Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Sommarpratare’ Category

20140316-010039.jpg

.
Kanske kom drömmarna till mig. Smygandes. Ibland indundrandes utan att knacka på först. Kom och puffade på mig. Satte sig i ett hörn och ville inte gå därifrån förrens jag gjort något åt dem. Sett dem. Tagit tag i dem.
Börja levandegöra dem.

Många drömmar har kommit och gått. Många har jag förkastat innan jag ens gav dem en chans. Kanske var det litenheten som inte vågade växa och ta plats. Våga stå för den jag var och kunde bli. Dålig självkänsla. Dåliga odds.
Nu fyller jag snart 44 år.
Banne mig att fegheten skall styra skutan mer. Att drömmarna förblir liggandes som ett bagage man aldrig packade upp. Åren går och skall livet förverkligas så är det nu. Göra det man kan så kan man iallafall dö med den vetskapen att man försökte. Gjorde allt för att leva sin dröm. Eller iallafall delar av den.

Den senaste tiden blev drömmar sanna. Jag fick sommarprata i radio om Sam. Suttit i direktsändning i TV4 studion och spridit kunskap om barn som mina. Dragit igång Kungen tillsammans med andra mammor. Se galan bli förverkligad som bara var en vag dröm hos många av oss.
Träffat så många nya fina människor då jag vågade möta dem. Vågade visa vem jag var. Vad jag vill.
Och de tycker om mig för den jag är.

Det finns saker jag skjutit på. Som måste få mitt focus och energi. Det gäller att prioritera rätt.

Och inte längre vara så feg. Vad är det värsta som kan hända?

.

20140316-014424.jpg

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

IMG_9767[1]

 

 

 

Fick Hjärnfondens Årsberättelse hem i brevlådan. Trevlig läsning på balkongen blev det. Innehållsrik. Inspirerande. Intuitionen jag haft inom mig hela tiden ännu mer bekräftad. Varför forskning på barn som mina är så viktig. Varför Kungen behövs och det vi nu tillsammans gör.
Mitt i allt som hänt mig och mina killar så är jag så tacksam för vad det gav mig.
Drivet att vilja vara en del att förändra en liten del av världen till det bättre.

På balkongen fick jag sedermera sällskap av en journalist. Lokaltidningen har jag varit med i tidigare och pratat om mitt liv.
Första gången var då jag kandiderade till att sommarprata i P1 ( Ni kan lyssna HÄR hur det lät 2009 ) Andra gången var när jag berättade om vår nybildade förening Kung Över Livet.
Nu ville tidningen ha mig med i egenskap av mamma till ett barn som har skolgången den annorlunda. Hur resan varit, hur man mår, tänker och känner. Och hur skolan hjälpt och förstått Sam. Mött upp.
Jag berättade bara det som varit och är bra. Faktiskt.
För vi har haft himmelens tur även fast vägen bitvis varit gropig och vi hamnat i diket ibland.

Och jag får väl vara linslus igen. Finns säkert de som tycker jag redan är för mycket som syns och hörs i olika medier. Men jag gör det aldrig för att framhäva mig själv. Utan för att sprida kunskapen om barn som mina.


IMG_9768[1]

De finns sannerligen människor därute som har hjärtan av guld. Blir SÅ rörd över deras omtanke kring mig att jag har svårt att ta in det. Samtidigt svämmar jag över på alla bredder av det.
En vän skickade ett sms som bara fick mig att LE av det hon skrev. Ett annat samtal som kan komma att betyda något stort för hela Ohana. Ett erbjudande som vi måste tänka igenom och planera väl inför. Gör vi det kan det slå så väl ut som vi önskar.

Sam sätter iallafall griller i huvudet på mig och mina involverande vänner på facebook. Han skall ha tag i fryst is till ett experiment av ett väldigt fredligt slag.
Det är nog sannerligen läge för den där Kemiläraren att få börja på stört känner jag. Sam lär sig fortare än ljusets hastighet känns det som. Kommer med sådana förklaringar som inte ens min kemilärare kunde förklara så att jag begrep. Och det är inte lite fakta han rabblar upp för mig.

Livet du oförutsägbara. Vilka vägar tar du mig på? Leder in andra när jag behöver dem som mest?
De som får mig att le och skratta gott.


IMG_9766[1]

Linslusen
*
KRAM MAMMA Z
*

 

 

Read Full Post »

22 juni

Jonas Gardell sommarpratade. Jag lyssnade. Lät mig beröras. Något tog tag i mig och fick en reaktion. Tårar som rann. Så mycket av det han sade var min sanning. En del av min historia. Mitt liv. Min kamp som blivit mångas kamp för barn som mina.

Jonas pratade mycket om vad andras okunskap och avsaknad av empati innebar för de Hiv smittade homosexuella för bara 30 år sedan. Vilken lång resa de fått göra för att nå acceptans och förståelse. Vilken kamp och vilka tårar de inneburit för så många.
Lidandet. Förnekelsen.
Han pratade om hur andra kan se med skeva ögon. Att de ser inte helheten. Ser inte inifrån, ser inte med annat perspektiv. Försöker inte ens utan har sin bestämda uppfattning om sakens vara.

För er som missade sommarpratet.
För er som tycker att Jonas bara är för mycket. Ta er tiden ändå. Tiden att bli berörd. (Ni lyssnar  HÄR )
För berörd blir ni.

Det går inte att väja för vad han har att säga.

IMG_8388[1]

Då jag var med i Tv4 fick jag förmånen att hälsa på Jonas. Minns att jag tackade honom för hans vinterprat i P1. Berättade hur det hade berört Sam då vi lyssnat på det i bilen på väg till julfirandet i Vallonbygden.
Hade jag träffat honom idag hade ord inte räckt till för det sommarprat han hade igår.
Det tog andan ur mig helt.

Jag kände igen mig så i kampen. I Okunskapen. Om de skeva ögonen.
Fast jag relaterade till all kamp och okunskap som florerar på många håll kring våra barn och unga med adhd, autism, add, asperger, dyslexi,dyskalkyli mm.
Vad det kostar på hos både föräldrar och barnen främst.

Hur ont okunskap kan göra. För jag har sett det på allt för nära håll.

Snart skall jag ställa mig i tvättstugan för att stryka och samtidigt lyssna på Maja Ivarssons sommarprat. Även det kommer att beröra har jag förstått.

Sommarprat i P1. Vilken bra tanke att ha det, att få ta del av andras liv för en stund. Deras liv. Fragment visserligen.Men så berikande ändå.

Tänk så nära det var att jag fick prata om Sam för 4 år sedan inför en halv miljon lyssnare. Jag föll på mållinjen. ( Jodå finns med på P1:s hemsida än med mitt bidrag. Superstolt än! LyssnA här )
Hade inte tillräckligt med röster för att bli ”lyssnarnas val”. En karl om Rockabilly bilar fick prata istället. Fick flest röster.

Men jag undrar stilla vem av oss som hade kunnat beröra bäst. Kan bara inte låta bli att fundera.

1sommarprat
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Gång på gång blir denna blogg ifrågasatt. Jag stöter på det till och från. Från de  som bryr sig och bara vill killarnas väl och ve. De ängslas över vad min öppenhet leder till för deras skull. Jag tar aldrig illa upp att så sker. Tro mig. Och tro mig när jag säger att jag tänker mer och mer på vad denna blogg kan innebära för deras skull.
Jag undrar hur många gånger jag vädrat detta genom alla år jag bloggat. Nu när jag är  inne på mitt femte år som blogg mamma. Jag har hela tiden varit så öppen med vårat liv, mina tankar och stundtals killarnas.

Jag tänker på Sixten Herrgård som gav Aids ett ansikte. Eva Dahlgren som stod upp för en kvinnas rätt att älska en annan kvinna. Gav det ett ansikte.
Båda avdramatiserade något vi bara visste vagt om. Såg det som främmande. De öppnade upp så mycket för så många. Underlättade. Gav det mera förståelse.

Skillnaden är att de valde det själva. Mina barn har inte gjort det ifrån början. Sam var 8 år och Junior 6 år när Meus Ohana föddes.
När jag blev tillfrågad att vara sommarpratare 2010 i P1 inför en halv miljon lyssnare blev frågan aktualiserad.  Jag var tvungen att ha Sams godkännande om att få prata om honom. Han skulle synnerligen bli synliggjord. Minns vad han svarade mig då, 11 år gammal.

Men mamma, det är väl bara bra om någon som du pratar om någon som mig. Det är så många som inte kan ett skvatt om adhd, för det har jag redan märkt. Så prata du mamma, prata så att andra begriper bättre”

Jag ställde nu båda mina barn inför samma fråga. Frågade de hur de tänker till att jag skriver om dem här. Så öppet. Så naket. Nu är de 13 och 11 år. Tänkande individer. Reflekterade. Börjar se sin omvärld. Berättar att det är många som vi både känner och inte känner som läser om oss. Ohana. Vad vi har att vinna på det. Att förlora.


Men vad dryg du är mamma. Jag har ju sagt förut att det är okej och det är det fortfarande” säger tonåringen och suckar. ” Jag vill veta vilka som läser” sade Junior men hade inga andra invändningar.
Jag förtydligade att det är några ifrån skolan som läser. Några vänner. Några släktingar. Bekanta. Ytliga bekanta. Politiker. Kändisar. Främlingar. Alla i ett behov av att lära. Lyssna på en vardag som för dem är helt främmande.

Ingen av dem skrek rätt ut. Inget bestämt nej. Ingen olustkänsla av det jag berättar om. Att jag berättar om dem. Deras svårigheter i sina unga liv. Kanske greppar de att syftet är gott. Har alltid varit.

Vad hade hänt om inte Eva vågat öppna upp? Brutit isen? Likaså Sixten? Hur lång tid hade inte processen då tagit?

Visst finns andra som pratar om liknande liv som mig på sina bloggar. Jag skulle kunna tystna helt. Bespara mina barn det offentliga, även om jag bloggar under fingerade namn och inte visar ansiktsbilder på dem. Då jag finns med både namn och bild numera i media så är det så, att de som vet vem jag är, per automatik vet vilka mina barn är.

Visst kan jag starta upp från noll. Få ett fåtal läsare på en helt anonym blogg. Men det bär emot. Nu när varje inlägg har runt 700- 1 000 läsare så känner jag att det jag skriver kan få större ringar på vattnet än jag kan ana. Jag har börjat att ”nå ut” även om det så sker till en ”liten” skara i jämförelse med andra.  Och jag är försiktig med det jag skriver. Så många gånger jag skulle vilja basunera ut allt, men inte kan.

Jag litar på mina barn. Jag litar på de som ni läsare sagt tidigare till mig. Men måste ändå fråga en sista gång.

Vad händer om jag tystnar?

K R A M I S A R   M A M M A  Z

Jag har lagt till en picbadges på min Fb för att hedra denna unga kille som jag skrev om i förra inlägget.
Både han och alla andra unga med NPF diagnoser som valt att ta sina liv.. Göra det jag kan för att förhindra att det sker igen ❤

Lägg gärna till den ni med..och Martin får allt vackert hänga med i min profilbild ett tag till *skratt*

http://www.picbadges.com/for-alla-med-npf-diagnoser-som-inte-far-hjalp-i-tid/2518841/

.

Read Full Post »

Det smärtar att läsa bakåt. Jag blir förbannad på den mespropp jag var till mamma då. Så mjäkig på många vis. Livet hade inte läxat upp mig tillräckligt. Hade inte påvisat möjligheterna, de som jag ser idag. Det jag lärt mig.
Lova ni som befinner er där vi var för 2 år sedan att kämpa. Kämpa ännu mer än vad vi gjorde och de vi trodde var rätt.  Jag står ju med facit i hand och ser vart allt ledde till i vårat fall. Jag skulle vilja ha en tidsmaskin och möta mig själv. Tala tillrätta. Kräva mera action från allt och alla.

För 2 år sedan skrev jag såhär i bloggen:

Stundtals mår Sam så bra som ett barn bör göra..för att i nästa andetag stå för motsatt sen. Det smäller ideligen här hemma och det blir inte många knop gjorda för en annan då tiden går åt till att förbereda, medla, förklara, underhålla och lurpassa så att man hinner parera nästa smäll eller motgång..

I skolan är det stilje..han förmår sig inte att göra någonting alls på lektionerna..Livet bara suger säger han. Motivationen att prestera det minimala är på minus..Krismöte med HAB två gånger nästa vecka..Ett för att stödja upp oss föräldrar och ett i skolan..

Fick ett fint samtal av en vän som stärkte idag..som peppade och sade att vi gör allt rätt och kan inte göra mer än så..vi kan han ju bäst av alla människor på denna jord.. Var till min gulliga barnmorska (nej, jag är INTE gravid..) och hon berättade att hon lyssnat på mitt sommarprat i radion i somras och tyckte synd att jag inte hade fått prata för hela svenska folket..”det hade verkligen behövts” sade hon..Kul att få cred för det man gör .

..men det smärtar så in i märgen av att ideligen bli påmind om hans vånda inför livet..att så mycket är tungt för han att bära..att han knappt orkar med att leva ibland..och vad jag förstått på er andra bloggande mammor så är han långt ifrån ensam om att behöva må så här..men det smärtar likt förbaskat ändå.. Så ikväll skall Sam och jag ha filmkväll-mitt i veckan..poppa popcorn och se en komedi..det behöver vi båda två..lite verklighetsflykt..”


Det är som att läsa om hur Tobbe mått under höst och vintern. Samma inställning till skola och livet överlag. Det övermäktiga. Jag kan inte släppa tanken. Vet ni det? Jag tror att mitt kall i livet är att uppmärksamma dessa barn i denna utsatta sits som de många gånger har som elev. Helt hänvisade till så många faktorer de inte kan rå på. Jag nämnde en hel del i förra inlägget om det. Och jag skall inte trötta ut er med det tugget nu. Men håll med om att det är skrämmande. Och det hände BÅDA mina barn.

Det finns en hel del elva åringar därute med samma psykiska ohälsa. Allt för att vi vuxna inte begriper bättre många gånger. Som mår som Sam gjorde för 2 år sedan då han var elva. Som Tobbe mått det senaste halvåret, även han elva år nu. Och vart finns forskningen om det?? Vad sjutton vet vi ?? Och vad fan gör vi åt det??


Hade en fin partivän här i ett ärende hos mig. Han frågade om jag slutat med politiken. Jo, jag tog time out. På riktigt. Rubbet. Från allt. Jag som satt som vice ordförande i sossarna i stan. Jag som kandiderade till riksdagen. Så ödmjuk för det förtroendet hos både partikamrater och väljare. Men livet här hemma gick inte att konkurrera med. Valet var inte svårt. Men jag saknar politiken. Förmågan att påverka. Förändra. Ha visioner och kan se dem nåbara.
Jag svarade han att jag i högsta grad var aktiv nu, fast på en annan spelplan. Jag spelar över hela registret. Marar på varenda politiker jag kommer åt om det liv vi har. Det liv som många andra lever.

Än är det inte försent för förändringens vindar att blåsa. Vi måste bara våga tro att en förändring är möjlig.

K R A M I S   M A M M A  Z


Du kan påverka här:

http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217

http://portal.hjarnfonden.se/portal/page?_pageid=33%2C40931&_dad=portal&_schema=PORTAL&p_ei_id=561

Read Full Post »

 

Jag blev sittandes vid chatten på Facebook härom kvällen. En vän ifrån förr  dök upp och han väckte många tankar och minnen efter vi ”pratat” klart.. Tänkte på det som var långt innan Ohana var påtänkt. Innan Livet gav mig en av de tuffaste matcher som fanns att delta i.. När livet var rätt bekymmerlöst och fritt. Jag kunde förverkliga mig själv på alla plan, det fanns liksom inga hinder då..men fattade jag innebörden av det då?  Njöt jag tillräckligt mycket av allt jag hade tillgång till? Jag lurade nog mig själv. Trodde att jag levde opptimalt och på bästa sätt. Jag skulle bara ha vetat..

Det är nog först nu jag är den sanna livsnjutaren. Att jag greppar att tiden verkligen rinner iväg och att det är IDAG jag skall förverkliga mig. Inte sen. I den där framtiden.. ”if tomorrow never comes..”

Jag  hade iallafall kul på den tiden. Impulsiv och nyss 20 år fyllda. Våghalsig. Stundom dumdristig. Ansvarslös mot mig själv. Jag var naiv och blåögd med dålig självkänsla. Osäker. Lät mig utnyttjas. Vem var jag och vad ville jag med det långa livet som låg framför ?

Jag tror man måste igenom alla stadier i livet. Och det är först nu som jag blommar upp, trots allt som jag befinner mig i och har passerat. Motgångarna har stärkt mig och jag är en helt annan människa nu än för bara 5 år sedan. Trots att det kostar på så väldigt med att vara mamma till Sam och nu Tobbe den senaste tiden, så skulle jag ändå inte vilja ha det ogjort. Jag har fått stryrkor som jag inte vill vara utan, vyer som jag först nu kan se och uppskatta. Och upplevelser jag inte heller skulle fått nosat på..  (Tänker bla på mitt sommarprat i radion.. TV4 medverkan..den här bloggen och allt den fört med sig..och att jag inom snar framtid har min bok klar.. och hade jag inte haft detta livet så skulle jag heller inte tänkt i de banorna att bli egen företagare heller.. )

Ja du Zoffe..om du kunde resa tillbaka i tiden 20 år och se dig själv.. Kanske skulle du kunna ge lite råd på vägen till hon som var så osäker på det mesta..Kanske en och annan kunskap om diagnoslandet också så att det inte blev så tungrott såsom det blev..

( Ett hipp hurra till min blogg som nu passerat 30 000 läsare sedan flytten i juni 2011 också.. Är superglad att ni är så många som vill läsa här!! )

K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

Read Full Post »

Jag blir rörd över flytten och när jag ser den skara som omdirigerar sig och följer efter.. Ni är över 270 personer som läste gårdagens inlägg här..Att ni är så många..vissa dagar har jag upp till 400 läsare och det innebär ett stort ansvar gentemot er och min Ohana..Tankarna spinner jag vidare på som jag var inne på tidigare men gör en mera djupdykning här..

Jag klurar än på det där som är en tanke som kommer och går. Syftet med en blogg som denna. Vart finns mina motiv? Vad vill jag vinna på det? Varför är jag så öppen som jag är med vårat liv? Visar inför öppen riddå hur vi mår??

Sam är nu 12 år och vet om att jag skriver, men inte hur. Han har aldrig bett om att få läsa. Han har heller inte visat intresse att lyssna på mitt timmes långa sommarprat i radion eller velat se då jag var med i Efter Tio i TV4 i fjol, inte läsa den helsida som stod i lokaltidningen om mitt liv som mamma till honom.
Han vet om att jag skriver för att lära andra om barn som han, att det finns andra föräldrar som ligger flera år efter oss och har stort stöd av att läsa min blogg. Han vet om att de är lärare som läser i syfte för att bli bättre lärare kring barn med NPF  såsom hans diagnoser..sen har jag inte ordat så mycket mera än så..och han har inte frågat..

Jag hoppas verkligen att mitt budskap når ut till er när det gäller Sams diagnoser.. Att de är DIAGNOSERNA jag belyser i denna blogg och vad detta funktionshinder innebär för alla parter. Att man jämnför det med en orm som ömmsar skinn, och att det där skinnet är diagnoserna..hänger ni med.. så mycket som Sam gör och tänker skulle han inte göra om han inte har det han har.. Jag har sett honom i fullskalig harmoni och DET är min Sam och det är härliga stunder att bevittna..
Jag berättar långt ifrån allt..bara i stora penseldrag..så att ni greppar. Jag vill så ofta påtala hur samhället som betstår av mig, dig och alla andra som läser här,  att vi blir ansvariga många gånger för hur han mår faktiskt..att vi tillåter det ske..Kanske därför jag är så öppen såsom jag varit nu på slutet, ( för öppen tycker några)..så att det riktigt får sjunka in hur jävligt det kan bli om vi fortfarande står med händerna i byxfickorna..och det drabbar inte bara min grabb.. Inläggen genom åren och mailen jag fått är många kring detta och är lika trist att läsa om det varje gång.. Om jag håller tyst hur skall då omvärlden se vad som pågår?? Hur skall en förändring ske? En attitydsförändring??Utveckling till det bättre..
 
Jag och Sam läser nu ”Flykten” av Rudolf Vrba där han som 17 åring tillfångatas och ”bor” i koncentrationslägren i fyra år under andra världkriget. Hans önskan är hela tiden att rymma, inte för frihetens skull i första hand utan för att tala om för omvärlden om vad som pågår med alla massmord.. Jag bär också denna längtan..att nå ut till världen..berätta..belysa..frågan är ju till vilket pris och bekostnad..

Sam heter igentligen något annat, liksom Tobbe, de är fingerade namn.. Jag har inte skrivit i bloggen vart vi bor heller, visar inte kort där ni kan se hur fina mina killar är och kan identifiera dem.. Så jag hoppas verkligen att jag håller dem skyddade på så vis, tja förutom er som är vänner,släkt och andra som vet vem jag är och läser av en anledning..

Jag fick frågor här på bloggen som jag väljer att kommentera här:
För vems skull bloggar jag? För Sams? För andras?

Så länge okunskapen är så fruktansvärd stor kring barn som mitt så vill jag skriva..Så ett frö hos någon..Få större förståelse och sympati..Vet  läsare som snubblat över min blogg och hur de kände sig efteråt..så fylld av skam över att ha dragit oss alla över en kam, att vi var slapphänta föräldrar och att Sam är bara en bråkig unge..en sån där man ogärna bjuder in till sitt hem..
Jag bloggar för både min och Sams skull.. Jag vill kunna känna att jag gjort allt för att det skall komma en förändring till stånd och det kan jag bidra med via denna blogg..och jag bloggar så att Sam skall få den förtåelse och uppbackning som krävs för ett fullgott liv..om jag bloggar för andra?? Tja, med tanke på hur mycket denna blogg tycks ge andra att läsa, så visst är det åxå en del i det hela..

Ställer dig som läsare mot väggen nu och hoppas så på ett ärligt svar..
1)Varför läser du denna blogg och vad får du i utbyte av den?
2)Hur upplever du att jag är självutlämnande och ställer Sam främst på scenen i allt strålkastarljus??

K R A M I S    M A M M A   Z

Read Full Post »

Older Posts »