Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Förändringar via politiken’ Category

IMG_6310[1]

 

Nu har det gått 26 veckor utan anpassad studiegång.
Inte en endaste lektion genomförd. Inte ens tio minuter.
Inskriven i skolan. Inskriven i en klass. Har lagen på sin sida om studier på sina premisser. Men nej. I Fagersta komun bryter man mot dem på NVU skolan.
Lagarna som är till för att följas. För att alla elever skall kunna få lyckas med sina studier. Lyckas med utbildning. Lyckas med jobb. Lyckas få jobb och bli självförsörjande.
Man säger nej därför att 16 åringen inte passar in i mallen. Utgör ett hinder som blir omständligt och kostsamt att ta sig an. Ja, han är välkommen till skolan – om han kan komma till den som alla andra gör. Inte om det skall bli omständligt och kräva anpassningar. Kräva resurser. Kräva kunskaper kring NPF.
Är det inte bättre att han går elektriker utbildningen? Den är mer asperger vänlig säger rektor.
Eh nej, han vill jobba med barn. Gå barn och fritid.
Han blir ifrågasatt om han verkligen fixar det.
Ingen av dem har träffat honom. Ingen har låtit han prova på det. Gett han chansen att lyckas. Därför att man lyssnade inte på från början vilka anpassningar som behövdes. Man har gjort tre anpassningar, när man behövde prova på tio till och lyssnat på både mig som mamma och den kunniga psykolog vi har med oss ifrån habiliteringen.
Tre anpassningar har man provat. Och redan kastat in handduken. Säger att ”nu kan vi inte göra mer”

Ord står mot ord. Såklart. Jag som vårdnadshavare har en syn och skolan en helt annan.
Men. Sonen  gick ut årskurs nio med elva godkända ämnen. Gick till skolan. Fixade den. Tackvare att den var anpassad utefter svårigheterna.
Anmälan är gjord till skolinspektionen, men sånt tar tid. Under tiden hinner veckor gå och ett helt läsår är bara bortkastat på ingenting.

Sonen har fått en praktikplats på en skola att vara med lågstadieelever på gymnastiken, ( som vi dessutom måste skjutsa 10 mil om dagen till och från )
Skolan klappar sig för bröstet och tycker att sonen har en fungerande skolgång nu. Men att han har en praktikplats 3 dagar i veckan nu bottnar ju i att han inte har en fungerande skolgång! Den är en nödlösning för att pojkstackarn skall ha någonting att göra om dagarna! I väntan på att skolan SKA göra rätt!

Hur jag än gör i kampen för en anpassad skola för honom går jag bet.
Vad mer kan jag göra?
Jag har suttit i så många möten med skolan men de trampar vatten och kommer med samma lösningar som inte fungerade i höstas
Jag har haft möten med kommunalrådet och ansvarig politiker i stan. De kan inte uttala sig i enskilda ärenden, kan heller inte lägga sig i dem, men de har fått veta om iallafall hur illa ställt det är med npf anpassningarna på gymnasium.
Har jag tur har jag blivit lyssnad på och förändringar kan komma tidigast i höst med politiska förändringar.

Och jag som så länge trott på parollen ” en skola för alla
Tja, man kan bli lurad fortfarande.

/AnnSophie Öhrn
Mamma till Junior

Read Full Post »

IMG_8494[1].

Jag trodde alla skulle följa lagen.
Men inte om man har ansvar för en skola på gymnasiet. Nej då kan man bryta mot lagen och låssas oskyldig.
Säga ”sorry men viiiiiii kan iiiiiiiinte hjälpa, viiiiiii har iiiiiiiinte de resurserna” och titta åt ett annat håll. Inte bry sig för frågan ägs av någon annan som skyller på någon annan i sin tur.

Junior får inte den skola som Svensk lag säger att han skall ha. På gymnasiet verkar nya direktiv gälla. Antingen går du i stor klass med 30 andra eller så blir du hemma.
PUNKT.
Han har varit hemma i sex veckor nu. Tappat stinget och suget. Skiter i skolan.
Det finns vissa anpassningar som jag kräver, som Hab står bakom och som är rimliga för att få detta att funka. Med Sam som stark förebild om hur det kan gå och bli om man tänker rätt och gör rätt så blir det så jävla bra i slutänden.
Junior har inte ens fått chansen.

Ett ord jag vill framhäva av är FRAMTIDSINVESTERA. Och jag vill stå och skrika mig hes på torget tills varenda en tagit till sig det vad det innebär!!

Nu har kommunen tagit honom upp på toppen efter framgångarna hos resurs gruppen han gått på och han gick ut grundskolan med 11 godkända betyg. Och nu puttas han utför stupet inför gymnasiet och i princip säger vi ”lycka till” och det är allt vi gör. Inga anpassningar överlag som han måste ha, finns.

Idag brann jag av.
Anmälan till skolinspektionen inskickad.
Imorgon kontaktar jag media.
Nu får det bara vara nog. Varför skall jag bråka och tjafsa och agera polis för att kommunen väljer att bryta mot lagen? Och jag har mailat tio stycken som alla är ansvariga för sonens utbildning. Inte en enda har svarat mig.

Jag trodde jag var härdad efter åtta år av kamp för mina barn fram och tillbaka.
Men jag blir lika heligt förbannad igen.

/Mamma Z

 

 

 

Read Full Post »

20140712-235342.jpg

Vi önskade det lila livet välkommen till världen. Vi gjorde allt vi kunde för att älska det. Skydda det. Vårt barn. Vår lycka.
Åren gick och liten blev större. Vi fick veta att barnet hade adhd, add, asperger eller autism. Kanske en blandning av fler diagnoser.
Vi fortsatte att älska. Fortsatte att stötta när hinder började uppenbaras. När de skulle övervinnas.
Det började bli oroligt på många fronter. Den lilla fick inte rätt hjälp och stöd i skolan och tilläts att misslyckas och göra det fler gånger än vad det fanns dagar på ett år. Det var mycket som började bli jobbigt. Livet överlag med dess motgångar. Känslan av utanförskap och inte passa in. Att sakna en framtid och tro på sig själv att allt var möjligt.

Den lilla klev in i puberteten och det var då många av oss föräldrar rasade om vi inte gjort det innan.
Vi orkade inte mer när den vi älskade mest på denna jord mådde så dåligt att vi själva knappt orkade andas tillslut. När månader av psykisk ohälsa gjort sina avtryck hos ungdomen. Kanske år. När vi parallellt med det hade kampen mot skola och kommun att tampas emot. Vi som blev många gånger ifrågasatta. Vi gjorde inte rätt med våra barn fick vi höra, felet att så mycket annat felade var säkert vårt också.
Mitt i allt fanns ett barn att rädda livet på bokstavligen. Förmå det att vilja leva. Att orka. Att orka ta sig igenom en dag. Kanske orka ta sig igenom timmar när stormen var som värst.

Vi är många föräldrar som dansat till Djävulsdansen som SVT nu uppmärksammar. När vi är den som står barnet närmast och bara ser på hur livsgnistan försvinner ur blicken. När vi samtidigt är den som skall förmå dem till att leva. Att läka. Att lyfta blicken och se att en dag så vänder allt. Livet tillhör dem med.
Vi som är anhöriga och livräddare på samma gång. Vi faller vi med tillslut. Blir vi inte fysiskt sjuk så blir vi det psykiskt. Psykisk ohälsa drabbar oss med fast i en annan form än hos våra barn.

Det finns massor av insatser som behöver till för att stävja detta, för att förhindra förfallet hos en ung människa och på sikt även dennes föräldrar.
Vi existerar i högsta grad, men så sällan vi får komma till tals, komma fram i ljuset och berätta för er andra om hur det är. Varför det är som det är.
Okunskapen är stor på många håll och det är därför vi hamnat där vi är idag.

Tillsammans kan vi förändra, men vägen dit är lång tills vi når en punkt som känns okej.

Texten är baserad på egna upplever och det jag har fått höra av andra föräldrar. Jag ger den röst nu på bloggen för att vi finns. Och gör det i tusentals.

/Mamma Z

.

Read Full Post »

20150926-070307.jpg

Vi har levt med hotet. Om LVU. Om att samhället kunnat ta Sam ifrån oss för att han inte fixade skolan. Att gå dit. Att vi som föräldrar var oförmögna att få han till skolan. Vi som brast och var den felande länken.
Nu förstod vår handläggare på soc problemet och vart det låg. Men ett nytt lagförslag ligger och ruvar och kan gå igenom. Om skolan säger att man gjort allt så kan soc gå på den linjen. Lita på dem.
Vi vet idag att skolan inte gör allt fast man hävdar det.

Nu har jag tillsammans med Lena. Carina, Jeanette, Maja och Bengt i Kung Över Livet skrivit en debattartikel på http://www.svtopinion.se som sprids på Facebook. På mindre än 2 dygn är den länkad över 3000 gånger.

Läs den gärna och sprid den vidare.
Fler måste veta vad som är på gång.
Så att man i en framtid inte har lagen på sin sida och kan ta barn som mina ifrån oss på fel grunder.

Kram Z

Read Full Post »

20150630-120905.jpg
.
Tacksam över de 2 intensiva dagar som blev i Almedalen där på Hamngatan. Tacksam för alla ministermöten jag fick till i intensiva korta samtal och ibland knappt det då de var på språng. Men alla fick veta om oss och varför vi var där. Planterade ett frö.

Tacksam för de samtal vi fått i timtal av besökare och andra aktörer. Ett genuint intresse för det vi dragit igång med Kung Över Livet finns. Sådan respons. Och vilka kontakter som knyts.

Hade gladeligen stannat de 3 dagar som var kvar på kungens vistelse men livet hemma gick inte ihop utan jag behövdes där.

Åkte ifrån Almedalen med blandade känslor. Grät en skvätt på balkongen i min ensamhet när jag kom hem av olika orsaker. En av dem var besvikelsen. Faktiskt. Att bli bjuden på en trerätters middag men bara få förrätten. Aptitretaren.
Stolt över de Kungamammor med ungdomar som blev kvar och jobbar hårt i den efterlängtade värmen. Stolt för vad de gör och ger järnet.
Allt för våra barn och unga skall förbli de kungar över sina liv de föddes till att vara ❤👑

Jag fick till två möten med mitt eviga blå på den minimala egentid som blev. Tog bilen de 20 minutrarna från vår stuga till Slite och fann ensamheten och platsen där hav möter land ena kvällen.
.

20150702-100934.jpg
.
För er som vill veta mer vad som berörde Kung Över Livet i Almedalen kan gärna leta upp oss på Instagram då vi heter kungoverlivet. Där finns massor av bilder ifrån dessa intensiva dagar.

Kram på er alla ❤👑

Read Full Post »

20150418-101348.jpg

.
Nu mina fina läsare och följare. För er som vill titta och lyssna på min medverkan i paneldebatten på Hjärnans Dag förra månaden, kan nu göra det. Där jag företräder Kung Över Livet och där vi blivit tillfrågade av Hjärnfonden om att medverka.
Så stolt att de frågade oss. Så stolt att jag fick prata på kungens vägnar.
Tycker att debatten i sig blev bra och mycket kloka tankar. Och ni ser den HÄR via denna länk
Vad tycker ni?

Kram alla!

Read Full Post »

20141208-073015.jpg
.
Innan allt faller. Vad gör vi då? Inser vi vilken skör lina vi går på?
Om jag vetat det jag vet idag. Om jag inte varit så naiv på många fronter. Godtrogen. Hade vi hamnat här ändå ?Jag och Sam? Sönderslagna av samhället på olika grunder.
Det jag får berättat för mig i natten tillåter mitt förfall samtidigt som det blir till min drivkraft. Aldrig mer att ett barn skall bli behandlad som Sam blev. När okunskapen och snålheten är det största monstret. Största förrädaren när vi säger att det är en skola för alla. Om du kommer dit ja.

Inatt kunde jag knappt sova. Jag fick sådana idéer till ett projekt jag vill komma igång med. Allt för att lyfta upp min son och alla andra barn vi tillåter sparkas på. Visa vad som händer när vi tillåter fritt fall under längre tid.

Så tacksam än för föreningen Kung Över Livet jag fortfarande är aktiv inom. Åker ner till Stockholm nu på Onsdag för att medverka på den manifestation som anordnas för barn som mina. När förfallet i skolan tillåts mitt framför oss. Så stolt att vår förening är med som talare och vår ordförande Lena, i detta sammanhang där skolministern är en av talarna.
( Läs mer om det HÄR )

Tillsammans skall vi forma morgondagen för våra fina ungar. Jag ber till Gud bara att Sam håller hela vägen fram till förändringens tid är kommen.

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20140321-192718.jpg
En ny lag införs. LEX Sam heter den.

Den innebär att alla barn med npf såsom adhd, asperger,  autism mfl skall ha samma rättighet som sina jämnåriga till en skolgång som är värd att kallas namnet. Resurser med kunskap skall sättas in och skall inte bli en ekonomisk fråga. Där behov finnes, där sätts resursen in.
Lokaler skall anpassas och skoldagarna likaså.
Tät handledning av SPSM och personalen aktualiseras i ämnet och tar del och verkställer vad ny forskning på visar. Alla lärare är behöriga på dessa diagnoser.

Elever som går ut grundskolan utan fullständiga betyg skall enligt lag få gå ett tionde och ett elfte år där åtgärder sätts in som behövs för att förmå eleven lyckas efter sina premisser. Detta skall inte vara varken en resursfråga eller ekonomisk fråga.
Har dessa elever stora svårigheter i vanlig skolmiljö skall liten grupp verksamhet erbjudas med spetskompetens bland personalen. De elever som inte klarar av vanlig skolmiljö överhuvudtaget, erbjuds en omfattande studiegång i hemmet utefter behov och vad eleven klarar av. Inte heller här skall det vara en ekonomisk eller en resurs fråga

Förekommer det missförhållande och att något av ovan nämnda avviker skall detta Lex Sam anmälas av antingen skolan själva eller förmyndare för eleven. Det anmälda skall åtgärdas och skolan bötfällas.

Jag skulle behöva en Lex Sam lag. Den påhittade ovan, men som banne mig skulle behövas i verkligheten.

Sam behöver den. Junior. Jag. Hundratalet andra förtvivlade föräldrar likaså. Vi får slåss för vad som borde vara en rättighet för våra barn i skolan. Många gånger blir vi anmälda till soc för att vi inte förmår våra barn att ta sig till skolan. Och oftast heter problemet inte mamma eller pappa, utan en okunnig skola som inte kan möta upp på rätt nivå. Ibland är det barnets funktionshinder som utgör hindret fast skolan vill väl. Ändå lever vi med vetskapen om att vi kan få LVU på oss. Våra barn tas ifrån oss för vi inte förmår dem till skolan som det är lag på. Jo. Det händer faktiskt i landet Sverige. Vi vill väl men det blir så himmelens fel.

Kära sittande regering. Kära kommande regering.

När skall ni lyssna på oss? Lyssna på våra barn som går itu i själen  för att vi inte gör rätt. Stöttar rätt.
Jag har två barn med adhd/asperger som varit på botten och tro mig. Så mycket gick fel när kunskap saknades. När pengar saknades. Jag såg hur livsgnistan dog. Hur värdelöst livet blev när allt bara rasade för dem.

Inom vården finns Lex Maria. En superbra lag. Superbra verktyg. För att förbättra kvalitén på vården.

När skall vi få det för våra barn med särskilda behov ?
När kan vi säkerställa en trygg skolgång för dem? Veta att man faktiskt gör allt för dem?

/AnnSophie

Read Full Post »

IMG_4855[1]

Ni glömde bort oss. Mig och mina barn. Lite halvhjärtat fanns ni där för oss. Men inte fullt ut i den skala som behövdes.
Nu vandrar vi i en öken. Törstiga och på blödande fötter. Samhället det fina som höll oss hårt i handen en gång har släppt taget. Och jag har tappat lusten helt till det som kallas för att leva just nu. Allting har sitt pris till slut.

Jag har kostat pengar för samhället därför att det var samma samhälle som tillslut gjorde mig sjuk. Golvad och nerslagen. Tryckte mig hårt ner i marken när jag skulle resa mig upp gång på gång.
Landet Sverige jag älskar på så många sätt. Landet Sverige som misslyckats med mig och kampen för mina barn. Som likt en cancer svulst letade den sig in i mitt liv och lämnade mig inte ifred. Okunskapen och handlingsförlamningen.
Mitt Waterloo att besegra. Mitt krig. Min kamp.
Den gjorde mig sjuk tillslut. Satte mitt liv på spel.

Jag har kostat samhället massor av pengar. Ambulansfärder. Akutbesök. Läkarbesök hos specialister. Utredningar som varit gedigna. Undersökningar. Sjukskriven i omgångar då hälsan varit som ett opålitligt midsommarväder.

So what?

Man tror att all hjälp finns. Att allt vad forskning säger finns som en röd tråd genom allt. Att alla fina lagar efterlevs. Kunskap tas tillvara. Att behoven blir sedda. Blir åtgärdade på rätt sätt. Att mina barn skulle ha samma rättigheter som andra barn. Få leva och existera på samma premisser. Möta samma framtid.
Jo man tror så mycket innan man själv är där. Tar det föregivet. Innan man ser att lagtexten kan vi göra pappersdrakar av och låta flyga fritt långt bort. För de har inget värde ändå när allt sätts på prov. När det kommer till kritan. När mina barn föds med diagnoserna adhd och Asperger. När lagen säger så mycket vackert då om dem. När sanningen är den motsatta. När man som förälder får kämpa och kämpa för minsta småsak. Hela spektrumet.
Klart som fan orken tryter. Att man blir skör för sedan gå itu. Ligga utspridd i tusen skärvor.

Om inte mer.

Helhetssynen. Det övergripande. Den saknas idag och Sverige ter sig vara fattigare i mina ögon sett nu. Vi som gärna slår oss för bröstet hur bra allting är. Hur duktiga vi är. Jojo.
När jag ringer 112 för att hjärtat tokskenar och jag tror jag kommer att dö är det ingen annan än ambulanssjukvårdarna som ser mig. Som bryr sig. Det stressutlösta som visar sig vara ofarligt för stunden men skadligt på sikt.
Vart finner jag en haverikommission? Vart finner jag de ansvariga? De som gjorde att jag hamnade här i utbrändhetens gränsland.
De som bär skulden till att ett av mina barn blev deprimerad och tappade tron på sig själv och framtiden att självmord var enda vägen ut ur allt? Att de andra barnet inte fick optimal skolgång och nu går ut grundskolan med betyg i ett ämne. Vilken framtid möter han då? När han nu skall slå sig fram bland andra unga som har helt andra förutsättningar? Sist i kön. Utdömd på förhand.
Gallringssystemet som har gjort sitt.

Och där står jag. Mamman.
Blodig efter spåren av mångårig kamp. Blöder än. Kampen är inte över i landet det fina. Där det pågår krig i det tysta. Som få ser och vet om. Vet vår Stadsminister om det? Ser han handgranaterna som kastas? Offren som bärs ut på bår ?
De omplåstrade. Kanske repareings dugliga. Limmas ihop för att hålla ett litet tag till.
För några fajter till innan allt faller för gått. Hamnar i ruiner som ingen ser. Ingen gör något åt.

Ingen visste fanns.


IMG_8779[1]KRAM
MAMMA Z

*

Read Full Post »

20131025-200130.jpg

Just nu cirkulerar så mycket orättvisor så man tror tiden är tillbaka på tidigt 1900 tal. Då den lilla människan fick kämpa sig till de rättigheter vi inte ens tänker på att vi har idag. De är så självklara.
Världen är så sjuk på många vis. Vårt beteende och vårt agerande likaså. Girigheten. Egoismen. Det påverkar båda mina barns liv mycket. stakar ut vägen för deras liv.

Deras framtid.

Idag när jag går på Coop för att veckohandla så snor en annan kund min vagn för att den råkade stå tom en stund vid blommorna och jag på dess motsatta sida. Snodde min guldtia i den OCH ingen respekt för att den var MIN. Bagatellartat kan tyckas. Men jag flippar ut fullständigt inombords.

Jag skriker Jävla kärring åt allt och alla som är i mitt synfält. ( Fortfarande ser jag behärskad ut men kokar inuti ) Jag svär över denna värld som gör som den behagar utan att samarbeta med mig just nu. Detta var bara droppen på allt motstånd som uppenbaras mer och mer i mitt synfält. Jag känner mig som Michael Douglas i filmen Falling Down. Som bara lessnar ur på allt och går bärsärkagång.
Är det då jag får mina rubriker?

Är det då galenskapen kring våra barn hamnar i focus på riktigt?

20131025-204127.jpg

.
När My Love gått till jobbet storgråter jag invid köksbänken. Fan ta denna värld just nu. Fan ta kampen jag för.

Jag har lust att bara skita i allt. Bara vara en brun mes som lägger mig raklång och stirrar tomt framför mig.
Det känns mer hoppfullt att lösa Palmemordet än att få det att vända för mina barn. Andras barn.
Vägen till förändring är så lång och jag vill ta ett sjumilakliv redan nu.
Action. Inte sen om tio år. Så många unga hinner få sina liv förstörda under tiden.

Omvärlden ser på. Men verkar ändå inte riktigt fatta vidden av det.

Vad krävs av en mamma som kämpat och kämpat och kämpat så hon är helt färdig nu. Sjuk av all kamp. Ändå han hon inte ens kommit halvvägs. Alla andra som gör samma bergsbestigning i konstant snöstorm.

Falling down känns att vara en rätt effektiv metod om inte annat.

IMG_3089[1]

KRAM
MAMMA Z

Read Full Post »

20131016-150414.jpg
 Älskade ungen min.

Som har varit så liten och börjar bli så stor. Möta vuxenvärlden.
Och din mamma får kriga än för din rätt. Både nu och sen. Börjar vara härdad. Börjar vara slut och behöver avbytarbänken snart.

Det här är inte över än på långa vägar. Varken för dig eller andra ungdomar i liknande sits med liknande svårigheter. Samhället är inte rustat för att hjälpa er nu. Eller sen. Låta er lyckas på era premisser.

Jag skulle behöva arbeta med Kungen på heltid. Det finns massor att göra. Förändringsarbetet som behöver skyndas på. Belysas med enorma stålkastare.
Det kan inte vara okej år 2013 att det ser ut som det gör kring barn som mina. Att vi föräldrar måste vara utrustade med brynja och svärd för att slåss för det vi tror på och samtidigt behöva försvara oss.


20131016-150406.jpg.
Junior vill att vi grillar ute idag.
Självklart gör vi det! Det är en härlig höstdag och han har en måbra dag idag.
Skola på distans fungerar för honom nu, men frågan är hur det blir sen. Han har en timme om dagen nu med en lärare i skolan. De sitter vid Skype.
Det är som att vara boxare och befinna sig i rinken. Man kan aldrig slappna av. Aldrig vända sig om. Måste hela tiden vara på sin vakt och beredd på nästa rond.

Stress symptomen poppar upp lika ovälkommet som ett vildsvin som förstör en välskött trädgård. Jag har dem kvar, om än i mindre skala.
Livet jag har kommer jag inte ifrån.

Jag måste hitta en fungerande balans att leva det bara.

 

IMG_1468[1]

 

KRAM 
MAMMA Z
*

Read Full Post »

20130920-184952.jpg

Lyssna och lära. Skapa kontakter. Bli inspirerad. Peppad. Känna hur rätt energi flödar.
Det jag bitvis får höra på Söders höjder där utsikten är makalöst vacker får mig stundtals att vilja gråta. Rapporten Focus 12 ( finns här att läsa ) påtalar den verklighet jag lever i. Ni finns den på papper. Ingår i ett stapeldiagram.
Tillgänglig för beslutsfattare för att ta rätt beslut. Om de bara läser rapporten. Analyserar den. Frågar skolinspektionen om vart de brister som mest.

14.45 har jag tio minuter till förfogande i egenskap av ordförande för den förening jag och några mammor drog igång. Prata offentligt, något jag inte är bekväm med än att göra. Men det är bara träning och träning som gäller. För prata lär jag göra. Vill jag göra. Hoppas att några av konferensdeltagarna fick med sig lite av det jag sade iallafall.
Stolt att jag mäktade med det fast stressymptomen gjorde allt för att distrahera mig men jag kämpade på och vann över dem!

1-0 till mig!

20130922-100515.jpg

Det är rätt häftigt när jag nu ser min delaktighet i den förändring som måste komma till.

Den förändring jag bidragit till rektorer som har med mina barn att göra. Att man börjar någonstans.
Den förändring jag gör varje gång jag skriver här på bloggen om mitt liv. Om mina barn och deras fall när vi inte gjorde rätt i tid. Inte förstod bättre. När vi nu gör rätt och kan påvisa det för andra.
Den förändring som Kungen är en del av och då är vi bara i början av allt med den. Ingen kan sia om vad det betyder, bara ana.Och det är stort.
Som Camilla på Ungdomsstyrelsen presenterade mig  med liknande fras” Det är inte ofta man får vara först med att presentera något som kan bli stort, men kom ihåg att det var här vi gjorde det”

Avslutningsvis vill jag bara uppmuntra er med att skriva kommentarer!
Att det blir en dialog istället för monolog här på bloggen! Ni är allt mellan 200-500 om dagen så VISA er !!

Ni har säkert massvis att berätta om ni med! Tycka. Reflektera.

IMG_3201[1]
 KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

994893_579053838809024_351439802_n


Det finns en underbar sida på Facebook som ni hittar HÄR . Många gånger så stämmer de inläggen allt för väl in på mitt liv och ger mig just. Hopp.
När jag läste denna häromdagen så bara rann tårarna för den var så träffande. För jag och Junior skall banne mig en dag resa iväg med den där båten och lämna stranden av hopplöshet bakom oss.
Tack fina Cecilia som berör så mycket! För dina Hoppdroppar!

Åkte till jobbet igår och grinade ur mig en del. Blir för påtagligt och tungt att prata om hur vi har det just nu här hemma. Hur Junior mår. Men skönt samtidigt med människor som tar sig tiden och frågar hur man mår och hur han mår. Att jag får tiden att förklara sådant som inte görs här på bloggen för de som läser. För sanningen är så mycket lättare att förstå vid ett samtal.
Jag skriver ju ut långt ifrån allt här på bloggen vilket gör att situationen kring Junior kan misstolkas också. Man drar sina egna slutsatser.

Blev iallafall ett mycket bra samtal med min chef som förstår och stöttar mig i allt. Förstår varför jag är så slutkörd. Förstår att vägen tillbaka kan vara lång och att den just nu är väldigt svår.

IMG_5638[1]
Fick en härlig balkongstund idag med.

Skönt att fortfarande känna solens varma strålar med nyvaken blick.

Just nu är en lycklig stund.

‘Jag får ett samtal på förmiddagen som är relaterat till det uppdrag jag har via Kung Över Livet. Mitt i allt elände som finns omkring mig så blir jag så tacksam. Så glad. Så hedrad. Inser vad det kan leda till och vilken process jag blir delaktig i om än så liten. Men jag vill först berätta det för våra medlemmar innan jag gör det här.
Men så fantastiskt att detta kom till mig just idag när det kändes som allra tyngst igår med Junior. Att jag bara vill rymma ifrån allt jag med. Precis som han vill.
Kanske har vår Herre ett finger med i spelet. Tycker att det är läge att portionera ut sådant som blir till en motvikt till allt det tunga. sådant som gör mig glad och som fyller mig med energi. Vem vet.

Iallafall har skolan kommit igång väl kring Sam. Vi ser hoppfullt fram emot en utökad skolgång här hemma då han skall läsa engelska, svenska, historia, samhällskunskap och Kemi. Det är så mycket arbeten de kan göra som går in i varandra. som tex samköra samhällskunskap fast göra den på engelska. Två ämnen i ett!
Det kommer nu att bli att pedagogerna kommer hem 3 dagar och fjärde dagen skall han prova distansundervisning. Något som heter You School.
Är tacksam mitt i Juniors fall att Sam nu står på benen och faktiskt ser framåt och vill något med sitt liv nu.
Ändå finns så många tankar som oroar om framtiden men jag kan inte ta dem nu.


1samm

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_9927[1].

Hjärtat både skenar och värker på samma gång när jag läser budgetförslaget.
Vad i helvete håller man på med? Okunskapen som lägger sig som en mörk slöja över oss som lever i det här. Pengar som styr. Pengar pengar pengar och nu skall man sänka skatten ytterligare anser regeringen.
När vi redan står på våra blodiga knän och man redan i nuläget säger att det inte finns pengar avsatta för barn som mina. Man kan hjälpa några få, de som har det allra allra värst. Resten lämnas vind för våg.
Sorry.

Det kan bara betyda en enda sak. Man skiter fullkomligt i barn som mina på högre ort. Varför skall man satsa pengar på de svagaste? Jag vågar påstå att detta inte är ett solidariskt samhälle mera för om så vore så skulle inte dessa barn vara satta på undantag. Bortprioriterade. De som hamnar på listan som i praktiken innebär att de sållas bort helt.

Man vill lägga ner Team 21. Det som i klass 5 var Juniors räddningsplanka. då han gick där i nästan ett helt år. Resursgruppen där 3 pedagoger jobbar med 5 elever som alla har sina speciella behov som gör att det går just där. Därför ingen annan skolverksamhet fungerar för dem.
Junior har åter fått en plats där. inskolningen blir en lång fas men det är denna skolform som är fungerbar i nuläget. Lägger man ner den. Vad erbjuds han och de andra eleverna då? Till vilken skolform och till vilket resultat blir det då?
Men. Kommunen ligger ju flera miljoner back.

Att man rycker undan fötterna på barn som mina är väl skitsamma.


IMG_9928[1]
.
Det är redan illa som det är. Ett litet litet krav som vi hade på Junior igår fick värsta reaktionen. Den enorma kraft som släpptes lös gjorde att både jag och My Love förstod allvaret i hur djupt han sjunkit nu. Hur jävligt han mår. Och då vet han inte om att man vill stänga ner Team 21 än.

Jag når han inte. Han är som Skalman när mat och sovklockan ringer. Helt okontaktbar. Och den känslan är helt obeskrivlig. Att inte nå fram med första hjälpen väskan. Få plåstra om. Lindra det som gör ont. Påbörja läkningen.
Däremot får jag ta emot det som idag börjar bli till blåmärken både på kropp och i själen. Han orkar inte bry sig på vilket sätt han sårar nu. Han orkar knappt med att leva som det är.
Junior han har ett sår som är så stort att jag inte vet vilken ände vi skall börja i nu.
Ringer bup och läkaren ringer rätt omgående upp tillbaka. Vi pratar, resonerar och det känns bra att de finns inom räckhåll även fast det är vi som gör det allra tyngsta jobbet nu.

Hur kan vi få två så fina killar med så enormt specifika behov vara är så himmelens lika i sitt sätt att och reagera för skolan?
Vad är oddsen?

IMG_9236[1]KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_7554[1]

Du är svårt sjuk. Hjärtat trasslar. För att ha en chans till både livskvalitet och överlevnad är man tvungen att göra en kärlkramps operation, en så kallad by pas säger läkaren.
Du rullas tacksamt in på operationssalen. Vet att när narkosen går ur kroppen så är operationsärret och en bättre hälsa det som återstår. Chansen att få leva ett fullgott liv igen.
Precis när du är så nära räddningen. När både du och dina anhöriga är så tacksamma för den hjälp vi anser vara så självklar i vårt land kommer kirurgen in med tårar i ögonen. Han som vet och kan sin sak bäst i världen. Vet att du behöver detta. Vet att han kan hjälpa dig med det. Han står där i operationssalen och ber dig tusen gånger om ursäkt men det finns krafter han inte rår på.

Det finns politiker som tror sig veta bäst, som skall spara pengar i helt fel ände. Som inte lever i verkligheten. Som inte tagit reda på konsekvenserna.
De säger att dessa operationer kostar för mycket. Att vi måste spara så de måste ställas in. Det som dessa hjärtsjuka patienter erbjuds nu är att vända sig till vårdcentralen istället för på något sätt så kommer det att ordna sig ändå.

Det finns ju kunniga doktorer där med.

För att ni skall förstå vad som nu börjar hända i vårt land så tog jag i från tårna med ett exempel så ni kan inse galenskapen. Att det inte finns någon logik alls i det. Inget konsekvenstänk överhuvudtaget. Ingen ansvarskänsla.


IMG_8969[1]

Ett av tio barn som föds i Sverige idag har någon form av hjärndiagnos såsom autism, asperger,adhd mm. Många av dessa elever klarar av att gå i den vanliga skolan, med rätt uppbackning och förståelse såklart.
Men det finns de barn/ungdomar som behöver en mycket mer anpassad skolgång än så för att vara fungerande och för att ha ett lärande. För detta finns det skolor som är suveräna på dessa elever. Det är sådana köer dit och föräldrar gråter av lycka då deras barn får en plats där för då vet de att äntligen får deras barn bästa tänkbara hjälp.

Skolinspektionen har tidigare talat om att 70% av skolorna brister i sitt stöd till elever med särskilda behov. Trots detta så ser bestämmande politiker åt ett helt annat håll. Tittar ner i sin plånbok istället och pratar om att sänka skatten en femte gång.

Barnen som går på dessa specialanpassade skolor har fått känna glädjen av att kunna lyckas på sina premisser. Med en personaltäthet som gör det möjligt. som har kunskapen, lokalerna och hjälpmedlen. Det är så skräddarsytt kring varje elev utefter dennes behov.
För att kunna bedriva detta behöver dessa skolor extra anslag utöver den vanliga skolpengen.

Nu har styrande politiker i Stockholms stad tittat för djupt i sin plånbok och lever i en helt annan värld. De skall reducera de extra anslagen upp till 50 %. Bildligt talat så stympar man dessa barn. Kapar dem längs med fotknölarna. Sorry alla barn. Nu får ni klara er bäst ni kan på egen hand.
Politikerna struntar helt i vad kontentan av denna handling utgör. Lotta Edholm, ordförande i Stockholms utbildningsnämnd säger till Ekot ” Bakgrunden var att kostnaderna skenade för de här verksamheterna”
Ja. Det gör de säkerligen och vi måste inse fakta. Dessa elever kommer att finnas. Kommer att behöva sin individanpassade skolgång. Dessa barn MÅSTE få kosta pengar och det är banne mig vår skyldighet i ett solidariskt samhälle att hjälpa dem!

Hur man skall upprätthålla undervisningsnivån på ett bra sätt måste skolorna själv bedöma” säger Lotta Edholm till SvD idag.

Kom ihåg att man säkerligen kan behandla svårt hjärtsjuka på vårdcentralerna framöver.
För det är precis samma galenskap!

Har det väl börjat i Stockholm så kommer säkerligen fler kommuner ute i landet att följa efter i dessa förvirrade fotspår som leder bakåt i tid istället för framåt.

Så skriv under  på den här NAMNINSAMLINGEN och dela dela dela detta inlägg så folk ute i landet börjar begripa vad som händer.

IMG_4966[1]
//AnnSophie Forsell Öhrn
Mamma till 2 killar som har särskilda behov i skolmiljö
*


Read Full Post »

IMG_9894[1].

Fick vara med på första sidan idag och en stor artikel i tidningen. En bra sådan som borde få bli läst av varenda en som tror sig kunna min värld men som missbedömer den helt och sätter in fel åtgärder. Börjar i fel ände.

Därför riktar sig dagens blogginlägg till dessa. Och då berättar jag mer än det som fick plats i tidningen.
Till politiker allt ifrån regering till gräsrotsnivå. Till kommunalråd, skolchefer och rektorer. Berörda inom socialförvaltningar.

*********

Vår son Sam med adhd/asperger slutade gå till skolan i klass sex.
Efter så många faktorer som vi inte har alla svar på mer än att två oberoende läkare trodde att han blivit utbränd av Svensk skola. De symptom som då kom stämde in på den diagnosen allt för väl. Forskarna börjar få upp ögonen inför att barn med adhd har får låg dos av stresshormonet kortisol men har långt ifrån alla svaren.

Sam rymde till en början hem redan ifrån skolgården i klass fyra. Började ha dippdagar då orken inte fanns att förmå sig att komma till skolan alls. Helt slut på energi. Så var det i omgångar under lång tid, flera terminer. Sedan kom så sportlovet i klass sex och Sam kom tillbaka enstaka dagar bara. Började gå korta dagar. Gick bara fram till tio rasten. Tillslut var det bara en lektion om dagen för att sedan ebba ut helt.
Vid denna tidpunkt hade han verkligen den bästa fröken han kunna ha med sina diagnoser men det hjälpte dessvärre inte. Det hade redan gått för långt.

Under hela denna resa hade vi hela tiden suverän uppbackning och handledning av habiliteringen.
Det var inte vi som brast i egenskap som föräldrar utan det här var krafter som vi inte kunde ta på och göra något åt som skedde.

 


img_79161.

 

Sam blev hemma hela sjuan. Ville inte ha någon undervisning. Ville knappt ha något liv alls. 12 år gammal.
Gömde sig under filten då pedagogen kom hem i början. Hade samarbetssvårigheter. Svårmotiverad. Vad de än skulle göra blev frågan ”Varför”. ” Till vilken nytta skall jag lära mig det här? ”
Pedagogen gjorde så gått hon kunde. Men det gav inga kunskaper som gick att betygsätta alls.

Sam började ändå hämta igen sig efter över ett år hemma . Hämta kraft. Symptomen på utbrändheten ge vika. Han började orka. Började vilja saker. Hitta ut ifrån sin kokong. Började vilja vara social. Mäkta med det. Det var som om vi fick tillbaka vårt barn igen.

I klass åtta ville han så gärna gå tillbaka till skolan. Så han försökte vecka ut och vecka in, men miljön i skolan passade inte honom alls och de svårigheter hans diagnoser numera utgör. Svårt med socialt samspel med jämnåriga främst. Att vistas bland jämnåriga överhuvudtaget.
Han blev hemma i flera månader utan undervisning.
Vid detta laget fick vi höra att han kanske behövde gå under LVU. Att han skulle bo hos en annan familj som kunde förmå han till skola eftersom inte vi gjorde det.

Vi är långt ifrån ensamma om att ha blivit granskade under lupp i dylik situation. Soc utredas. Bli misstrodda. Att felet var vårt att vårt barn inte förmådde sig till skola. När det hela tiden rörde sig om hans svårigheter.
Nej, våra barn som är hemmasittare har diagnoser, ofta inom autism spektrat. Därmed en massa hinder som ibland inte är påverkbara.

”Det är skolan som måste anpassa sig efter individen och inte tvärtom”


IMG_2939[1]

Nej. Sam behövde inte byta familj för att ha en fungerande skola. Det gällde bara att  möta upp honom på rätt nivå. Att vänta in honom. Hans mognad.

Under vårterminen i klass åtta drog man igång hemundervisning igen efter ett gediget möte med alla berörda instanser där Sams läkare tydliggjort en gång för alla hur man är tvungen att tänka utanför ramen. Och det rejält.
Vad var han intresserad av? Och av de få intressen som fanns så var det där man skulle sätta in undervisningen om än i så liten skala. Tyckte han om att tälja pilbågar i skogen så var det det man kunde börja.

Skolan fick bra handledning av spsm. Det började komma två pedagoger 3 gånger i veckan med mycket tydlighet och framförhållning. Sam började vara på hugget. Finna det roligt med skola.
Det tog alltså vår skola 1½ år att ha en fungerande elev i hemmiljö om än i liten alt förliten skala. Det krävdes massor av tålamod. Mycket att söka nya vägar. Invänta Sam. Söka ännu mer kunskap. Lyhördhet.
Till sommarlovet i årskurs 8 hade Sam fått betyg i engelska.

Nu till klass nio har han längtat efter skolan. Är så kunskaps törstig att vi fått låna böcker på sommarlovet om det som intresserat honom. Han har själv sökt kunskap på nätet och lärt sig massor på egen hand. Allt från senapsgaser till vad Kommunister i Öst står för.

Det återstår att se hur det går nu.

.

IMG_5291[1]

Alla barn är inte stöpta i samma form. Har inte samma förutsättningar. Och i vissa fall blir det så extremt som i vårt fall att den enda skola som fungerar är den man kan bedriva hemma.
Det ÄR skolans skyldighet att ge dessa barn det om det ser ut att vara enda utvägen. Men ibland kan även det vara svårt. Att det blir som för Sam i klass sju, att det inte ger något omedelbart och synbart resultat.

Jag har pratat med andra föräldrar där skolan gett upp redan efter 14 dagar då inte hem undervisningen blev som önskat. Jag ringde socialstyrelsen och efterfrågade ett styrdokument om hur man gör med dessa uppskattningsvis 2 000 elever. Finns det några direktiv som kan underlätta? Några riktlinjer att följa? Svar nej.

Kommunerna gör så gott de kan på eget bevåg. Somliga besitter kunskap andra inte.

Det finns fall där barn med autism omhändertagits, familjehemsplaceras för att de inte gått till skolan. Man har sagt att föräldrarna brister i sin föräldrar roll, men man har aldrig sneglat på skolans roll och kompetens i det hela. Har man verkligen gjort allt och då menar jag allt?

Skolan av idag är inte en skola för alla. Då hade vi inte hamnat här med min son där vi är idag. Inte om rätt kunskap och uppbackning funnits i tid.
Och skollagen måste ses över för så många barn som är som min Sam och  fungerar inte under den lagen. Därmed inte sagt att de skall slippa skolan, men man måste hitta andra vägar till ett lärande som leder dem framåt i livet och som inte stjälper dem istället.

Att överkraven blir så stora att de ger upp både sig själva och livet.

För det kan väl ändå inte vara avsikten med en skola?



IMG_9349[1]

//AnnSophie Forsell Öhrn
Stolt mamma till två killar med adhd, add och asperger diagnoser
Mestadelen kallad för Mamma Z i denna blogg

*

 

Read Full Post »

IMG_9490[1]

Min ständiga följeslagare. Filur. Är där jag är oavsett vad jag gör. Nyfiken så in i tusen. Kelsjuk. Så full av kärlek till Ohana. Kryper ofta upp i mitt knä och spinner. Kryper under täcket inne hos Sam och lägger sig tillrätta inför natten.

My Love har varit på grabbhelg. Var borta lördag-söndag och umgicks med sina närmsta vänner på Upplandskusten. Hade på grabbars vis picknick utmed havet och en fisketur på densamma. Drack öl, grillade och lyssnade på Hårdrock hela kvällen.
Han undrade försynt då han åkte, när jag skall få komma i väg på sånt som får mig att må bra.

Jag får ha mina dagar innestående tills det blir bättre tider helt enkelt.

IMG_9489[1]

Sam kommer på nya lösningar när det gäller sitt rum. Han är bra kreativ.
Junior använder aldrig sin tv/XBox numera sedan allt spelas på datorn. När vi ser på tv gör vi det i stora rummet eller på Ipaden. Så Sam har tagit upp allt på sitt rum nu. Det innebar att jag i egenskap av Ernst Kirchsteiger tar farm verktygslådan så är vi i farten jag och Sam och gör om och gör nytt.
Vi har tappat räkningen på alla ommöbleringar och byte av rum det blivit genom tid och vi skrattar gott åt det båda två.
Så nu kan Sam se på tv i sitt rum, hyra hem filmer och spela X box.

Under småpratet vi har så inser jag hur mycket den killen har läst Kemi på egen hand. Vad han har lärt sig och hur lätt han har greppat det som finns men inte syns. Nu hoppas jag att skolan kan ordna en bra hemundervisning i det ämnet när han brinner så för det.
Tänk. När barn som han vill ha kunskap och söker efter den. Efterfrågar. Då kan de lära sig hur mycket som helst.
Men när skolan skall lära dem de som de anser är oviktigt att kunna. Ja då är det en rejäl utmaning för den pedagogen att lära ut något som anses vara blaha blaha.
Jag har ju sett hur duktiga pedagoger/lärare gått bet på Sam.

Nu gjorde skolan såsom denna kloka läkare sade. Att man skulle vänta in Sam och ha skola kring det som intresserade honom. Först då skulle skolan nå honom.
Skynda långsamt. Ha tålamod.
Det tog Sam 2 år för att hungra rejält efter kunskap så att han själv sitter med ett anteckningsblock och antecknar sina kemikunskaper.

Lyssna och lär samhället. Stressa inte ihjäl våra barn och oss föräldrar. Var lyhörd istället. En skola för alla stämmer inte alltid.
Med barn som Sam måste man se utanför de givna ramarna och det rejält.

Och se vad det kan leda till när man låter tiden ta sin gång.



IMG_7763[1]

KRAMIS MAMMA Z
*

 

Read Full Post »

1016857_670117646349710_554299783_n
J
ag och finvännen pratar om livet.
Om det som blev och det som vi en gång haft. Hur stor saknaden blir. Hur ont det bitvis kan göra. När livet krymper och man blir som in målad i ett hörn. När man smakat på friheten. Vetat om vad hälsa innebär för sina barn och man ser hur det sakta tas ifrån dem.
När man ser hur de vissnar ihop likt en blomma som inte får vatten.

Jag måste tänka att en dag blir allt det där mitt igen. Det som jag nu saknar så i stora mått. Att det kommer. Inte idag när längtan är som störst.
Men att det kommer i en morgondag.

En del av mina tankar och jakten på att hitta de små ljusglimtarna finns som bekant på Instagram under namnet MeusFortuna. Min lycka. Där jag bildtwittrar.
Men jag har så många av er läsare som inte har Instagram, så nu finns faktiskt MeusFortuna på facebook och ni hittar den sidan HÄR.
Så nu är det bara att in och gilla. *Ler*



IMG_9259[1]

My Love får hit barndomsvännen som gör ett spontan besök och åker de 18 milen hit.
Vi grillar och myser i sommarvärmen sedan skickar jag ner herrarna till vår fina hamnkrog. De får sannerligen en trevlig kväll ute ihop på krogen och My Love är så väl unnad detta. Är så glad att han har så fina vänner som aldrig har svikit oavsett vilka stormar vi haft i Ohana.

Dagen efter smiter vi iväg på loppis innan killarna vaknat. Senare under dagen beger vi oss till den sjö som nu inte har någon algblomning. Ingen favorit sjö men helt okej att svalka sig i när temperaturen ligger runt 30 grader.

Nu har My Love semester först. En sen sådan, men han känner samma som mig. Att det är inte semester i den bemärkelsen som man tänker sig. Som man önskar sig. Som man behöver.

Själv är jag sjukskriven i 1½ vecka till. Nu har det jobbigaste symptomet på stress lagt sig iallafall och det är hjärtklappningen. Förr kunde jag ha den i timtal och kände av den som mest när jag skulle sova. Kärlkrampen kommer och går, den stressutlösta men inte lika mycket som tidigare.
Jag tappar fortfarande namn på personer och saker. Häromdagen stod jag bara och stirrade på ledstången ner i källaren och hittade inte ordet på vad det heter. Hur läskigt som helst.
SRRI medicinen jag nu äter börjar så sakteliga göra sig bekant med mina celler som inte reagerar lika starkt på det längre. Skönt att de värsta biverkningarna gett sig.

Måtte både jag och mina killar ha sett botten och vara på väg upp till ytan alla tre nu.

IMG_9292[1]

Kram Mamma Z
( och sötaste Filur )
*

Read Full Post »

img_79161

Journalisten ifrån Sveriges Radio var en lyhörd sådan. Ställde intressanta frågeställningar. Andra vinklingar. Och jag var som en vårflod. Det bara vällde fram ord. Tankar. Känslor. Reflektioner. Frustration. Visioner. Vår resa med Sam. Då och fram till nu.

Jag pratade om de 30 000 elever går ut grundskolan utan slutbetyg. Hur många av dessa elever är barn som mina? Hur många elever hade man kunnat hjälpa om bara förståelsen, kunskapen och bemötandet varit optimalt? Att all hjälp hade kommit in i tid?

Att jag är så inne på att påverka utvecklingen för barn som mina att det blir till det bättre. Att man via vetenskap kan påvisa vad som är bäst för dem. Forskning. Ni vet. Insamlingen hos Kung Över Livet som snart nått 50 000 kr.
Samtidigt funderade jag högt kring när nu forskarna kommer fram till så kloka saker. Varför verkställs de inte omedelbart? Hamnar på beslutsfattarnas bord och man gör något åt det på en gång. Förändrar. Möter upp.  Hjälper istället för stjälper.
Politiker. Skolledning. Rektorer.

sturmteveMamma Z i ett annat media sammanhang som ni kan se här HÄR
och det var innan allt rasade kring Sam
*

Jag snuddade vi forskningen som påvisar att stress leder till sämre arbetsminne. Forskningen som Frank Lindblad gör just nu påvisar att barn med adhd har mindre av hormonet kortisol, det som påverkar hur stresståliga de är.
Vad händer sen? Vem tar tillvara på den befintliga kunskapen? Vem är i framkant och nosar upp det? Här har politiker en enorm uppgift. En ren skyldighet kan jag känna. Forskare som är ute och föreläser. Kommer skolledningen på dem? Läser de dom forskarrapporter som finns att tillgå?

Det är en arbetsledarfråga. Att uppdatera sin personal i klassrummen. Vad är det som gäller? Hur skall de tänka och förhålla sig? Tänka om och tänka nytt många gånger.

Hugo Lagerkrans skall ha sagt ” När skall skolan ta vara på den kunskap som finns?”
Jag ställer mig bakom denne kompetenta forskare och säger ”Ja, vilket århundrade kommer det att ske?”

Media har en enorm uppgift här att sprida kunskapen som filtreras fram så att den når ut den vägen också. Att jag fick förmånen att prata i ett kommande program är ett led i detta. Att prata om det. Beröra. Vara en microdel till att bidra till förändring.
Och jag pratade på. Igen. Mellan klunkarna kaffe invid köksbordet.

Jag pratade om när man läser till lärare idag så är det knappt att man viskar adhd, asperger,autism, dyslexi, dyskalkyli, add mm. De blivande lärarna har ingen susning om hur de skall möta upp dessa elever med särskilda behov. Dessa i snitt 5 elever som finns i varje klass. Inte ett redskap.
Jag nämnde de befintliga lärare som finns där över över 50 % önskar sig kunskap men får den inte. De trampar vatten och gör så gott de kan efter förmåga. I nästa mening nämner jag specialpedagogen jag fått så fin kontakt med i en annan del av landet. Som berättat hur hon själv får söka information på nätet om de senaste rönen inom forskningen. Vilken kamp det sedan blir att övertyga rektor om vad det är som gäller.
Många lärare vågar heller inte opponera sig mot skolledningen fast de borde. För dessa elever. För den uteblivna hjälpen.

Jag brinner till då jag tar upp LVU, att det går att familjehemsplacera ett barn för att det inte går till skolan. När felet inte heter föräldrar utan att barnet har en sådan art av sin diagnos som omöjliggör vanlig hederlig skola. Jag hoppas så att just den biten kommer med för det är så okänt för den stora massan att man ens tänker tanken.

Givetvis blev det en hel del prat om Kung Över Livet också. Fattas bara annat då det har kommit att bli en sådan stor del av mitt liv och som förhoppningsvis betyder stort för andra barn i en framtid.

Landet Sverige. Vi har en viktig uppgift att genomföra.
Jag har talat nu. Hoppas att ni lyssnar och gör världen en liten bit rättvisare efter det.

Programmet heter Skolministeriet och kommer att sändas i höst.

IMG_7880[1]

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_7875[1]

Tack Gode Gud för katterna när det är som det är. Vilken källa till glädje och kärlek. Han behöver det i massor. Junior. När skolan blir ett allt tyngre åskmoln som vilar ovanför honom. Så pass oroväckande närvarande att han har fått ont i hjärtat igen. Signalen om att nu har det gått för långt.
Kroppen skriker att det är för mycket stress i den lilla 12 åringen.

Det hjälps inte att lärarna är bra. Att den nya assistenten kommer att bli bra. Att rektorn tänker helt rätt och stramar upp hela verksamheten så att det passar honom och hans svårigheter.  Det är miljön som är jobbig. Andra elever. Oförutsedda situationer. Vem säger och gör vad? Och mitt i allt står han och känner sig random säger han.  Känner att han inte är som andra.

Junior börjar mer och mer bli lik Sam i den känslan.
Ändå är han fullt trygg med bästisen på gatan och de andra spelkillarna som är året äldre än han.
Jag drog med dem för att bada i helgen och det gick hur bra som helst den stunden vi blev borta vid vår sjö.

IMG_7876[1]

‘( Hittade ett skoj program till Iphonen så att bilder blir till tecknat )

Imorgon kommer Sveriges Radio hit. För att prata med mig om hur skolan möter upp elever med Asberger. När de fick nys om Sams resa, om all okunskap som florerar i skolorna, om Kungen jag drog igång med ett gäng mammor och att vi hjälper till att få in pengar till forskning. Ja då ville de komma!
Programmet jag skall medverka i heter ”Skolministeriet” och såklart jag berättar för er när det kommer att sändas.
Tycker det är super att en reporter åker nästan 40 mil bara för detta. Tycker det är ännu mera super att detta kommer ut någonstans i media. Så att någon lyssnar och tar lärdom. ( Vore ju toppen om den här någon han råkar heta Jan Björklund )

Idag skall vi till Bup jag och Junior. Mitt hjärta gråter varje gång jag tänker på hur han mår den lilla juvelen. Men jag ler inför honom. Skrattar mycket så att han ser en glad mamma.

Fast inuti gråter hon floder.

IMG_7833[1]KRAM MAMMA Z

*

 

 

Read Full Post »

Older Posts »