Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Ohana’ Category

10 år av ett tomrum

20150207-043641.jpg
.

Min ledsagare. Min mentor. Min ledstjärna. Min så mycket. Min pappa.
Han som lärde mig så mycket om livet. Om mig själv. Han som så sällan gav upp. Som spottade i nävarna och försökte fast livet gav han rejäla örfilar. Fightern. Den levnadsglada. Som hade förmågan att se det ljusa i livet hur än jävligt det kunde vara.

När jag väntade Sam för 17 år sedan blir pappa så dålig i sitt redan sjuka hjärta. Jag minns samtalet med läkaren. Hur han beklagade sorgen i förtid. Min pappa hade timmar kvar att leva. Kanske dagar. Men aldrig en vecka. De kunde inte rädda honom.
Samma dag skulle jag berätta för honom att han skulle bli morfar. Och jag visste att han aldrig skulle få träffa sitt barnbarn. Mina lyckotårar var sorgetårar invid sjukhussängen. Men han visste det inte.

Jag bad mina böner och bad dem igen. ”Gode gode gud, låt han få leva. Om än bara för att få träffa sitt barnbarn för en endaste gång”
Bönens kraft skall man nog inte underskatta. Eller hur livet tycks ha sina egna nycker. Vilket spelar ingen roll. Pappa blev bättre och skickad till Göteborg för att bli hjärttransplanterad. Jag följde med med min höggravida mage. Väl där så hade han blivit så pass ”frisk” att ett nytt hjärta inte skulle behövas. De hade aldrig hänt dem, att en sådan svårt sjuk patient självläkte. Man tog fasta på att en docent i Uppsala lyckats med en medecinkombination som gjorde mirakel med min pappa.
Läkarkonferenserna runt om i Europa hade med hans fall. Och han var himmelens mallig för det.

Pappa hann vara morfar i 6 år innan hjärtat tillslut gav upp. Jag var med när han dog, på sal nio på det som skulle komma att bli mitt jobb senare i livet.
Och vilken morfar han blev. Så närvarande och engagerad. Han tog med killarna ut i blåbärsskogen, lät dem snickra i hans kök så det blev stora märken i parketten. Hade med Sam till soptippen och Junior till lekparken där han kunde stå i timtal och frysa. Men med ett leende på läpparna.
Killarna fick nog träfa sin morfar minst fem dagar i veckan. Korta stunder när han bara kom förbi för lite lek. Ibland stannade han i timtal.
Jag brukar ofta tänka på hur mycket de skulle haft utbyte av varandra nu, om han fortfarande fått mått rätt okej. Killarna brukar säga detsamma. Och vi längtar efter han alla tre på olika vis. Har längtat i tio års tid.

Idag är det exakt tio år sedan han ringde efter mig, och jag larmade ambulansen. Min fina pappa som jag har att tacka för så mycket. Som fick bli 58 år och hade så många år kvar kan man tycka. Ändå. Allt vi fick på slutet var en bonus. Det visste vi. Efteråt fick pappa veta att han var döende den dagen han fick veta att han skulle bli morfar. Han förstod inte att det var så illa. Han hade aldrig greppat att han var på väg att dö. Men med den vetskapen om livets sköra tråd vi alla har, så blev han livnjutare i stora mått efter det. Tog tillvara så på tiden med sina barnbarn.

Jag skulle kunna skriva så mycket om en sådan älskad person. Ni som kände min pappa vet.
Men jag vill bara med detta blogginlägg visa min fina pappa för er. Med en bild på honom och Junior, Sam och faktiskt lilla mig..
Visa vad han kom att betyda både för mig och mina grabbar.
Jag är SÅ tacksam för alla år jag fick med honom och vad de gav.
Vår stund på jorden tillsammans.

ÄLSKAR DIG MIN PAPPA OCH DU FÖRBLI ALLTID EN DEL AV OHANA.

/mamma Z

Read Full Post »

20141107-033032.jpg

.
Det nyinredda terrariet där fru Trädpyton bor. Sam har inrett helt själv. Jag är imponerad av kreativiteten (som också kostar en hel del )
Kan ni se henne?
.

20141107-033507.jpg
.
Och så här magnifik är hon fru Trädpyton. Den dyraste av alla fem. Jo. Han har så många nu och då intresset är gediget låter vi han odla sitt intresse. Det ger så mycket stimulans och utbyte. Ett framtida yrke ser jag det som. Och allt han lär sig nu kan vara så till nytta längre fram. På ett eller annat sätt.
.

20141107-034244.jpg
.
Till en början var jag livrädd för den första ormen. Med tiden kom acceptansen och även insikten kring dessa reptiler. Nu har jag respekt för många av dem, samtidigt som jag är fascinerad över hur vår Herre skapat dem. Med dess färger, funktioner och instinkt. Jag kan tycka att Fru KungsBoa är riktigt vacker numera. När rädslan får ge vika och man ser djuret och inte faran med det.
.

20141107-034722.jpg
.
Dubbelterrariumet där den Blåtungade skinken bor och Fru Boa.
I ett annat terrarium bor majsormen och ännu en Fru Tigerpyton  Jo. Hon blir stor, men då är också Sam 23 år när hon når full längd. Han köpte henne mycket liten och får följa henne/lära känna hur hon funkar från start.
.

20141107-035157.jpg
.
Fru Boa. Min favorit.

Hur törs jag tänker ni? Tja. Hur låter vi våra 16 åringar röra på sig ute i samhället? Sam säger själv att risken är större att dö utmed gatan till Coop/skolan ( om man nu går den)  av en bilist än vad det är att ha dessa ormar. Och jo visst har han rätt. Över 600 dör i trafiken varje år. Hur många dör av sina ormar i Sverige?

Det siter lås på alla terrarium. Ingen är giftig. Bitglada kan de vara om man inte vet vad man gör och hur. Där litar jag på Sam fullt ut. Trots sin unga ålder så kan han massvis.
.

20141107-035910.jpg
.
Vi bygger nytt terrarium nu jag och Sam. Den nya lilla trädgårdspytonen han fick av mormor på sin födelsedag behöver ett riktigt hem. Och när vi ändå håller på så gör vi ett dubbelterrarium så det finns plats för fler. Och jo. Kvinnor kan visst bygga dyligt *ler*.

Härligt att se hur engagerad han är i sina reptiler. Att han ser det vackra när andra ser skräcken.

Vilket Ohana Zoo det börjar vara. Så Columbus på det (Papegojan) och 3 katter. Men som de berikar på olika vis i våra liv mitt i allt vi genomgår.
.

20141107-040606.jpg
.
En syn som jag blivit ”van” vid 😉 då sam är på lite bushumör med mig..
Tja. Det var lite om Sams gedigna intresse det.
Vad väcker det för tankar hos er? Frågor till mig?

Kram Mamma Z

Read Full Post »

Mormors Dag

20141021-225930.jpg
.

Hon som alltid finns där för oss. Som hjälper oss med så mycket praktiskt.
Hon som genomgått en stor förlust i vintras då sambon dog i ALS, en mycket tuff tid och tuffare blev det när allt var över.

Idag fyller hon år min fina mamma. Gav henne i Pressent att få se Jan Johanssens julshow och att äta julbord. Tycker hon är värd det!
Killarna och jag åkte de 3 milen och åt på en resturang. Plankstek med oxfilé med henne och vi fick en mysig kväll ihop. Tror att hon uppskattade allt sammans. Hoppas hon inser hur mycket hon betytt för mig genom alla år. Betyder för Ohana och främst killarna.

Min fina mamma. Grattis på DIN dag idag ❤

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20140722-101429.jpg

.

Vi har blivit med torp. En röd liten stuga nära skogen där stillheten smeker en. Där ängarna breder ut sig, fåren går och betar. Harmoni andas. Där jag kan finna energi och vila. Promenadstråk som bitvis är så vackra.

Vi hyr den på prov för att se hur det funkar överlag med allt. Då den stått obebodd i 2 år och förra hyresgästen inte gått varsamt fram så har vi en del att pyssla med innan vi kan ”bo” där på riktigt över en natt.

 

20140722-102728.jpg

 

Jo. Jag är fortfarande sjuk. Har utbrändheten flåsandes i nacken. Har den nära inpå och är påtaglig än. En nära vän till mig sade något mycket klokt
” Det är inte den fysiska ansträngningen som tar din energi utan den psykiska”

Så. Ja. Jag kommer att pyssla ute i torpet med en burk målarfärg. Röja i den vildvuxna trädgården. Samtidigt som Sam är med och jag vet att han är nöjd på sitt håll därute. Det är DÅ jag mår som bäst. Kan ladda med energi. Kan läka.

Hemma i huset kan jag inte det. Det stressar mig till max att se hur Sam mår. Hur detta hus utgör ett fängelse mer än ett hem just nu.
Jag brister på jobbet i syndafloden för hur vi har det nu. Hur han har det. Och jag gråter för den semester som komma skulle som inte sker på mina villkor alls. Återhämtningens tid. Tre veckor och killarna behöver mig växelvis hela tiden. Nu har det varit sena kvällar och nätter. Promenader innan tolvslaget där vi knappt ser stigen på tillbaka vägen.
Dagar som skall få ett innehåll. En mening.

Måste ha en veckoagenda nu.
Schema för varje dag, se till att det blir en aktiviteter. Annars tar snart sysslolösheten över helt och jag törs inte tänka på dess konsekvenser.

.

20140722-104205.jpg
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20140623-230418.jpg

 

Huset ligger inom kommungränsen, men ändå på landet. Cykelavstånd till jobbet för My Love.
Helt utan grannar, endast järnvägen intill som kan störa när man inte är van.

Rejält rustat. Rejäla utrymmen. Rejäl panna. Vedeldad bastu. Utrymme för både gym och snickarverkstad för killarna. My Love får eget musikrum, något han länge längtat efter. Jag får en inglasad altan utmot ängen på 60 kvm. Utestunder från mars till oktober. Minst. Och sedan en till altan på det 😉

 

20140623-230438.jpg
.
Ytan på tomten som är 3 gånger så stor som den vi har nu. En tomt helt utan blommande land och buskar så jag har verkligen möjligheter att forma den som jag vill.
Granne med skogen. Sams element och fristad. Junior som börjar gilla det mer och mer. Och de kan röra sig så fritt som de själva önskar. Deras mor inkluderad.

 

20140623-233212.jpg

.
På en 10 minuters promenad är man nere vid vattnet och en strandremsa som aldrig får besök. Vi kan låna stunderna när vi vill där. Jag har hittat min kaffe sten där medhavd termos och utsikten är gott nog.
Sam ser alla möjligheter som egentiden kan ge både invid skog och sjö. Junior som kan stå och meta när han vill. Kanske köper vi oss en rodd båt.

Idag hade vi mäklaren till vårt hus.
Går  det att sälja och till ett pris som gör att vi inte går back och inte heller behöver låna allt för mycket till huset vi hittat? Ska vi köra? När vi idag bor allaredan så fint invid vår sjö,men mitt i samhället med folk precis överallt omkring oss. När huset vi bott i så länge, 12 år, är en del av Ohana. Innehar äganderätten på alla minnen från killarnas barndom. När personlig prägel har kommit till genom åren. Huset som är en del av oss. Mig. Badrummet som pappa tapetserade och målade elementen turkosa. Kaklet som specialbeställdes till köket, för att inte tala om min älskade kökstapet.

Hur kan man separera i från det? Vilja?
Jag känner mig otrogen mot mitt egna hus.

20140623-230709.jpg

 

 

Är det invid dessa två träd vi skall köra in på vår gård.
Är det där vi kommer att kalla för hemma?

KRAM MAMMA Z
#

Read Full Post »

6 juuni

,

Vi åkte 25 mil. Bort. Dit längtan fanns hos sonen den äldre. Vi hyrde stuga i Vikbolandet. Jag, killarna och älskade mamma. Maken är på Swedenrock festival så vi passade på att åka då.

Det blev så många ” Just nu är en lycklig stund”. Som vi behövde alla fyra på olika premisser.
Tacksam att vi kom iväg. Tacksam vad det gav.

Imorgon låter jag er ta del av bilder ifrån vår mini semester.
Håll till godo så länge med den bild jag tog på Junior i morse när han fiskade ifrån ”våran” brygga.
Var så vackert där att det nästan gör ont i en just därför.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »


Digital StillCamera

Välkomna hit alla nya som är nyfiken på mitt blogg. På livet det annorlunda.
Idag vet jag att ett tidningsreportage går ut till över en halv miljon läsare om mig. Mitt liv. Min kamp för mina barn. Om Kung Över Livet, föreningen som vi drog igång några mammor och som skall ha vår stora gala nu på måndag.

Jag har skrivit bra länge här, snart 6 år och mycket har hänt både på gott och ont. Många lärdomar, många fall. Både hos mig och mina barn.

Ofta är jag öppen om vårt liv.
Öppen just för att andra skall dra lärdom av våra upplevelser. Öppen så att andra förstår vad livet som mamma till barn med adhd/asperger innebär och kostar på.
Öppen så att andra kan lära sig om barn som mina. Öppen så att nödvändiga förändringar kan komma till. För de behövs i massor. Det märker ni av att läsa här dessvärre. Ibland tror ni att jag ljuger när sanningen blottas.

Hoppas denna blogg kan ge er något att läsa! Och att ni mina gamla läsare fortsätter att följa mitt liv.

gala1


Vi har biljetter kvar till galan som jag jättegärna gör reklam för så vi får utsålt.
Vi gör det för varenda unge!! Ni köper dem HÄR

 

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

(mer…)

Read Full Post »

20131105-142124.jpg

Sam hade födelsedag igår.
Den enda  som kom och grattade honom var min mamma.
Det känns knäppt. När man fyller 15 borde det vara fler än en mormor, mamma, pappa och lillebror som äter tårta. Många var visserligen gulliga och grattade via Facebook, som han inte använder längre. Har inte gjort på flera år. Men det fysiska grattisen uteblev. Inga vänner. Ingen släkt denna gången.

Nåväl. Den bästa presenten av alla hämtade vi ju hem för 3 veckor sedan. Columbus. Som dessutom fått sin nya bur klar! Annars blev det bara lite smått och gott i paketen.

20131105-142145.jpg

Det är tufft i Ohana land annars. Så pass att jag blir stress sjuk av det än. Det yttrar sig på nya vägar mot tidigare.
Värst är nog maktlösheten. Hur får man ett barn på fötter? Hur får man det andra att klara grundskolan?

Vi har varit vakna till långt efter midnatt jag och Junior i två nätter. Våndan inför så mycket tar överhanden och jag vill bara skrika ut i natten över denna jävlighet. Över att det är som det är och att det blev som det blev.
Det värsta är att jag kan inte sjukskriva mig ifrån det liv jag lever. När samhället faktiskt tillåter Sam att hamna mellan stolarna då nian är slut. När han blir ett moment 22 och jag är livrädd att han skall rasa ihop såsom lillebror gjort.

Mitt i allt händer bra saker kring Kungen hela tiden. Nya kändis kontakter. Många som ställer sig bakom oss.
Till helgen drar vi igång auktioner på Tradera. Då får jag börja prata högt om vilka vi varit och är i kontakt med.

Hoppas ni hänger med!

IMG_8746[1]

KRAM MAMMA Z
*

 

Read Full Post »

20131021-162932.jpg

Nattpass. Sova när andra är vakna.
Strax efter lunch kommer Sam in med MAX i vårt sovrum. Tam som han har blivit så hoppar han upp på min axel och kör igång värsta konserten. Han kvittrar så fint så ni anar inte.
Tja. Är det inte katter som väcker mig i sängen så är det fåglar!
Känner ”Just nu är en lycklig stund” innan man konfronteras med livets jobbigheter. För de finns där intill. Helt nära hela tiden.

Livet är satt så mycket på paus. Vi har stannat av helt i alla riktningar.  Så många frågor som hänger i luften. Som jag vill ha svar på. Som jag skulle vilja ha uppspaltat. Uppradat och bara beta av vartefter. Främst gäller det två barn och hur de mår nu.Hur det blir med allt.
Skola. Vänner.Framtid. Flytta hemifrån.

Blir jag någonsin fri kampen för ett likvärdigt liv alla andra till mina barn?

20131021-164335.jpg

Jag har jobbat i två veckor nu. Vet inte om det är bra eller inte. Faktiskt. Har stressymptom än som påtalar att jag inte är läkt ännu. Bara en bit på vägen bättre.
Tur jag har Kungen mitt i allt som ger energi. För det gör den även fast den kräver en hel del omsorg av mig med. Och satan så skoj det är att läsa mailen. Fick ett nytt sådant idag!
Hoppas så att MÅNGA av mina läsare stödjer oss och köper en Kungapin HÄR. Vi hade en egen företagare som betalade 1000 kr för en pin som annars kostar 30 kr 🙂
Alla bäckar små behövs så att vi får till den här galan. Får visa upp våra fina ungar för omvärlden och inbringa pengarna som forskningen idag saknar.

Hade igår påhälsning av en helt ödmjuk kille med hans fina familj. Han har själv hört talas om min Ohana och hur killarna mår. Han ville göra det som en medmänniska kan för någon annan. Så via samtal och bollande med soc och bup skall vi låta försöka om denna kille kan vara ett led i att förmå Junior att må bättre.
Men vi räknar med en lång inskolningstid till att få det fungerande. Om det nu går,men vi måste göra det vi kan nu.

Det är ett litet liv att rädda och få upp på banan igen.

Själv blir jag så ödmjuk att det finns människor som de. Som frivilligt erbjuder sitt engagemang och tid för barn som mina.

Tacksam i massor!l
Vi är inte bortskämde med det liksom.

20131021-162948.jpg

Idag är det Mormor Z :s dag.
Hon fyller 65 år och vi var över en sväng på enkel fika när omständigheter gör att vi inte kan göra allt för stora utsvävningar.
Hipp hurra för vårälskade mormor.Min älskade mamma som alltjämt funnits därför mig och min Ohana.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

IMG_5105[1]

Ohana.

Familjen där ingen lämnas kvar eller utanför. Familjen som är som ett heligt fundament. Som ingen rör och gör illa. Gör avkall på.

2 vackra barn. Blonda. Blåa ögon.Familjens allt. Stora skatt. Livet var ett enda lyckorus.
Svårigheter som tog överhanden efter tid. Diagnoser som hette adhd och asperger. Innan vi fattade och greppade. Innan vi förmådde andra att göra det.

Möta upp och möta rätt. Dag ut och dag in.
Möten på möten. Mail som skrevs kilometervis av. Telefonsamtal i timtal. Läsa på lagar och paragrafer. Vad hade han rätt till? Försvarstal på möten. Känslan av litenhet. Det var nog mig som mamma det var fel på. Blickar med misstro riktades till mig.

Krigen stormade både hemma och kring barnet som verkade utanför ramarna. Som bara var den han var född till att vara. Som skulle göras om. Som skulle passas in i färdiga mallar.

Trångsyntheten. Välvilja som fanns men som inte var tillräcklig. Ett barn som slutade gå till skolan. Som stängde ute världen.
Möten. Nya paragrafer att kunna. Ny kunskap att förstå livet det annorlunda. Inget var vårt fel.
Stålsätta sig inför de faktum att leva under LVU hot innan soc var insatt i hur och varför. Leva med vetskapen om att det mest värdefulla vi hade kunde tas ifrån oss för att han inte gick till skolan.

Samtidigt.
Lillebror som ofta fått levt i skymundan tog plats. Mådde inte bra på långa vägar. Gav upp  livet och när vi greppade varför hade det gått för långt. Än i dag lever han med sina dementorer. Vildvittror. Orkar inte leva vissa dagar. Gett upp hoppet om sig själv och framtiden. Är för sjuk för att ta sig till skolan. Och har fått en add diagnos alldeles för sent. Så mycket lidande hade kunnat besparat honom om lärarna hade vetat.
Mig lyssnade man inte på. Hispig mamman. Mamman som började gå itu. Isär av all kamp för 2 barns överlevnad.
För att få förhållandet att överleva någonstans mitt i allt kaos. För att få livet överlag att vara som det brukade. Normalitet var ett främmande ord.

Är det konstigt att kroppen försökte tala om med vaga signaler om att återhämtningen var ett måste för överlevnad? Gav starkare indikationer. Höjde rösten.
Men livet fortsatte. Kampen. Striden. Livräddningen av två lintottar. Kampen mot samhället som vände mig ryggen stundtals. Vände mot andra barn och föräldrar. Sköta hem, hus, vänner, jobb, bil och gud vet allt som tillhör livet.
Jag skulle ta hand om mig själv någonstans mitt i allt. Sist prioriterad. Som alltid.

Jag kraschade. Rakt in i en bergvägg. Symptomen var så starka att jag bara fick buga och bocka och rätta mig in i ledet. Fatta att det var på allvar. 112 fick ringas två gånger denna sommar. Jag dog båda gångerna. Fast det var bara stress sade kloka läkare efter gedigna utredningar. ”Bara” stress. Nog så farligt. Kan sluta med både hjärtinfarkt och brustet hjärta. Dödliga båda två om det vill sig illa.

Skall det gå så här långt? Landet Sverige som jag älskar så.
Ni är inte alls med på noterna alla gånger.

Jag blev sjuk av all kamp för mina barn. Fler år fyllt av tårar. Vanmakt. Rädsla. Ilska. Frustration. Jag pallade inte trycket längre.
Sorry.

Sagan om den utbrända mamman som är alldeles sann


IMG_4346[1]KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20130930-165850.jpg

Soluppgång invid Saltsjöbaden. Där man spelar in så många scener ifrån tv serien Solsidan. Där ute bodde jag och finvännen. Coop Medmera Hotell. 750 kr per pers för 2 nätter. Lyx jag unnar mig!

Det blev en gedigen arbetsdag för Kungen då styrelsen strålade samman. Från Uppland.Västmanland. Småland. Stockholms län.
Så mycket idéer som flödade. Kreativitet. Lösningar. Öppningar.
Främst jobbade vi på med galan. Så mycket bitar att dra i. Så många människor vi måste sätta i arbete för vi kan omöjligt göra detta bara i styrelsen.

Självfallet fanns där tid för skratt. Massvis av dem. Och mer skulle det bli då vi skulle se Måns Möllers ” Jävla Pajas” på Maximteatern.  Oj oj vad vi fick skratta. Önskar så att många som behöver ett befriande skratt fick se denna föreställning. Många som lever livet som liknar mitt. Vi fick tillfälle till en pratstund med Måns efteråt som var givande på många sätt.


20130930-165812.jpg
Ja jösses vilken helg detta blev. Vilken energidepå.
Att vi hamnade på Carola var bara en ren slump att hon uppträdde samma helg som vi ändå skulle vara på plats i huvudstaden morgonen efter. Säkert var det menat så. Att finvännen fick ett härligt Kungen snack med Carola 😉 Att vi fick detsamma med Måns.

Så tacksam över det enorma arbete folk lägger ner på föreningen. Främst de i styrelsen.
På våra barn. På de som komma skall. Läser HÄR att vår insamling snart är uppe i 61 000 kronor. Tänk den dagen vi kan lägga till en nolla efter det. Wow.

Kungen har sannerligen blivit femte medlemmen i Ohana nu. Så ständigt närvarande varje dag med tankar. Närvaro.
Mitt skötebarn.
.
20130930-165740.jpg

Magnifik frukost stund på hotellet.
Tacksam. I massor.
Mitt i allt som stormar när jag väl är hemma igen.
*
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20130906-201452.jpg

Vi står och tittar ut genom sovrumsfönstret. Är det här vi skall vakna upp framöver? Blicka ut över herrgården?

Vi fick gå helt ensamma i huset. Planera. Se möjligheterna. Övervinna svårigheterna som kan bli. Tänka utanför ramarna vilka möjligheter detta 250 åriga hus har.
My Love och jag går säkerligen runt över en timme. Det andas harmoni inne som ute. Utrymmesmässigt har vi det bättre idag, men det får inte hindra oss för det.
Vi kommer att behöva måla lite utvändigt men det har vi gjort förr. Kitta fönster och måla taknockar. Gräva för häck.

20130906-201510.jpg

Den nya utsikten vid mina frukostar ute. En helt annan mot idag. Vänder jag blicken mot höger ligger stora herrgården där.
All tomt till vänster om flaggstången blir vår.

Ja hörrni. Det här var verkligen ett dilemma. Vi  måste få ut vad vi idag har i skuld på huset plus lite till. Adhd utbrotten syns dessvärre på sina ställen och drar ner värdet. Undrar om en försäkring kan täcka sådant? Sönderslagna fönsterrutor, hål i papptak, hål i gipsväggar. Gångjärn som gått sönder på garderobsdörrar.Hack i tapeter efter frustrationens framfart.


20130906-213158.jpg

Ser ni framför er ett litet bord för frukostmys och sedan att Ölandstokarna får ge vika för en vacker blomsterrabatt. Huset till höger är Kuskbostaden som är på 48 kvm och som skall hyras ut.
Blir detta en lisa för min själ? Är det här platsen jag kan finna ro? Som Ohana också kommer att älska? Jag både vill och inte vill. Jag älskar båda husen varav det ena jag har en elva årig relation till.

Det är som att vara otrogen just nu mot vårt nuvarande hus.

20130906-213147.jpg
My Love på balkongen invid vårt sovrum.

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20130830-152034.jpg,

Det knackar på dörren till det småsunkiga motellet i Laxå. Utanför står två bekymrade ambulansmän mitt i natten. ”Vad har hänt och hur mår du?”
Ja. Hur fan mår jag?

Vi kom iväg som planerat.  Junior utan ångest tackvare ny medicin och noga förberedelser. Vi åkte på utsatt tid klockan 20.00 bara han och jag och vi skulle vara framme i Mariestad runt halv elva. Det hinner gå ett tag innan jag får obehagliga symptom och jag tänker att det bara är hjärnspöken. Men när det blir allt starkare symptom och nya sådana jag inte känt av tidigare blir jag rädd. Riktigt rädd. Jag inser att jag måste stanna och vi får helt enkelt ta in på ett hotell några mil tidigare.
Det spränger och värker i kärlen på båda sidan av halsen. I huvudet känns det som ett tryck och att man hällt kall kolsyra i varenda blodkärl. Över bröstet sticker det och gör så ont att jag tror att hjärtinfarkten skall komma omgående.
Var det här jag skulle dö? På ett sunkigt motell där det luktade mögel med Junior intill som enda skräckslagna vittne? Trots att jag lade mig ner för att vila bara blev det värre och värre.
När jag stått i kön till sjukvårdsupplysningen i närmre 20 minuter vågar jag inte äventyra väntan utan ringer 112.

Helt underbara killar kom till oss. Pinsamt tyckte Junior och gömde sig under täcket.
Jag frågade ambulansmännen om man kunde må så här av ren och skär stress. Hade jag fått en panikattack eller hjärnblödning? De tog sig tid med patienten som satt i bara nattlinnet. Lyssnade in, checkade av blodtryck, puls och syresättning.
De var inne på min teori. Sade att jag skulle försöka sova och ringa igen om det inte gav sig.
Troligtvis hade jag nyss fått uppleva mitt livs första panik attack.

Nej det gav sig inte. Paniken blev större och större och tusen tankar for om vår semester, om Junior och hur jag skulle kunna ta mig hem. Var det verkligen stress detta? Kunde man bli så in i helvete sjuk av det?
Köra var jag långt ifrån kapabel till att göra. Och jag bara var tvungen att uppsöka en akutmottagning.

Semestern insåg jag skulle gå mig om intet.
Fan fan fan.


20130830-152056.jpg

Sam och My Love tog med sig mormor på tåget till Örebro kl 9.50 där en av våra vänner ifrån Upplandskusten hämtade upp dem. Åkte till Laxå där jag stuvade om packningen till 2 pers istället för 4.
Mamma tog med mig och Junior hem i vår bil. Fanns inte på kartan att Junior skulle åka ner utan mig och på ett helt annat sätt än det vi hade planerat in.  Jag blev avsläppt på akuten och mamma åkte vidare hem. Hon som jobbat natt och inte sovit en minut. Jag som var i så dåligt skick att jag inte kunde köra bil.

I väntrummet på akuten blev jag sittandes länge. Sam ringer och vill prata lite. När vi avslutar samtalet ber jag honom ta med en del av havet hem till mig och plocka de finaste snäckor han hittar så svarar han mig ” Ja det lovar jag mamma”.
Det räcker för att få mig i full gråt. När jag där och då inser att dessa stunder vi skulle haft tillsammans invid havet bara stulits från mig där jag sitter i all min ynklighet.
Killen som sitter i väntrummet bredvid mig säger omtänksamt ”Gråter du? ” Såklart att jag grinar ännu mer över den ovälkomna situationen. Över att han frågade.
Vi småpratar en stund när han berättar för mig att han är stamkund på akuten. Varpå jag frågar varför.
Det är cancern” Han berättar vidare att man inget kan göra åt det mer än att smärtlindra. Han vet att han kommer att dö ung.
Jag möter de intensiva bruna ögonen som visade mig omtanke och skäms med ens. Här sitter jag och lipar över att inte få plocka snäckor med min son när han sitter där och inte vet om han lever nästa månad.
Vi får ändå ett fint samtal om livet. Främlingar inför varandra. Om hur viktigt det är att njuta så mycket det bara går.
Han skojar med mig och säger att jag kan ju dö före honom i en bilolycka likväl. Så vem är det mest synd om?

Läkaren är noga. Läser Journaler och lyssnar till mig. Prover och Ekg. Allt ser ut som i skolboken. Mina värden är prima. Tipp topp.
Det här är ren och skär stress” säger hon tillslut. Förklarar att stressen är en knepig historia som kan sätta det mesta ur spel, förmå en människa att må så dåligt att man tror att man kommer att dö. Hon skriver ut lugnande tabletter som jag kan ta till nästa gång fanstyget slår till igen.
Och jag inser att jag inte kommit någonvart alls under denna sjukskrivning.

Jag är fortfarande illa därann.


20130830-152045.jpg

My Love skickar mig en bild på Sam invid mitt eviga blå i morse. Då brast allt.
Kan säga att jag gråtit sedan dess i omgångar
.
Gråter över de stulna stunderna. Gråter för att jag sitter här, för att jag är för sjuk för att själv kunna köra ner idag istället. Gråter för jag vet hur mycket Junior behövde komma bort och vi verkligen FICK iväg han. Gråter för att jag inte får träffa finvännerna. För att jag inte får plocka snäckor med Sam invid havet då han själv verkligen VILLE åka iväg och lämna sitt rum.
För att jag inte fick ladda batterierna på den plats som för mig är den vackraste jag vet.

Gråter för att Sam har det jobbigt därnere just nu utan mig och han som ville att hela Ohana skulle åka ner, vilket vi var sååå nära att genomföra.

Gråter för att jag sitter fast i denna rävsax ännu.
Att livet jag lever fortfarande gör så att jag inte kan läka.

20130830-171118.jpg

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20130723-234330.jpg
 Väntrum. Det känns som om jag sitter där. Vrider och vänder mina händer nervöst. Vet inte vad jag väntar på mer än att få tiden att gå. Att något skall hända.
Svårt att se nyanserna just nu. De små små förbättringarna. Det är som om jag varit på denna plats väldigt länge nu och jag känner hur livet som borde pulsera i mina artärer inte gör det. En otäck känsla för oavsett hur tufft den varit så har det aldrig varit så här. Att livet är satt i pausläge.
Det är som i pjäsen ”I väntan på Godot” där det sitter två herrar under ett träd och väntar på någon som inte kommer.

Medicinen jag äter nu vet jag är ett riktigt rävgift till en början. Ett SSRI preparat som skall hjälpa mig på sikt. Men de första 14 dagarna kan de sänka en rejält och man blir som i en djup depression. En oro som inte går att beskriva, man sitter fast som i ett skruvstäd och det bara kryper i hela kroppen. Holy shit vilket dunder det måste innehålla de små vita pillren. Men jag måste prova dem.

Jag måste bli räddad ifrån att gå i kras helt.

IMG_4734[1]

‘Min önskan på nyåret verkar inte ha gått i uppfyllelse än

Jag och My Love slår ut Sams garderober. Allt för att få större yta i det lilla rummet. Vi tycker att det blir bra, frågan är vad han tycker. Nu har det varit motigt hela dagen idag med det mesta. Småsaker som inte blivit som han tänkt sig, kombinerad med viss tristess av att bara vara här hemma. Tonåring mitt i allt. Småsaker som jag lovat att göra men som inte blivit av brukar vara jobbigt för han och ett stressmoment för mig.

Jag måste förstå han. Hur jobbigt det måste vara att vara just Sam nu. Snart 15 år. Som inte vet hur skolan slutar för hans del. Som inte vet hur livet blir runt nästa hörn, när jag börjar prata om ”sen när du flyttar hemifrån”. Som har svårt att fylla sin fritid just nu. Tonårshormoner på det. Någonstans ta in sin adhd och asperger och vad de ger han för styrkor och svagheter att handskas med.

Idag fick fokuset ligga på att förmå han att genomlida dagen så lindrigt som det gick.
Att jag förmådde göra detsamma.


20130723-234339.jpg

Filur ger så mycket glädje och kärlek.
Det är som han redan förstår en katts stora uppgift
hos oss i Ohana
*
KRAM
MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_9077[1]

Jag minns sommaren 2009.
Sam var då tio år. Jag jobbade hela sommaren men hade en lucka på några dagar då jag skulle åka efter Ohana som redan varit några dagar redan på Östkusten hos farmor och en av våra bästa vänner tillsammans med My Love.

Jag längtade. Efter Gräsö. Lukten av hav. Höra det välbekanta ljudet av vågor som gör min själ lycklig in i märgen. Picknick på klippor. Långledig i tre dagar. Äntligen.

Då jag kom till finvännen blev det välförtjänt rödvin i solnedgången. Killarna lekte bra med vännens barn. De var fortfarande i den åldern då man lekte. Hade vildsvinsjakt i skogen.
Dagen efter skulle vi få låna svärmors hus då det skulle stå tomt. Tillgänglig för oss. En perfekt utgångspunkt inför allt det som Östkusten erbjuder sommartid.

Vi sitter och äter frukosten på trappan. Strålande sol. Klarblå himmel. Skulle vi börja med att åka in till Öregrund kanske? Äta glass på bryggorna.
Sam kommer med sammanbiten min och sätter sig invid mig.

Mamma nu åker vi hem. Jag skall inte en meter åt något annat håll än hem. Nu orkar jag inte vara borta något mera. Nu har jag sovit borta för många nätter.

Det var som att få en iskall dusch över sig. Det här var i början av allt innan man lärt sig att gilla läget. Acceptera hans svårigheter. Funnit de rätta hanterbara vägarna.
Att alltid ha en plan B och C med sig



IMG_9079[1]

 

Känner hur besvikelsen rinner över mig. En underlig tomhet infinner sig och klumpen i halsen bara växer. Det är som att ha haft högsta vinsten i sin famn och blivit bestulen på det.
Hela vägen hem intalar jag mig att det spöregnar och är 8 grader varmt ute. Bara för att lindra det som gör så in i helvete ont. Tankarna kommer på vart vi hade kunnat göra. Att vi hade gjort som alla andra familjer en sådan här dag. Sol, bad och varma klippor.

Varför fick inte jag göra som dem?

Med facit i hand så förstår jag Sam. Energin var helt slut av alla intryck. Av att hålla igen. Att bita ihop och inte få alla sina adhd utbrott som var så vanliga på en tiden.

Sedan dess har man fått backa mer gånger än vad som går att räkna. Att alltid ha sina behov satta på undantag. Önskemål kan man ha men sedan är det bara att leva efter vad som funkar eller ej för stunden.
Någonstans blir det en normalitet. Man blir så van.

Men fortfarande kan de uteblivna stulna stunderna fortfarande göra ont när de rycks ifrån en.

IMG_3090[1]

KRAMIS mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_8925[1]

 

Gårdagen var en underlig dag.
Den var alldeles vanlig. Så som andra har det jämt. Normal. Vi var nästan som i chock jag och My Love. Shit. Var det så här det var?

Snälla mormor visste om hur mycket vi behövde komma hemifrån. Som ett par. Om än för en kort stund.
Vi gick ut och åt lunch. När det hände senast minns jag inte. Måste vara över ett år sedan. Vi hade tiden att göra ärenden på stan i lugn och ro utan att behöva stirra på klockan och jäkta. Märklig känsla.
Att vara som alla andra.

Frågade Junior om sjön. Att få svalka sig. Bada och ta en paus ifrån att bara vara hemma. Ta med kompisarna. Få sol på den bleka kroppen. Det slutar med att Sam och My Love också följer med. Att vi måste ta 2 bilar så att sällskapet får plats. Nu börjar det kännas riktigt konstigt. Att hela familjen åker till sjön. Att Sam badar och njuter av det. Att Junior utmanar sin ångest och har kompisarna med som stöd och sköld. Utifall att.

Vi bara tittar på varandra och ruskar sakta på huvudet.


IMG_8879[1]Vacker solnedgång i vår lilla sjö och tomt

Livet det normala fortsätter.
Vi grillar ute. Hela Ohana samlad, vilket är ovanligt att vi äter alla fyra invid samma bord och tid. Junior har börjat spela WOW med kompisarna och Sam hjälper snällt till och förklarar. WOW expert som han blivit genom år av spelande.

Vad var det där för dag?
Tacksamhetens dag visserligen, men så underlig. Allt det vi gjort under dagen är sådant som andra bara tar för givet att det skall vara. Vår vardag ser helt annorlunda ut kan jag lova. Vi blev så påminda om igår hur livet kan se ut, hur det borde se se ut, men som vi sedan länge glömt bort hur det är.
När sedan guldkornen glimmar till då njuter vi som få kan förstå. När vi nu har två barn med speciella behov och fungerar långt ifrån alla givna ramar. Sedan när allt bara klaffar. Att mamma kunde komma och vara här.

Halleluja moment. För den som inte varit här kan inte förstå det.

Idag fick jag med mig båda killarna igen. Juniors bästa vän med. De badade och badade . Jag hade glömt hur länge man kunde få stanna kvar vid den sjö.

En del av det som en gång var vårt blev det idag igen.

IMG_8922[1]


Denna bild tog jag idag på killarna och lade ut på min Instagramsida
Ni blir fler och fler som hänger på där jag bildtwittrar.
Som en slags mindfulness. En form av terapi. Som kanske kan vara till glädje för er andra.

Kram mamma Z

*

Read Full Post »

IMG_8494[1]


Vi skall precis åka när ångesten slår till. Fast rese målet är till Dalahästens rike, till kusinerna. Dit han har åkt så långt tillbaka i tid som han själv kan minnas.
Nu slår det stopp för vad vi andra kan både bagatellisera och avfärda som dumheter. Men för han framkallar det en ångest som jag sällan sett dess kraft hos.

Pojken med de blåaste ögon jag vet får sådan ångest att han tappar omdömet helt och har en panik som om tsunamin skulle slå undan våra fötter för gott. Det smärtar att vara så iskall, samtidigt som den förstående modern i denna sits.
Skulle jag lyssna på han och stanna hemma skulle vi bara tillåta hans värld att krympa ännu mer.
På bup har vi pratat om vikten att exponeras inför sådant som är jobbigt. Hjälpa honom att övervinna denna jävla sjukdom som ångest är.
Jag visste att han skulle få hjälp och stöttning för det som blev så tufft i hans sinnesvärld. Faster var väl införstådd med det och kusinen likaså.

Jag visste att han inte skulle dö, jag visst att han skulle gå ut som segrare om vi bara fick med han. Till landskapet som är så vackert. Där Siljan omges av bergen de blåa i skymningen.

Jag höll ett stadigt grepp om ratten och åkte. Meter för meter bort ifrån det som är hans trygghet. Ut genom staden. Förbi kommun gränsen. Han bönade och bad. ” Snälla vänd om. Vänd om”
Vad höll jag på med? Tusen tankar tänkta under tiden som björkar och granar passerad vindrutan. De Röd vitmålade husen som stod uppradade i sin idyll.

Jag åkte av den större vägen. In på en skogsväg. Tog ut han i min famn. Förklarade att det var hans sjukdom vi skulle stävja, för det räcker det som är.
Den får inte ta överhanden. Växa sig likt en cancersvulst. Det är nog nu. Vaggade han i min famn. Förmådde han att ta den medicin han har att ta till när det är som jävligast.

Den hårfina gränsen. Hade jag passerat den? Drev på för hårt?
Var för hårdhudad som inte lyssnade på hans klagan. Jag hörde hur hans ångest höll på att äta upp han inifrån. Ändå höll jag kvar foten på gasen och åkte.

Mil efter mil.


IMG_8492[1]

Sam satt på sig hörlurarna och Spotify i baksätet. Faktiskt så accepterade han kaoset. Förstod på något vis att detta var vi alla tvungna att gilla läget och bara vänta ut stormen.
Vi åkte i nästan en timme innan snyftningarna avtog. Medicinen hade gjort sitt jobb bra. Ångesten gav vika helt tillslut. Kvarlämnad i något dike utmed vägen.

Helvetes jävla sjukdom. Vet ni det?
Hur kan det vara tillåtet för en 12 åring att må så? Att nästan nå botten.

Väl hos kusinerna så gick det bra, det som han hade sådan vånda och ångest inför. Juniors kusin skall ha all creed för det.
1-0 mot sjukdomen som jag kommit att hata så. Junior vann, men det tog must och kraft hos både han och mig. Han hatade mig för stunden. För det jag utsatte han för.
Men jag var bara tvungen. Nu får inte dementorerna jaga han något mer. Nu får de upphöra med sin nattliga räd, då han får ångesten. Och alla andra gånger då de kommer som en oinbjuden gäst.

Vi blev kvar hos kusinerna bara över dagen. Kunde inte kräva mer av Junior efter det han genomgått. Han ville hem och sova i sin säng. Självklart.
Så vi lämnade kacklande höns bakom oss strax innan solen skulle gå ner. Lämnade vår fina fina kattunge Filur som är leveransklar om 2 veckor.
Sam var så nöjd att ha fått vara med kusinerna en hel dag. Junior tyckte att dagen varit okej.

Ett bra betyg när det från början innebar jordens undergång.

IMG_8484[1]

Filur.
Lillebror till Dolan och Diablo. Snart har vi 3 fina katter hemma hos Ohana.
*
KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_8073[1]
 Första semesterdagen denna vecka.
Då jag skulle ha packat inför vår Gotlandsresa. Gjort allt det där som man gör dagen innan avresa. Med förväntan i luften. Känslan av att åka bort. Uppleva ny terräng. Se det vackra någon annan stans. Lämna Berglagens skogar bakom mig.

Men livet med Ohana finner nya vägar. Nya återvändsgränder. Sam ville inte åka bort. Såg och ser inte nyttan med det. Varför skall man åka bort när man har det lika bra på hemmaplan?
Han är som tjuren Ferdinan. Som trivs bäst av att sitta under sin korkek där han mår som bäst.

Till en början gör det ont. Sorgen tar överhanden. Sorgen över det liv vi levt inte längre är vårt. Friheten att stuva in Ohana och åka landet runt som vi gjort i alla år fram tills nu.
Sams tid att upptäcka världen kommer nog tillbaka när han är redo för det. När han ser en mening med det.

Och jag får nog fler tillfällen i livet att åka till Gotland.
Men inte på de premisser jag hade tänkt mig.


IMG_8071[1]


Fivännen H ifrån Uppplandskusten åker 4 timmar i bil för att ha en heldag med mig igen vid Åsby trädgård. Det är fjärde gången som vi gör så här. Åker i från varsitt håll och sammanstrålar. Fikar. Pratar livets moll och dur. Tittar och luktar på blommor. Pratar trädgårdsplanering, vrider och vänder på plantor innan vi köper dem med oss hem.

Vännen köpte med sig pionen  jag har överst i detta blogginlägg. Den luktade starkt som liljekonvalj. Underbar doft. Själv kom jag hem med ett prydnadsträd, rosor till pergolan på baksidan och lite annat som gör en själ lycklig.
Dag ett på min semester blev så härlig och gav ny energi. Tacksam att mamma kunde komma hemifrån och ta killarna på förmiddagen så att det gick i lås för mig.
Tacksam över min vän som betyder stort.

Har jag tur så följer Sam med till Ikea idag för att köpa nytt skrivbord till sitt lilla rum. Så länge sedan jag och tonåringen gjorde något på tu man hand. Men jag tror att det är för han upplever det jobbigt att åka bil långt som vi oftast gör. Att det kräver en konversation där i framsätet som han måste vara delaktig i.
Jag tvingar aldrig fram det. Man får känna sig fram på vilket humör han är. Har man tur så är han på det pratiga, så jag får veta lite om vad han tänker och hur han resonerar.
Förr var Sam som en öppen bok som jag så sällan får tillgång till nu.

Man får fånga fragment som kommer och vara tacksam för de lilla.


IMG_5291[1]Kram mamma Z
*

Read Full Post »

IMG_7941[1]

Du kom till oss Sam för snart 15 år sedan. Kastade omkull hela min världsbild efter några år. Så mycket värderingar. Tankar om livet det självklara. Och bara de senaste åren har du låtit mig växa som människa. Låtit mig ta plats. Stå rakryggad för den jag är och det jag tror på. Gett mig styrkan jag såväl behöver i min kamp om ett bättre liv för både dig och din bror.
Kampen för andra barn som ni.

Junior frågade mig häromdagen varför jag var så rynkig runt ögonen. Jag svarade att man ser ut så när man fyllt 43. Sanningen är kanske att rynkorna är spår efter allt det tuffa. Alla tårar som borde fylla Sveriges alla sjöar snart. För det har varit tufft. Är det än. Och det konstiga är att vår herre ger sig inte. Han utmanar mig ännu mer. Låter mig gå ut på än tunnare grenar. Ger mig ännu mer börda att bära när jag trodde att det var nog nu. Att bägaren var överfylld.
Vad är jag gjord av för virke? Eller är det så att osynliga krafter ger mig energi för att jag bara ska genomgå allt och göra vad när jag är klar?
Stordåd?
Visserligen förändrar jag en liten del av världen med att prata om oss och killarna. Om Kungen vi dragit igång.

Varför prövas vissa människor mer än andra? Jag försöker förstå mig på det. Den högre meningen. Om han nu finns Gud fader. Vad är då planen för allt detta? Fast svaret kanske jag inte får varken idag eller imorgon utan i en avlägsen framtid då jag kan se helheten.
Tror man desperat försöker finna en mening med allt då vi har det som vi har det.

Samtidigt som det gör jävligt ont.

1 jag saknar

Vi kommer inte att ha mamma behjälplig som förr. Som är den enda vi kan anlita när vi behöver ut om än för en kortare stund. Att åka iväg bara så för en natt jag och My Love är nu en omöjlighet när det blivit som det blivit kring henne. Mer än så kan jag inte berätta för er här känner jag.
Men livet gav inte bara henne barnbarn att oroas för. Att hjälpa och stötta. Nu kommer hon att behövas full tid på annat håll för någon annan en bra tid framöver. Självklart att vi stöttar och vår tur att hjälpa henne i det.

Samtidigt som det är så sorgligt att det blivit så, så känner jag sorg även för vår skull mitt i allt. My Love och jag. Nu när det är 14 månader sedan sist vi var iväg och vårdade kärleken.
Vi hade planerat för att just denna dag åka tillsammans och se Whitesnake på Gröna Lund då det är och förblir makens idoler. Vi skulle ha bott på hotell. Haft mys. Sådant som andra kan göra 12 gånger på ett år. Vara ett par. Vårda kärleken.
Just nu ser jag inget slut på att bara vara hemma och inte upptäcka världen utanför ett dugg tillsammans med den jag älskar.
Skall jag åka iväg på en veckas semester så får det bli själv med Junior och My Love vara kvar hemma med Sam.

Gilla läget. Jo. Jag försöker hela tiden.
Men däremellan måste man få gråta över att livet är som det är och jag kanske inte alla gånger gillar det. Att jag blev bestulen på något som var mitt.

Ja. Vad är en bal på slottet? Den kan ju vara alldeles förfärlig. Tråkig och…underbar.

IMG_4885[1]KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Older Posts »