Pojken med de blåaste ögon jag vet har inte gått i skolan på 7 veckor. Det finns många hemska sjukdomar som kan drabba våra små. Ångest är en av dem. Som tar ett rejält stryptag om dem och förminskar inte bara deras värld utan tar också bort tron på livet och sin framtid.
Ångest är en sjukdom som gör att du tror att hela himlen skall ramla ner på dig. Man får svårt att andas. Får hjärtklappning. Svettningar. Ont i hjärtat. Panik och det enda du vill göra är att fly till en plats i livet där du känner dig trygg.
Så har Junior mått i veckor. Månader nu. Varenda morgon då vi försökt få iväg han till skolan.
Han fick en snara runt halsen som vi aldrig såg.
Erfarenheten med en storebror som blev hemmasittare talade till oss. Att hålla på rutinerna ändå. Gå upp i tid. Lägga sig i tid. Ut och promenera varje dag. Ut i solen. Förmå han att skratta. Tycka att livet är rätt okej att leva trotts allt. Baka. Måla. Snickra. Se på tv serier i hop. Mys med katter. Samtidigt som han blev och blir medicinerad med ångestdämpande och uppiggande effekt. Höjde dosen. Började ge Kyänis Omega 3 kapslar med mycket d-vitamin i då en vän påtalade att just d vitaminbrist kan man bli deprimerad av.
‘
Fått brev från Mona Sahlin tidigare.
Och hennes ord till mig har inte kunnat blivit sannare än just nu.
‘
Jag har stått på mig hela Juniors resa. Även all kamp som det varit för Sam. Rätten till ett fullvärdigt liv. På deras premisser. I deras takt. Jag har fått stått på mig för att det skall hända grejer känner jag. Då vi befann oss i moment 22 för lite sen. Visst är jag öppen för hjälp utifrån, men modershjärtat har även talat till mig.
Idag var det bestämt att Junior skulle gå till den del av skolan där han skall börja högstadiet. Träffa sin mentor och den nya tjej som kommer att bli som hans assistent fast de är fler som delar på henne. Han skulle gå ifrån bup tillsammans med den psykolog han träffat vid ett flertal tillfällen och pratat om sitt mående. De skulle gå in bakvägen och titta på de lokaler han skall gå i. Träffa de personer som kommer med ha hand om honom främst.
Såklart att det blev ett påslag av ångest när det var dags att åka. Himlen skulle åter ramla ner på honom. Den osynliga snaran dras åt. Men psykologen var så smidig med honom och förmådde han tillslut att göra det allra värsta. Att besegra det som var så jobbigt. Det som för andra elever är en självklarhet att man gör varje dag.
Går till skolan.
Det gäller att ta ett steg i taget. Göra framsteg om än så mikroskopiska. Skolan har faktiskt greppat detta väldigt bra och inte lagt skulden på mig som förälder över att han inte gått. Så skönt. Det har varit nog stressande ändå denna stundtals jävliga sits.
Hoppas så att pojken med de blåaste ögon jag vet förmår att lyfta blicken. Se framtiden.
Och veta att allt fortfarande är möjligt.
‘
KRAM MAMMA Z
*