.
Jag har ledigt från jobbet. I 3 veckor.
”Åh vad härligt med semester när vädret är så underbart” säger folk jag träffar. Jo jag vet det men min verklighet är något mer än 30 grader varmt och lata dagar invid sjön.
”Definiera ordet semester, dess baktanke och huvudsyfte” tänker jag då utan att anklaga. ”Tala om för mig vad återhämtning innebär. Vila. Bara vara och styra mina behov mer än i korta pass på en dag. Kortvarig flykt som en handling på Coop innebär”
Även när jag vilar i hängmattan under äppelträdets skugga är jag uppkopplad, redo att rycka in när behovet hela tiden styr. När det finns nära inpå. Tänka ut hur nästa dag ska se ut för att vi alla ska överleva. Aktiviteter. Vilka som fungerar eller ej. Tänka överlag hur nästa timme skall se ut. Och den efter den.
Vi hälsar på släkt och vänner och låter dem komma till oss. Får förlita oss på andras välvilja. Deras omsorg kring Sam. Ensamma roddar vi det inte.
När tristessen tar tag om 15 åringen och jag ser dess konsekvenser går jag i tusen bitar. Varje gång. Det är ens barn. Ens stora kärlek.
Klart som fan att det känns.
Ändå. Vi har haft mysiga stunder i denna sommar som måste vara den tuffaste vi haft hittills.
Sena utflykter till skog och mark fram tills ljuset sinat ut helt. Nattliga bad som både förlöser och frigör. En flykt för oss alla. En stund att njuta här och nu. SÅ tacksam för dem. Jag lever inte i bitterhet men lever i ett liv där jag konfronterar lidandet så gott som varje dag. Lätt att man framställs som gnällig och negativ kanhända.
Men. Vet att vi är så i händerna på omgivningens väl och ve. På politiker och ett samhälle som kanske inte står redo att göra det som behövs.
Vet vad det krävs av mig än. Vilka mängder.
Förhållandet tar storstryk av det här nu. All min kraft och energi går till att försöka läka och förmå Sam överleva varje dag. De bitar vi har i förhållandet att jobba med orkar jag inte med just nu. Hushållar med energin. Så krasst men sant. Så sorgligt. Alla år av påfrestningar vi haft My Love och jag. Alla gånger vi limmat ihop oss. Så klart att även det stressar nu. Ett förhållande som behöver sitt men inte får det. Som går på sparlåga.
Det finns de som har det värre än jag. Jo jag vet.
Man behöver bara läsa Aftonbladet för att inse vad trångsynthet i ett krig gör med människor. Vilka spillror som lämnas. Vilka liv som går i kras.
Jag får dåligt samvete för mitt gnäll.
Ändå.
Det här är ju min kamp.
Vår överlevnad.
.
Kram Mamma Z
*