Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Hemmasittare’ Category

img_33471.
För exakt 4 år sedan fick vi beskedet att vår son som inte tog sig till skola borde gå under LVU. Att han borde ryckas upp från sina rötter. Sin trygghet. Sin bas. Sin plats på jorden. För att skolan ville vinkla det till att det var vårt fel. Mamma och Pappas.
Han skulle bo någon annan stans.
Nytt tonårsrum. Hos främlingar. Kanske de inte alls kunde något om hans adhd eller asperger. Tro sig göra rätt och det hela skulle bli än värre.
Bara han flyttade skulle det bli bättre. Bara han slapp oss som både var medberoende och mjäkiga föräldrar och orsaken till varför han inte infann sig i klassrummet.

Nu går han på gymnasium. Snart skall han bo kvar på internat. Fixar skola. Har läst in högstadium på 1½ år. Utan att vi behövde ha ett LVU på honom. Efter tre år och inte förmått att gå till skolan så bara vände det gradvis.
Allt som behövdes var tid och mognad och en skola som möte upp rätt när han väl var mogen för att börja läsa i skolans klassrum. Och allt det där fick han.
Så skönt att stå här med facit i hand.
Vissa saker går inte att tvinga fram, utan måste väntas ut.
Sam själv säger om saken nu när han är arton år ” Det hade väl inte hjälpt mig ett skit att flytta. Jag hade iallafall inte fixat skolan då, hur fan tänkte de då” ?

Ironiskt nog är vi kallade till soc igen. Nästan på dagen exakt fyra år sedan sist. Då var vi där för Sams skull. Nu är vi kallade för Juniors skull. För skolan anser fortfarande att det är vi som brister för att Junior inte går till skolan. Underligt, med tanke på att han gick hela högstadiet, att han hade full närvaro hela vårterminen i år.
Sen kom ett sommarlov. Ny skola som inte efterfrågade framgångsfaktorerna hos den förra. Som inte lyssnade på oss, inte på Juniors psykolog. Och framförallt, inte lyssnade på Junior. Han som ville göra som Sam gjort. Ta det i sin takt och sina steg.

Vad hade soc kunnat göra för Sam?
Inte något där och då. Handläggaren vi fick bara tittade förvånat på oss och undrade vad de kunde göra som vi inte kunde. De erkände att de inte hade kompetens nog för detta, då vi var experterna som stöttades upp av både hab och bups kompetens.

Ska bli mycket intressant att höra vad soc säger nu när vi kommer med orosanmälan hack i häl.
Ska bli skönt att presentera framgångssagan kring Sam och visa att ett LVU är långt ifrån enda lösningen. Kanske rentutav den mest idiotiska med.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

20150926-070307.jpg

Vi har levt med hotet. Om LVU. Om att samhället kunnat ta Sam ifrån oss för att han inte fixade skolan. Att gå dit. Att vi som föräldrar var oförmögna att få han till skolan. Vi som brast och var den felande länken.
Nu förstod vår handläggare på soc problemet och vart det låg. Men ett nytt lagförslag ligger och ruvar och kan gå igenom. Om skolan säger att man gjort allt så kan soc gå på den linjen. Lita på dem.
Vi vet idag att skolan inte gör allt fast man hävdar det.

Nu har jag tillsammans med Lena. Carina, Jeanette, Maja och Bengt i Kung Över Livet skrivit en debattartikel på http://www.svtopinion.se som sprids på Facebook. På mindre än 2 dygn är den länkad över 3000 gånger.

Läs den gärna och sprid den vidare.
Fler måste veta vad som är på gång.
Så att man i en framtid inte har lagen på sin sida och kan ta barn som mina ifrån oss på fel grunder.

Kram Z

Read Full Post »

20150804-094336.jpg
.
Jag är ständigt närvarande i det liv jag lever. Det som rör mina barn. Varje dag. Det kräver min uppmärksamhet och energi. Mitt engagemang. Mina tankar. Min glädje och oro. Mitt liv anpassas fortfarande utefter behoven. På det viset är jag långt ifrån fri och kan göra mina val.
Sommaren med dess långa ledighet alla miljontals timmar att fylla på med meningsfulla ting. När man vill undvika vakuumet som mer leder till en avgrund än en välbehövlig vila. Det är min lott att vägleda så gott det går. Så inte tristessen tar överhand och livet känns meningslöst.
Regnsommaren har försvårat för oss. Det som gjorde att vi överlevde förra sommaren. Alla utestunder med dess aktiviteter.
Ändå. Jag älskar båda mina barn bortom evigheten. Såklart jag finns här. Än. Ger mig den på att utrusta dem vingar som håller att flyga med i en framtid. Flyga långt. Länge. Hållbara. Det kräver sitt engagemang än bara. Sin tid. Min.

Älskar tiden jag får med Sam ( Junior vill inte fast jag vill. Men det kommer förhoppningsvis )
Alla samtal. Analyser om den tid vi lever i. Den som varit.
Hans humor. Få kan frambringa de skratt hos mig som han gör. Jag trivs otroligt bra med honom och kommer sakna den tid vi har nu när allt förhoppningsvis vänder till det bättre. Helt ärligt är det så, samtidigt som att det är det som behöver ske. Och jag vill det.

Jag mår sämre igen. Känselbortfall i ansiktet är stress symptom jag sluppit länge. Som är tillbaka. Sam säger att jag är lika stresskänslig som en kameleont. Bara det att jag inte ändrar färg. Men de kan dö om de blir stressade för mycket säger han.
Jag hoppas det bara gäller kameleonter.
Skall till stafett läkare idag. Fått min tredje infektion i njursystemet på 2 månader. Får be dem kolla upp det. Men visst. Kan vara stressutlöst även det. Kroppens sätt att visa missnöje.

Det är inte bara barnens sits som tar min energi. Ser huset som ständigt är i förfall och behöver omvårdnad som uteblir. Oro på älskade sjukhusjobb om nerdragningar framöver. Och så mycket rör personliga rellationer som inte går att skriva om här.
.

20150804-101314.jpg
.
Tacksam ändå för stunderna jag får. De njutbara. De korta och intensiva. De finns och jag fångar in dem. Min stund på jorden.

Avslutar med en vacker bild från Värmland och min kusinfrus sommarställe. Därifrån jag var tvungen att nattköra som ni läste i förra inlägget om.
( Tack alla ni som applåderade mig för min framgång gällande det. Tack för ert fina stöd )

Kram Z
.

Read Full Post »

20150520-220607.jpg
.
Jag utmanade demonerna. Panikångesten. Och. Kan ni greppa. Att det nästan tog mig två åt att bli kvitt dem. Jag bara gav mig fan på att vinna. Ta kontrollen. Att inte vara begränsad. Ifrån att behövt min mamma som skjutsade mig till jobbet 3 1/2 mil då jag fick panikångest bakom ratten bara efter bara ha passerat kommungränsen.
Inte äta lugnande medicin. Steg för steg med hundratals bakslag har det varit.
Nu körde jag över 100 mil i helgen. Utan ett spår av varken panikångest eller förväntansångest.
2-0 till mig. Minst.
.
Jag och Sam åkte till Göteborg och Universeum . ( Junior vill fortfarande inte med och ut dessvärre. Inte åka långt.)
Och vad maffigt det var. Kan varmt rekommendera det! Tropisk regnskog, utställning med naturtrogna mammutar och såklart en utställning om giftormar 😉🐍
.

20150520-221634.jpg
.
Vi sov kvar på budgethotell Hotell Örgryte som var helt okej och med promenad avstånd till Lisseberg. Men innan dess lät mig Sam att åka ut en vända till mitt eviga blå dit min längtan går allt som oftast. Och det är inte vackrare än på västkusten. ( finast är ändå runt Smögen/Hunnebostrand )
Och det är en lyckokänsla som infinner sig som få kan förstå när jag möter havet.
.

20150520-222202.jpg
.
På Lördagen åkte vi vidare till Borås och en nyfunnen vän till oss båda på olika premisser. En kille i min ålder som hållit på med giftormar i 30 år och som fortfarande har några kvar hemma.
Det blev mellanlandning på Tropicariumet också såklart med alla dess ormar.
Jag kände verkligen att jag och Sam hade behållning av denna dag. Jag som fick föra diskussioner om livets djupare mening och Sam som fick prata ormar. Så tacksam att han öppnade upp sitt hem för oss båda och främst för Sam.

Den natten blev det enkel campingstuga. Jag har nästan tömt hela mitt sparkonto nu på våra utsvävningar. Men som det varit värt att tagit med Sam ut nu när han själv vill och framförallt kan.
Och campingstuga funkade det med 🙂

Kram alla fina!

Read Full Post »

20150418-101348.jpg

.
Nu mina fina läsare och följare. För er som vill titta och lyssna på min medverkan i paneldebatten på Hjärnans Dag förra månaden, kan nu göra det. Där jag företräder Kung Över Livet och där vi blivit tillfrågade av Hjärnfonden om att medverka.
Så stolt att de frågade oss. Så stolt att jag fick prata på kungens vägnar.
Tycker att debatten i sig blev bra och mycket kloka tankar. Och ni ser den HÄR via denna länk
Vad tycker ni?

Kram alla!

Read Full Post »

20150413-015954.jpg

.

Jag var och handlade på stan före påsklovet. Tanken slog mig så märklig dår invid mjölkdisken. Jag hade två barn som befann sig i skolan. Som gick och som fick lyckas. Det har jag inte haft på över 4 år, då båda barnen började haverera samtidgt av olika skäl i skolan.
Att ha barn som går till skolan är en sådan självklarhet för många. För oss blev det stundtals en kamp på liv och död nästintill. När ens barn inte passar mallen och skolan inte har förmåga att stötta upp utefter elevens behov. Fan som vi slitit genom åren. Blivit synade under lupp. Jag blev utbränd av allt till slut som fick mig att ringa 112 vid två tillfällen. Båda gångerna trodde jag att jag skulle dö. Men. Alltsammans var ”bara” stressutlöst. Så klart det var, med blicken i backspegeln.

Sam går till skolan fortfarande. Efterfrågar allt mer att lära sig. Vill ha betyg från grundskola. Vill läsa på gymnasium. Läsa vidare. Högskola eller universitet. Vill få en utbildning. Ett yrke. Ett jobb. En försörjning.
Hör ni det alla ni som hotade med både det ena och det andra då det begav sig och han inte fixade att gå till skolan. Får allt bara mogna med rätt uppbackning under vägen så kan det hända massor i slutänden.
Junior fixar sin skola med. Går fortfarande i liten grupp med 5 elever och 3 specialpedagoger. Utan den skolformen hade han inte fixat skolan. Och han är så duktig och kämpar på.

Livet är skapligt samma lika nu ett bra tag. Med det mesta. Mycket som inte går att skriva ut i bloggen. Men ni får fragmenten och de stora penseldragen. Just det jag vill påvisa gång på gång. Att det verkligen kan vända för våra fina barn. Att det kan gå åt rätt håll.
För Juniors del var det utredning på bup som gav två diagnoser i rättan tid som skolan greppade problematiken i och backade upp och gjorde rätt. För Sams del vet ni trogna bloggläsare vad jag tycker om hans tid på högstadiumet. Hemundervisningen som var mini minimal med 3 lektioner i veckan endast. Ibland två. Ibland en. Ibland uteblev de helt.
En skola för alla? Ja om man tar sig dit så.

Själv mår jag sissådär än. Inte läkt i det som gjorde mig så sjuk. Men somliga saker tar tid att läka, mycket beroende på vad man har utefter vägen samtidigt.

Kramen alla fina!!

Read Full Post »

20150328-144313.jpg

.

Djurgården var som vackrast denna vårdag i mars. Fågelkvitter kom ifrån hundra åriga ekar. Havet som letade sig in och som slog sig in vid Waldemars Udde. Långpromenaden jag fick vid åtta snåret bland miljonvillorna och den ofantligt vackra promenadstigen.
Sam och jag hade sovit kvar på Hasselbacken i ett enda syfte. Nära till praktikdagen jag hade ordnat åt honom på det ställe som tilltalar honom mest att vilja jobba på. Ett tropicarium med reptiler.
.

20150328-144906.jpg
.
Det gäller alltid att försöka förkunnade alltid pappa. Inte ge upp i första taget.
Så.
Jag fick kontakt med rätt person på Skansen Akvariet som förstod syftet med praktikdagen. Att Sam skulle få känna på yrket och bli så pass peppad av den att ork och motivation till att läsa ifatt alla förlorade år på grundskolan skulle infinna sig.
Och vilken hel dag han fick där bakom kulisserna tillsammans med djurskötarna. Allt blev så lyckat och är SÅ ödmjuk inför chefen som lät han få komma en dag.
.

20150328-145431.jpg
.
Själv fick jag njuta av Stockholm i vårsolen. Samla på mig dessa ”just nu är en lycklig stund” som fanns i hundratals just denna resa.

Saknade Junior bara så hoppas så vi finner en tripp där även han vill åka på och känna glädje och utbyte av.

Kramen till alla som fortfarande finns här och följer vår resa genom det vi kallar för livet.
/Mamma Z

Read Full Post »

20150213-095542.jpg

Det finns inget bättre än när det vänder och när det vänder stort.
Lever på lyckorus och blir bländad av allt det som händer just nu.

I nästa inlägg får ni veta ❤👑

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20150205-042505.jpg

Härlig bild jag hittat på Sam. Och nu 15 år senare har han en egen Boa orm.
Och ytterligare sex ormar till. Hans passion och stimulans.

Sams läkare åker hem till pojkrummet. Hem när han inte fixar dit. Åker i snökaoset 14 mil. Underbara människa. Pratar om det som behöver pratas om och det blir ett givande samtal. Ingav hopp. Framtidstro. Så tacksam att det känns som om högre makter har serverat oss detta på silverfat nu. Att det kom i grevens tid. Att de ansåg att nu räckte det. Vi behövde en vilopaus. Få känna tillfredsställelse med att finnas till. Just nu. Så de försåg oss med denna underbara läkare. Vi blev bönhörda.

Skolan har tänkt ett extra varv och satt in en elevassistent från denna vecka som skall hjälpa Sam med matten. Sedan tidigare läser han även in historia. Parallellt med detta vill de försöka få Sam till skolan. Så att han kan läsa in de resterande fem ämnena till nästa sommar så han kan söka sig vidare. Till reptilskötarutbildningen.

Det har tänts ett litet hopp hos sonen som fick sin skolgång havererad så totalt. Som han mått så dåligt över. Så sviken. Så satt på undantag. Men han vågar inte riktigt hoppas fullt ut för skolan har svikit mer än de har hållit vad de lovat. Och han har ingen aning om han i nuläget fixar att gå till skolan längre fram.

Just nu i detta andetag så andas jag i viloläge.
Och det var evigheter sedan sist.

Kram mamma Z

Read Full Post »

20150130-212011.jpg

.
Som natt och dag.
Ebb och flod. Ying och yang.
Tillfälligheter och andras omsorg. En vilja att hjälpa när jag signalerar mayday. Främlingar som inger hopp. Öppnar upp och bjuder på sin medmänsklighet. Sin förmåga att hjälpa. Att läka det som gör så ont. Att vara en del av en helhet där så många behövs.
Gemensamma krafter. Inge hopp. Ge en mening för att finnas till.

Fina medmänniskor. Nya vänner. Som vill finnas där för oss. För Sam främst. Tar med oss ut i pulkabacken. Småfolket som ser upp till båda mina grabbar och är jublande glad när vi kör pulka race. Som stannar och myser över en fika för att sedan avsluta kvällen ute på stans pizzeria tillsammans. Något vi inte gjort på många många år. Och det är stort.

Idag finns många ”Just nu är en lycklig stund”
Idag är jag så tacksam att ord känns små.

Kram Mamma Z
,

Read Full Post »

20150130-000006.jpg
.
Vem vet vart det tar vägen. När livet ställs på prov. Igen. I tusenfallt. När det som blir outhärdligt blir det som genererar framgång på sikt. Förhoppningsvis. Tar oss vidare. Fram på nya marker. Nya upplevelser.

Först måste tydligen göra ont.
Jävligt ont..

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20150125-231759.jpg

Så mycket tankar jag har. Reflektioner. Kring det som varit och är. Det som komma skall. Framtiden. Och jag kan bara viska några enstaka stavelser för er. Fragment av sanningen och mitt liv. Kring min Ohana. Jag känner mer och mer att den öppenhet som alltid funnits här blir allt mindre och mindre. Även fast jag skulle behöva berätta lika fritt nu som förr. Allt för att påvisa hur livet är och vilka spår okunskapen ristar in i våra själar.

Kan iallafall berätta att Sam själv pratat med skolinspektionen och gett sin syn och upplevelse på galenskapen som varit. Som är, trots stor vilja att hjälpa men med få resurser så vete fåglarna hur detta slutar just nu.
Huvudmannen kommer att få svara på
hur man tänkt, och det är ingen kritik mot nuvarande rektor. Utan till de som sitter några pinnhål högre upp med beslutande rätten.

Och tror Sam tyckte det var skönt att äntligen bli lyssnad på ifrån myndighets håll. För första gången på många många år så kom det någon och ville höra hans åsikter och upplevelser.

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20150116-231043.jpg

 

Hon. Mamman. Hon som gråter på mötena numera. I ren förtvivlan över hur långt det gått. Hur trött hon är. Trött på kampen för en fungerande skolgång. Trött på att veta hur sonen mår därefter. Trött på att behöva rodda. Att ordna. Att styra upp.
Att rädda ett liv.

Hon gråter och har inga näsdukar med sig. Det blir besvärad stämning kring mötesbordet. När sanningen skall presenteras blir det för tungt. För påtagligt hur långt denna havererade skolgång tagit sonen.
Hon snorar men ber inte längre om ursäkt för att hon gråter. Varför skulle hon? Kanske är tårarna det vapen som måste till för att sanningen skall nå de andra. För att omfånget skall greppas.

Mamman har samtal om nätterna i tonårsrummet. Sena. Jobbiga. Sunda och reflekterande. Över det som varit. Över det som är nu och som komma skall. Hur det kan bli beroende på åt vilket håll pendeln slår.
Hon sitter där på mötet med alla dessa samtal inom sig. Och hon vet att förmedlar hon dem inte rätt kanske inte heller insatserna blir därefter.

Krigaren. Hon som blivit ifrågasatt i sin mamma roll. Duger hon eller brister hon? Kanske är det hennes fel att sonen inte går till skolan. Andra elever med Asperger går ju. Kanske skall sonen bo i fosterhem?

Hon. Mamman som kämpar på. Som fått skinn på näsan efter alla år. Hon som fortfarande är utbränd men är i läkningsfas om än en lång sådan.

Förstår ni att hon gråter?

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20141219-054201.jpg

.

Tänk vad djuren berikar. Allihopa. Även Sams ilskna orm som han köpte för sitt första studiebidrag för bara några veckor sedan ( jo han får det för sin ynka lektion i veckan ) fast det är nog bara han som tycker det.

Brukar tänka rätt ofta på det. Hur mys det är att borra ner huvudet hos en sovande katt. Gosa in sig för några sekunder. Hur det är när man skrattar gott åt Columbus kacklande och orden som papegojan snappat upp. ”Kodikodikooodi Coluuuuumbuuuus ” Och fascinationen över Sams alla ormar. När jag beundransvärt tittar på Fru Tigerpyton och hennes guld och koppar skinn som har en lyster jag aldrig trodde en orm kunde ha. Som är otroligt vacker. Snudd på bländande.

Ohana Zoo. Vår källa Till glädje så många gånger.
Tacksam ❤

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20141101-223335.jpg

.

Vi som skulle vägleda dig. Vi som skulle hjälpa dig att få den utbildning du enligt svensk lag skulle få. Men vi missade att göra det på ditt sätt. Missade att vara lyhörda. Missade att tänka om och göra rätt.
Jag bad om ett tionde grundskole år då du gick ut med ett betyg endast. Men du blev nekad till det för du blev en för stor kostnad.

Mitt barn får inte kosta pengar. Mitt barn blev nekad utbildning. För att den måste ske hemma. Allt annat är prövat och utdömt.
Man sköt problemet vidare till näste man. Man övergav ett beprövat och lyckat koncept.
Nya människor. Nya rutiner.
Allt sket sig.

Precis allt.

Just nu finns ingen fungerande skola. Det som lät så bra tog för lång tid att introducera och den fingertoppskänsla som kräver tid finns inte. Än hur himmelens fina de nya lärarna är. De har inte haft chansen än. Och Sam är så less på att hamna sist i kön. Att alltid vara den som blir bortprioriterad först.

I klass nio hade han max 3 lektioner i veckan. Men om pedagogen blev sjuk blev lektionen inte ersatt. Inte heller om läraren behövdes mer i en skolaktivitet. Alltid sist därför att hans skola skedde i pojkrummet. så skolveckorna kunde ha 2 lektioner. Ibland 1. Ibland inga alls.

Landet Sverige.
Vad tillät ni att göra med min fina levnadsglada grabb? Jag ser på nära håll hur han bryts ner för allt detta. Livet som redan är svårt blir till en labyrint i mörker och utan utgång just nu. Svårnavigerat.

Utan skola. Ingen utbildning. Utan utbildning inget jobb. Konkurrensen är benhård redan som det är bland de som redan har utbildning. Unga utan jobb. Utan diagnoser.

Utgallringen börjar tidigt. Sorteringen. Vilka man tillåter att lyckas eller ej.

Och de finns alltid de man tillåter att hamna sist i kön.

.

/AnnSophie Forsell Öhrn
Mamma till Sam 16 år

Read Full Post »

20140815-213349.jpg

.

Karl XII:s kläder lockade på Livrustkammaren liksom många andra historiska lämningar. Från stormaktstiden. Giriga kungar som ville utöka Sveriges gränser.
Sam ville åka igår till huvudstaden. Gå på museum.  Junior kunde tänka sig att hänga på om vi åkte tåg och åt gott på fin restaurang.

Vi fick en bland de bästa minnena ifrån denna sommar. Helt klart. Så glad att jag fick uppleva detta med killarna. Alla skratt. Skämt som Sam drog och som alltid får mig på gott humör då han själv är i harmoni. Junior som tyckte det blev en himmelens mysig tripp.
Och allt som vi gjorde denna dag, som varit en omöjlighet för bara två år sedan. Så tacksam man blir när de är genomförbara.

Jag hann sova ett fåtal timmar efter nattpasset innan vi tog tåget in. 2 timmar enkel. Gick igenom ett folkhav på väg mot slottet. Det var kulturfestival i staden. Köpte brända mandlar utmed vägen. Tittade på byggnader som dök upp längs vår väg och jag var guiden. Såg vart Reinfeldt hade sin tjänstebostad, vart farmor jobbat i riksdagen, knäppte kort på stadshuset, Grand Hotell där alla internationella kändisar bor när de är på finbesök. Vi såg över till Kaknästornet där jag och Junior var för två somrar sedan. Vi såg över till Djurgården och Sam såg längtansfullt över och insåg med lite sorg i hjärtat att vi inte skulle hinna över för att se lite ormar på Skansen.
.
20140816-211322.jpg

.

Vi tittade roat på vakterna som marscherade invid slottet. Besökte museet som var huvudattraktionen. Såg med varierande intresse på utställningen. Såg kläder ifrån inspelningarna av ” Game of Thrones” och ” Elisabeth, the golden age ” och en massvis av föremål ifrån en svunnen men väl dokumenterad tid.

Satt bra länge invid vattnet vid Slottsbacken. Insåg att vi skulle ha tid att åka en turistbåt på Riddarfjärden, passera både Gröna Lund, Bäckholmen och det gigantiska fartyget som säkerligen skulle på kryssning till Medelhavet.
Så vackert det är i vårt Stockholm. Blir lika hänförd än fast jag varit där så mycket på senaste tiden via Kung Över Livet. På alla resor vi haft dit jag och Junior när han var yngre.
Tror att killarna såg glimtar av det med. Det vackra. På tonåringars vis.

Tog dem genom Kungsträdgården på vägen tillbaka till tåget. Gick till den restaurang som Junior önskat. Gott kött skulle det vara. Dyrt. Jo, det blev det, men hur ofta är jag på dylikt med killarna och äter gott? Måste vara massvis av år sedan vi gjorde det.

Sam planerar redan inför nästa Stockholmstripp, med mig som enda sällskap då. Reptilmässa väntar, sova över hos min kusin i förorten, för att dag nr 2 åka ut till Skansen för att se på mer ormar 🙂

Behöver jag säga att tacksamhet rymmer hela mig just nu?
.

20140816-211225.jpg
Fick låna Sams souvenir från Livrustkammaren.
Måste säga att den klädde mig rätt bra väl?
*
KRAM MAMMA Z
*

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »

20140801-002402.jpg

.
När vi kommer till sjön är det redan natt. Mörkt.
Vi går med ficklampa och förlitar oss på det minimala ljus som dagen lät vara kvar.
Junior och Sam badar tätt invid bryggan. Jag står med viss ängslan kvar på bryggan där i dunklet.
Men vi vågar det som är lite läskigt att göra. Lite pirr i kroppen.
Känna att vi lever. På riktigt. Vara lite äventyrare. Vidga vyerna. Tänja på gränserna. Bara lite..

Vi har varit enormt mycket ute i skogen. Plockar blåbär samtidigt som jag spanar efter vildsvin. Sam tycker jag är nojig samtidigt som han innehar tacksamheten över all tid vi spenderar ihop där staden tar slut och lugnet tar vid.
Och vi finner nya marker. Nya vackra platser som ger oss ro. Energi. Där vi kan vistas i nuet.

Skogarna i djupaste Bergslagen är faktiskt otroligt vackra.
Vad hade vi gjort utan vår tillflykt i skogen? Alla kvälls och nattbad?

Hur hade vi mått då?

20140801-004220.jpg

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20140728-110145.jpg

Vi åker ut till vår frizon. Naturen. Letar upp nya platser. Går långt in i skogen och finner den tjärn Sam hittat via Google Map. Så stilla. Så tyst. Så vilsamt det är.

Vi finner kraft i det både sonen och jag.
Och jag ser ett hav av blåbär och vill återvända med en stor hink och termos med kaffe..

Kram Mamma Zoffe

Read Full Post »

20140722-101429.jpg

.

Vi har blivit med torp. En röd liten stuga nära skogen där stillheten smeker en. Där ängarna breder ut sig, fåren går och betar. Harmoni andas. Där jag kan finna energi och vila. Promenadstråk som bitvis är så vackra.

Vi hyr den på prov för att se hur det funkar överlag med allt. Då den stått obebodd i 2 år och förra hyresgästen inte gått varsamt fram så har vi en del att pyssla med innan vi kan ”bo” där på riktigt över en natt.

 

20140722-102728.jpg

 

Jo. Jag är fortfarande sjuk. Har utbrändheten flåsandes i nacken. Har den nära inpå och är påtaglig än. En nära vän till mig sade något mycket klokt
” Det är inte den fysiska ansträngningen som tar din energi utan den psykiska”

Så. Ja. Jag kommer att pyssla ute i torpet med en burk målarfärg. Röja i den vildvuxna trädgården. Samtidigt som Sam är med och jag vet att han är nöjd på sitt håll därute. Det är DÅ jag mår som bäst. Kan ladda med energi. Kan läka.

Hemma i huset kan jag inte det. Det stressar mig till max att se hur Sam mår. Hur detta hus utgör ett fängelse mer än ett hem just nu.
Jag brister på jobbet i syndafloden för hur vi har det nu. Hur han har det. Och jag gråter för den semester som komma skulle som inte sker på mina villkor alls. Återhämtningens tid. Tre veckor och killarna behöver mig växelvis hela tiden. Nu har det varit sena kvällar och nätter. Promenader innan tolvslaget där vi knappt ser stigen på tillbaka vägen.
Dagar som skall få ett innehåll. En mening.

Måste ha en veckoagenda nu.
Schema för varje dag, se till att det blir en aktiviteter. Annars tar snart sysslolösheten över helt och jag törs inte tänka på dess konsekvenser.

.

20140722-104205.jpg
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20140706-104453.jpg

.

En vän från förr ringer. Som jag inte pratat med på många år. Läser in ett meddelande på svararen.
”Shit. Jag hade ingen aning om vilket tufft liv ni fick”

Hur han hittat hit till bloggen vet jag inte men läst hade han gjort. Greppat. Och jag ska ringa tillbaka. Men det ger mig en reflektion på livet det annorlunda man fick. Det extrema. Vad det inneburit. Vilket pris man fått betala. Utstått förluster. Fått erfarenheter den hårda vägen. Och hur barnen mått genom tid. Hur andra reagerar på det som är vår vardag.

Det här är för er som inget visste. Den korta berättelsen.
.

20140706-105340.jpg
.
Sam fyller 16 och Junior 14 i November.Älskade ungar som fått utstå omgivningens okunskap tusentalet gånger. Som inte greppade deras diagnoser adhd och Asperger fullt ut. Eller inte alls.

I skolan fick de höra att de var lata och omöjliga att ha att göra med. Bråkiga. Besvärliga. Ouppmärksamma. De kunde bara de skärpte sig. Blev portade från lektioner.
Självförtroendet som svek. Livet som överlag var tufft.
När allt blev för mycket och ljuset i tunneln försvann ville Junior inte längre leva i klass fem. Självmord stod högst på agendan i flera månader.
Sam har önskat detsamma men var ännu yngre. Minns hur han knöt lakanet runt halsen och bad mig dra åt. Han orkade inte med livet och alla dess krav och okunskap. Hans känsla av att komma från en annan planet.
Att framtiden och livet inte tillhörde honom.

Sam blev sjuk av skolan. Pallade inte med kraven. Stressen och pressen. Blev utbränd i klass sex. Hemma från skolan och kom aldrig tillbaka. Vi fick presenterat för oss att han skulle familjehemsplaceras. Det var vårt fel att han inte kom till skolan. Värsta tiden i mitt liv. Att myndigheterna skulle ta den vi älskade mest ifrån oss. För att de inte förstod sig på diagnoserna.
Junior fick depression och panikångest. Allt för liten för sånt skit.
Vi rådde bot och bättring på alltsammans. Tack och lov. Det krävdes en rejäl insats från många håll. Främst ifrån oss. Mig. Mamman.

Vi har fått kämpa och skrika oss hesa. Kräva deras rätt i skolan. Kräva att andra ska förstå. Kämpat för att få vardagen överlag att fungera hemma. När det mesta skulle/ska anpassas efter svårigheterna. Vad som är genomförbart eller inte och på vilket vis. När varje handling skall tänkas igenom. När det spontana fått ge vika.
Vi har blivit ifrågasatta.Granskade under lupp. Utstått skitsnack. Utpekade.

Vi har lärt oss att stå tillbaka våra egna behov och önskemål. Lärt oss att se glädjen i det lilla. Lärt oss att se världen med andra ögon. Annat perspektiv. Finna lösningar tio gånger om dagen. Minst.
Många gånger har det berikat. Överraskat mig. Jag har fått sett delar utav världen jag inte reflekterade över tidigare.

Vänner som försvann. Nya som kom. De som levde liknande liv. Kämpade för samma sak. Vänner som stannade kvar.
Förhållandet som prövades hårt. Fick oss på drift. Ut på stormigt hav där vi befinner oss stundtals än. Vilsna.

Hälsan som tog stryk. Där blåljusen kom för tre år sedan då både jag och larmoperatören blev ängsliga för mitt skenande hjärta.
Stressutlöst de Lux. Nu har jag haft diagnosen utbränd i omgångar. Den senaste fick jag för ett år sedan och är sjukskriven på halvtid för det.

20140706-111903.jpg

.
Jag skulle inte vilja vara utan mina barn. Har aldrig tänkt tanken.
Men hälften av alla de prövningar vi fick hade räckt. Hälften av deras smärta likaså. Där tar min kamp vid i Kung Över Livet ( Läs mer om den HÄR ). Föreningen som arrangerade en insamingsgala till forskningen hos Hjärnfonden. Vi måste veta mer om barn som mina. Sprida befintlig kunskap. Och att vara en del i samhällsförändringen känns stort.

Ett axplock. Fragment ur ett liv som mamma.
Kanske greppar ni en liten del av det som kom att bli mitt liv?

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

Older Posts »