Alla elever är inte välkomna till skolan

 

Nu har det gått 26 veckor utan anpassad studiegång.
Inte en endaste lektion genomförd. Inte ens tio minuter.
Inskriven i skolan. Inskriven i en klass. Har lagen på sin sida om studier på sina premisser. Men nej. I Fagersta komun bryter man mot dem på NVU skolan.
Lagarna som är till för att följas. För att alla elever skall kunna få lyckas med sina studier. Lyckas med utbildning. Lyckas med jobb. Lyckas få jobb och bli självförsörjande.
Man säger nej därför att 16 åringen inte passar in i mallen. Utgör ett hinder som blir omständligt och kostsamt att ta sig an. Ja, han är välkommen till skolan – om han kan komma till den som alla andra gör. Inte om det skall bli omständligt och kräva anpassningar. Kräva resurser. Kräva kunskaper kring NPF.
Är det inte bättre att han går elektriker utbildningen? Den är mer asperger vänlig säger rektor.
Eh nej, han vill jobba med barn. Gå barn och fritid.
Han blir ifrågasatt om han verkligen fixar det.
Ingen av dem har träffat honom. Ingen har låtit han prova på det. Gett han chansen att lyckas. Därför att man lyssnade inte på från början vilka anpassningar som behövdes. Man har gjort tre anpassningar, när man behövde prova på tio till och lyssnat på både mig som mamma och den kunniga psykolog vi har med oss ifrån habiliteringen.
Tre anpassningar har man provat. Och redan kastat in handduken. Säger att ”nu kan vi inte göra mer”

Ord står mot ord. Såklart. Jag som vårdnadshavare har en syn och skolan en helt annan.
Men. Sonen  gick ut årskurs nio med elva godkända ämnen. Gick till skolan. Fixade den. Tackvare att den var anpassad utefter svårigheterna.
Anmälan är gjord till skolinspektionen, men sånt tar tid. Under tiden hinner veckor gå och ett helt läsår är bara bortkastat på ingenting.

Sonen har fått en praktikplats på en skola att vara med lågstadieelever på gymnastiken, ( som vi dessutom måste skjutsa 10 mil om dagen till och från )
Skolan klappar sig för bröstet och tycker att sonen har en fungerande skolgång nu. Men att han har en praktikplats 3 dagar i veckan nu bottnar ju i att han inte har en fungerande skolgång! Den är en nödlösning för att pojkstackarn skall ha någonting att göra om dagarna! I väntan på att skolan SKA göra rätt!

Hur jag än gör i kampen för en anpassad skola för honom går jag bet.
Vad mer kan jag göra?
Jag har suttit i så många möten med skolan men de trampar vatten och kommer med samma lösningar som inte fungerade i höstas
Jag har haft möten med kommunalrådet och ansvarig politiker i stan. De kan inte uttala sig i enskilda ärenden, kan heller inte lägga sig i dem, men de har fått veta om iallafall hur illa ställt det är med npf anpassningarna på gymnasium.
Har jag tur har jag blivit lyssnad på och förändringar kan komma tidigast i höst med politiska förändringar.

Och jag som så länge trott på parollen ” en skola för alla”
Tja, man kan bli lurad fortfarande.

/AnnSophie Öhrn
Mamma till Junior

Annons

Read Full Post »

Vill de se bakåt så vi kan komma framåt?

.
Tyst så tyst.
Ett svar som vilar i luften. Finns det ens hos de som fått frågan?
En vecka har gått, två frågor ställda.
Vad har ni gjort hittills och vad kommer ni att göra nu?
Tystnad.
Under tiden hinner träden fälla flera löv. Under tiden hinner dagar gå. Nöter och skaver. Vi tar oss inte framåt.
Vi står och väntar på svaren hos de som inte är villiga att ge mig dem.

Varför inte se bakåt och se hur man lyckades då? Fråga de andra hur de gjorde! Under tre år fungerade det i skolan för Junior.
Vill de se bakåt? Så att vi nu kan se framåt? Därmed inte sagt att upplägget för alltid måste se ut på ett visst sätt. Men se att det går att förändra utmed resans gång. Att förutsättningarna kan bli andra än vad det är nu.
Men då kan vi inte leva i tystnad.
Det behöver ske saker och ske nu.

”Nej så gör vi inte här”
”Gymnasiestudier ställer helt andra krav än grundskola”
” Nej, måste vi anpassa så här pass mycket – SKA han verkligen gå den här linjen då?”

Ingen har träffat Junior.
Inte någon.
Ändå har de bestämt sig.
Man har gjort allt det man kan sägs det. Tömt alla möjligheter. Sonderat terrängen och utnyttjat varenda vrå.

På hans skrivbord ligger matteboken orörd. Gymnasiematte. Boken han fick hem bara för att jag kontaktade matteläraren själv och bad att han skulle få komma igång.
I början av allt fick jag honom att räkna 40 min matte på egenhand. Men mer än så blev det inte.
Han fick inte egentid med sin mattelärare så att han kunde komma igång med matten. Komma vidare. Känna att han faktiskt gick i skolan fast på ett anat sätt. Men ändå.
Att bli sedd. Bli bekräftad. Få fortsätta att växa. Utmanas i sina svårigheter så han bit för bit kunde lämna de bakom sig.

På måndag morgon kommer en artikel i vår lokaltidning om detta. Hur många som bryr sig vet jag inte, men det kommer ut iallafall om hur det är. Sen vet jag inte om man lyssnar på skolan som säger att de gjort allt de kan eller om man lyssnar på mamman som åter igen ger sig ut offentligt med bild och namn.
Som ger frustrationen ännu ett ansikte. Som berättar sanningen som så många av oss lever med men få vill prata så högt om det som jag.

Tick-tack.
Tiden går.
Och den verkar ha fryst till is

/Mamma Z

 

Read Full Post »

Snart skall vi lämna denna eld och aska

.
Skogsbranden 2014 som härjade i vår kommun. Sveriges största i modern tid.
Och ur askan kom så blomsterängar som var helt magnifika. Nya grödor grodde. Nytt liv.
Rötter som överlevt och sökte sig till ljuset och nya grenar började växa försiktigt
( Bilden har Sam tagit i somras på mig i brandområdet )

Är det så det blir för oss nu?
Att ur askan kliver vi sotiga och svedda. Men vi tar oss vidare på något vis. Växer på nytt.

Skolan lyssnar förhoppningsvis och gör om och gör rätt. För de har ju lyckats med det tidigare med Junior under annan ledning visserligen. Om de med ansvaret nu bara tar till sig ett vinnande koncept så kommer det ju att bli bra!
Sam har sina studieplaner på annan ort och vi väntar nu på en lösning där med, men där kommer det att finnas en fungerande skolgång att vänta till skillnad mot Junior nu.

/Mamma Z

Read Full Post »

Hemma skoldag 39

.
Tystnaden är nog värst.
Det är som om han inte finns.
Ingen som återkopplar ifrån skolan och frågar hur denna elev mår av allt detta. Ingen som talar om för honom hur man skall göra så att han får lyckas på sina premisser.
Idag är han hemma skoldag nr 39

Jag och skolan tycker inte lika. De tycker att de gjort allt och jag hävdar att de kan göra så mycket mer.
Skolinspektionen får bli den domare som avgör vem av oss som har rätt.
Det kan ta upp till 4 månader
Under tiden.
Ja under tiden får han bara gå här hemma och inte komma ett steg framåt i rätt riktning.

Vet ni.
Just nu säger vi alla åt honom
– Vi skiter fullständigt i dig
Det är exakt den känslan vi förmedlar till honom just nu.

/Mamma Z

Read Full Post »

I väntrummet till en fungerande skola kan vi bli sittandes hur länge som helst

.
Det står still.
Hela maskineriet.
Jag har försökt få fatt i chefen för skolan utan framgång nu i en veckas tid. Får ingen återkoppling. Får inte veta hur man tänker nu.
Vad skall jag säga till Junior?
– De skiter i dig nu. Fullständigt. ( Förutom ena rektorn som verkligen ville göra det lilla han kunde, men är långt ifrån den lösning som måste till )

Kan junior få skadestånd för varje förlorad dag nu? Snart 40 skoldagar.
Skolan lär ju inte få något straff för hur de har hanterat det här.
Straffet får min yngsta son ta just nu.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

Hemma i sju veckor utan att få komma till skolan. Del 7

.
Nej.
Ingen skola idag heller. Och lär inte bli någon heller om inte jag lägger mig i.
Junior sover till tolv. So What? Vad har han att vakna till? Alla dagar har sett likadana ut i 35 skoldagar nu.Jag gör det jag förmår för att få schyssta dagar, men det är inget en mamma skall behöva göra för sin 16 åring som VILLE gå till skolan.

Jag har bokat nytt möte med skolan. Vi skojar om att jag borde ha klippkort vid det här laget.
Nyckelpersonen kan inte komma men jag vet hur denne skall konfronteras. Jag vet vad jag kan kräva.
Får lite redskap på mötet hur jag skall tänka och agera. Och rektor nr 1 av 2 gör det han kan och det är en sådan bakavig nödlösning men någon annan finns inte på kartan just nu. Hellre det här än ingenting. Tomrummet som bara tär och som inte leder någonting åt rätt håll alls.

Fan att vi skall behöva ha det så.
Fan att Junior skall behöva utstå förnedringen med att inte vara välkommen.

/Mamma Z

Read Full Post »

Att göra jobbet som inte är mitt

.
Vem skall jag tro på? Och vem skall jag prata med före den andre? Och om den inte kan göra något, vart vänder jag mig då? För den hänvisar mig till tredjepart som säger
– Nää det här skall lyftas hos part fyra ( som i sin tur pekar nedåt i ledet och att det är part ett )

Jag står ensam som mamma med ett barn som inte har ett gymnasium att gå till idag. Som inte är välkommen dit att få prestera på sina premisser.
Har inte fått gå på 8 veckor nu.
TILLTRÄDE FÖRBJUDET.
Vems är huvudansvaret?
Kommunalrådet i Fagersta? Politikerna för NVU ( gymnasieskolan ) Chefen och samtliga rektorer för skolan? Då är jag uppe i tio personer. Är ALLA dessa lika mycket involverade?
Jag blir vimmelkantig som efter en åktur med en virvelvind som pågått i evigheter. Och jag känner mig lika vilsen som Alice i Underlandet.

Undrar stilla varför jag i egenskap av mamma skall ens behöva driva en sån här fråga som ordförande för politikerna inte ens kände till att det fanns ett behov kring.
Jag som borde ha mitt fokus ligga på en helt annan front än det här.

Det är en jättefråga jag kickat igång.
Vi pratar skolform för flera miljoner som idag inte finns i Fagersta Kommun för gymnasie elever med särskilda behov.
Just nu finns ingenting för de som har störst behov av det. Och det värsta är nog att INGEN återkopplat till Junior och visat att de finns. Att de bryr sig.
Han är van sedan tidigare över skolan som svek. Och nu gör de samma misstag en gång till och motivationen inför studierna avtar allt mer.

Jag tillåts inte bara vara mamma.
Jag har rustningen på mig och gett mig ut i en fajt som inte ens borde behöva finnas. Något så basalt och grundläggande har man inte tänkt på i något led verkar det som.

Krigaren som redan blivit skadad.
Jag haltar mig fram, men just nu finns fortfarande inget alternativ.
Inte med det jag hitills stött på i svar och diskussioner kring barn som mina.

Det finns bara att vinna på spelplanen som gäller

/Mamma Z

Read Full Post »

Vart läker jag?

Ut och fota med min och Sams nya kamera.Dagarna är som gjorda för det nu.
Fånga färgerna. Gult och koppar. Den blåa evigheten ovanför mig. Andas. Fokusera på det goda.
Det blir som mindfulness. Kopplar av alla måsten och krav som jag bär på helt själv. Genom kameralinsen så glömmer jag allt för ett tag. Lägger fokus på annat.
Just nu är ryggsäcken för tung att bära på ensam, men det är det val jag har och de förutsättningar som finns.
För att orka framåt med den på ryggen måste jag hitta andningshålen.

Jag verkar ha fått fart på samtliga nyckelpersoner nu när det gäller Juniors uteblivna skolgång.
Nu återstår bara att se hur snabbfotade de är.

Under tiden skall jag bara försöka överleva varje dag utan att bli sjukare av det här.
Stress är ett jäva dilemma som kan göra en galet sjuk. Det är tredje riskfaktorn vid hjärt och kärlsjukdomar. Bara en sån sak. Och mitt jobb som undersköterska på sjukhuset har jag massor av dem, hjärtpatienter och vet vad kan stå på spel.
Är sjukskriven 50% nu.
Jag vet varken ut eller in vart jag läker bäst någonstans. Att bara vara hemma är heller inget alternativ i denna galna värld just nu.

Kram Z

Read Full Post »

När jag brinner av så gör jag det ordentligt..

.
Sist i kön.
Bortglömd.
Bortprioriterad.
Svensk skola tillhör inte honom just nu. Han har tillträde förbjudet dit.

Jag har väntat i 14 dagar på att få svar hur de ansvariga för Juniors utbildning tänker.
Sammanlagt har han nu väntat i 7 veckor på i princip ingenting.
Fortfarande hade jag inte fått ett svar på någonting när dagen grydde idag och då brann jag av ordentligt.
Vad ÄR det här? Landet Sverige?
Det jag fick till svar var ett bra svar från den första som återkopplade och förstod allvaret i detta, tills jag fick svar ifrån näste man som står som väldigt ansvarig i denna fråga.
Va? Kunde man säga och resonera såsom jag förstod det? Jag ringde till skolinspektionen och fick prata med en himmelens trevlig kille som blev lika chockad som mig över både utlåtande och resonemang.

Idag har jag verkligen känt av stressen i kroppen rent fysiskt. Blev riktigt sjuk igen av det jag blev utsatt för och var tvungen att driva igenom.
Men den galenskap jag blir utsatt för nu, eller rättare sagt sonen, fick nog hela Fagersta att skaka ett tag idag då jag väl tog ton. Och då går det inte att spara på krutet..Ful fart framåt med all kraft!

Så sjukt att jag skall behöva strida för något så basalt som en skolgång fast på premisser som passar sonen just nu.

Och idag drog jag verkligen fram pansarvagnen.

Read Full Post »

Skolan väljer att skicka honom över stupet

.

Jag trodde alla skulle följa lagen.
Men inte om man har ansvar för en skola på gymnasiet. Nej då kan man bryta mot lagen och låssas oskyldig.
Säga ”sorry men viiiiiii kan iiiiiiiinte hjälpa, viiiiiii har iiiiiiiinte de resurserna” och titta åt ett annat håll. Inte bry sig för frågan ägs av någon annan som skyller på någon annan i sin tur.

Junior får inte den skola som Svensk lag säger att han skall ha. På gymnasiet verkar nya direktiv gälla. Antingen går du i stor klass med 30 andra eller så blir du hemma.
PUNKT.
Han har varit hemma i sex veckor nu. Tappat stinget och suget. Skiter i skolan.
Det finns vissa anpassningar som jag kräver, som Hab står bakom och som är rimliga för att få detta att funka. Med Sam som stark förebild om hur det kan gå och bli om man tänker rätt och gör rätt så blir det så jävla bra i slutänden.
Junior har inte ens fått chansen.

Ett ord jag vill framhäva av är FRAMTIDSINVESTERA. Och jag vill stå och skrika mig hes på torget tills varenda en tagit till sig det vad det innebär!!

Nu har kommunen tagit honom upp på toppen efter framgångarna hos resurs gruppen han gått på och han gick ut grundskolan med 11 godkända betyg. Och nu puttas han utför stupet inför gymnasiet och i princip säger vi ”lycka till” och det är allt vi gör. Inga anpassningar överlag som han måste ha, finns.

Idag brann jag av.
Anmälan till skolinspektionen inskickad.
Imorgon kontaktar jag media.
Nu får det bara vara nog. Varför skall jag bråka och tjafsa och agera polis för att kommunen väljer att bryta mot lagen? Och jag har mailat tio stycken som alla är ansvariga för sonens utbildning. Inte en enda har svarat mig.

Jag trodde jag var härdad efter åtta år av kamp för mina barn fram och tillbaka.
Men jag blir lika heligt förbannad igen.

/Mamma Z

 

 

 

Read Full Post »

När det inte finns en chans att läka

.
Jag pratade med läkaren i veckan.
Har ingen aning om hur vägen tillbaka till hälsa ser ut, så mycket är beroende på de spelbrickor som omger mig. Livet. Omständigheter och vem som gör vilket drag i vilken ordning.
Så mycket har blivit satt ur spel. Som det inte finns en chans att jag kan berätta för er här och nu. Men så mycket bottnar än i ett samhälle som inte kan backa upp på barn som mina och vilka konsekvenser det ger hos dem. Det är jobbiga grejer jag fått konfronterat. Gör så än. Vet att jag kommer att rustas för ytterligare krig och jag kommer att dra igång det imorgon.
Parollen ”en skola för alla” gäller bara när kommunen själv har lust för det. Efter att ha inväntat ett svar ifrån någon av de tio personer som är ansvariga för Juniors utbildning och jag inte fått ETT enda svar tänker jag inte vänta mer. Mailet gick iväg för tio dagar sedan och Junior har nu varit hemma 8 veckor utan skolgång. Vem drabbas tror ni?
En av orsakerna till att jag nu börjar vara utbränd – igen. Och ingen frågar efter hur Junior mår. Inte någon!
Jag skall göra någon annans jobb. Jag skall se till att en hel kommun följer svensk lag vilket de i nuläget inte gör. Som om min energi inte behövs på andra fronter ?

Min läkare är fantastisk.
Förstår varför jag tappar känseln i ansiktet. Varför jag får feber och influensakänsla flera gånger i veckan. Varför jag har minne som Doris i Hitta Nemo filmen.
Jag är sjukskriven på halvtid nu.
Måste orka leva.
Men just nu finns det inte en chans till att läka..

Kram Z

Read Full Post »

Att vara förälder till barnet med psykisk ohälsa

Vi önskade det lila livet välkommen till världen. Vi gjorde allt vi kunde för att älska det. Skydda det. Vårt barn. Vår lycka.
Åren gick och liten blev större. Vi fick veta att barnet hade adhd, add, asperger eller autism. Kanske en blandning av fler diagnoser.
Vi fortsatte att älska. Fortsatte att stötta när hinder började uppenbaras. När de skulle övervinnas.
Det började bli oroligt på många fronter. Den lilla fick inte rätt hjälp och stöd i skolan och tilläts att misslyckas och göra det fler gånger än vad det fanns dagar på ett år. Det var mycket som började bli jobbigt. Livet överlag med dess motgångar. Känslan av utanförskap och inte passa in. Att sakna en framtid och tro på sig själv att allt var möjligt.

Den lilla klev in i puberteten och det var då många av oss föräldrar rasade om vi inte gjort det innan.
Vi orkade inte mer när den vi älskade mest på denna jord mådde så dåligt att vi själva knappt orkade andas tillslut. När månader av psykisk ohälsa gjort sina avtryck hos ungdomen. Kanske år. När vi parallellt med det hade kampen mot skola och kommun att tampas emot. Vi som blev många gånger ifrågasatta. Vi gjorde inte rätt med våra barn fick vi höra, felet att så mycket annat felade var säkert vårt också.
Mitt i allt fanns ett barn att rädda livet på bokstavligen. Förmå det att vilja leva. Att orka. Att orka ta sig igenom en dag. Kanske orka ta sig igenom timmar när stormen var som värst.

Vi är många föräldrar som dansat till Djävulsdansen som SVT nu uppmärksammar. När vi är den som står barnet närmast och bara ser på hur livsgnistan försvinner ur blicken. När vi samtidigt är den som skall förmå dem till att leva. Att läka. Att lyfta blicken och se att en dag så vänder allt. Livet tillhör dem med.
Vi som är anhöriga och livräddare på samma gång. Vi faller vi med tillslut. Blir vi inte fysiskt sjuk så blir vi det psykiskt. Psykisk ohälsa drabbar oss med fast i en annan form än hos våra barn.

Det finns massor av insatser som behöver till för att stävja detta, för att förhindra förfallet hos en ung människa och på sikt även dennes föräldrar.
Vi existerar i högsta grad, men så sällan vi får komma till tals, komma fram i ljuset och berätta för er andra om hur det är. Varför det är som det är.
Okunskapen är stor på många håll och det är därför vi hamnat där vi är idag.

Tillsammans kan vi förändra, men vägen dit är lång tills vi når en punkt som känns okej.

Texten är baserad på egna upplever och det jag har fått höra av andra föräldrar. Jag ger den röst nu på bloggen för att vi finns. Och gör det i tusentals.

/Mamma Z

.

Read Full Post »

Att ta ett barn på fel grunder

Vi har levt med hotet. Om LVU. Om att samhället kunnat ta Sam ifrån oss för att han inte fixade skolan. Att gå dit. Att vi som föräldrar var oförmögna att få han till skolan. Vi som brast och var den felande länken.
Nu förstod vår handläggare på soc problemet och vart det låg. Men ett nytt lagförslag ligger och ruvar och kan gå igenom. Om skolan säger att man gjort allt så kan soc gå på den linjen. Lita på dem.
Vi vet idag att skolan inte gör allt fast man hävdar det.

Nu har jag tillsammans med Lena. Carina, Jeanette, Maja och Bengt i Kung Över Livet skrivit en debattartikel på http://www.svtopinion.se som sprids på Facebook. På mindre än 2 dygn är den länkad över 3000 gånger.

Läs den gärna och sprid den vidare.
Fler måste veta vad som är på gång.
Så att man i en framtid inte har lagen på sin sida och kan ta barn som mina ifrån oss på fel grunder.

Kram Z

Read Full Post »

Pirr i hela mig

.
Det spritter i hela mig mellan vågorna som kastar omkull mig bitvis. När kampen för ens barn inte är över. Ändå gör jag det bästa jag kan av situationen. Den andra försatt mig i. Och det jag får vara delaktig i gör att varenda cell i min kropp nu befinner sig i rent glädjerus. Det gäller att göra det man kan. Och våga se möjligheterna.

På Fredag får ni veta då Kung Över Livet släpper nyheten. Och ni kommer att greppa min euforiska känsla.
Hoppas ni blir lika glada som jag

Kram Z

Read Full Post »

Tappar andan för en stund

Z

Hittar en underbar bild i en gammal Året Runt på killarna. På mig. På det som var då. Innan vi fick erfarenheten om vad ordet kamp innebar. Överlevnad. Vad som fick mig att växa. Att mogna och utvecklas som människa. Mitt i allt kaos. Sönderslagna drömmar. Sönderslagna själar.
Jag ska gå hel ut ur det här. Mina killar likaså. Övertygelsen är stor fast jag vacklar än. Saker som fortfarande händer så jag tappar andan. Tappar orken att andas för en stund. Men fan att jag ger mig. Envisheten drar med mig. Drar mig upp på fötter igen.
Tacksam för allt livet gav mig så långt. Guldkornen jag finner varje dag.

Det som gör livet värt att upplevas.

Kram Z

Read Full Post »

Att få det fungerbart

.
När vi hade alla tusen möten kring Sam under högstadiet. När jag hävdade fler lektioner hemma så att han skulle gå ut med fler betyg än ett fick jag till svar ”Det där kan han ta ifatt sen”
Jag var rädd då att det skulle bli förmåga ämnen för han att jobba ifatt. Att komma ikapp. Ett berg så stort att komma över att man istället skiter i det.
Tänk om han fått gått ut nian med fler betyg än ett. Om han hade fått den chansen.
Tänk så mycket lättare det varit nu. Nu skall 7 ämnen läsas in till nästa sommar.

Schemat är inte anpassat efter hans behov.Tider som inte passar med hur han funkar nu. När nätterna är svåra och tröttheten tar överhanden på morgonen och första lektionen som funkar för han är runt halv elva. Då har han redan missat två.
Skolan har hundratals med elever och kan inte anpassa. Nej vi vet. Men att ha en anpassad skolundervisning och särskilt stöd som skollagen säger. Hur implementeras den?

Jag kallade till nytt skolmöte igår. Bad dem tänka ett varv till hur man ska förmå skolan att stötta upp rätt.
Utan grundskolebetyg kommer han inget längre i det han vill.
Komma vidare i livet.

Kram och tack att ni stannar kvar och läser även om jag skriver allt mer sällan.

/Z

Read Full Post »

Min stund på jorden

.
Jag är ständigt närvarande i det liv jag lever. Det som rör mina barn. Varje dag. Det kräver min uppmärksamhet och energi. Mitt engagemang. Mina tankar. Min glädje och oro. Mitt liv anpassas fortfarande utefter behoven. På det viset är jag långt ifrån fri och kan göra mina val.
Sommaren med dess långa ledighet alla miljontals timmar att fylla på med meningsfulla ting. När man vill undvika vakuumet som mer leder till en avgrund än en välbehövlig vila. Det är min lott att vägleda så gott det går. Så inte tristessen tar överhand och livet känns meningslöst.
Regnsommaren har försvårat för oss. Det som gjorde att vi överlevde förra sommaren. Alla utestunder med dess aktiviteter.
Ändå. Jag älskar båda mina barn bortom evigheten. Såklart jag finns här. Än. Ger mig den på att utrusta dem vingar som håller att flyga med i en framtid. Flyga långt. Länge. Hållbara. Det kräver sitt engagemang än bara. Sin tid. Min.

Älskar tiden jag får med Sam ( Junior vill inte fast jag vill. Men det kommer förhoppningsvis )
Alla samtal. Analyser om den tid vi lever i. Den som varit.
Hans humor. Få kan frambringa de skratt hos mig som han gör. Jag trivs otroligt bra med honom och kommer sakna den tid vi har nu när allt förhoppningsvis vänder till det bättre. Helt ärligt är det så, samtidigt som att det är det som behöver ske. Och jag vill det.

Jag mår sämre igen. Känselbortfall i ansiktet är stress symptom jag sluppit länge. Som är tillbaka. Sam säger att jag är lika stresskänslig som en kameleont. Bara det att jag inte ändrar färg. Men de kan dö om de blir stressade för mycket säger han.
Jag hoppas det bara gäller kameleonter.
Skall till stafett läkare idag. Fått min tredje infektion i njursystemet på 2 månader. Får be dem kolla upp det. Men visst. Kan vara stressutlöst även det. Kroppens sätt att visa missnöje.

Det är inte bara barnens sits som tar min energi. Ser huset som ständigt är i förfall och behöver omvårdnad som uteblir. Oro på älskade sjukhusjobb om nerdragningar framöver. Och så mycket rör personliga rellationer som inte går att skriva om här.
.

.
Tacksam ändå för stunderna jag får. De njutbara. De korta och intensiva. De finns och jag fångar in dem. Min stund på jorden.

Avslutar med en vacker bild från Värmland och min kusinfrus sommarställe. Därifrån jag var tvungen att nattköra som ni läste i förra inlägget om.
( Tack alla ni som applåderade mig för min framgång gällande det. Tack för ert fina stöd )

Kram Z
.

Read Full Post »

Byta kurs i livet

Vi står alla inför stoppljus i livet. Om vi ska åka eller stå kvar när det slår om. Vill vi fortsätta på vägen vi valt. Av ren slentrian? För att det är den tryggaste vägen? Eller är det lägligt för en usväng för att åka åt motsatt håll? Göra något nytt med livet? Något annat? Se nya vyer? Göra annat. Utmana sig själv?

Jag har svängt av vägen några gånger på senare tid. Vågat utmana mig själv och mina begränsningar. Via Kung Över Livet har det skett så mycket möten och samtal jag aldrig skulle fått medverka i. Allt det som galan medförde. Att jag fått stå på scenen i våras och prata inför ett fullsatt Oscars om det jag brinner mest för.

Jag har inte gjort den där usvängen än. Kanske är det inte tid för det än.

Kanske räcker de avstickare jag gör just nu.

Kram Z

Read Full Post »

Den onödiga natten

När natten kommer kommer så mycket annat på köpet.
Tankar. Både trevliga och mindre trevliga. Funderingar växer sig större. Känns ännu jobbigare. Känns klarare. Påtagligare. Ljuset kommer tidigt. Allt jobbigare att sova då. Sova? Varfördå? När man vaknar upp till samma liv man somnade ifrån.
Livet man stundom hatar. Tristessen. Enformigheten och instängdheten.
När ett dygn känns som två. Evigheten.
Väntan och väntan. På att det ska bli bättre. Att det ska vända rejält och att det ska kännas.
Förändringen. Som att känna skillnad på varmt och kallt. Se den som svart och vitt.
Behövs nytt syre. Nya infallsvinklar.

Nu.

Kram alla fina läsare/Z

Read Full Post »

Ville inte hem från Almedalen

.
Tacksam över de 2 intensiva dagar som blev i Almedalen där på Hamngatan. Tacksam för alla ministermöten jag fick till i intensiva korta samtal och ibland knappt det då de var på språng. Men alla fick veta om oss och varför vi var där. Planterade ett frö.

Tacksam för de samtal vi fått i timtal av besökare och andra aktörer. Ett genuint intresse för det vi dragit igång med Kung Över Livet finns. Sådan respons. Och vilka kontakter som knyts.

Hade gladeligen stannat de 3 dagar som var kvar på kungens vistelse men livet hemma gick inte ihop utan jag behövdes där.

Åkte ifrån Almedalen med blandade känslor. Grät en skvätt på balkongen i min ensamhet när jag kom hem av olika orsaker. En av dem var besvikelsen. Faktiskt. Att bli bjuden på en trerätters middag men bara få förrätten. Aptitretaren.
Stolt över de Kungamammor med ungdomar som blev kvar och jobbar hårt i den efterlängtade värmen. Stolt för vad de gör och ger järnet.
Allt för våra barn och unga skall förbli de kungar över sina liv de föddes till att vara ❤👑

Jag fick till två möten med mitt eviga blå på den minimala egentid som blev. Tog bilen de 20 minutrarna från vår stuga till Slite och fann ensamheten och platsen där hav möter land ena kvällen.
.

.
För er som vill veta mer vad som berörde Kung Över Livet i Almedalen kan gärna leta upp oss på Instagram då vi heter kungoverlivet. Där finns massor av bilder ifrån dessa intensiva dagar.

Kram på er alla ❤👑

Read Full Post »