Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Jobbigheter’ Category

20130917-172317.jpg.
Tyst så tyst.
Ett svar som vilar i luften. Finns det ens hos de som fått frågan?
En vecka har gått, två frågor ställda.
Vad har ni gjort hittills och vad kommer ni att göra nu?
Tystnad.
Under tiden hinner träden fälla flera löv. Under tiden hinner dagar gå. Nöter och skaver. Vi tar oss inte framåt.
Vi står och väntar på svaren hos de som inte är villiga att ge mig dem.

Varför inte se bakåt och se hur man lyckades då? Fråga de andra hur de gjorde! Under tre år fungerade det i skolan för Junior.
Vill de se bakåt? Så att vi nu kan se framåt? Därmed inte sagt att upplägget för alltid måste se ut på ett visst sätt. Men se att det går att förändra utmed resans gång. Att förutsättningarna kan bli andra än vad det är nu.
Men då kan vi inte leva i tystnad.
Det behöver ske saker och ske nu.

”Nej så gör vi inte här”
”Gymnasiestudier ställer helt andra krav än grundskola”
” Nej, måste vi anpassa så här pass mycket – SKA han verkligen gå den här linjen då?”

Ingen har träffat Junior.
Inte någon.
Ändå har de bestämt sig.
Man har gjort allt det man kan sägs det. Tömt alla möjligheter. Sonderat terrängen och utnyttjat varenda vrå.

På hans skrivbord ligger matteboken orörd. Gymnasiematte. Boken han fick hem bara för att jag kontaktade matteläraren själv och bad att han skulle få komma igång.
I början av allt fick jag honom att räkna 40 min matte på egenhand. Men mer än så blev det inte.
Han fick inte egentid med sin mattelärare så att han kunde komma igång med matten. Komma vidare. Känna att han faktiskt gick i skolan fast på ett anat sätt. Men ändå.
Att bli sedd. Bli bekräftad. Få fortsätta att växa. Utmanas i sina svårigheter så han bit för bit kunde lämna de bakom sig.

På måndag morgon kommer en artikel i vår lokaltidning om detta. Hur många som bryr sig vet jag inte, men det kommer ut iallafall om hur det är. Sen vet jag inte om man lyssnar på skolan som säger att de gjort allt de kan eller om man lyssnar på mamman som åter igen ger sig ut offentligt med bild och namn.
Som ger frustrationen ännu ett ansikte. Som berättar sanningen som så många av oss lever med men få vill prata så högt om det som jag.

Tick-tack.
Tiden går.
Och den verkar ha fryst till is

/Mamma Z

 

Read Full Post »

img_3815.
Skogsbranden 2014 som härjade i vår kommun. Sveriges största i modern tid.
Och ur askan kom så blomsterängar som var helt magnifika. Nya grödor grodde. Nytt liv.
Rötter som överlevt och sökte sig till ljuset och nya grenar började växa försiktigt
( Bilden har Sam tagit i somras på mig i brandområdet )

Är det så det blir för oss nu?
Att ur askan kliver vi sotiga och svedda. Men vi tar oss vidare på något vis. Växer på nytt.

Skolan lyssnar förhoppningsvis och gör om och gör rätt. För de har ju lyckats med det tidigare med Junior under annan ledning visserligen. Om de med ansvaret nu bara tar till sig ett vinnande koncept så kommer det ju att bli bra!
Sam har sina studieplaner på annan ort och vi väntar nu på en lösning där med, men där kommer det att finnas en fungerande skolgång att vänta till skillnad mot Junior nu.

/Mamma Z

Read Full Post »

IMG_5277[1].
Tystnaden är nog värst.
Det är som om han inte finns.
Ingen som återkopplar ifrån skolan och frågar hur denna elev mår av allt detta. Ingen som talar om för honom hur man skall göra så att han får lyckas på sina premisser.
Idag är han hemma skoldag nr 39

Jag och skolan tycker inte lika. De tycker att de gjort allt och jag hävdar att de kan göra så mycket mer.
Skolinspektionen får bli den domare som avgör vem av oss som har rätt.
Det kan ta upp till 4 månader
Under tiden.
Ja under tiden får han bara gå här hemma och inte komma ett steg framåt i rätt riktning.

Vet ni.
Just nu säger vi alla åt honom
– Vi skiter fullständigt i dig
Det är exakt den känslan vi förmedlar till honom just nu.

/Mamma Z

Read Full Post »

IMG_6310[1].
Det står still.
Hela maskineriet.
Jag har försökt få fatt i chefen för skolan utan framgång nu i en veckas tid. Får ingen återkoppling. Får inte veta hur man tänker nu.
Vad skall jag säga till Junior?
– De skiter i dig nu. Fullständigt. ( Förutom ena rektorn som verkligen ville göra det lilla han kunde, men är långt ifrån den lösning som måste till )

Kan junior få skadestånd för varje förlorad dag nu? Snart 40 skoldagar.
Skolan lär ju inte få något straff för hur de har hanterat det här.
Straffet får min yngsta son ta just nu.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

20131123-234404.jpg.
Vem skall jag tro på? Och vem skall jag prata med före den andre? Och om den inte kan göra något, vart vänder jag mig då? För den hänvisar mig till tredjepart som säger
– Nää det här skall lyftas hos part fyra ( som i sin tur pekar nedåt i ledet och att det är part ett )

Jag står ensam som mamma med ett barn som inte har ett gymnasium att gå till idag. Som inte är välkommen dit att få prestera på sina premisser.
Har inte fått gå på 8 veckor nu.
TILLTRÄDE FÖRBJUDET.
Vems är huvudansvaret?
Kommunalrådet i Fagersta? Politikerna för NVU ( gymnasieskolan ) Chefen och samtliga rektorer för skolan? Då är jag uppe i tio personer. Är ALLA dessa lika mycket involverade?
Jag blir vimmelkantig som efter en åktur med en virvelvind som pågått i evigheter. Och jag känner mig lika vilsen som Alice i Underlandet.

Undrar stilla varför jag i egenskap av mamma skall ens behöva driva en sån här fråga som ordförande för politikerna inte ens kände till att det fanns ett behov kring.
Jag som borde ha mitt fokus ligga på en helt annan front än det här.

Det är en jättefråga jag kickat igång.
Vi pratar skolform för flera miljoner som idag inte finns i Fagersta Kommun för gymnasie elever med särskilda behov.
Just nu finns ingenting för de som har störst behov av det. Och det värsta är nog att INGEN återkopplat till Junior och visat att de finns. Att de bryr sig.
Han är van sedan tidigare över skolan som svek. Och nu gör de samma misstag en gång till och motivationen inför studierna avtar allt mer.

Jag tillåts inte bara vara mamma.
Jag har rustningen på mig och gett mig ut i en fajt som inte ens borde behöva finnas. Något så basalt och grundläggande har man inte tänkt på i något led verkar det som.

Krigaren som redan blivit skadad.
Jag haltar mig fram, men just nu finns fortfarande inget alternativ.
Inte med det jag hitills stött på i svar och diskussioner kring barn som mina.

Det finns bara att vinna på spelplanen som gäller

/Mamma Z

Read Full Post »

zoffe

Ut och fota med min och Sams nya kamera.Dagarna är som gjorda för det nu.
Fånga färgerna. Gult och koppar. Den blåa evigheten ovanför mig. Andas. Fokusera på det goda.
Det blir som mindfulness. Kopplar av alla måsten och krav som jag bär på helt själv. Genom kameralinsen så glömmer jag allt för ett tag. Lägger fokus på annat.
Just nu är ryggsäcken för tung att bära på ensam, men det är det val jag har och de förutsättningar som finns.
För att orka framåt med den på ryggen måste jag hitta andningshålen.

Jag verkar ha fått fart på samtliga nyckelpersoner nu när det gäller Juniors uteblivna skolgång.
Nu återstår bara att se hur snabbfotade de är.

Under tiden skall jag bara försöka överleva varje dag utan att bli sjukare av det här.
Stress är ett jäva dilemma som kan göra en galet sjuk. Det är tredje riskfaktorn vid hjärt och kärlsjukdomar. Bara en sån sak. Och mitt jobb som undersköterska på sjukhuset har jag massor av dem, hjärtpatienter och vet vad kan stå på spel.
Är sjukskriven 50% nu.
Jag vet varken ut eller in vart jag läker bäst någonstans. Att bara vara hemma är heller inget alternativ i denna galna värld just nu.

Kram Z

Read Full Post »

IMG_7577[1].
Sist i kön.
Bortglömd.
Bortprioriterad.
Svensk skola tillhör inte honom just nu. Han har tillträde förbjudet dit.

Jag har väntat i 14 dagar på att få svar hur de ansvariga för Juniors utbildning tänker.
Sammanlagt har han nu väntat i 7 veckor på i princip ingenting.
Fortfarande hade jag inte fått ett svar på någonting när dagen grydde idag och då brann jag av ordentligt.
Vad ÄR det här? Landet Sverige?
Det jag fick till svar var ett bra svar från den första som återkopplade och förstod allvaret i detta, tills jag fick svar ifrån näste man som står som väldigt ansvarig i denna fråga.
Va? Kunde man säga och resonera såsom jag förstod det? Jag ringde till skolinspektionen och fick prata med en himmelens trevlig kille som blev lika chockad som mig över både utlåtande och resonemang.

Idag har jag verkligen känt av stressen i kroppen rent fysiskt. Blev riktigt sjuk igen av det jag blev utsatt för och var tvungen att driva igenom.
Men den galenskap jag blir utsatt för nu, eller rättare sagt sonen, fick nog hela Fagersta att skaka ett tag idag då jag väl tog ton. Och då går det inte att spara på krutet..Ful fart framåt med all kraft!

Så sjukt att jag skall behöva strida för något så basalt som en skolgång fast på premisser som passar sonen just nu.

Och idag drog jag verkligen fram pansarvagnen.

Read Full Post »

IMG_9766[1]
.
Jag pratade med läkaren i veckan.
Har ingen aning om hur vägen tillbaka till hälsa ser ut, så mycket är beroende på de spelbrickor som omger mig. Livet. Omständigheter och vem som gör vilket drag i vilken ordning.
Så mycket har blivit satt ur spel. Som det inte finns en chans att jag kan berätta för er här och nu. Men så mycket bottnar än i ett samhälle som inte kan backa upp på barn som mina och vilka konsekvenser det ger hos dem. Det är jobbiga grejer jag fått konfronterat. Gör så än. Vet att jag kommer att rustas för ytterligare krig och jag kommer att dra igång det imorgon.
Parollen ”en skola för alla” gäller bara när kommunen själv har lust för det. Efter att ha inväntat ett svar ifrån någon av de tio personer som är ansvariga för Juniors utbildning och jag inte fått ETT enda svar tänker jag inte vänta mer. Mailet gick iväg för tio dagar sedan och Junior har nu varit hemma 8 veckor utan skolgång. Vem drabbas tror ni?
En av orsakerna till att jag nu börjar vara utbränd – igen. Och ingen frågar efter hur Junior mår. Inte någon!
Jag skall göra någon annans jobb. Jag skall se till att en hel kommun följer svensk lag vilket de i nuläget inte gör. Som om min energi inte behövs på andra fronter ?

Min läkare är fantastisk.
Förstår varför jag tappar känseln i ansiktet. Varför jag får feber och influensakänsla flera gånger i veckan. Varför jag har minne som Doris i Hitta Nemo filmen.
Jag är sjukskriven på halvtid nu.
Måste orka leva.
Men just nu finns det inte en chans till att läka..

Kram Z

Read Full Post »

20140712-235342.jpg

Vi önskade det lila livet välkommen till världen. Vi gjorde allt vi kunde för att älska det. Skydda det. Vårt barn. Vår lycka.
Åren gick och liten blev större. Vi fick veta att barnet hade adhd, add, asperger eller autism. Kanske en blandning av fler diagnoser.
Vi fortsatte att älska. Fortsatte att stötta när hinder började uppenbaras. När de skulle övervinnas.
Det började bli oroligt på många fronter. Den lilla fick inte rätt hjälp och stöd i skolan och tilläts att misslyckas och göra det fler gånger än vad det fanns dagar på ett år. Det var mycket som började bli jobbigt. Livet överlag med dess motgångar. Känslan av utanförskap och inte passa in. Att sakna en framtid och tro på sig själv att allt var möjligt.

Den lilla klev in i puberteten och det var då många av oss föräldrar rasade om vi inte gjort det innan.
Vi orkade inte mer när den vi älskade mest på denna jord mådde så dåligt att vi själva knappt orkade andas tillslut. När månader av psykisk ohälsa gjort sina avtryck hos ungdomen. Kanske år. När vi parallellt med det hade kampen mot skola och kommun att tampas emot. Vi som blev många gånger ifrågasatta. Vi gjorde inte rätt med våra barn fick vi höra, felet att så mycket annat felade var säkert vårt också.
Mitt i allt fanns ett barn att rädda livet på bokstavligen. Förmå det att vilja leva. Att orka. Att orka ta sig igenom en dag. Kanske orka ta sig igenom timmar när stormen var som värst.

Vi är många föräldrar som dansat till Djävulsdansen som SVT nu uppmärksammar. När vi är den som står barnet närmast och bara ser på hur livsgnistan försvinner ur blicken. När vi samtidigt är den som skall förmå dem till att leva. Att läka. Att lyfta blicken och se att en dag så vänder allt. Livet tillhör dem med.
Vi som är anhöriga och livräddare på samma gång. Vi faller vi med tillslut. Blir vi inte fysiskt sjuk så blir vi det psykiskt. Psykisk ohälsa drabbar oss med fast i en annan form än hos våra barn.

Det finns massor av insatser som behöver till för att stävja detta, för att förhindra förfallet hos en ung människa och på sikt även dennes föräldrar.
Vi existerar i högsta grad, men så sällan vi får komma till tals, komma fram i ljuset och berätta för er andra om hur det är. Varför det är som det är.
Okunskapen är stor på många håll och det är därför vi hamnat där vi är idag.

Tillsammans kan vi förändra, men vägen dit är lång tills vi når en punkt som känns okej.

Texten är baserad på egna upplever och det jag har fått höra av andra föräldrar. Jag ger den röst nu på bloggen för att vi finns. Och gör det i tusentals.

/Mamma Z

.

Read Full Post »

Sjuk utan svar

20151003-234723.jpg
.
Sjuk utan att ha ett svar än på varför. Fick sjukskriva mig från jobbet jag älskar så. Fick lov att tjata mig till att få ta de mest balsala proverna som inte visade något alls. Men var värken i kroppen kommer ifrån. Influensa känslan. Den totala orkeslösheten stundtals. Det har jag inget svar på. Googlar allt från cancer till borrielia.

Tog två Alvedon för att fixa körningen och åkte upp med killarna till Dalahästens Rike igår. Vi behövde komma ifrån och hos min svägerska är det alltid så välkomnande.
Kusinerna fick umgås och det blev riktigt trevligt för alla.
Väl hemma efter vårt dygn på andra sidan länsgränsen gick de sista krafterna åt att handla och laga mat åt killarna.
Jag är orolig för att proverna inte visar något och orolig att sjukvården inte tar mig på allvar och vidarutreder det som kan utredas redan nu så man får ett napp på radarn.
Får känslan av att ” jamen det är ju hon som varit utbränd, det är nog bara ett bakslag och återfall”

Längtar efter hälsa nu. Längtar efter de bekymmerslösa dagarna. Många. Och de får gärna komma ofta.

Kram Z

Read Full Post »

20150804-094336.jpg
.
Jag är ständigt närvarande i det liv jag lever. Det som rör mina barn. Varje dag. Det kräver min uppmärksamhet och energi. Mitt engagemang. Mina tankar. Min glädje och oro. Mitt liv anpassas fortfarande utefter behoven. På det viset är jag långt ifrån fri och kan göra mina val.
Sommaren med dess långa ledighet alla miljontals timmar att fylla på med meningsfulla ting. När man vill undvika vakuumet som mer leder till en avgrund än en välbehövlig vila. Det är min lott att vägleda så gott det går. Så inte tristessen tar överhand och livet känns meningslöst.
Regnsommaren har försvårat för oss. Det som gjorde att vi överlevde förra sommaren. Alla utestunder med dess aktiviteter.
Ändå. Jag älskar båda mina barn bortom evigheten. Såklart jag finns här. Än. Ger mig den på att utrusta dem vingar som håller att flyga med i en framtid. Flyga långt. Länge. Hållbara. Det kräver sitt engagemang än bara. Sin tid. Min.

Älskar tiden jag får med Sam ( Junior vill inte fast jag vill. Men det kommer förhoppningsvis )
Alla samtal. Analyser om den tid vi lever i. Den som varit.
Hans humor. Få kan frambringa de skratt hos mig som han gör. Jag trivs otroligt bra med honom och kommer sakna den tid vi har nu när allt förhoppningsvis vänder till det bättre. Helt ärligt är det så, samtidigt som att det är det som behöver ske. Och jag vill det.

Jag mår sämre igen. Känselbortfall i ansiktet är stress symptom jag sluppit länge. Som är tillbaka. Sam säger att jag är lika stresskänslig som en kameleont. Bara det att jag inte ändrar färg. Men de kan dö om de blir stressade för mycket säger han.
Jag hoppas det bara gäller kameleonter.
Skall till stafett läkare idag. Fått min tredje infektion i njursystemet på 2 månader. Får be dem kolla upp det. Men visst. Kan vara stressutlöst även det. Kroppens sätt att visa missnöje.

Det är inte bara barnens sits som tar min energi. Ser huset som ständigt är i förfall och behöver omvårdnad som uteblir. Oro på älskade sjukhusjobb om nerdragningar framöver. Och så mycket rör personliga rellationer som inte går att skriva om här.
.

20150804-101314.jpg
.
Tacksam ändå för stunderna jag får. De njutbara. De korta och intensiva. De finns och jag fångar in dem. Min stund på jorden.

Avslutar med en vacker bild från Värmland och min kusinfrus sommarställe. Därifrån jag var tvungen att nattköra som ni läste i förra inlägget om.
( Tack alla ni som applåderade mig för min framgång gällande det. Tack för ert fina stöd )

Kram Z
.

Read Full Post »

20150710-003342.jpg

När natten kommer kommer så mycket annat på köpet.
Tankar. Både trevliga och mindre trevliga. Funderingar växer sig större. Känns ännu jobbigare. Känns klarare. Påtagligare. Ljuset kommer tidigt. Allt jobbigare att sova då. Sova? Varfördå? När man vaknar upp till samma liv man somnade ifrån.
Livet man stundom hatar. Tristessen. Enformigheten och instängdheten.
När ett dygn känns som två. Evigheten.
Väntan och väntan. På att det ska bli bättre. Att det ska vända rejält och att det ska kännas.
Förändringen. Som att känna skillnad på varmt och kallt. Se den som svart och vitt.
Behövs nytt syre. Nya infallsvinklar.

Nu.

Kram alla fina läsare/Z

Read Full Post »

20150610-234657.jpg
.
Min första semesterdag. Älskar att ha semester tidigt när nätterna är långa och ljusa. När havet av lupinerna uppenbaras och jag får pyssla i trädgården. När jag vet att denna underbara årstid stundar ett bra tag till. Men mycket egentid blir det inte.
Båda killarna går sista skoldagen i morgon. 10 veckor att fylla med vettigt innehåll. Från det man vaknar till det man skall sova. Tuff utmaning.

Ikväll var de och badade i det kalla vattnet. Nattbad med en vacker palett på himlen.
”Just nu är en lycklig stund”

En dag i taget. Såsom vi lärt oss att göra på olika premisser.

Kram alla fina!

Read Full Post »

20150205-042505.jpg

Härlig bild jag hittat på Sam. Och nu 15 år senare har han en egen Boa orm.
Och ytterligare sex ormar till. Hans passion och stimulans.

Sams läkare åker hem till pojkrummet. Hem när han inte fixar dit. Åker i snökaoset 14 mil. Underbara människa. Pratar om det som behöver pratas om och det blir ett givande samtal. Ingav hopp. Framtidstro. Så tacksam att det känns som om högre makter har serverat oss detta på silverfat nu. Att det kom i grevens tid. Att de ansåg att nu räckte det. Vi behövde en vilopaus. Få känna tillfredsställelse med att finnas till. Just nu. Så de försåg oss med denna underbara läkare. Vi blev bönhörda.

Skolan har tänkt ett extra varv och satt in en elevassistent från denna vecka som skall hjälpa Sam med matten. Sedan tidigare läser han även in historia. Parallellt med detta vill de försöka få Sam till skolan. Så att han kan läsa in de resterande fem ämnena till nästa sommar så han kan söka sig vidare. Till reptilskötarutbildningen.

Det har tänts ett litet hopp hos sonen som fick sin skolgång havererad så totalt. Som han mått så dåligt över. Så sviken. Så satt på undantag. Men han vågar inte riktigt hoppas fullt ut för skolan har svikit mer än de har hållit vad de lovat. Och han har ingen aning om han i nuläget fixar att gå till skolan längre fram.

Just nu i detta andetag så andas jag i viloläge.
Och det var evigheter sedan sist.

Kram mamma Z

Read Full Post »

20150130-212011.jpg

.
Som natt och dag.
Ebb och flod. Ying och yang.
Tillfälligheter och andras omsorg. En vilja att hjälpa när jag signalerar mayday. Främlingar som inger hopp. Öppnar upp och bjuder på sin medmänsklighet. Sin förmåga att hjälpa. Att läka det som gör så ont. Att vara en del av en helhet där så många behövs.
Gemensamma krafter. Inge hopp. Ge en mening för att finnas till.

Fina medmänniskor. Nya vänner. Som vill finnas där för oss. För Sam främst. Tar med oss ut i pulkabacken. Småfolket som ser upp till båda mina grabbar och är jublande glad när vi kör pulka race. Som stannar och myser över en fika för att sedan avsluta kvällen ute på stans pizzeria tillsammans. Något vi inte gjort på många många år. Och det är stort.

Idag finns många ”Just nu är en lycklig stund”
Idag är jag så tacksam att ord känns små.

Kram Mamma Z
,

Read Full Post »

20150130-000006.jpg
.
Vem vet vart det tar vägen. När livet ställs på prov. Igen. I tusenfallt. När det som blir outhärdligt blir det som genererar framgång på sikt. Förhoppningsvis. Tar oss vidare. Fram på nya marker. Nya upplevelser.

Först måste tydligen göra ont.
Jävligt ont..

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20150116-231043.jpg

 

Hon. Mamman. Hon som gråter på mötena numera. I ren förtvivlan över hur långt det gått. Hur trött hon är. Trött på kampen för en fungerande skolgång. Trött på att veta hur sonen mår därefter. Trött på att behöva rodda. Att ordna. Att styra upp.
Att rädda ett liv.

Hon gråter och har inga näsdukar med sig. Det blir besvärad stämning kring mötesbordet. När sanningen skall presenteras blir det för tungt. För påtagligt hur långt denna havererade skolgång tagit sonen.
Hon snorar men ber inte längre om ursäkt för att hon gråter. Varför skulle hon? Kanske är tårarna det vapen som måste till för att sanningen skall nå de andra. För att omfånget skall greppas.

Mamman har samtal om nätterna i tonårsrummet. Sena. Jobbiga. Sunda och reflekterande. Över det som varit. Över det som är nu och som komma skall. Hur det kan bli beroende på åt vilket håll pendeln slår.
Hon sitter där på mötet med alla dessa samtal inom sig. Och hon vet att förmedlar hon dem inte rätt kanske inte heller insatserna blir därefter.

Krigaren. Hon som blivit ifrågasatt i sin mamma roll. Duger hon eller brister hon? Kanske är det hennes fel att sonen inte går till skolan. Andra elever med Asperger går ju. Kanske skall sonen bo i fosterhem?

Hon. Mamman som kämpar på. Som fått skinn på näsan efter alla år. Hon som fortfarande är utbränd men är i läkningsfas om än en lång sådan.

Förstår ni att hon gråter?

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20141120-223123.jpg

.

Sam och jag skall åka till Avesta igår kväll. 4 mil enkel. Mörker. Jobbigt att köra. Känner av panikångesten lite smått. Har mina verktyg. Håller det i schack. Lite lätt ängslig dock.
Vi uträttar resans ärende. Känner hur det pockar på min uppmärksamhet. Ångesten. Dess dementorer. Vildvittrorna vars skrik jag inte förmår mig att villa bort. De ger sig inte.
”Tjoho. Vi är här nu. Och vi tänker inte ge oss”

Ute i den nattsvarta skogen kommer det med full kraft.Ansiktet tappar känseln. Armarna och händerna likaså. Det är tillbaka. På riktigt och jag tappar kontrollen helt. Sockerdrickan är tillbaka mellan hjärnhinnorna. Som en kall känsla som trycker och spänner.

Jag vet att jag inte ska dö. Ändå är känslan den. Och det är fruktansvärt.
Jag kan köra hem men det kostar på. Min stora fasa är tillbaka. Jag trodde det var över. Helvetet bakom ratten. Och allt är stressutlöst ännu en gång.
Tydligen är jag lika skör som fint porslin. Påfrestningarna som är för många. Och jag fixar inte det just nu.

Tycker jag varit duktig. Gjort min läxa väl. Lärt mig massor om mig själv och insett mitt egna ansvar i mitt mående. Vilka bitar jag ska ta fatt i. Vilka jag ska skita i. Sökt hjälp och fått den av kunnigt folk.
Men just nu har det hopat sig med jobbigheter i livet och allt rör inte bara barnen även om det utgör den största delen än.

Och när isen är för tunn att gå på så brister den om belastningen blir för stor. Hur försiktigt man än går på den.
Bara att ta fram isdubbarna och ta sig framåt. Upp. Resa sig och försöka nå land ännu en gång.

Fan fan fan.

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20141101-223335.jpg

.

Vi som skulle vägleda dig. Vi som skulle hjälpa dig att få den utbildning du enligt svensk lag skulle få. Men vi missade att göra det på ditt sätt. Missade att vara lyhörda. Missade att tänka om och göra rätt.
Jag bad om ett tionde grundskole år då du gick ut med ett betyg endast. Men du blev nekad till det för du blev en för stor kostnad.

Mitt barn får inte kosta pengar. Mitt barn blev nekad utbildning. För att den måste ske hemma. Allt annat är prövat och utdömt.
Man sköt problemet vidare till näste man. Man övergav ett beprövat och lyckat koncept.
Nya människor. Nya rutiner.
Allt sket sig.

Precis allt.

Just nu finns ingen fungerande skola. Det som lät så bra tog för lång tid att introducera och den fingertoppskänsla som kräver tid finns inte. Än hur himmelens fina de nya lärarna är. De har inte haft chansen än. Och Sam är så less på att hamna sist i kön. Att alltid vara den som blir bortprioriterad först.

I klass nio hade han max 3 lektioner i veckan. Men om pedagogen blev sjuk blev lektionen inte ersatt. Inte heller om läraren behövdes mer i en skolaktivitet. Alltid sist därför att hans skola skedde i pojkrummet. så skolveckorna kunde ha 2 lektioner. Ibland 1. Ibland inga alls.

Landet Sverige.
Vad tillät ni att göra med min fina levnadsglada grabb? Jag ser på nära håll hur han bryts ner för allt detta. Livet som redan är svårt blir till en labyrint i mörker och utan utgång just nu. Svårnavigerat.

Utan skola. Ingen utbildning. Utan utbildning inget jobb. Konkurrensen är benhård redan som det är bland de som redan har utbildning. Unga utan jobb. Utan diagnoser.

Utgallringen börjar tidigt. Sorteringen. Vilka man tillåter att lyckas eller ej.

Och de finns alltid de man tillåter att hamna sist i kön.

.

/AnnSophie Forsell Öhrn
Mamma till Sam 16 år

Read Full Post »

20141020-195159.jpg

.

En dag i taget. Visst var det så. Man lever för. Man lever i. Nuet.
Ändå finns massvis av tankar om nu, då och sen. Mest tankar om nuet. Att överleva dagen.

Jag är klart försämrad nu i min utbrändhet. Istället för att ta fyra kliv fram blev det sju tillbaka. Energin läcker som ett såll just nu. Ska jag jobba mina 2 dagar i veckan då? För att inse att mina sjukdagar tickar på allt fortare och jag istället blir utförsäkrad inom snar framtid. Inskriven hos arbetsförmedlingen som skall hjälpa mig finna lämpligt jobb. Funkar inte det får jag gå till soc som säger att vi ska sälja både hus och bil. Mardröms scenario.
Och denna utbrändhet har sina rötter i all kamp för barnen OCH mitt stressiga jobb på sjukhuset. Men när andra gick hem för att vila fortsatte mitt nästa jobb hemma. År ut och år in. Och så mycket har accelererat så det är svårt att hålla jämna steg, Samla energi. Behålla och förbruka i lagom takt. Använda lite till att läka också.

Gud gav mig en rejäl utmaning med detta liv. Kan inte säga annat.

Kram Mamma Z

Read Full Post »

Older Posts »