
‘
Gång på gång blir denna blogg ifrågasatt. Jag stöter på det till och från. Från de som bryr sig och bara vill killarnas väl och ve. De ängslas över vad min öppenhet leder till för deras skull. Jag tar aldrig illa upp att så sker. Tro mig. Och tro mig när jag säger att jag tänker mer och mer på vad denna blogg kan innebära för deras skull.
Jag undrar hur många gånger jag vädrat detta genom alla år jag bloggat. Nu när jag är inne på mitt femte år som blogg mamma. Jag har hela tiden varit så öppen med vårat liv, mina tankar och stundtals killarnas.
Jag tänker på Sixten Herrgård som gav Aids ett ansikte. Eva Dahlgren som stod upp för en kvinnas rätt att älska en annan kvinna. Gav det ett ansikte.
Båda avdramatiserade något vi bara visste vagt om. Såg det som främmande. De öppnade upp så mycket för så många. Underlättade. Gav det mera förståelse.
Skillnaden är att de valde det själva. Mina barn har inte gjort det ifrån början. Sam var 8 år och Junior 6 år när Meus Ohana föddes.
När jag blev tillfrågad att vara sommarpratare 2010 i P1 inför en halv miljon lyssnare blev frågan aktualiserad. Jag var tvungen att ha Sams godkännande om att få prata om honom. Han skulle synnerligen bli synliggjord. Minns vad han svarade mig då, 11 år gammal.
” Men mamma, det är väl bara bra om någon som du pratar om någon som mig. Det är så många som inte kan ett skvatt om adhd, för det har jag redan märkt. Så prata du mamma, prata så att andra begriper bättre”
‘

‘
Jag ställde nu båda mina barn inför samma fråga. Frågade de hur de tänker till att jag skriver om dem här. Så öppet. Så naket. Nu är de 13 och 11 år. Tänkande individer. Reflekterade. Börjar se sin omvärld. Berättar att det är många som vi både känner och inte känner som läser om oss. Ohana. Vad vi har att vinna på det. Att förlora.
‘
” Men vad dryg du är mamma. Jag har ju sagt förut att det är okej och det är det fortfarande” säger tonåringen och suckar. ” Jag vill veta vilka som läser” sade Junior men hade inga andra invändningar.
Jag förtydligade att det är några ifrån skolan som läser. Några vänner. Några släktingar. Bekanta. Ytliga bekanta. Politiker. Kändisar. Främlingar. Alla i ett behov av att lära. Lyssna på en vardag som för dem är helt främmande.
Ingen av dem skrek rätt ut. Inget bestämt nej. Ingen olustkänsla av det jag berättar om. Att jag berättar om dem. Deras svårigheter i sina unga liv. Kanske greppar de att syftet är gott. Har alltid varit.
Vad hade hänt om inte Eva vågat öppna upp? Brutit isen? Likaså Sixten? Hur lång tid hade inte processen då tagit?
Visst finns andra som pratar om liknande liv som mig på sina bloggar. Jag skulle kunna tystna helt. Bespara mina barn det offentliga, även om jag bloggar under fingerade namn och inte visar ansiktsbilder på dem. Då jag finns med både namn och bild numera i media så är det så, att de som vet vem jag är, per automatik vet vilka mina barn är.
Visst kan jag starta upp från noll. Få ett fåtal läsare på en helt anonym blogg. Men det bär emot. Nu när varje inlägg har runt 700- 1 000 läsare så känner jag att det jag skriver kan få större ringar på vattnet än jag kan ana. Jag har börjat att ”nå ut” även om det så sker till en ”liten” skara i jämförelse med andra. Och jag är försiktig med det jag skriver. Så många gånger jag skulle vilja basunera ut allt, men inte kan.
Jag litar på mina barn. Jag litar på de som ni läsare sagt tidigare till mig. Men måste ändå fråga en sista gång.
Vad händer om jag tystnar?
‘

K R A M I S A R M A M M A Z
♥
Jag har lagt till en picbadges på min Fb för att hedra denna unga kille som jag skrev om i förra inlägget.
Både han och alla andra unga med NPF diagnoser som valt att ta sina liv.. Göra det jag kan för att förhindra att det sker igen ❤
Lägg gärna till den ni med..och Martin får allt vackert hänga med i min profilbild ett tag till *skratt*
http://www.picbadges.com/for-alla-med-npf-diagnoser-som-inte-far-hjalp-i-tid/2518841/
.
Read Full Post »