Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Förhållandet’ Category

20140726-183455.jpg
.
Jag har ledigt från jobbet. I 3 veckor.

”Åh vad härligt med semester när vädret är så underbart” säger folk jag träffar. Jo jag vet det men min verklighet är något mer än 30 grader varmt och lata dagar invid sjön.
Definiera ordet semester, dess baktanke och huvudsyfte” tänker jag då utan att anklaga. ”Tala om för mig vad återhämtning innebär. Vila. Bara vara och styra mina behov mer än i korta pass på en dag. Kortvarig flykt som en handling på Coop innebär”

Även när jag vilar i hängmattan under äppelträdets skugga är jag uppkopplad, redo att rycka in när behovet hela tiden styr. När det finns nära inpå. Tänka ut hur nästa dag ska se ut för att vi alla ska överleva. Aktiviteter. Vilka som fungerar eller ej. Tänka överlag hur nästa timme skall se ut. Och den efter den.
Vi hälsar på släkt och vänner och låter dem komma till oss. Får förlita oss på andras välvilja. Deras omsorg kring Sam. Ensamma roddar vi det inte.
När tristessen tar tag om 15 åringen och jag ser dess konsekvenser går jag i tusen bitar. Varje gång. Det är ens barn. Ens stora kärlek.

Klart som fan att det känns.

Ändå. Vi har haft mysiga stunder i denna sommar som måste vara den tuffaste vi haft hittills.
Sena utflykter till skog och mark fram tills ljuset sinat ut helt. Nattliga bad som både förlöser och frigör. En flykt för oss alla. En stund att njuta här och nu. SÅ tacksam för dem. Jag lever inte i bitterhet men lever i ett liv där jag konfronterar lidandet så gott som varje dag. Lätt att man framställs som gnällig och negativ kanhända.
Men. Vet att vi är så i händerna på omgivningens väl och ve. På politiker och ett samhälle som kanske inte står redo att göra det som behövs.
Vet vad det krävs av mig än. Vilka mängder.

Förhållandet tar storstryk av det här nu. All min kraft och energi går till att försöka läka och förmå Sam överleva varje dag. De bitar vi har i förhållandet att jobba med orkar jag inte med just nu. Hushållar med energin. Så krasst men sant. Så sorgligt. Alla år av påfrestningar vi haft My Love och jag. Alla gånger vi limmat ihop oss. Så klart att även det stressar nu. Ett förhållande som behöver sitt men inte får det. Som går på sparlåga.

Det finns de som har det värre än jag. Jo jag vet.
Man behöver bara läsa Aftonbladet för att inse vad trångsynthet i ett krig gör med människor. Vilka spillror som lämnas. Vilka liv som går i kras.
Jag får dåligt samvete för mitt gnäll.

Ändå.
Det här är ju min kamp.
Vår överlevnad.
.

20140726-191534.jpg

Kram Mamma Z
*

Annonser

Read Full Post »

20140706-104453.jpg

.

En vän från förr ringer. Som jag inte pratat med på många år. Läser in ett meddelande på svararen.
”Shit. Jag hade ingen aning om vilket tufft liv ni fick”

Hur han hittat hit till bloggen vet jag inte men läst hade han gjort. Greppat. Och jag ska ringa tillbaka. Men det ger mig en reflektion på livet det annorlunda man fick. Det extrema. Vad det inneburit. Vilket pris man fått betala. Utstått förluster. Fått erfarenheter den hårda vägen. Och hur barnen mått genom tid. Hur andra reagerar på det som är vår vardag.

Det här är för er som inget visste. Den korta berättelsen.
.

20140706-105340.jpg
.
Sam fyller 16 och Junior 14 i November.Älskade ungar som fått utstå omgivningens okunskap tusentalet gånger. Som inte greppade deras diagnoser adhd och Asperger fullt ut. Eller inte alls.

I skolan fick de höra att de var lata och omöjliga att ha att göra med. Bråkiga. Besvärliga. Ouppmärksamma. De kunde bara de skärpte sig. Blev portade från lektioner.
Självförtroendet som svek. Livet som överlag var tufft.
När allt blev för mycket och ljuset i tunneln försvann ville Junior inte längre leva i klass fem. Självmord stod högst på agendan i flera månader.
Sam har önskat detsamma men var ännu yngre. Minns hur han knöt lakanet runt halsen och bad mig dra åt. Han orkade inte med livet och alla dess krav och okunskap. Hans känsla av att komma från en annan planet.
Att framtiden och livet inte tillhörde honom.

Sam blev sjuk av skolan. Pallade inte med kraven. Stressen och pressen. Blev utbränd i klass sex. Hemma från skolan och kom aldrig tillbaka. Vi fick presenterat för oss att han skulle familjehemsplaceras. Det var vårt fel att han inte kom till skolan. Värsta tiden i mitt liv. Att myndigheterna skulle ta den vi älskade mest ifrån oss. För att de inte förstod sig på diagnoserna.
Junior fick depression och panikångest. Allt för liten för sånt skit.
Vi rådde bot och bättring på alltsammans. Tack och lov. Det krävdes en rejäl insats från många håll. Främst ifrån oss. Mig. Mamman.

Vi har fått kämpa och skrika oss hesa. Kräva deras rätt i skolan. Kräva att andra ska förstå. Kämpat för att få vardagen överlag att fungera hemma. När det mesta skulle/ska anpassas efter svårigheterna. Vad som är genomförbart eller inte och på vilket vis. När varje handling skall tänkas igenom. När det spontana fått ge vika.
Vi har blivit ifrågasatta.Granskade under lupp. Utstått skitsnack. Utpekade.

Vi har lärt oss att stå tillbaka våra egna behov och önskemål. Lärt oss att se glädjen i det lilla. Lärt oss att se världen med andra ögon. Annat perspektiv. Finna lösningar tio gånger om dagen. Minst.
Många gånger har det berikat. Överraskat mig. Jag har fått sett delar utav världen jag inte reflekterade över tidigare.

Vänner som försvann. Nya som kom. De som levde liknande liv. Kämpade för samma sak. Vänner som stannade kvar.
Förhållandet som prövades hårt. Fick oss på drift. Ut på stormigt hav där vi befinner oss stundtals än. Vilsna.

Hälsan som tog stryk. Där blåljusen kom för tre år sedan då både jag och larmoperatören blev ängsliga för mitt skenande hjärta.
Stressutlöst de Lux. Nu har jag haft diagnosen utbränd i omgångar. Den senaste fick jag för ett år sedan och är sjukskriven på halvtid för det.

20140706-111903.jpg

.
Jag skulle inte vilja vara utan mina barn. Har aldrig tänkt tanken.
Men hälften av alla de prövningar vi fick hade räckt. Hälften av deras smärta likaså. Där tar min kamp vid i Kung Över Livet ( Läs mer om den HÄR ). Föreningen som arrangerade en insamingsgala till forskningen hos Hjärnfonden. Vi måste veta mer om barn som mina. Sprida befintlig kunskap. Och att vara en del i samhällsförändringen känns stort.

Ett axplock. Fragment ur ett liv som mamma.
Kanske greppar ni en liten del av det som kom att bli mitt liv?

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

20131106-185816.jpg

Datorn har dragit sin sista suck. Mitt redskap för att nå ut. Min ventil. Min plats för att få vara kreativ.
Nu får IPhonen rycka in. Den jag inte förstår mig alls på att arbeta med.
Sista sparslanten får gå åt till en ny laptop. Tur att den fanns!

Det känns som om hela livet kring mig drar en sista suck. Inklusive mig själv. Batterivarning och jag hittar inte laddarsladden till mig själv just nu.
Känns som om jag lever mer av en plikt till andra än för min egen del just nu. Jag tycker mig tappa suget mer och mer fast jag jagar alla ”Just nu är en lycklig stund” i ren panik.
Få omkring mig skulle tro att jag mår som jag gör. Men det är lätt att hålla skenet uppe.
Skriver hurtiga statusar på Facebook. Skrattar i fikarummet på jobbet. Samtalar om ditt och datt på affären .
Men jag känner mig som Titanic som långsamt sjunker. Iallafall idag och de senaste veckan.

Jag har tusen skäl till att leva. Tusen skäl till att känna tacksamhet. Tusen skäl till att känna glädje. Ändå känner jag mig tom som en urdrucken ölburk. Hopknölad och kastad ner i diket. Förbrukad. Obrukbar.
Blir man det av stress.? Av livets påfrestningar som just nu är för många?
Har varit länge?

Tänker främst på barnen och samhället som inte backar upp dem. På hur de mår nu och hur det blir. Kampen. Striden. Trampar vatten och hjälper dem att hålla sig flytande samtidigt.
Tänker på förhållandet som sällan får näring eller orken till omvårdnad. Tiden. Är det då som kärlek dör?
Tänker på mamma och hennes mycket sjuka sambo. Hur det är och vad som väntar.
Tänker på livet jag inte kan sjukskriva mig ifrån. Det som fortfarande gör mig sjuk.

Tunga tankar. Jag brukar kunna leva med dem men inte så här nära inpå. Tätt intill som gör att jag nästan kvävs. Sällan får andas syre.
Måtte morgondagen bjuda på en blå himmel.
Måtte jag kunna höra fågelsången och skratten från mina barn.

Måtte allt vända. Om så bara med ett myrsteg.

IMG_6255[1]

Kram Mamma Z

*

Read Full Post »


IMG_4894[1]
När tog du dig tiden att SE dig i spegeln. stanna upp och fråga.
Hur mår du?
När tog du dig tiden för reflektion.Eftertanke. Kände efter vad du är på väg i livet.  Vart pekar kompassen? Hur mår din kropp? Vad behöver den för att må bra? eller iallafall må bättre? Ge den rätt förutsättningar. Rätt rustning för att klara av det vi kallar livet.

När man lever ett sådant påfrestande liv som jag gör. Gjort länge.Tillslut pallar inte kroppen mera. För egen del fick jag ringa 112. Två gånger vid helt skilda tillfällen med helt olika symptom på hur stress kan yttra sig när det blir som jävligast.
Jag har haft både hjärtinfarkt och hjärnblödning. Så hemska var symptomen. Kvittot på livet jag levat. En kropp som gick i strejk. En upplevelse som var så stark att den blev sann. Verklig.

Och jag kände att jag dog två gånger i somras.

20130925-203723.jpg

Två barn som har det tufft. Som det varit tufft kring. En skola som inte alltid greppat. Där det varit en kamp för deras överlevnad i skolbänken. En överlevnad för oss som familj. Barn som varit utbrända. Med panikångest. Depressioner. Utåtagerande. Introverta. Som gått sin väg. Som fungerat på ett sätt samhället inte är van att handskas med. Som gjort att vi levt under hot om LVU. Så långt tog okunskapen oss.
Kulmen av all galenskap i all välmening.

Klart som fan att man inte pallar trycket. Att leva så i så många år. Det sliter. När vänskapsband går av mitt i allt därför att några inte kunde vara mina vänner längre med allt som blev. Med den jag blev.
När förhållandet var lika bräckligt som vårtunn is och man inte visste när man skulle falla igenom. När jobbet jag älskar så även kostar på med den stress som ett vårdyrke innebär idag.
När jag var för dålig på att ta hand om mig själv.

Den stress skola jag nu går skulle jag behövt för länge sedan. Införskaffat mig verktygen att vara mer motståndskraftig. Inte göra mig så skör. Att ha stannat upp i tid och kunnat göra små små justeringar som på sikt skulle ha besparat mig så mycket.
Mycket av det jag får lära mig vill jag kunna förmedla till er här i bloggen framöver.

Så ni inte behöver falla lika djupt som mig.
Våra barn behöver föräldrar som håller. som orkar vara mamma och pappa.

Som orkar vara glada och få må bra.

IMG_2852[1]

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_9582[1]

Äntligen. Finaste vännen på Upplandskusten visste vad jag behöver i min fas av återhämtning. Rekreation. Må bra stund.
Jag åkte de 18 milen.
Fick nybakad kladdkaka, en massa förtroliga samtal och skratt. Så välbehövligt. Så efterlängtat.
Hon visste om min eviga längtan efter det eviga blå. Havet med dess horisont. Hon tog mig med på en biltur. 40 minuter bort har hon havet. Öregrund. Så vackert. Jag drog nästan efter andan då synen åter mötte mig.

Behöver jag säga att min själ var i fullständigt lyckorus? Med picknick på klipporna. Vi tog med oss mat ifrån pizzerian i centrum ut.
Att få gå barfota på solvarma klippor.
Det jag längtat efter en hel sommar när jag suttit på min baksida vecka ut och vecka in.


IMG_9580[1].

Finvännen var den av de jag lärde känna först då jag helt nykär flyttade till Upplandskusten. Jag och My Love hade då inte ens varit ihop ett halvår. Jag sade upp mitt jobb och sålde min lägenhet och drog.
Så många tyckte det var idioti av mig  förutom pappa ” Flytta och prova om det håller. Annars kommer jag med släpkärran och hämtar hem dig”.  Och det höll.
Vi har nu varit ett par i 18 år och överlevt mer stormar än vad som borde vara mänskligt i ett förhållande när livet blev som det blev för oss och kring våra barn.

Och tänk. Jag har haft finvännen nästan lika länge i mitt liv. Så tacksam för det. Vissa vänner försvann utmed resan med mina killar och de prövningar som förhållandet hade.

Ja det blev en helt underbar dag på många vis. Fick sällskap av hennes dotter med. Härligt när en tjej på 18 år vill följa med oss ”tanter” en heldag.

Tacksam för det som dagen igår gav.
Äntligen var det min tur att möta den syn jag nästan längtat ihjäl mig efter.


IMG_9581[1]
KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_8571[1]

Det blev ett kort gjort till Instagram och en vän till My Love som gifte sig idag. Han var en av de första jag lärde känna i den lilla bruksorten i Vallonbruket då jag nykär flyttade hals över huvud till stora kärleken.
Jag funderar på citatet som bara kom till mig tidigare idag.

Funderar över vad det är som ger mig mening med livet. Ni vet hur förtvivlat jag letar ljuspunkter nu och det går i vågor. Funderar över vad det är som gör att jag går upp varje morgon just nu.

Det blev en mental kollaps helt igår. Så mycket som kom ifatt. Vad som hänt. Vad som kunde ha hänt om jag tappat kontrollen över bilen. Tänkte på så mycket av det som läkaren sade. Tänkte på den långa väg som både jag och Junior har tillbaka till hälsa.
Innan jag gick in på Coop för att handla så bara tokgrinade jag ute i bilen. Så mycket kom ifatt.

Kanske grät jag mest över att vi inte kom iväg till Stockholm. Jag fick avboka vårt hotell pga sjukdomen som jag kommit att hata så. Den som heter ångest och ovilja mot livet. Mot att upptäcka världen och nya saker.

Han också. Det är verkligen storebrors fotspår han omedvetet följer nu.
Den värld jag lever i blir bara mindre och mindre.


IMG_8572[1]


Hela dagen har varit tung, fast jag försöker. Försöker försöker. Tungt för jag vet att jag borde varit någon annan stans med Junior. Vet vilket mys vi skulle ha haft. Vet vad det var som stoppade det.
Känner mig bestulen på stunder som skulle ha berikat både han och mig.

Tungt för allt som kommer ikapp. Den mentala bägaren har runnit över. Säger såsom min idol Martin Stenmark sjunger ” När man tappar orken att andas”. Där befinner jag mig nu.
Skall göra som finvännen skrev till mig idag: Ta tag i livet igen!!! En minut, en timme, en dag i taget.
Jag kommer igen. Har gjort det hundra gånger förr och hoppas att Junior gör det samma. Hoppas att mitt förhållande gör detsamma. Kommer åter på banan.

Nej vad jag deppar på här känner jag. Visserligen finns det tusen skäl till det men det finns även tusen andra skäl till som är bra också. Så lätt att tappa focus på det. Och ni underbara.
Ni som VERKLIGEN har stöttat mig nu dessa två dagar med all pepp och kärlek via sociala medier och sms. Tusentack!

Ni hjälper till att bära mig när benen ger vika.


IMG_3524[1]
Vi skall komma hit en dag mitt barn
då vi ler med både själ och hjärta igen

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

IMG_7941[1]

Du kom till oss Sam för snart 15 år sedan. Kastade omkull hela min världsbild efter några år. Så mycket värderingar. Tankar om livet det självklara. Och bara de senaste åren har du låtit mig växa som människa. Låtit mig ta plats. Stå rakryggad för den jag är och det jag tror på. Gett mig styrkan jag såväl behöver i min kamp om ett bättre liv för både dig och din bror.
Kampen för andra barn som ni.

Junior frågade mig häromdagen varför jag var så rynkig runt ögonen. Jag svarade att man ser ut så när man fyllt 43. Sanningen är kanske att rynkorna är spår efter allt det tuffa. Alla tårar som borde fylla Sveriges alla sjöar snart. För det har varit tufft. Är det än. Och det konstiga är att vår herre ger sig inte. Han utmanar mig ännu mer. Låter mig gå ut på än tunnare grenar. Ger mig ännu mer börda att bära när jag trodde att det var nog nu. Att bägaren var överfylld.
Vad är jag gjord av för virke? Eller är det så att osynliga krafter ger mig energi för att jag bara ska genomgå allt och göra vad när jag är klar?
Stordåd?
Visserligen förändrar jag en liten del av världen med att prata om oss och killarna. Om Kungen vi dragit igång.

Varför prövas vissa människor mer än andra? Jag försöker förstå mig på det. Den högre meningen. Om han nu finns Gud fader. Vad är då planen för allt detta? Fast svaret kanske jag inte får varken idag eller imorgon utan i en avlägsen framtid då jag kan se helheten.
Tror man desperat försöker finna en mening med allt då vi har det som vi har det.

Samtidigt som det gör jävligt ont.

1 jag saknar

Vi kommer inte att ha mamma behjälplig som förr. Som är den enda vi kan anlita när vi behöver ut om än för en kortare stund. Att åka iväg bara så för en natt jag och My Love är nu en omöjlighet när det blivit som det blivit kring henne. Mer än så kan jag inte berätta för er här känner jag.
Men livet gav inte bara henne barnbarn att oroas för. Att hjälpa och stötta. Nu kommer hon att behövas full tid på annat håll för någon annan en bra tid framöver. Självklart att vi stöttar och vår tur att hjälpa henne i det.

Samtidigt som det är så sorgligt att det blivit så, så känner jag sorg även för vår skull mitt i allt. My Love och jag. Nu när det är 14 månader sedan sist vi var iväg och vårdade kärleken.
Vi hade planerat för att just denna dag åka tillsammans och se Whitesnake på Gröna Lund då det är och förblir makens idoler. Vi skulle ha bott på hotell. Haft mys. Sådant som andra kan göra 12 gånger på ett år. Vara ett par. Vårda kärleken.
Just nu ser jag inget slut på att bara vara hemma och inte upptäcka världen utanför ett dugg tillsammans med den jag älskar.
Skall jag åka iväg på en veckas semester så får det bli själv med Junior och My Love vara kvar hemma med Sam.

Gilla läget. Jo. Jag försöker hela tiden.
Men däremellan måste man få gråta över att livet är som det är och jag kanske inte alla gånger gillar det. Att jag blev bestulen på något som var mitt.

Ja. Vad är en bal på slottet? Den kan ju vara alldeles förfärlig. Tråkig och…underbar.

IMG_4885[1]KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Older Posts »