Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Förhållandet’ Category

20140726-183455.jpg
.
Jag har ledigt från jobbet. I 3 veckor.

”Åh vad härligt med semester när vädret är så underbart” säger folk jag träffar. Jo jag vet det men min verklighet är något mer än 30 grader varmt och lata dagar invid sjön.
Definiera ordet semester, dess baktanke och huvudsyfte” tänker jag då utan att anklaga. ”Tala om för mig vad återhämtning innebär. Vila. Bara vara och styra mina behov mer än i korta pass på en dag. Kortvarig flykt som en handling på Coop innebär”

Även när jag vilar i hängmattan under äppelträdets skugga är jag uppkopplad, redo att rycka in när behovet hela tiden styr. När det finns nära inpå. Tänka ut hur nästa dag ska se ut för att vi alla ska överleva. Aktiviteter. Vilka som fungerar eller ej. Tänka överlag hur nästa timme skall se ut. Och den efter den.
Vi hälsar på släkt och vänner och låter dem komma till oss. Får förlita oss på andras välvilja. Deras omsorg kring Sam. Ensamma roddar vi det inte.
När tristessen tar tag om 15 åringen och jag ser dess konsekvenser går jag i tusen bitar. Varje gång. Det är ens barn. Ens stora kärlek.

Klart som fan att det känns.

Ändå. Vi har haft mysiga stunder i denna sommar som måste vara den tuffaste vi haft hittills.
Sena utflykter till skog och mark fram tills ljuset sinat ut helt. Nattliga bad som både förlöser och frigör. En flykt för oss alla. En stund att njuta här och nu. SÅ tacksam för dem. Jag lever inte i bitterhet men lever i ett liv där jag konfronterar lidandet så gott som varje dag. Lätt att man framställs som gnällig och negativ kanhända.
Men. Vet att vi är så i händerna på omgivningens väl och ve. På politiker och ett samhälle som kanske inte står redo att göra det som behövs.
Vet vad det krävs av mig än. Vilka mängder.

Förhållandet tar storstryk av det här nu. All min kraft och energi går till att försöka läka och förmå Sam överleva varje dag. De bitar vi har i förhållandet att jobba med orkar jag inte med just nu. Hushållar med energin. Så krasst men sant. Så sorgligt. Alla år av påfrestningar vi haft My Love och jag. Alla gånger vi limmat ihop oss. Så klart att även det stressar nu. Ett förhållande som behöver sitt men inte får det. Som går på sparlåga.

Det finns de som har det värre än jag. Jo jag vet.
Man behöver bara läsa Aftonbladet för att inse vad trångsynthet i ett krig gör med människor. Vilka spillror som lämnas. Vilka liv som går i kras.
Jag får dåligt samvete för mitt gnäll.

Ändå.
Det här är ju min kamp.
Vår överlevnad.
.

20140726-191534.jpg

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

20140706-104453.jpg

.

En vän från förr ringer. Som jag inte pratat med på många år. Läser in ett meddelande på svararen.
”Shit. Jag hade ingen aning om vilket tufft liv ni fick”

Hur han hittat hit till bloggen vet jag inte men läst hade han gjort. Greppat. Och jag ska ringa tillbaka. Men det ger mig en reflektion på livet det annorlunda man fick. Det extrema. Vad det inneburit. Vilket pris man fått betala. Utstått förluster. Fått erfarenheter den hårda vägen. Och hur barnen mått genom tid. Hur andra reagerar på det som är vår vardag.

Det här är för er som inget visste. Den korta berättelsen.
.

20140706-105340.jpg
.
Sam fyller 16 och Junior 14 i November.Älskade ungar som fått utstå omgivningens okunskap tusentalet gånger. Som inte greppade deras diagnoser adhd och Asperger fullt ut. Eller inte alls.

I skolan fick de höra att de var lata och omöjliga att ha att göra med. Bråkiga. Besvärliga. Ouppmärksamma. De kunde bara de skärpte sig. Blev portade från lektioner.
Självförtroendet som svek. Livet som överlag var tufft.
När allt blev för mycket och ljuset i tunneln försvann ville Junior inte längre leva i klass fem. Självmord stod högst på agendan i flera månader.
Sam har önskat detsamma men var ännu yngre. Minns hur han knöt lakanet runt halsen och bad mig dra åt. Han orkade inte med livet och alla dess krav och okunskap. Hans känsla av att komma från en annan planet.
Att framtiden och livet inte tillhörde honom.

Sam blev sjuk av skolan. Pallade inte med kraven. Stressen och pressen. Blev utbränd i klass sex. Hemma från skolan och kom aldrig tillbaka. Vi fick presenterat för oss att han skulle familjehemsplaceras. Det var vårt fel att han inte kom till skolan. Värsta tiden i mitt liv. Att myndigheterna skulle ta den vi älskade mest ifrån oss. För att de inte förstod sig på diagnoserna.
Junior fick depression och panikångest. Allt för liten för sånt skit.
Vi rådde bot och bättring på alltsammans. Tack och lov. Det krävdes en rejäl insats från många håll. Främst ifrån oss. Mig. Mamman.

Vi har fått kämpa och skrika oss hesa. Kräva deras rätt i skolan. Kräva att andra ska förstå. Kämpat för att få vardagen överlag att fungera hemma. När det mesta skulle/ska anpassas efter svårigheterna. Vad som är genomförbart eller inte och på vilket vis. När varje handling skall tänkas igenom. När det spontana fått ge vika.
Vi har blivit ifrågasatta.Granskade under lupp. Utstått skitsnack. Utpekade.

Vi har lärt oss att stå tillbaka våra egna behov och önskemål. Lärt oss att se glädjen i det lilla. Lärt oss att se världen med andra ögon. Annat perspektiv. Finna lösningar tio gånger om dagen. Minst.
Många gånger har det berikat. Överraskat mig. Jag har fått sett delar utav världen jag inte reflekterade över tidigare.

Vänner som försvann. Nya som kom. De som levde liknande liv. Kämpade för samma sak. Vänner som stannade kvar.
Förhållandet som prövades hårt. Fick oss på drift. Ut på stormigt hav där vi befinner oss stundtals än. Vilsna.

Hälsan som tog stryk. Där blåljusen kom för tre år sedan då både jag och larmoperatören blev ängsliga för mitt skenande hjärta.
Stressutlöst de Lux. Nu har jag haft diagnosen utbränd i omgångar. Den senaste fick jag för ett år sedan och är sjukskriven på halvtid för det.

20140706-111903.jpg

.
Jag skulle inte vilja vara utan mina barn. Har aldrig tänkt tanken.
Men hälften av alla de prövningar vi fick hade räckt. Hälften av deras smärta likaså. Där tar min kamp vid i Kung Över Livet ( Läs mer om den HÄR ). Föreningen som arrangerade en insamingsgala till forskningen hos Hjärnfonden. Vi måste veta mer om barn som mina. Sprida befintlig kunskap. Och att vara en del i samhällsförändringen känns stort.

Ett axplock. Fragment ur ett liv som mamma.
Kanske greppar ni en liten del av det som kom att bli mitt liv?

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

20131106-185816.jpg

Datorn har dragit sin sista suck. Mitt redskap för att nå ut. Min ventil. Min plats för att få vara kreativ.
Nu får IPhonen rycka in. Den jag inte förstår mig alls på att arbeta med.
Sista sparslanten får gå åt till en ny laptop. Tur att den fanns!

Det känns som om hela livet kring mig drar en sista suck. Inklusive mig själv. Batterivarning och jag hittar inte laddarsladden till mig själv just nu.
Känns som om jag lever mer av en plikt till andra än för min egen del just nu. Jag tycker mig tappa suget mer och mer fast jag jagar alla ”Just nu är en lycklig stund” i ren panik.
Få omkring mig skulle tro att jag mår som jag gör. Men det är lätt att hålla skenet uppe.
Skriver hurtiga statusar på Facebook. Skrattar i fikarummet på jobbet. Samtalar om ditt och datt på affären .
Men jag känner mig som Titanic som långsamt sjunker. Iallafall idag och de senaste veckan.

Jag har tusen skäl till att leva. Tusen skäl till att känna tacksamhet. Tusen skäl till att känna glädje. Ändå känner jag mig tom som en urdrucken ölburk. Hopknölad och kastad ner i diket. Förbrukad. Obrukbar.
Blir man det av stress.? Av livets påfrestningar som just nu är för många?
Har varit länge?

Tänker främst på barnen och samhället som inte backar upp dem. På hur de mår nu och hur det blir. Kampen. Striden. Trampar vatten och hjälper dem att hålla sig flytande samtidigt.
Tänker på förhållandet som sällan får näring eller orken till omvårdnad. Tiden. Är det då som kärlek dör?
Tänker på mamma och hennes mycket sjuka sambo. Hur det är och vad som väntar.
Tänker på livet jag inte kan sjukskriva mig ifrån. Det som fortfarande gör mig sjuk.

Tunga tankar. Jag brukar kunna leva med dem men inte så här nära inpå. Tätt intill som gör att jag nästan kvävs. Sällan får andas syre.
Måtte morgondagen bjuda på en blå himmel.
Måtte jag kunna höra fågelsången och skratten från mina barn.

Måtte allt vända. Om så bara med ett myrsteg.

IMG_6255[1]

Kram Mamma Z

*

Read Full Post »


IMG_4894[1]
När tog du dig tiden att SE dig i spegeln. stanna upp och fråga.
Hur mår du?
När tog du dig tiden för reflektion.Eftertanke. Kände efter vad du är på väg i livet.  Vart pekar kompassen? Hur mår din kropp? Vad behöver den för att må bra? eller iallafall må bättre? Ge den rätt förutsättningar. Rätt rustning för att klara av det vi kallar livet.

När man lever ett sådant påfrestande liv som jag gör. Gjort länge.Tillslut pallar inte kroppen mera. För egen del fick jag ringa 112. Två gånger vid helt skilda tillfällen med helt olika symptom på hur stress kan yttra sig när det blir som jävligast.
Jag har haft både hjärtinfarkt och hjärnblödning. Så hemska var symptomen. Kvittot på livet jag levat. En kropp som gick i strejk. En upplevelse som var så stark att den blev sann. Verklig.

Och jag kände att jag dog två gånger i somras.

20130925-203723.jpg

Två barn som har det tufft. Som det varit tufft kring. En skola som inte alltid greppat. Där det varit en kamp för deras överlevnad i skolbänken. En överlevnad för oss som familj. Barn som varit utbrända. Med panikångest. Depressioner. Utåtagerande. Introverta. Som gått sin väg. Som fungerat på ett sätt samhället inte är van att handskas med. Som gjort att vi levt under hot om LVU. Så långt tog okunskapen oss.
Kulmen av all galenskap i all välmening.

Klart som fan att man inte pallar trycket. Att leva så i så många år. Det sliter. När vänskapsband går av mitt i allt därför att några inte kunde vara mina vänner längre med allt som blev. Med den jag blev.
När förhållandet var lika bräckligt som vårtunn is och man inte visste när man skulle falla igenom. När jobbet jag älskar så även kostar på med den stress som ett vårdyrke innebär idag.
När jag var för dålig på att ta hand om mig själv.

Den stress skola jag nu går skulle jag behövt för länge sedan. Införskaffat mig verktygen att vara mer motståndskraftig. Inte göra mig så skör. Att ha stannat upp i tid och kunnat göra små små justeringar som på sikt skulle ha besparat mig så mycket.
Mycket av det jag får lära mig vill jag kunna förmedla till er här i bloggen framöver.

Så ni inte behöver falla lika djupt som mig.
Våra barn behöver föräldrar som håller. som orkar vara mamma och pappa.

Som orkar vara glada och få må bra.

IMG_2852[1]

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_9582[1]

Äntligen. Finaste vännen på Upplandskusten visste vad jag behöver i min fas av återhämtning. Rekreation. Må bra stund.
Jag åkte de 18 milen.
Fick nybakad kladdkaka, en massa förtroliga samtal och skratt. Så välbehövligt. Så efterlängtat.
Hon visste om min eviga längtan efter det eviga blå. Havet med dess horisont. Hon tog mig med på en biltur. 40 minuter bort har hon havet. Öregrund. Så vackert. Jag drog nästan efter andan då synen åter mötte mig.

Behöver jag säga att min själ var i fullständigt lyckorus? Med picknick på klipporna. Vi tog med oss mat ifrån pizzerian i centrum ut.
Att få gå barfota på solvarma klippor.
Det jag längtat efter en hel sommar när jag suttit på min baksida vecka ut och vecka in.


IMG_9580[1].

Finvännen var den av de jag lärde känna först då jag helt nykär flyttade till Upplandskusten. Jag och My Love hade då inte ens varit ihop ett halvår. Jag sade upp mitt jobb och sålde min lägenhet och drog.
Så många tyckte det var idioti av mig  förutom pappa ” Flytta och prova om det håller. Annars kommer jag med släpkärran och hämtar hem dig”.  Och det höll.
Vi har nu varit ett par i 18 år och överlevt mer stormar än vad som borde vara mänskligt i ett förhållande när livet blev som det blev för oss och kring våra barn.

Och tänk. Jag har haft finvännen nästan lika länge i mitt liv. Så tacksam för det. Vissa vänner försvann utmed resan med mina killar och de prövningar som förhållandet hade.

Ja det blev en helt underbar dag på många vis. Fick sällskap av hennes dotter med. Härligt när en tjej på 18 år vill följa med oss ”tanter” en heldag.

Tacksam för det som dagen igår gav.
Äntligen var det min tur att möta den syn jag nästan längtat ihjäl mig efter.


IMG_9581[1]
KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_8571[1]

Det blev ett kort gjort till Instagram och en vän till My Love som gifte sig idag. Han var en av de första jag lärde känna i den lilla bruksorten i Vallonbruket då jag nykär flyttade hals över huvud till stora kärleken.
Jag funderar på citatet som bara kom till mig tidigare idag.

Funderar över vad det är som ger mig mening med livet. Ni vet hur förtvivlat jag letar ljuspunkter nu och det går i vågor. Funderar över vad det är som gör att jag går upp varje morgon just nu.

Det blev en mental kollaps helt igår. Så mycket som kom ifatt. Vad som hänt. Vad som kunde ha hänt om jag tappat kontrollen över bilen. Tänkte på så mycket av det som läkaren sade. Tänkte på den långa väg som både jag och Junior har tillbaka till hälsa.
Innan jag gick in på Coop för att handla så bara tokgrinade jag ute i bilen. Så mycket kom ifatt.

Kanske grät jag mest över att vi inte kom iväg till Stockholm. Jag fick avboka vårt hotell pga sjukdomen som jag kommit att hata så. Den som heter ångest och ovilja mot livet. Mot att upptäcka världen och nya saker.

Han också. Det är verkligen storebrors fotspår han omedvetet följer nu.
Den värld jag lever i blir bara mindre och mindre.


IMG_8572[1]


Hela dagen har varit tung, fast jag försöker. Försöker försöker. Tungt för jag vet att jag borde varit någon annan stans med Junior. Vet vilket mys vi skulle ha haft. Vet vad det var som stoppade det.
Känner mig bestulen på stunder som skulle ha berikat både han och mig.

Tungt för allt som kommer ikapp. Den mentala bägaren har runnit över. Säger såsom min idol Martin Stenmark sjunger ” När man tappar orken att andas”. Där befinner jag mig nu.
Skall göra som finvännen skrev till mig idag: Ta tag i livet igen!!! En minut, en timme, en dag i taget.
Jag kommer igen. Har gjort det hundra gånger förr och hoppas att Junior gör det samma. Hoppas att mitt förhållande gör detsamma. Kommer åter på banan.

Nej vad jag deppar på här känner jag. Visserligen finns det tusen skäl till det men det finns även tusen andra skäl till som är bra också. Så lätt att tappa focus på det. Och ni underbara.
Ni som VERKLIGEN har stöttat mig nu dessa två dagar med all pepp och kärlek via sociala medier och sms. Tusentack!

Ni hjälper till att bära mig när benen ger vika.


IMG_3524[1]
Vi skall komma hit en dag mitt barn
då vi ler med både själ och hjärta igen

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

IMG_7941[1]

Du kom till oss Sam för snart 15 år sedan. Kastade omkull hela min världsbild efter några år. Så mycket värderingar. Tankar om livet det självklara. Och bara de senaste åren har du låtit mig växa som människa. Låtit mig ta plats. Stå rakryggad för den jag är och det jag tror på. Gett mig styrkan jag såväl behöver i min kamp om ett bättre liv för både dig och din bror.
Kampen för andra barn som ni.

Junior frågade mig häromdagen varför jag var så rynkig runt ögonen. Jag svarade att man ser ut så när man fyllt 43. Sanningen är kanske att rynkorna är spår efter allt det tuffa. Alla tårar som borde fylla Sveriges alla sjöar snart. För det har varit tufft. Är det än. Och det konstiga är att vår herre ger sig inte. Han utmanar mig ännu mer. Låter mig gå ut på än tunnare grenar. Ger mig ännu mer börda att bära när jag trodde att det var nog nu. Att bägaren var överfylld.
Vad är jag gjord av för virke? Eller är det så att osynliga krafter ger mig energi för att jag bara ska genomgå allt och göra vad när jag är klar?
Stordåd?
Visserligen förändrar jag en liten del av världen med att prata om oss och killarna. Om Kungen vi dragit igång.

Varför prövas vissa människor mer än andra? Jag försöker förstå mig på det. Den högre meningen. Om han nu finns Gud fader. Vad är då planen för allt detta? Fast svaret kanske jag inte får varken idag eller imorgon utan i en avlägsen framtid då jag kan se helheten.
Tror man desperat försöker finna en mening med allt då vi har det som vi har det.

Samtidigt som det gör jävligt ont.

1 jag saknar

Vi kommer inte att ha mamma behjälplig som förr. Som är den enda vi kan anlita när vi behöver ut om än för en kortare stund. Att åka iväg bara så för en natt jag och My Love är nu en omöjlighet när det blivit som det blivit kring henne. Mer än så kan jag inte berätta för er här känner jag.
Men livet gav inte bara henne barnbarn att oroas för. Att hjälpa och stötta. Nu kommer hon att behövas full tid på annat håll för någon annan en bra tid framöver. Självklart att vi stöttar och vår tur att hjälpa henne i det.

Samtidigt som det är så sorgligt att det blivit så, så känner jag sorg även för vår skull mitt i allt. My Love och jag. Nu när det är 14 månader sedan sist vi var iväg och vårdade kärleken.
Vi hade planerat för att just denna dag åka tillsammans och se Whitesnake på Gröna Lund då det är och förblir makens idoler. Vi skulle ha bott på hotell. Haft mys. Sådant som andra kan göra 12 gånger på ett år. Vara ett par. Vårda kärleken.
Just nu ser jag inget slut på att bara vara hemma och inte upptäcka världen utanför ett dugg tillsammans med den jag älskar.
Skall jag åka iväg på en veckas semester så får det bli själv med Junior och My Love vara kvar hemma med Sam.

Gilla läget. Jo. Jag försöker hela tiden.
Men däremellan måste man få gråta över att livet är som det är och jag kanske inte alla gånger gillar det. Att jag blev bestulen på något som var mitt.

Ja. Vad är en bal på slottet? Den kan ju vara alldeles förfärlig. Tråkig och…underbar.

IMG_4885[1]KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

394341_10151230899742275_622813405_n


 Så många av er som klivit på resan först nu kring mina killar. Det finns många av er som varit med ett tag men som inte orkat läsa alla inlägg 5 år tillbaka i tid.
Just därför så brukar jag då och då reblogga, alltså lägga ut ett gammalt inlägg som jag sedan skriver egna tankar och reflektioner kring, då man många gånger sitter inne med både visdom och kunskap. Snudd på facit i hand.
Att det kan leda till någon annans lärdom där vi gick bet.

Eller att jag berättar så att man någonstans kan förstå varför Sam 14½ år med adhd/asperger blev utbränd av svensks skola och blev hemmasittare. Varför vi blev tillfrågade att låta någon annan familj ta över Sam, att han borde LVU:as
Varför Junior 12½ år med add, tappade stinget inför att leva och allt bara havererade kring denna unga människa då han bara var elva år.
Varför jag och My Love haft mer prövningar under koncentrerad tid än vad ett äktenskap får under en hel livstid.
Varför jag blev hjärtsjuk av all kamp och stress.
Varför jag drog igång Kung Över Livet och nu är i full färd att ha en GALA i Stockholm tillsammans med andra mammor i liknande sits, för att få in pengar till forskningen på barn som mina.

Så håll utkik. Reinläggen kommer lite då och då.

IMG_7601[1]Sams ny rustade rum på nio kvadratmeter.
Litet. Intimt. Mysigt.
*

Idag på min lediga dag efter en mycket hektisk jobbarhelg på sjukhusgolvet så var det långt ifrån att vara ledig. Återhämtning.
Hade första mötet 9.30 på bup med Junior. Tusen tankar tänkta redan där.
Nästa möte med Soc 11.00. Mer tankekraft som gick åt. Jobbiga saker att prata om. Hinna hem och kasta i sig lite lättlunch för att sedan åka på möte nr tre kl 13.00 med skolan och hur vi tänker kring årskurs nio med Sam.

Minns en kollega som gnällde över att hon hade återbesök till tandläkaren på sin lediga dag. Hemska tanke. Att EN ledig dag skulle gå till något så onödigt som det. Att den lediga dagen blev sönderspjälkad.
Minns hur förbannad jag blev. Över hur folk så lätt gnäller över så lite.

Lev mitt liv kan jag tänka hundra gånger om. Lev det och låt mig sedan få höra hur besvärligt det är att få en dag ”förstörd”.
Jag undrar hur många lediga dagar man gått på möten. Vi började med dem när Sam var liten. Det är över 6 år sedan. Lägg därtill att vi även gått på möten gällande Junior sedan 2 år tillbaka.
Runt 200 möten gällande Sam. Junior är snart uppe i snart 50 möten redan.

Men vad tålig man är. Och vilken enorm skillnad det är på denna mamma nu mot när allt började. Dels kan jag Sam så bra, och även hur Junior fungerar att jag står på mig.
Men skulle jag få höra idag, det jag genom tid fått lov att utstå på vissa möten. Ja jösses. Jag hade inte varit den som grät efter mötena för att jag och mina barn blivit trampade på. Jag hade istället rakryggad gått därifrån med vetskapen om att jag hade hävdat deras rätt. Sagt precis vad jag tyckte och tänkte.

Alla tre mötena idag blev bra på sina sätt. Tacksam.
Men blev slut ända in i märgen.

IMG_0856[2]
KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

575397_10151525422707275_851618794_n

I nästan hela mitt liv har jag varit rädd. Till och från. Dumt nog.

Det började i skolan. Klass 2. Mobbingen. Utanförskapet. Jag var annorlunda. Lång och kobent. Tjej på det. Ett tacksamt offer för andra oskäkra själar ute på skolgården. Den fortsatte långt upp på  högstadiet. Jag vande mig vid utfrysningen. Vid de hemska orden jag fick heta. Men jag var ofta rädd. Rädd för vad de skulle säga och hur ont jag skulle få i magen av det. Rädd för att mista de få vänner jag hade. Rädd för att de inte skulle hålla kvar vid mig.
Tönten som hela skolan visste vem hon var.

Min pappa höll på att dö ifrån mig när jag bara var 5 år gammal. Nästa gång var jag 10 år. Då trodde inte ens läkaren att han skulle överleva. Han hade svår astma och var mer sjuk än frisk. Jag blev van vid hans pipande andning. Att bevittna hur skulderbladen och axlarna fick anstränga sig för varje andetag.

Nästa gång han vände hos vår herre var jag 13 år. Jag minns än de blåa läpparna. Paniken som speglades i ansiktet. Paniken av att kvävas. Jag minns hur jag satt på akutmotagningens toalett och bad till Gud. Pappa hade varit död ett kortare tag, men läkarna kunde återfå livet i honom igen. Den gången och månger fler efter det.

Jag var jämt rädd för att pappa skulle dö efter det. En rädsla jag fick bära med mig sågott som dagligen då han också blev svårt hjärtsjuk. När han skulle transplantera hjärtat för det var så illa. När jag åkte med honom till Göteborg och hade Sam i magen. Livets ytterligheter. Det ena livet höll på att avslutas och det andra skapas.
Och jag var rädd fram tills den dagen då han dog på min arbetsplats. Sjukhuset vid inkörsporten till Dalahästens rike. Då hade jag varit rädd i över 30 år att mista honom.

27 jukli

Kärleken kom in i mitt liv. Två lintottar likaså.
Än en gång fick jag uppleva rädslans bojor. Rädd för vad en oförstående omgivining kunde göra mot mina barn. Få dem att må. Rädd för att jag inte skulle kunna försvara dem tillräckligt. Inte orka med att vara deras mamma. Rädd att bli misstrodd. Feltoklad.
Rädd för hur livet skall bli för dem. Lever vi i ett sådant samhälle där jag känner att de får den hjälp de behöver?  Både nu och sen?

Rädd för att mista flera vänner på premisser jag aldrig fick veta varför de bara försvann ur mitt liv.Rädd att jag inte duger. Rädd att jag inte kan leva upp till andras förväntningar på mig.
Rädd för att kärleken ska ta slut för vi fick det vi fick med mina killar. Rädd att mista den som står mig närmast i allt.

Rädd för att dö bara 43 år gammal. Jag är inte färdig med mitt uppdrag här på jorden. Förmå mina barn att flyga med egna vingar en dag. Förmå andra att göra detsamma.
Jag läser dödsannonser och ser att de dör yngre än vad jag är. Jag möter patienter på jobbet med hemska sjukdommar. De som vi alla kan drabbats av. Jag börjar mer och mer hålla ett hårt tag i livet. Vara tacksam för det minimala. Tacksam för min hälsa som trots alla odds faktiskt är okej. Den stressutlösta kärlkrampen finns visserligen.
Men det kanske inte blir värre än så.

Nu går jag inte och darrar av rädsla varje minut. Men just att den finns närvarande. Som ett hotande åskmoln som ibland gör sig tillkänna.
Ibland för ofta. Kanske blev jag född sådan. Kanske jag inte tål så mycket. Blir mer rädd än andra?

Hur har ni det med er rädlsa?

Fast nu är det läge att lägga focus på alla de stunder som är bra. Jo jag vet. Och jag gör det. En hel del.

Jag lovar.

IMG_5223[1]

KRAM
MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_7433[1]


En bekant frågar mig lite hurtigt på Coop bland matvarorna.
– Hur är det med dig då?
Ja hur fan är det? Hur mycket kan man berätta på två minuter?

Jo. Jag har en grabb på 14 år som har sitt liv i min skugga nästan hela tiden. Som äntligen har en fungerande skolgång 3 gånger i veckan. 45 minuter varje dag. Efter prat om att han skulle behöva bo hos en annan familj ( LVU ) därför att vi inte förmådde han till skolan. Därför han har en asperger som inte gör det möjligt att gå i vanlig skola.
Jag har kämpat för denna unge så att mina knän blöder, för jag har fått krupit bitvis när benen inte längre burit.
Men just nu mår han bra i sitt liv. Han har accepterat att det är som det är.

Själv befinner jag mig i en sorg. Förr deltog han i det som andra barn gör, om än på sina premisser. Men han var delaktig. I skolutflykter. I gemenskap. I samspel med andra. Vi hade jämt kompisar här hemma till honom. Han var i badhus, gick på marknader, var på bio. Han var hos andra.
Nu finns bara minnet av allt det där kvar. Bilder på hårddisken som gör ont att se. Där han står skrattandes i mitten av sina klasskamrater med det blonda håret lekandes i sommarvinden runt huvudet. Står bredvid sina kompisar.

Var en del av allt.

IMG_2939[1]
Semester ihop. Ett minne blott som så mycket annat.
Jag vill backa tiden. Njuta lite mer.

Jo. Justja. Vi har 12 åriga Junior också. Som har slagit sig hårdare än vad en krasch in i en bergvägg kan orsaka. Men han går på stapplande steg fram i livet med stöd av oss. Livet han fick men inte vill delta i just nu. Han har add och svår ångest inför skola och livet. Han har inte gått i skolan på några veckor nu just därför.
Lillebror som alltid fått vara nummer två under hela sin uppväxt. Hade förmågan att svälja. Stå tillbaka. Allt för att underlätta för Sam och hans behov. Förhindra utbrott.

Han börjar påvisa svårigheter inom autism spektret. Svårt för så mycket som tidigare var så enkelt. Just nu är det svårt att hålla blicken stadig framåt. Se framtiden och veta att han är en del av den.
Vi gör allt vi kan för att han inte skall sjunka under ytan.

Så jag mår lite tjyvens. Svårt med återhämtning. Egentid. Livet med killarna tar energi och sedan tar kampen för dem ytterligare.
Jag och My Love jobbar omlott för grabbarnas skull. Ses knappt. Har var tionde helg helt ledigt ihop. Har vi tur kan vi få till en ledig veckodag. I månaden. Vi var nära skilsmässa för bara några andetag sedan, men vi jobbar benhårt på att det är kärleken som skall segra.

– Hur är det själv då?
Bekantingen står där med sin mjölk liter i handen och mumlar ett förlåt att denne inte visste hur vi hade det. Att det är skämmigt att svara att allt är bra i livet efter min redogörelse.

Min dag måste komma när jag kan svara detsamma.
Att allt är bra.

IMG_2684[1]

Kram mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_6872[1]

Mormor fick lov att komma i timmarna två vi skulle bli borta. Vi tog oss en rejäl långpromenad. Ner till hembygdsgården och tog en fika. Något som för oss är lika ovanligt som att det bli Norrsken på våra breddgrader. Något som för andra är så givet att bara gå hemifrån om man har lust till det. Att barnen hemma på 12 och 14 år klarar sig själva hemma. Andra ja. Men inte våra.
Senast idag såg vad som kan hända när två blixtsnabba hjärnor konfronterar varandra och ingen vill ge sig.

Det var en skön och välbehövlig stund tillsammans. Promenaden gjorde gott i min sönderstressade själ. Härliga stressdämpande ämnen som frigjordes. Samtal kring sådant som varit osagt länge. Som äntligen fick tid och utrymme.
Jag och My Love. Det finns hopp om oss. Efter denna tuffa vecka känner jag det.

Tack mamma för att du var här. Igen. Tusende gången minst som vi behöver dig för att få vårt liv fungerbart.
.

IMG_6871[1]

Vi pratade mycket om sorgen. Sorgen som finns i så mycket just nu. När man inser hur det blev för oss. Våra begränsningar. I förhållandet. Romantiktiden som är lika utdöd som dinosaurierna. Ja, nästan iallafall. Vi tiden som så sällan blir vår när diagnoserna pockar på uppmärksamhet all vaken tid hos killarna.

Junior mår allt sämre nu. Inget barn skulle behöva uppleva den smärta det innebär att leva. Att vara människa. Att ha hela livet framför sig. Men våndan inför högstadiet kan inte bli större nu. Att det framkallar svår ångest där endast döden känns som en allierad vän och räddare. Bup är ständigt uppdaterad och läkarkontakt imorgon.
På något vis var det ”bra” att jag kände av hälsan så pass förra veckan att jag sjukskrev mig själv och hade chans att återhämta mig när jorden rammade ännu en gång. Om jag samtidigt skulle haft ork och energi till att orka med mitt jobb vet jag inte hur jag hade slutat.

Nu är Junior inne på sin tredje vecka att vara hemma. Han förmår inte att mobilisera varken ork eller motivation att gå till skolan nu. Jag rit pratade tack vare en annan blogg jag läser ( tack Bellan och ni hittar henne här ) för att nysta hur Junior mår i olika situationer så att jag fick en överblick. Vid uppvaknadet. Invid frukosten. När vi sitter i bilen på väg till skolan. På parkeringen. Så bra att bena upp det och Junior kunde förklara mycket bättre. tänk vilka enkla knep det finns till något som annars kan vara så svårt att fånga.

Ändå.  Jag grät mig till sömns. Över det jag ännu en gång fått höra, vilket gör att jag förstår hur pass illa det är nu.
Fan. Fan . Fan. På riktigt.

1köölasfökram mamma Z

*

 

 

Read Full Post »

IMG_6852[1]

 

Åt vilket håll går det åt nu?
Tänker så mycket på framtiden. Hur sjutton blir det med allt? Oron och våndan inför så mycket sitter som en klump i magen. Hela jag är som en infekterad varböld som det snart går hål på.

Ute skiner solen. Fåglarna kvittrar på. Detta borde göra mig lycklig. Men idag sinnet bara som bly. Jag tar ett snack med Gud över mitt frukostkaffe. Frågar vad han vill med mig. Vad han mer tänker utsätta mig för. Vilken plan som finns för att rodda detta livet. Rodda mina barn. Hur skall det bli för dem längre fram? Vilken framtid går de till mötes som unga vuxna?
Sam är där om bara 3 år. Hur mycket behövs jag då?
Jag känner en mamma till en grabb på 28 år med Asperger. Hon kämpar än.

Sam skulle behöva någon mer här hemma än bara oss i Ohana. Någon utomstående som tar han med på saker. Iallafall försöker. Vi har tidigare varit inne på kontaktperson, men det måste vara någon som han är trygg med. Som han vet vem det är. Något vi borde försett han med redan när han var åtta år och det var lätt att etablera både kontakt och förtroende.
Jag har hela tiden hävdat att Sam haft det bra här hemma. Att han mått bra. Men jag märker mer och mer hur jobbigt det är. Hur det tär. Hur irriterade vi börjar bli på varandra. Och han kan inte längre prata känslor med mig som han gjorde när han var mindre och var som en öppen bok istället.

Om vissa personer bara kunde bo närmre oss. Att finnas här i vardagen. För båda grabbarna. Ibland känns det som om vi lever på en öde ö där få tar sig ut.

IMG_6851[1]


När killarna var mindre. Så enkelt livet var fast vi var i början av allt och inte kunde Sams diagnoser alls.  De var barn. Nära till lek och skratt alltjämt. Bekymmersfria. Och vi kunde åka vart vi ville. Nu har världen bara krympt runt oss. Och den enda yta vi står på är där vi bor. Och jag börjar få rejäl syrebrist här.

Vi pratade om det igår jag och My Love. Vad som händer med en efter tid då man lever livet det annorlunda.  När livet inte blev alls såsom man föreställt sig. Sorgen som kommer. Oron inför så mycket. Kampen. Slitningarna. Blir man bitter? Dämpad? Negativ?
Gah. Varför finns det inget forum för oss föräldrar att prata ur sig dylikt med andra i likartad sits? Finna kraft och lösningar.

Nej vet ni vad. Solen skiner och jag är sjukskriven idag med. Skall sätta fart här, ta en promenad så långt orken räcker, och försöka att fånga så många ”Just nu är en lycklig stund” som det bara går.

För jag behöver massvis av dem nu.
.

5 marsKRAM MAMMA Z

*

 

 

 

 

Read Full Post »

IMG_6687[1]

Denna skylt hänger i köket. Som en evig påminnelse om att det går. Om vi kämpar och kämpar. Men vad gör man när man når den dagen att man inte längre orkar? När kampen finns till för barnen och energin till något annat bara sinat. Sinat sakta under lång tid. Någon gång blir kärlet tomt om man inte orkat lappat igen sprickorna. Såg till att de höll tätt.

Det blev ingen mysig 43 års 3 rätters middag i efterhand igår. Det blev en långpromenad i tårar som rann istället i ensamhet. Rädslan över att vi nått vägs ände för att livet vi lever har kostat på allt för mycket. Att jag bara ger upp nu. Vad hände med kärleken som var så vacker? När vi levde tillsammans för att vi ville dela ett liv ihop. Vara lyckliga. Skratta tillsammans. Dela jobbiga stunder. Inte att leva i ensamhet. För det är så det har blivit med tiden. Åren. Och mer påtagligt nu än någonsin.
Livet där vi går omlott så pass länge har gjort att vi glidit mer och mer isär. Vad har vi gemensamt förutom att rodda Ohana numera?Och när vi väl skall ha en stund tillsammans väller frustrationen upp över den knappa tid vi har, att vi istället så lätt blir sura för minsta småsak. Som växer och blir en större och större konflikt.

Vi hanterar det långt i från proffsigt. Det blir på lågstadienivå ibland.

IMG_6685[1]

Här lovade vi varandra en evighet ihop inför Gud och våra närmsta

Alla ni som var på vårt bröllop. Som hyllade oss och vår kärlek som stod i blom. Ni försvann en efter en för att stötta upp oss i livet som kom sen. Det är ingen anklagelse utan bara ett konstaterande. Det är mamma och svärmor som tagit killarna då vi bett om det. När vi knyckt till oss egentid. Men, kan man överleva på sådana stunder som man får en-två gånger om året. Lånad tid. För att sedan kastas tillbaka i vår verklighet. Där vi har en hel ledig helg ihop på tio veckor. En ledig vardag ihop var 8:e vecka? Max 2 kvällar ihop i veckan. Semester ihop var tre år sedan nu. Och då fick vi en vecka.

Varför skriver jag så öppet om detta i bloggen? För jag tror att man inte pratar öppet om äktenskapsproblem i en familj med diagnoser överlag. Men jag vågar blottlägga detta om det kan hjälpa någon annan att läsa. Förmå någon en ökad insikt och förståelse vad det är för liv man lever och levt.

För att påvisa vad ett liv som vårt kostar på. Vilket som blir offret. Vårt äktenskap. Min hälsa såsom det varit. All kamp. Allt hjärtslitande som en själ har fått utstå genom tid.
Vill påvisa vad som händer när vi sliter ut oss totalt för våra barns skull.Den påfrestning som är som ett evighets långt jordskalv där man skall försöka att behålla fötterna på jorden så gott som det bara går.
Något har nu ramlat i backen och gått i tusen bitar.

Jag vet inte om det går att limma ihop igen.
Jag står nu med skärvorna i min hand och vet uppriktigt inte vad jag skall göra med dem.

IMG_3881[1]

Now what?
KRAM mamma Z

*

Read Full Post »

20130406-025437.jpg


Jag står och tankar bilen på Q8. På väg mot ett nattpass. Råkar vända mig om och avbryter tankningen. Tar tre streg till vänster. Jag har blivit hopplös på att se Kung Över Livet bilder överallt nu. Hur de blir när jag redigerat dem klart. Vart jag kan lägga texten i bilden. Struntar i att folk måste undra när jag fotar på underliga ting. Jag vet ju hur bra de blir *ler*
Får se när denna aftonbild får sin text och innehåll på vår gillasida på facebook. Bilden ifrån det som ser ut att vara Skymningslandet.

Jag och my Love har inte sett på flera dagar nu. Jag for visserligen iväg på vår gemensamma lediga kväll och såg underbara Sarah Dawn Finer och fick träffa finvännen 7 mil bort. Men hur skall jag komma iväg annars? Mamma ställde upp i två timmar för att möjliggöra att jag kom iväg överhuvudtaget då mannen gick till jobbet. ( tack fina mamma IGEN )
Detta evinnerliga pussel för att kunna göra något på egen hand. Fast killarna är så stora så behövs en vuxen hemma alltjämt. Ihop kan de bli farliga för varandra när ingen ger sig i ilskans närvaro. Och det kan gå fort ibland.

Jo. Jag och My Love var det. Vi får försöka få till en trevlig lördagkväll ihop då jag vaknat efter nattpasset. Äta gott och hyra film. Det är typ det enda vi förmår att göra ihop. Som ett par just nu. Fast jag längtar ut. Massor. Att se något annat än hemmets väggar. Vill få input ifrån livet utanför. Det som inte andas kamp och diagoser. Förstå mig rätt. Jag älskar killarna mer än livet självt. Men att ständigt vistats i det år ut och år in gör att man ibland vill få annan mark att gå på. Nya vyer som säger mig något annat än det jag redan vet.

Junior är på lan. Lever upp. Tillsammans med 4 andra grabbar han trivs att vara med. I nätterna två. Så glad för hans skull att det funkar så bra när han har så svårt i övrigt för barn/ungdomar nu när tonåren tar över.

IMG_3882[1]

Sam längtar inte alls att umgås med andra jämnåriga. Verkar vara fullkomligt nöjd så än och då får man som mamma gilla läget fast längtan finns efter något annat.
Minns när Sam gick i tvåan och trean. Vi hade som fritid hemma hos oss länge. Ungarna kom i sammlad tropp. En bullpåse var snart uppäten av ett gäng killar runt köksbordet. Sam kunde ha både två och tre kompisar med sig hem. Ofta gick det bra. Och när det gick mindre bra lärde sig kompisarna att det var så det kunde bli om man var med Sam. En risk de var medvetna om och som de tog, därför att det var en sådan kul kille att vara med att allt det roliga uppvägde det jobbiga.
På hans kalas kunde de vara upp emot tio killar. Och nu finns inte en enda kvar. För det är så han vill ha det just nu.
Det blir en slags sorg hos mig. För man önskar ju så mycket. Önskar att hans fina vänner hade få fortsatt vara en del i hans liv. Gett så mycket glädje. Utbyte. Men han ser det inte så. Vet många ungdomar med asperger känner så.
Och jag måste acceptera att det blev så. För Sam mår bra. Han har sina 2 spelkompisar varav den ena är kusinen som är 1½ år äldre, på skype som han pratar med nästan varje dag. Och den vänskapen räcker långt vilket jag är evigt tacksam för.

Avslutningvis vill jag tipsa om ett program i P1 där en av mina bästa vänner medverkar tillsammans med sin dotter som har adhd. Ett mycket givande program på en halvtimme, så lyssna ni som kan och vill HÄR

1-jeanette

Kramen mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_6395[1]


Sol. Värme. Finaly. Vi är nog många i landet som suckar ”äntligen”. Som vi längtat efter takdropp och värmen.
Jag är ingen vintermänniska alls. Max 3 månader skulle det få vara kallt och snö för att behaga skidentusiasterna . De som behöver snön för att få fram den rätta julkänslan. Det vita landskapet.

Nä nu längtar jag till att få göra fint på min lilla trädgårdsplätt. Ta med mig termosen med kaffe och åka till sjön, troligtvis utan barn dessvärre men så är tiderna. De små växer och hink och spade som förr sysselsatte dem invid stranden är ett minne blott.
Längtar efter att få känna doften av ett stilla regn, när det luktar fuktig mossa och luften blir klar.

Junior och jag gick ut och grillade korv igen då jag vaknat till efter nattpasset. Mammsen kom förbi så blev det en kaffe i solen också. Underbart.

IMG_6394[1]


När My Love kom hem efter sitt kvällspass så blev det hyr film. Var nog första filmen på flera månader som vi såg ihop. Skyfall. En helt suverän film. Jag bara älskade den. Ovanligt att känna så inför en Bondfilm.
Kändes gott att kunna göra någonting ihop utöver att bara vara ett team och planera och rodda grabbarna. Men orkade bara vara sällskaplig under filmen.Att bara sova 4 timmar efter nattpass sätter sina spår och jag vet hur väl jag behöver min sömn för att orka med livet som detta.

Idag for jag och Sam ut till skogen igen. Blev lite skjuta av med luftgeväret. Hittade en stam att sitta på och bara insupa solen. Plockade med lite påskris och på hemvägen provade vi på att köpa stenugnsbakad pizza som var mer än god faktiskt!

Nu hoppas jag hinna vara med att vara effektiv på den tid som återstår av söndagen, för det är en hel del att ta tag i nu.

Vi ses alla ni fina som läser här.


IMG_6398[1]

KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

20130323-053611.jpg

Junior och jag myser i soffan innan skoldags. Det gör vi varje morgon. Invid teven och ett program han tycker om. Jag dricker morgonkaffe och han intar sin frukost. Under täcket i soffan. Och Diablo förståss. Juniors älskade katt som vet sin plats när han är hemma. Att det är i Juniors famn han skall vara.
Underbara djur det där. Att ingen talat om för mig hur underbart det är tidigare?

Den här veckan har varit helt underbar.  När allt helt plötsligt är som det ”ska” då mår Mamma Z bra per automatik. Junior har hämtat igen sig med hästlängder och Sam är nog rätt nöjd han med över att det händer något han nu är mogen inför.

När jag känner stödet ifrån Juniors skola. Att de litar på mitt omdömme när det gäller han och när han inte kommer till skolan, ja då har jag gjort precis allt.
När jag nu känner stödet ifrån Sams skola likväl och de greppat läget. Att vi gjort vad vi kan och mer därtill vad som är mänskligt  att göra. Att jag slipper ha pressen att någon av mina barn skall tas ifrån mig ( horribelt att man överhuvudtaget skall behöva känna så ) därför att jag inte förmår dem till skolan ( läs att de har svårigheter som gör att de inte kommer. Att inte hjälpen fanns i tid att stävja att de blev hemma, iallafall för Sams del )


20130323-053637.jpg

Stödet finns även hos soc. Hos hab. Hos bup. Hos läkare till stor del. Såsom det skall vara.
Dessvärre ser inte verkligheten ut så för många. De får försvara sig inför bup tom. Blir ifrågasatta av soc. Skolan som blänger med en ilsken blick och lägger all skuld på förtvivlade föräldrar.
Det är sannerligen läget att uppgradera alla som har med oss att göra i hela samhället. Och där man gör rätt skall andra komma och lära sig samma sak.

Amen!

Nu väntar ledig helg efter jag sovit ut efter mitt nattpass på sjukhuset. My Love jobbar så det blir en ensam helg igen med killarna. Men man vänjer sig konstigt nog. Det är få helgkvällar som vi har ihop det på. Kan sällan se en film och mysa invid teven ens.
Tänk så det blev. Och vi gör det för att få livet kring killarna att gå ihop sig. Men det är bra tråkigt och jobbigt att ha det så. Månad efter månad.

Fast jag hinner jobba undan mycket med min Kung Över Livet utan att ha dåligt samvete.

IMG_4855[1]Ni kommer alltid att vara prio ett

KRAMEN
MAMMA Z

*

Read Full Post »

15 marssKillarna i Sams nya rum

All kärlek som kom här på bloggen. På facebook. i den slutna grupp jag en gång i tiden drog igång Crescat Scientia, Må Kunskapen växa, till för oss föräldrar som har barn och skolgången haltar helt eller delvis.
Så himmelens mycket er omtanke betyder. Faktiskt. När man känner sig lika liten som teskedsgumman i denna stora värld ibland. Söndermosad.
Tacksam är ett litet ord för ert stöd.

Sam ville byta rum. Igen. I somras bytte vi ju rum med honom. Han fick vårt stora sovrum och vi kröp in i hans minimala. Vi rustade det rum som kom att bli hans. Han bodde där i en månad så ville han tillbaka in i sitt trånga rum på 9 kvadratmeter.
Nu ett halvår senare kommer samma önskan igen. Att få vårt stora sovrum. Att flytta ett helt rum är inte så bara, men vi gjorde det strax innan min dunderförkylning bröt ut. Och denna gång blev det bra mycket bättre än förra gången. Annan möblering, färgglada gardiner och mattor. Mera på väggarna. Så nu får han banne mig bo kvar där för nu skall jag ta och rusta det som blev vårat nya sovrum. Där tapeten är bort sliten ifrån tidigare frustrationer. Sönderslagen vägg och dörr. Men jag måste mobilisera ork och lust till det först.

IMG_6164[1]


Går igenom ekonomin också. Sam har kostat oss en hel del nu för att han skall få meningsfull sysselsättning och det har ramlat över nya utgifter som egentligen inte tillåter tapetinköp.  Nåja. Får kränga lite på Tradera så skall väl det gå!

Mamma har läst något intressant om junior som jag måste läsa på mera om, men som känner att stämma in så väl på honom.  Diagnosen heter GAD, som betyder generalliserat ångestsyndrom. Idag har jag den glada killen här hemma då han inte utsätts inför krav och förväntningar.
Själv ligger jag däckad hela dagen i förkylningen som blommade ut för fullt. Blev inte många knop gjorda, förutom lite jobb på Kung Över Livet då.
Boostar med Kyäni och hoppas så att jag slipper ta en karrensdag imorgon.

My Love befinner sig denna helg utmed Upplandskusten och barndomsvännerna. En killhelg. Så välbehövlig såklart för hans del.
Undrar stilla när vi två skall få den helg vi så väl behöver för att slicka våra sår och läka tillsammans igen. Sist vi var iväg på tu man hand är nu ett år sedan. Så bra vi hade det ett bra tag efter det. När man är någonting annat än pedagogen. Kollegan för att få livet här hemma välfungerande. Jo, man blir som ett team på en arbetsplats mer än make och hustru tillslut i detta livpussel där vi så sällan ses.

Säger som Mauro Scocco sjunger.

” Jag saknar oss. Jag saknar dom vi var”

.

IMG_3838[1]KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_6167[1]

Hur kan man så bitvis känna sig så ensam trots alla dessa människor man har omkring sig?

Är det för att jag numera inte har vänner så nära inpå mig som det en gång var? Jobbarkompisar som har en aning hur vi har det men långt ifrån greppar vidden. Ett förhållande där vi knappt ses och hinner prata livet och se varandra. Vars kärlek falnar ju mera tiden går. En släkt jag ser alltmer sällan och när vi väl ses så är det ingen som tränger in under skinnet och förstår ändå.
Är ute på Facebook som vimlar av folk med ytliga statusar. Känner mig inte hemma där heller. Vet att ni 200 läsare tittar in här varje dag. ( tacksam för det )
Står i kön på Coop, där jag biter mig i läppen för att inte brista ut i gråt. Kassörskan önskar mig trevlig helg. Hur kan hon veta vad jag har omkring mig? Vad som håller på att knäcka mig helt? Igen?

Jag får ett vansinnes utbrott på damsugaren då den inte går åt det håll som jag vill. Den får ta all skit jag har inom mig. Herregud. Jag kan inte må bra som svär så över en stackars damsugare.  Nej. Sannerligen inte. På väg till jobbet hinner jag svära till varannan bilist. Så olikt mig så det finns inte. Halvvägs måste jag parkera utefter vägen. Storgrina ur all skit, så jag kan hålla masken en timme senare

För det bara går runt runt detta liv. Som en dålig karusell på tivoli man vill kliva av men inte kan. Jag försöker vara positiv men det går inte fina ni. Jag faller. På alla plan. Det var länge sedan jag var här. Vet att jag över lever. Att jag kommer igen. Men är så less på att åter hamna i denna rävsax.

.

IMG_3158[1]

Vi skall påbörja inskolningen av Sams skolundervisning nu. Här hemma. Det blir hans förra pedagog som kommer till en början men sedan skall en annan tjej ta över som är duktig på Asperger.
Junior faller allt fortare och det är som fritt fall nu. Han gick två halvdagar denna vecka. Förmådde sig inget mera. Mådde så illa igår och var bara tom i hela kroppen på energi. Idag har han sprängande huvudvärk och inte ens Ipren hjälper.

Det känns som om jag inte vill detta en dag till. För jag är så less på mitt liv. Trött på kampen. Slut på kämpandet. Jag vill leva mitt liv som alla andra nu. Det normala. Jag orkar inte mera. Orkar inte peppa. Stödja. Leda rätt. Leda tillbaka. Hela tiden tänka på andras bästa före mina egna behov. Usch. Denna vecka har även jag rasat bit för bit i takt med att Junior gjort detsamma.

Vill ha tillbaka mitt förhållande. Känna orken för att ta tag i det innan det är försent.
Vill skratta med hela hjärtat igen. Väggarna i detta hus minns inte hur det en gång lät när lyckan närvarade jämt.
Kom ihåg att jag älskar mina barn mer än livet självt. Men det som med på köpet är ibland övermäktigt. Eller så kommer allt ifatt nu som har varit och bara smäller av.

Känner ändå för att sova i hundra år och vakna när allt är bra igen.

IMG_3090[1]Behöver ” Just nu är en bra stund” innan jag kantar helt.

Kramen ni fina
MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_5637[1]

Längtar. Längtar med stort L. Stunderna på balkongen. Mina egna. När huset sover och dagen har kommit med en vacker morgon. Fågelsång. Småkylig.  Bara just den stunden betyder så stort för mig. Har gjort sedan den dagen vi flyttade in. Fast då hade jag små killar som var med mig. 2 och 4 år. Nu när man lägger på tio år kanske man får ut dem vid något tillfälle, men de stunderna känns lika sällsynta som en solförmörkelse.

Nu är jag less på vinter. Har varit länge. Det är inte mitt rätta element. Inte alls. Killarna känner likadant. Sam längtar ut till skogen. Junior är mer i den sökande fasen vad man gör ute när man börjar vara tonåring.

Jag förstår de som åker utomlands i februari. De som har råd och kan. Avis. Jo visst tusan är jag det.
Ändå har vi bokat in två resor som jag ser framemot. Inte till varmare nejder. Vi håller oss i Sveriges gränser. Får räkna med regn. Rusk. Och 15 grader som varmast. Men jag vill åka redan nu.
v 24 åker Ohana till Gotland innan alla andra ger sig ut på semester. Veckan som erfarenheten talat om fungerar bäst.
Vi har en hel ö att upptäcka då vi inte varit där tidigare. Och jag har massvis med vackra vyer att fotografera.

Sista helgen i Augusti tar jag med mig fina vännerna till Klippornas rike ( jojo mitt älskade Hunnebostrand ) och vi skall fiska hummer. Vännerna som vi alltid brukar åka på fiskesemester med och som Sam är så trygg med. Nu skall de också få upptäcka den plats på jorden som för mig är den vackraste.

IMG_5638[1]Min vy från balkongen

Undrar om längtan är ett sätt att fly. Nu när det varit som att gå milslångt i sirap. Man bara vill bort i från allt. Bara få vara. Bekymmersfri för några andetag.
Har så mycket att ta tag i nu. så mycket som kommer ifatt när värsta pressen och stressen kring Sam har lagt sig. Så mycket som är undan lagt till framtiden. Som jag helt enkelt inte orkat tagit tag i.

Förhållandet har halkat efter så mycket. Fått stryka på foten rejält. Det som vi en gång hade börjar vi tappa. På bekostnad av det liv vi lever. Det har varit så påfrestande på många sätt under lång tid att man undrar hur ett äktenskap skall överleva det gång på gång på gång.
På ett sätt känns det som att vi lever ett parallell liv då vi går om varandra så mycket. En hel ledig helg ihop på tio veckor. Max en hel ledig dag i månaden. Av veckans sju dagar går vi om varandra minst fyra. Och när vi väl ses är det så mycket praktiskt snack, att man bit för bit glider ifrån det andra.
Jag har så lätt att gå igång på småsaker med när det gäller oss två. Känner att kan det inte vara en fredad zon där det bara fungerar friktionsfritt? Skulle aldrig gå igång såsom jag gör om det övriga livet såg rätt så ”normalt” ut.

Kom och ta mig långt härifrån. Till sommar och sol. En dag som är helt bekymmersfri.

IMG_5636[1]

Kramen Mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_5105[1]Ohana för tio år sedan. Då hade vi ingen aning om vad som väntade oss alla.

Under hela min lediga dag i Onsdags fick jag inte mycket gjort. Jag var som lamslagen av det som hände. Det som jag varit med om förr och vet vad det kostat på för oss. Främst för Junior. När själen gör så ont att man finner livet meningslöst.
Vi gick till bup dagen efter. De tyckte jag gjorde rätt som slutade med Ritalinet utifall det var det som utlöst dippen som blev så katastrofal. Nu när han blir utan den så får vi se om det vänder eller om detta elände kvarstår.

Fina fröknarna i skolan tror jag grepar detta. Hur det är med honom och hur de skall hjälpa på bästa sätt. Peppar. Uppmuntrar. Främst Juniors assistent. Han är ledsen redan nu att hon inte blir  kvar med han i sjuan. Vi har ingen aning om vilken uppbackning som väntar då och säkert grämer det honom en hel del mitt i all denna soppa.

IMG_5103[1]Pojken med guldlockarna innan glimten i blicken falnade

Torsdagen blev en halvdag i skolan. Men han gick. Var nöjd med det. Fredagen gick ännu bättre då han gick hela dagen till två. Rapporterna ifrån skolan är att det varit en nöjd kille som gjort bra ifrån sig. Så tacksam över det team som är nära honom i skolan. Så nu är det väl bara att se tiden an. Ha is i magen ännu en gång vart livet tar oss.

Men jag hatar ovissheten då den nästan tar kål på mig när det gäller båda mina barn. Hur det blir. Vem som tar vilket beslut. Är orolig än för vad man säger om oss. Om vår roll som föräldrar när det gäller Sam. Kan inte komma ifrån det. Hotet om att ta honom ifrån oss och sätta han i en annan familj sitter som en tatuering i själen på mig. Förjävligt att man skall känna så i en redan utsatt sits.

Via facebook har jag fått kontakt med en mamma 8 mil härifrån i likartad sits som jag skall åka över och prata med över en fika. De är lika synad i sömmarna som vi är och kommer att bli. Deras barn har också liknande diagnos som Sam och därför han inte går till skola. Hon är heller ingen dålig mamma. Bara vistas i en omgivning som inte begriper bättre.


IMG_5104[1]Till mina barn ♥

Idag är första gången på tio veckor som jag och My Love är lediga en hel helg ihop. Lör-Sön. Livet för oss har sett ut så länge. Tråkigt som sjutton, men vad skall vi göra? En vuxen måste alltid vara hemma med killarna. Och jobbar man 2 helger av 5 så blir det så här.
Denna helg skulle vi åkt till min fina kusin med familj i Stockholm men fick ställa in den med tanke på junior. Att vi behöver landa i allt. Att jag och My Love har krisat ett tag igen och behöver tiden för varandra.

Tack alla fina för era kommentarer på förra inlägget. På er som hör av sig på annat vis. Betyder massor.

Ännu en gång ♥

IMG_3440[1]

KRAMEN mamma Z

Read Full Post »

Older Posts »