigare över skolan som svek. Och nu gör de samma misstag en gång till och motivationen inför studierna avtar allt mer.

Jag tillåts inte bara vara mamma.
Jag har rustningen på mig och gett mig ut i en fajt som inte ens borde behöva finnas. Något så basalt och grundläggande har man inte tänkt på i något led verkar det som.

Krigaren som redan blivit skadad.
Jag haltar mig fram, men just nu finns fortfarande inget alternativ.
Inte med det jag hitills stött på i svar och diskussioner kring barn som mina.

Det finns bara att vinna på spelplanen som gäller

/Mamma Z

Read Full Post »

IMG_7577[1].
Sist i kön.
Bortglömd.
Bortprioriterad.
Svensk skola tillhör inte honom just nu. Han har tillträde förbjudet dit.

Jag har väntat i 14 dagar på att få svar hur de ansvariga för Juniors utbildning tänker.
Sammanlagt har han nu väntat i 7 veckor på i princip ingenting.
Fortfarande hade jag inte fått ett svar på någonting när dagen grydde idag och då brann jag av ordentligt.
Vad ÄR det här? Landet Sverige?
Det jag fick till svar var ett bra svar från den första som återkopplade och förstod allvaret i detta, tills jag fick svar ifrån näste man som står som väldigt ansvarig i denna fråga.
Va? Kunde man säga och resonera såsom jag förstod det? Jag ringde till skolinspektionen och fick prata med en himmelens trevlig kille som blev lika chockad som mig över både utlåtande och resonemang.

Idag har jag verkligen känt av stressen i kroppen rent fysiskt. Blev riktigt sjuk igen av det jag blev utsatt för och var tvungen att driva igenom.
Men den galenskap jag blir utsatt för nu, eller rättare sagt sonen, fick nog hela Fagersta att skaka ett tag idag då jag väl tog ton. Och då går det inte att spara på krutet..Ful fart framåt med all kraft!

Så sjukt att jag skall behöva strida för något så basalt som en skolgång fast på premisser som passar sonen just nu.

Och idag drog jag verkligen fram pansarvagnen.

Read Full Post »

IMG_8494[1].

Jag trodde alla skulle följa lagen.
Men inte om man har ansvar för en skola på gymnasiet. Nej då kan man bryta mot lagen och låssas oskyldig.
Säga ”sorry men viiiiiii kan iiiiiiiinte hjälpa, viiiiiii har iiiiiiiinte de resurserna” och titta åt ett annat håll. Inte bry sig för frågan ägs av någon annan som skyller på någon annan i sin tur.

Junior får inte den skola som Svensk lag säger att han skall ha. På gymnasiet verkar nya direktiv gälla. Antingen går du i stor klass med 30 andra eller så blir du hemma.
PUNKT.
Han har varit hemma i sex veckor nu. Tappat stinget och suget. Skiter i skolan.
Det finns vissa anpassningar som jag kräver, som Hab står bakom och som är rimliga för att få detta att funka. Med Sam som stark förebild om hur det kan gå och bli om man tänker rätt och gör rätt så blir det så jävla bra i slutänden.
Junior har inte ens fått chansen.

Ett ord jag vill framhäva av är FRAMTIDSINVESTERA. Och jag vill stå och skrika mig hes på torget tills varenda en tagit till sig det vad det innebär!!

Nu har kommunen tagit honom upp på toppen efter framgångarna hos resurs gruppen han gått på och han gick ut grundskolan med 11 godkända betyg. Och nu puttas han utför stupet inför gymnasiet och i princip säger vi ”lycka till” och det är allt vi gör. Inga anpassningar överlag som han måste ha, finns.

Idag brann jag av.
Anmälan till skolinspektionen inskickad.
Imorgon kontaktar jag media.
Nu får det bara vara nog. Varför skall jag bråka och tjafsa och agera polis för att kommunen väljer att bryta mot lagen? Och jag har mailat tio stycken som alla är ansvariga för sonens utbildning. Inte en enda har svarat mig.

Jag trodde jag var härdad efter åtta år av kamp för mina barn fram och tillbaka.
Men jag blir lika heligt förbannad igen.

/Mamma Z

 

 

 

Read Full Post »

20140712-235342.jpg

Vi önskade det lila livet välkommen till världen. Vi gjorde allt vi kunde för att älska det. Skydda det. Vårt barn. Vår lycka.
Åren gick och liten blev större. Vi fick veta att barnet hade adhd, add, asperger eller autism. Kanske en blandning av fler diagnoser.
Vi fortsatte att älska. Fortsatte att stötta när hinder började uppenbaras. När de skulle övervinnas.
Det började bli oroligt på många fronter. Den lilla fick inte rätt hjälp och stöd i skolan och tilläts att misslyckas och göra det fler gånger än vad det fanns dagar på ett år. Det var mycket som började bli jobbigt. Livet överlag med dess motgångar. Känslan av utanförskap och inte passa in. Att sakna en framtid och tro på sig själv att allt var möjligt.

Den lilla klev in i puberteten och det var då många av oss föräldrar rasade om vi inte gjort det innan.
Vi orkade inte mer när den vi älskade mest på denna jord mådde så dåligt att vi själva knappt orkade andas tillslut. När månader av psykisk ohälsa gjort sina avtryck hos ungdomen. Kanske år. När vi parallellt med det hade kampen mot skola och kommun att tampas emot. Vi som blev många gånger ifrågasatta. Vi gjorde inte rätt med våra barn fick vi höra, felet att så mycket annat felade var säkert vårt också.
Mitt i allt fanns ett barn att rädda livet på bokstavligen. Förmå det att vilja leva. Att orka. Att orka ta sig igenom en dag. Kanske orka ta sig igenom timmar när stormen var som värst.

Vi är många föräldrar som dansat till Djävulsdansen som SVT nu uppmärksammar. När vi är den som står barnet närmast och bara ser på hur livsgnistan försvinner ur blicken. När vi samtidigt är den som skall förmå dem till att leva. Att läka. Att lyfta blicken och se att en dag så vänder allt. Livet tillhör dem med.
Vi som är anhöriga och livräddare på samma gång. Vi faller vi med tillslut. Blir vi inte fysiskt sjuk så blir vi det psykiskt. Psykisk ohälsa drabbar oss med fast i en annan form än hos våra barn.

Det finns massor av insatser som behöver till för att stävja detta, för att förhindra förfallet hos en ung människa och på sikt även dennes föräldrar.
Vi existerar i högsta grad, men så sällan vi får komma till tals, komma fram i ljuset och berätta för er andra om hur det är. Varför det är som det är.
Okunskapen är stor på många håll och det är därför vi hamnat där vi är idag.

Tillsammans kan vi förändra, men vägen dit är lång tills vi når en punkt som känns okej.

Texten är baserad på egna upplever och det jag har fått höra av andra föräldrar. Jag ger den röst nu på bloggen för att vi finns. Och gör det i tusentals.

/Mamma Z

.

Read Full Post »

20151110-222044.jpg
.
Vi tror vi känner varandra efter ett tag. Några år. När band har knutits. Tillit har getts. Vi växer samman, inflätade i varandras liv. Rider genom storm och solskensdagar. Finns där för varandra. Alltid. Vill ha det så. Nära.
Så kommer det smygande. Glappet. Gapet. Känslan i magen. Vi utvecklas åt olika håll. Får andra värderingar. Den ena kanske växer och växer för fort. Växer fel i den andres ögon. Växer och blir till någon andra inte vill kännas vid. Eller någon man blir avundsjuk på. Tar avstånd ifrån.
Helt plötsligt upplevs ensamheten i tvåsamheten. Man snuddar invid den och känner den. Likt en iskall hand vi inte vill hålla.

Vad är det som gör att det drabbar mig i omgångar. På olika plan i olika relationer och konstellationer. Är det för att jag behöver gå vidare hela tiden? Tacka för de band som en gång knöt oss samman och det som tiden gav? Eller finns jag till för att andra skall lära sig något utav det? Att det finns en lära för andra att ta till sig på min bekostnad? Jag har ingen aning.
Men ingår kriterier som att såra då? Placera ut knivhugg i hjärtat och vrida om utan att vända sig om och se vad som hände?

Det är tur att livet innehåller hela paletten. Alla färger. Att de finns de som stannar kvar. Nära intill. Finns där för mig. Som inte backar, sviker utan stöttar i allt som berör min färd på livets vatten. Att de tillkommer nya relationer som tillför det ett liv borde innehålla.
Som ger energi och glädje. Och att jag öppnar upp och bjuder in. Tillåter det utan rädsla för ännu ett nederlag i slutänden efter några år. Tio. Tjugo.
Hur ska vi annars våga leva?

Just nu känns det. Svider. Tårar som rinner. Sveket. Glappet.
Kanske är det det som kallas för att leva? Så att man verkligen kan uppskatta tvåsamheten när den verkligen är optimal och friktionsfri? Inse dess värde och dess ynnest ?

Kram alla!
Inatt blev jag både djup och öppen.,

Read Full Post »

20150926-070307.jpg

Vi har levt med hotet. Om LVU. Om att samhället kunnat ta Sam ifrån oss för att han inte fixade skolan. Att gå dit. Att vi som föräldrar var oförmögna att få han till skolan. Vi som brast och var den felande länken.
Nu förstod vår handläggare på soc problemet och vart det låg. Men ett nytt lagförslag ligger och ruvar och kan gå igenom. Om skolan säger att man gjort allt så kan soc gå på den linjen. Lita på dem.
Vi vet idag att skolan inte gör allt fast man hävdar det.

Nu har jag tillsammans med Lena. Carina, Jeanette, Maja och Bengt i Kung Över Livet skrivit en debattartikel på http://www.svtopinion.se som sprids på Facebook. På mindre än 2 dygn är den länkad över 3000 gånger.

Läs den gärna och sprid den vidare.
Fler måste veta vad som är på gång.
Så att man i en framtid inte har lagen på sin sida och kan ta barn som mina ifrån oss på fel grunder.

Kram Z

Read Full Post »

20150919-170310.jpg
.
Nu nu nu får jag berätta om det jag vetat om ett tag. Äntligen!
Vi gör det igen!
En till galakväll med Kung Över Livet! Vi blir på Oscars Teatern 24 april nästa år. Skriv upp det i agendan redan nu och planera för att komma!
För barn som mina, för andras barn och för framtidens barn. För att förmå dem bli de kungar över sina liv de föddes till att vara!

* 40% går till stiftelsen C2C4 autism som Måns Möller var med och drog igång. Så att barn och unga med adhd,Asperger och autism ska få idrotta på sina premisser!

* 40 % går till Kung Över Livets egna insamling hos Hjärnfonden och forskningen på hjärnan och dessa diagnoser

* 20 % går till Kung Över Livet

Ni kommer väl?
Kramar Z

Read Full Post »

20150916-205037.jpg
.
Det spritter i hela mig mellan vågorna som kastar omkull mig bitvis. När kampen för ens barn inte är över. Ändå gör jag det bästa jag kan av situationen. Den andra försatt mig i. Och det jag får vara delaktig i gör att varenda cell i min kropp nu befinner sig i rent glädjerus. Det gäller att göra det man kan. Och våga se möjligheterna.

På Fredag får ni veta då Kung Över Livet släpper nyheten. Och ni kommer att greppa min euforiska känsla.
Hoppas ni blir lika glada som jag

Kram Z

Read Full Post »

20150909-075230.jpg
.
När vi hade alla tusen möten kring Sam under högstadiet. När jag hävdade fler lektioner hemma så att han skulle gå ut med fler betyg än ett fick jag till svar ”Det där kan han ta ifatt sen”
Jag var rädd då att det skulle bli förmåga ämnen för han att jobba ifatt. Att komma ikapp. Ett berg så stort att komma över att man istället skiter i det.
Tänk om han fått gått ut nian med fler betyg än ett. Om han hade fått den chansen.
Tänk så mycket lättare det varit nu. Nu skall 7 ämnen läsas in till nästa sommar.

Schemat är inte anpassat efter hans behov.Tider som inte passar med hur han funkar nu. När nätterna är svåra och tröttheten tar överhanden på morgonen och första lektionen som funkar för han är runt halv elva. Då har han redan missat två.
Skolan har hundratals med elever och kan inte anpassa. Nej vi vet. Men att ha en anpassad skolundervisning och särskilt stöd som skollagen säger. Hur implementeras den?

Jag kallade till nytt skolmöte igår. Bad dem tänka ett varv till hur man ska förmå skolan att stötta upp rätt.
Utan grundskolebetyg kommer han inget längre i det han vill.
Komma vidare i livet.

Kram och tack att ni stannar kvar och läser även om jag skriver allt mer sällan.

/Z

Read Full Post »

20150821-134955.jpg

.
Mina fina läsare. Som ni fått stått tillbaka när jag inte skriver till er. Men jag är mer aktiv än någonsin. Fast det syns inte här utan i andra forum. På andra planhalvor. Och kommer att ge utdelning, är så övertygad. Men kan inte säga mer än så. Och att det rör föreningen Kung Över Livet till stor del så klart. Ni kommer att få veta. Och för er som vill kan följa Kungen på Instagram under namnet kungoverlivet. Där och i gruppen på Facebook får ni senaste nytt. Och hela jag bara är SÅ tacksam för de som varit med mig från start och fortfarande tror på det vi drog igång. Så tacksam för de som kommer till utmed vägen. Och så tacksam för vad detta kommer att innebära för barn som mina i en framtid.

Bifogar en vilsam bild ifrån min balkong här om morgonen.
Stor kram till er alla!

/Z

Read Full Post »

20150710-003342.jpg

När natten kommer kommer så mycket annat på köpet.
Tankar. Både trevliga och mindre trevliga. Funderingar växer sig större. Känns ännu jobbigare. Känns klarare. Påtagligare. Ljuset kommer tidigt. Allt jobbigare att sova då. Sova? Varfördå? När man vaknar upp till samma liv man somnade ifrån.
Livet man stundom hatar. Tristessen. Enformigheten och instängdheten.
När ett dygn känns som två. Evigheten.
Väntan och väntan. På att det ska bli bättre. Att det ska vända rejält och att det ska kännas.
Förändringen. Som att känna skillnad på varmt och kallt. Se den som svart och vitt.
Behövs nytt syre. Nya infallsvinklar.

Nu.

Kram alla fina läsare/Z

Read Full Post »

20150630-120905.jpg
.
Tacksam över de 2 intensiva dagar som blev i Almedalen där på Hamngatan. Tacksam för alla ministermöten jag fick till i intensiva korta samtal och ibland knappt det då de var på språng. Men alla fick veta om oss och varför vi var där. Planterade ett frö.

Tacksam för de samtal vi fått i timtal av besökare och andra aktörer. Ett genuint intresse för det vi dragit igång med Kung Över Livet finns. Sådan respons. Och vilka kontakter som knyts.

Hade gladeligen stannat de 3 dagar som var kvar på kungens vistelse men livet hemma gick inte ihop utan jag behövdes där.

Åkte ifrån Almedalen med blandade känslor. Grät en skvätt på balkongen i min ensamhet när jag kom hem av olika orsaker. En av dem var besvikelsen. Faktiskt. Att bli bjuden på en trerätters middag men bara få förrätten. Aptitretaren.
Stolt över de Kungamammor med ungdomar som blev kvar och jobbar hårt i den efterlängtade värmen. Stolt för vad de gör och ger järnet.
Allt för våra barn och unga skall förbli de kungar över sina liv de föddes till att vara ❤👑

Jag fick till två möten med mitt eviga blå på den minimala egentid som blev. Tog bilen de 20 minutrarna från vår stuga till Slite och fann ensamheten och platsen där hav möter land ena kvällen.
.

20150702-100934.jpg
.
För er som vill veta mer vad som berörde Kung Över Livet i Almedalen kan gärna leta upp oss på Instagram då vi heter kungoverlivet. Där finns massor av bilder ifrån dessa intensiva dagar.

Kram på er alla ❤👑

Read Full Post »

20150610-234657.jpg
.
Min första semesterdag. Älskar att ha semester tidigt när nätterna är långa och ljusa. När havet av lupinerna uppenbaras och jag får pyssla i trädgården. När jag vet att denna underbara årstid stundar ett bra tag till. Men mycket egentid blir det inte.
Båda killarna går sista skoldagen i morgon. 10 veckor att fylla med vettigt innehåll. Från det man vaknar till det man skall sova. Tuff utmaning.

Ikväll var de och badade i det kalla vattnet. Nattbad med en vacker palett på himlen.
”Just nu är en lycklig stund”

En dag i taget. Såsom vi lärt oss att göra på olika premisser.

Kram alla fina!

Read Full Post »

Older Posts »