Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kyäni’ Category


IMG_7577[1]

Pojken med de blåaste ögon jag vet har inte gått i skolan på 7 veckor. Det finns många hemska sjukdomar som kan drabba våra små. Ångest är en av dem. Som tar ett rejält stryptag om dem och förminskar inte bara deras värld utan tar också bort tron på livet och sin framtid.

Ångest är en sjukdom som gör att du tror att hela himlen skall ramla ner på dig. Man får svårt att andas. Får hjärtklappning. Svettningar. Ont i hjärtat. Panik och det enda du vill göra är att fly till en plats i livet där du känner dig trygg.
Så har Junior mått i veckor. Månader nu. Varenda morgon då vi försökt få iväg han till skolan.
Han fick en snara runt halsen som vi aldrig såg.

Erfarenheten med en storebror som blev hemmasittare talade till oss. Att hålla på rutinerna ändå. Gå upp i tid. Lägga sig i tid. Ut och promenera varje dag. Ut i solen. Förmå han att skratta. Tycka att livet är rätt okej att leva trotts allt. Baka. Måla. Snickra. Se på tv serier i hop. Mys med katter. Samtidigt som han blev och blir medicinerad med ångestdämpande och uppiggande effekt. Höjde dosen.  Började ge Kyänis Omega 3 kapslar med mycket d-vitamin i då en vän påtalade att just d vitaminbrist kan man bli deprimerad av.

IMG_7573[1]Fått brev från Mona Sahlin tidigare.
Och hennes ord till mig har inte kunnat blivit sannare än just nu.


Jag har stått på mig hela Juniors resa. Även all kamp som det varit för Sam. Rätten till ett fullvärdigt liv. På deras premisser. I deras takt. Jag har fått stått på mig för att det skall hända grejer känner jag. Då vi befann oss i moment 22 för lite sen. Visst är jag öppen för hjälp utifrån, men modershjärtat har även talat till mig.

Idag var det bestämt att Junior skulle gå till den del av skolan där han skall börja högstadiet. Träffa sin mentor och den nya tjej som kommer att bli som hans assistent fast de är fler som delar på henne. Han skulle gå ifrån bup tillsammans med den psykolog han träffat vid ett flertal tillfällen och pratat om sitt mående. De skulle gå in bakvägen och titta på de lokaler han skall gå i. Träffa de personer som kommer med ha hand om honom främst.
Såklart att det blev ett påslag av ångest när det var dags att åka. Himlen skulle åter ramla ner på honom. Den osynliga snaran dras åt. Men psykologen var så smidig med honom och förmådde han tillslut att göra det allra värsta. Att besegra det som var så jobbigt. Det som för andra elever är en självklarhet att man gör varje dag.

Går till skolan.

Det gäller att ta ett steg i taget. Göra framsteg om än så mikroskopiska. Skolan har faktiskt greppat detta väldigt bra och inte lagt skulden på mig som förälder över att han inte gått. Så skönt. Det har varit nog stressande ändå denna stundtals jävliga sits.

Hoppas så att pojken med de blåaste ögon jag vet förmår att lyfta blicken. Se framtiden.

Och veta att allt fortfarande är möjligt.

IMG_5277[1]

KRAM MAMMA Z
*

Annonser

Read Full Post »

IMG_5043[1]

Får höra om en gammal kompis till Sam. Att han åker på språkresa till England i 2 veckor under sommarlovet. Sånt känns. När man jämnför. Jag vet att man inte ska. Men det går inte att låta bli. Att allt det där som andra 15 åringar gör. Det gör inte Sam. Han upptäcker världen på sitt egna vis. Långt ifrån vad man anser vara ”normalt”.
Han klarar inte ens att gå in själv på affären och handla. Han gör aldrig saker utan en vuxen han är trygg med.
Och ibland så påminns man om hur han har det. Även fast han är lycklig med sin tillvaro. Förstå mig rätt nu. Jag vill inte göra om Sam på något vis. Det enda jag vill är att se han lycklig. På sina premisser. Självklart.

Jag brukar träffa på hans förra bästis. De som var som ler och långhalm och knappt kunde andas utan den andres närvaro. Brukar tänka på vad de skulle göra ihop nu om Sam inte hade sin Asperger. Skulle de hänga på stan?  Börja spana in tjejer?  Hänga ihop på håltimmarna och gå och köpa pizza istället för att äta skolmaten? Planera inför påsklovet, kanske ta pendeln in själva till Västerås och hänga?
Sam funerar inte med jämnåriga just nu. Svårt att veta vad man skall prata om.
Vad man gör ihop när inte leken knyter en samman längre.

Allt har sin tid. Sin mognad. Var blomma tar sin tid att slå ut på. Somliga blommor kräver sin rätta behandling för att blomma ut. De rätta förutsättningarna. Timingen. Jag vet. Men jag tror ni förstår mina tankegångar kring detta också. Att acceptera hur annorlunda livet blev för den man älskar mest på denna jord. När man ser forna kompisar och hur deras vardag ser ut.

Fast vad är det som säger att gräset är grönare hos grannen? Sam kanske är lyckligare i sitt liv än vad de är. Who knows?

IMG_4786[1]

Junior blev helt däckad av sin medecin han provade idag. Så pass att han blev allt för trött för att vara fungerande i skolan. Tyvärr. Men vi får fortsätta att prova oss fram. Finna nya vägar. För fram skall han i livet och vi får finnas utmed vägen och lotsa honom. Peppa. Heja fram honom.

Jag blev dundersjuk i Lördags. Boostade med min Kyäni så att jag kunde jobba igår kväll och på stundade nattpasset. Visserligen förkyld men långt ifrån däckad. Undrar hur många gånger som Kyäni har hjälpt mig i detta liv? Läser om hur mycket som stressen tar kål på våra kroppar så vi blir sjuka. Och Kyänis frukter och bär innehåller så mycket som motverkar stressens effekter på kroppen. Fast det skulle inte skada att få leva livet det lugna ett bra tag framöver nu.
Blir du nyfiken kan du läsa om mig HÄR på Kyänis sida
Några av mina läsare köper av mig och de flesta är lika nöjda som mig med kosttillskottet 🙂

555002_10151600922942275_1141590767_n

 

Kram MaMMa Z
*

Read Full Post »

15 marssKillarna i Sams nya rum

All kärlek som kom här på bloggen. På facebook. i den slutna grupp jag en gång i tiden drog igång Crescat Scientia, Må Kunskapen växa, till för oss föräldrar som har barn och skolgången haltar helt eller delvis.
Så himmelens mycket er omtanke betyder. Faktiskt. När man känner sig lika liten som teskedsgumman i denna stora värld ibland. Söndermosad.
Tacksam är ett litet ord för ert stöd.

Sam ville byta rum. Igen. I somras bytte vi ju rum med honom. Han fick vårt stora sovrum och vi kröp in i hans minimala. Vi rustade det rum som kom att bli hans. Han bodde där i en månad så ville han tillbaka in i sitt trånga rum på 9 kvadratmeter.
Nu ett halvår senare kommer samma önskan igen. Att få vårt stora sovrum. Att flytta ett helt rum är inte så bara, men vi gjorde det strax innan min dunderförkylning bröt ut. Och denna gång blev det bra mycket bättre än förra gången. Annan möblering, färgglada gardiner och mattor. Mera på väggarna. Så nu får han banne mig bo kvar där för nu skall jag ta och rusta det som blev vårat nya sovrum. Där tapeten är bort sliten ifrån tidigare frustrationer. Sönderslagen vägg och dörr. Men jag måste mobilisera ork och lust till det först.

IMG_6164[1]


Går igenom ekonomin också. Sam har kostat oss en hel del nu för att han skall få meningsfull sysselsättning och det har ramlat över nya utgifter som egentligen inte tillåter tapetinköp.  Nåja. Får kränga lite på Tradera så skall väl det gå!

Mamma har läst något intressant om junior som jag måste läsa på mera om, men som känner att stämma in så väl på honom.  Diagnosen heter GAD, som betyder generalliserat ångestsyndrom. Idag har jag den glada killen här hemma då han inte utsätts inför krav och förväntningar.
Själv ligger jag däckad hela dagen i förkylningen som blommade ut för fullt. Blev inte många knop gjorda, förutom lite jobb på Kung Över Livet då.
Boostar med Kyäni och hoppas så att jag slipper ta en karrensdag imorgon.

My Love befinner sig denna helg utmed Upplandskusten och barndomsvännerna. En killhelg. Så välbehövlig såklart för hans del.
Undrar stilla när vi två skall få den helg vi så väl behöver för att slicka våra sår och läka tillsammans igen. Sist vi var iväg på tu man hand är nu ett år sedan. Så bra vi hade det ett bra tag efter det. När man är någonting annat än pedagogen. Kollegan för att få livet här hemma välfungerande. Jo, man blir som ett team på en arbetsplats mer än make och hustru tillslut i detta livpussel där vi så sällan ses.

Säger som Mauro Scocco sjunger.

” Jag saknar oss. Jag saknar dom vi var”

.

IMG_3838[1]KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »

 

Stundtals kommer värmen. Känns som sommaren försöker klamra sig fast. Jag vet. Jag gör likadant tillbaka. Vill ha sommaren kvar.
Det blev en skön stund på balkongen idag med vår lilla lilla sjö nedanför. Mycket tankar hann så klart betas av. Tankar om det mesta. Åh om det fanns en ventil att vrida på och låta hälften bara välla ur en. Det skulle räcka och bli över det som blev kvar.

 

Jag har betat av två stora möten gällande killarna denna vecka. Det tar på krafterna även fast alla vill väl. På något vis är man i försvarsställning. Beredd på att ha en utläggning om varför man agerar som man gör. Tänkt och gjort genom tid. Göra en utläggning. Förtydliga en verklighet som jag har men som de inte har samma inblick i. Förståelse för. För hur skall man kunna ha det när man inte lever i det 24 timmar om dygnet och nu i åtta års tid. Vi ser på varandra utifrån olika perspektiv. Genom olika erfarenheter. Önskemål. Krav.
Jag hoppas att alla våra åtgärder gör att det blir som önskat. Eller iallafall kommer i närheten av det.

 

 

Jag blev toksjuk i Tisdags. Som någon drämt till mig med en stekpanna. Blev liggandes och orkade absolut ingenting. Utslagen helt. Soppatorsk. Huvudet värkte och hela kroppen likaså. På Onsdagen trodde jag att mitt KYÄNI race hade gjort sitt men jag insjuknade igen på jobbet. Släpade mig fullkomligt fram och kunde inte gå hem då vi inga vikarier har att ringa in bara sådär.

Igår var jag optimist och trodde att Kyäni hade stärkt upp mig för då var jag jättepigg. Idag går formkurvan ner igen. Nå skit är det. Men hur mycket skall en människa tåla. Stå pall?
Klart att kroppen viker sig. Ger upp. Hissar vit flagg. Fast jag lovordar ändå min Kyäni som stärker upp kroppen så. Vid stress får man dåligt immunförsvar vilket jag inte alls känner av. Är så sällan sjuk. Undrar hur jag hade mått om jag inte ätit det.
Och sjuk måste man bli någon gång även vid bra immunförsvar.
Mår jag halvtask går jag inte till mitt kvällpass imorgon. Till vilket pris skall hälsan få kosta? När hjärtat gör sig kännande av och till.

No way. Jag skall räcka ett tag till. Jag har allt för mycket att uträtta ännu.

 

Panoramavy ifrån vår stuga förra helgen.

KRAMEN ALLA FINA

Z

Read Full Post »

 

 

Loppisdagen resulterade i 1117 kr. Hade inte hjärta att dela det på oss fyra i Ohana. Sam ville ha ett spel tagentbord till datorn och var helt ren på pengar. Så killarna fick dela på det. Junior bubblade av lycka. Då kunde han köpa sig en spelmus till datorn. Faktum var att det mestadels var killarnas gamla leksaker vi krängde. Spåren av småbarns tiden. Lekåldern. En smula vemod som infann sig då överlyckliga sexåringar blev nya ägare till det som en gång stod lika högt i kurs hos mina killar.

Tröttheten infinner sig. Inte ens min Kyäni kan kompensera de stulna timmarna av sömn i natt. Den blev minimal. Junior kom och väckte mig och hade den jobbigaste ångesten på väldigt länge. Han hade så ont i hjärtat att han grät. Svårt att andas. Skolan som börjar snart, allt för snart. Och den fina plan som bup förordade för optimal tillbaka gång ser vi inte spåret av, även fast skolan gjort många bra åtgärder. Men han har inte varit på plats och sett dem fungera. Han litar inte på skolan för fem öre. Och det gör att han blir sjuk. Sjuk av sin egna oro. Sjuk av att inte veta. Sjuk av att vänta.

Vi ligger vaken bra länge innan vi får bukt på det tillsammans. Värken. Trycket över brösten. Känslan av att hålla på att dö. Över en timme i mörkret. Och jag ligger vaken lika länge efter jag hör Juniors lugna andetag. Där sömnen tagit över. Där drömmarna tar vid och allt blir bra för ett tag.

 

 

 

Vårat sovrum och den kommande rusten pågår för fullt i min tankeverksamhet. Gav mig i kast med den vinda dörren igår kväll som inte gick att stänga helt. För om dörren inte gick att fixa ville Sam inte ha vårat rum. Han behöver ha tryggheten att det går att stänga om sig och öppna på sina premisser. När han vill släppa in folk.
Två timmar senare var det fixat 🙂 Vem har sagt att kvinnor inte kan? Så nu har ni ett före kort ovan här så får jag servera er med resultatet senare. Typ snart. Om Sam får som han vill. Men nu är det så mycket att dra igång med när det gäller rusten att jag inte vet riktigt vart man börjar. Gästrummet och badrummet får jag helt enkelt vänta med att göra klart tills hans rum är klart. Gäller och prioritera vad som funkar bäst för honom.

Fast går det någon sysslolös stackare därute så är det bara att knacka på och få en pensel i högsta hugg 🙂 Lovar att bjuda på kaffe!!

 

 

 

( Såhär mysigt ligger katterna intill mig på kökssoffan nu
då jag skriver på bloggen ♥  )

KRAMEN MAMMA
ZOFFE

 

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »

,

Junior vill till sjön. Bada. Solen sken. Ohana hängde på. Vattnet var kallt men resan ut till vår sjö på en mil var värt det ändå. Sommarbad. Så få de varit. Men gäller att passa på då det går att komma i. Om än om det blir en snabbis.

Hemma är det rörigt. I mitt huvud med. Blir det för mycket omkring mig så blir det jobbigt. Och är det mycket praktiskt att ta tag i plus att den yttre miljön är stökig. Hua mig. Jag behöver Feng shu för att må som bäst. En vrå där det är balans. Harmoni.

Jag skall stå på loppis på Lördag. Har massvis med saker att kränga. Har lovat att dela inkomsterna på oss 4 i Ohana. My Love och jag får för våran del lägga pengarna på den nya rusten i huset som bara ploppade upp hux flux.

Sam vill byta rum. Något vi erbjöd han för ett halvår sedan. Att vi tar hans lilla kryp in på 10 kvm och han tar vårat som är betydligt större än så. Men nu vill ha göra bytet och då skall de gå undan! Min hjärna arbetar febrilt. Hur skall jag hinna med denna rust nu? Det är fullt upp med underhåll ute också som måste göras innan sommaren är slut. Dessutom är jag inte klar med rusten i gästrummet heller. Badrummet står också halvt klart och bara väntar på nästa steg av mig. Ogillar när det är halvfärdiga projekt. Arga snickaren skulle gå igång direkt om han kom hem till oss.

Sen vet jag att en rust innebär lite extra utgifter. Nu börjar det bli för många av den sorten. Att jag brände mina sista sparpengar i Stockholm är inget jag ångrar. Men det tar tid att samla ihop nya. Och listan är lång på sådant som behöver inhandlas eller göras. Jag  har en dröm om att kunna samla ihop pengar till en resa till Paris för mig och junior nästa vår. Ha det som en rejäl morot för honom när det gäller skolan. Att gör han sitt bästa och skolan likaså, så åker vi dit. Han har pratat så länge om det. I samma andetag vill Sam också ut i vida världen. Till Irland!
Åh nu får ingenting gå sönder. Inga bilar. Inga tänder som kostar extra.Vet att katterna måste kastreras. Det räcker det känns det som. Dessutom så får jag samla kraft till min kära KYÄNI som jag vet hjälpt så många med sin hälsa. Om jag bara fick fart på min försäljning rejält så kunde jag mäkta med både Paris och Irland!

Man allt har sin tid. Så mycket av min energi går till båda killarna. Har gjort sedan nyår i princip. Och sedan kom Kung Över Livet in. En möjlighet jag inte kunde ge vika inför. Och nu skall tiden finnas även för en rust. Såklart jag hakar på Sams iver! För rummet han skall in i är inte rustat än, trots att vi bott i huset i över 10 år. Klart jag vill att grabben skall trivas. Han har så många visioner om vad han skall göra med det och jag tycker det andas framtidstro och initiativ till att inte bara ha ett liv invid datorn!

kramen mamma zoffe

Read Full Post »

Min lilla spjuver. Som lärt mig så mycket om livet. Som lär andra samma sak. Ställer oss frågande många gånger. Som ger aha upplevelser. Kunskap. Insikt. Förståelse. Ödmjukhet. Som via denna blogg förmedlar samma sak till andra om än via mig. Är min förhoppning iallafall.

Jag har fått funderingar kring Sam här på bloggen. Om han fått någon medicin mot sitt mående? Är han deprimerad? Hur vi fick ordnat hemundervisning? Att det är lärare som tar han på rätt sätt?

Han har provat tre olika sortsers medicin för sin adhd genom åren. Den första slutande han äta helt av. Mager och matkräsen sedan tidigare så gick det inte att härda ut. Preparat nummer två fick han allregi utav och tålde inte. Det tredje försöket gjorde vi i tio veckor men såg ingen skillnad så till vilken nytta åt han det då?
När vi sedan skulle prova medicin nummer fyra sade jag stopp. Då hade vi en kille i fullskalig harnomi som inte haft ett utbrott på 8 veckor över sommarlovet ( läs 2010) och vi såg inte nyttan med att prova igen.

Det enda han ätit nu i  fyra års tid är Omega 3 och nu äter han KYÄNI:s, som sägs vara marknadens renaste fiskleverolja. Den äter även junior. Jag vågar inte sluta och se hur det blir då. Sam kan koncentrera sig och har alltid gjort i skolan och jag vet inte om det är kosttillskottets förtjänst.

Depprimerad har han varit i perioder tidigare. Inte velat leva när han var mindre. Nära att smälla av. Vi har fått trippat på tå hela familjen.
Till största delen säger jag med facit i hand att det var skolrellaterat. När skolan sög för mycket av hans energi kände han att han inte fixade det. Han började vara hemma vissa dagar i klass fyra. Vi började att plocka bort läxor för att minimera stressen. Gjorde små justeringar för skoldagarna. Men det var inte tillräckligt förstår jag nu.

Nu är han långt ifrån den tyngda kille han en gång varit. Den som påvisat sina försök till att avsluta livet. Den som pratat så om det för några år sedan. Då allt var han övermäktigt. Nu är det en kille som är så nöjd med den han tillåts vara.
Jag törs säga att av sju dagar så är det sju dagar vi har en glad och harmonisk Sam.

Hemundervisningen var skolan supersnabb att sätta in. Rektorn på högstadiet hade fått rapporter redan då han gick i klass sex hur det hela låg till. Hur fort allt gått utför. Hur illa ställt det var.
Denne var så schysst och gjorde ett hembesök. Pressenterade sig för Sam och verkligen underströk med sin närvaro att skolan inte gett upp hoppet om honom fast han gjort det. Så har det varit ifrån vecka tre på höstterminen. Den pedagog som kommer hem tycker han om, även fast det inte blir så mycket skolarbete gjort än. Fördelen var och är att han vet vem hon är sedan tidigare kontakter.
Sedan klass tre har vi märkt hur känslig han är inför skolpersonal, vilka som skall ha med han att göra. Så känslig för personkemin då den inte stämmer. Och de som fångat honom har han verkligen tyckt om till hundra procent. Både den assistent han hade i en termin endast och den fröken han hade i sexan var båda riktiga jackpot för honom. Ändå gick det som det gick.
Men det kan jag sia om i ett annat inlägg.

K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Older Posts »