Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘stress’ Category

20130917-172317.jpg.
Tyst så tyst.
Ett svar som vilar i luften. Finns det ens hos de som fått frågan?
En vecka har gått, två frågor ställda.
Vad har ni gjort hittills och vad kommer ni att göra nu?
Tystnad.
Under tiden hinner träden fälla flera löv. Under tiden hinner dagar gå. Nöter och skaver. Vi tar oss inte framåt.
Vi står och väntar på svaren hos de som inte är villiga att ge mig dem.

Varför inte se bakåt och se hur man lyckades då? Fråga de andra hur de gjorde! Under tre år fungerade det i skolan för Junior.
Vill de se bakåt? Så att vi nu kan se framåt? Därmed inte sagt att upplägget för alltid måste se ut på ett visst sätt. Men se att det går att förändra utmed resans gång. Att förutsättningarna kan bli andra än vad det är nu.
Men då kan vi inte leva i tystnad.
Det behöver ske saker och ske nu.

”Nej så gör vi inte här”
”Gymnasiestudier ställer helt andra krav än grundskola”
” Nej, måste vi anpassa så här pass mycket – SKA han verkligen gå den här linjen då?”

Ingen har träffat Junior.
Inte någon.
Ändå har de bestämt sig.
Man har gjort allt det man kan sägs det. Tömt alla möjligheter. Sonderat terrängen och utnyttjat varenda vrå.

På hans skrivbord ligger matteboken orörd. Gymnasiematte. Boken han fick hem bara för att jag kontaktade matteläraren själv och bad att han skulle få komma igång.
I början av allt fick jag honom att räkna 40 min matte på egenhand. Men mer än så blev det inte.
Han fick inte egentid med sin mattelärare så att han kunde komma igång med matten. Komma vidare. Känna att han faktiskt gick i skolan fast på ett anat sätt. Men ändå.
Att bli sedd. Bli bekräftad. Få fortsätta att växa. Utmanas i sina svårigheter så han bit för bit kunde lämna de bakom sig.

På måndag morgon kommer en artikel i vår lokaltidning om detta. Hur många som bryr sig vet jag inte, men det kommer ut iallafall om hur det är. Sen vet jag inte om man lyssnar på skolan som säger att de gjort allt de kan eller om man lyssnar på mamman som åter igen ger sig ut offentligt med bild och namn.
Som ger frustrationen ännu ett ansikte. Som berättar sanningen som så många av oss lever med men få vill prata så högt om det som jag.

Tick-tack.
Tiden går.
Och den verkar ha fryst till is

/Mamma Z

 

Read Full Post »

img_3815.
Skogsbranden 2014 som härjade i vår kommun. Sveriges största i modern tid.
Och ur askan kom så blomsterängar som var helt magnifika. Nya grödor grodde. Nytt liv.
Rötter som överlevt och sökte sig till ljuset och nya grenar började växa försiktigt
( Bilden har Sam tagit i somras på mig i brandområdet )

Är det så det blir för oss nu?
Att ur askan kliver vi sotiga och svedda. Men vi tar oss vidare på något vis. Växer på nytt.

Skolan lyssnar förhoppningsvis och gör om och gör rätt. För de har ju lyckats med det tidigare med Junior under annan ledning visserligen. Om de med ansvaret nu bara tar till sig ett vinnande koncept så kommer det ju att bli bra!
Sam har sina studieplaner på annan ort och vi väntar nu på en lösning där med, men där kommer det att finnas en fungerande skolgång att vänta till skillnad mot Junior nu.

/Mamma Z

Read Full Post »

IMG_5277[1].
Tystnaden är nog värst.
Det är som om han inte finns.
Ingen som återkopplar ifrån skolan och frågar hur denna elev mår av allt detta. Ingen som talar om för honom hur man skall göra så att han får lyckas på sina premisser.
Idag är han hemma skoldag nr 39

Jag och skolan tycker inte lika. De tycker att de gjort allt och jag hävdar att de kan göra så mycket mer.
Skolinspektionen får bli den domare som avgör vem av oss som har rätt.
Det kan ta upp till 4 månader
Under tiden.
Ja under tiden får han bara gå här hemma och inte komma ett steg framåt i rätt riktning.

Vet ni.
Just nu säger vi alla åt honom
– Vi skiter fullständigt i dig
Det är exakt den känslan vi förmedlar till honom just nu.

/Mamma Z

Read Full Post »

IMG_6310[1].
Det står still.
Hela maskineriet.
Jag har försökt få fatt i chefen för skolan utan framgång nu i en veckas tid. Får ingen återkoppling. Får inte veta hur man tänker nu.
Vad skall jag säga till Junior?
– De skiter i dig nu. Fullständigt. ( Förutom ena rektorn som verkligen ville göra det lilla han kunde, men är långt ifrån den lösning som måste till )

Kan junior få skadestånd för varje förlorad dag nu? Snart 40 skoldagar.
Skolan lär ju inte få något straff för hur de har hanterat det här.
Straffet får min yngsta son ta just nu.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

img_7543.
Nej.
Ingen skola idag heller. Och lär inte bli någon heller om inte jag lägger mig i.
Junior sover till tolv. So What? Vad har han att vakna till? Alla dagar har sett likadana ut i 35 skoldagar nu.Jag gör det jag förmår för att få schyssta dagar, men det är inget en mamma skall behöva göra för sin 16 åring som VILLE gå till skolan.

Jag har bokat nytt möte med skolan. Vi skojar om att jag borde ha klippkort vid det här laget.
Nyckelpersonen kan inte komma men jag vet hur denne skall konfronteras. Jag vet vad jag kan kräva.
Får lite redskap på mötet hur jag skall tänka och agera. Och rektor nr 1 av 2 gör det han kan och det är en sådan bakavig nödlösning men någon annan finns inte på kartan just nu. Hellre det här än ingenting. Tomrummet som bara tär och som inte leder någonting åt rätt håll alls.

Fan att vi skall behöva ha det så.
Fan att Junior skall behöva utstå förnedringen med att inte vara välkommen.

/Mamma Z

Read Full Post »

20131123-234404.jpg.
Vem skall jag tro på? Och vem skall jag prata med före den andre? Och om den inte kan göra något, vart vänder jag mig då? För den hänvisar mig till tredjepart som säger
– Nää det här skall lyftas hos part fyra ( som i sin tur pekar nedåt i ledet och att det är part ett )

Jag står ensam som mamma med ett barn som inte har ett gymnasium att gå till idag. Som inte är välkommen dit att få prestera på sina premisser.
Har inte fått gå på 8 veckor nu.
TILLTRÄDE FÖRBJUDET.
Vems är huvudansvaret?
Kommunalrådet i Fagersta? Politikerna för NVU ( gymnasieskolan ) Chefen och samtliga rektorer för skolan? Då är jag uppe i tio personer. Är ALLA dessa lika mycket involverade?
Jag blir vimmelkantig som efter en åktur med en virvelvind som pågått i evigheter. Och jag känner mig lika vilsen som Alice i Underlandet.

Undrar stilla varför jag i egenskap av mamma skall ens behöva driva en sån här fråga som ordförande för politikerna inte ens kände till att det fanns ett behov kring.
Jag som borde ha mitt fokus ligga på en helt annan front än det här.

Det är en jättefråga jag kickat igång.
Vi pratar skolform för flera miljoner som idag inte finns i Fagersta Kommun för gymnasie elever med särskilda behov.
Just nu finns ingenting för de som har störst behov av det. Och det värsta är nog att INGEN återkopplat till Junior och visat att de finns. Att de bryr sig.
Han är van sedan tidigare över skolan som svek. Och nu gör de samma misstag en gång till och motivationen inför studierna avtar allt mer.

Jag tillåts inte bara vara mamma.
Jag har rustningen på mig och gett mig ut i en fajt som inte ens borde behöva finnas. Något så basalt och grundläggande har man inte tänkt på i något led verkar det som.

Krigaren som redan blivit skadad.
Jag haltar mig fram, men just nu finns fortfarande inget alternativ.
Inte med det jag hitills stött på i svar och diskussioner kring barn som mina.

Det finns bara att vinna på spelplanen som gäller

/Mamma Z

Read Full Post »

zoffe

Ut och fota med min och Sams nya kamera.Dagarna är som gjorda för det nu.
Fånga färgerna. Gult och koppar. Den blåa evigheten ovanför mig. Andas. Fokusera på det goda.
Det blir som mindfulness. Kopplar av alla måsten och krav som jag bär på helt själv. Genom kameralinsen så glömmer jag allt för ett tag. Lägger fokus på annat.
Just nu är ryggsäcken för tung att bära på ensam, men det är det val jag har och de förutsättningar som finns.
För att orka framåt med den på ryggen måste jag hitta andningshålen.

Jag verkar ha fått fart på samtliga nyckelpersoner nu när det gäller Juniors uteblivna skolgång.
Nu återstår bara att se hur snabbfotade de är.

Under tiden skall jag bara försöka överleva varje dag utan att bli sjukare av det här.
Stress är ett jäva dilemma som kan göra en galet sjuk. Det är tredje riskfaktorn vid hjärt och kärlsjukdomar. Bara en sån sak. Och mitt jobb som undersköterska på sjukhuset har jag massor av dem, hjärtpatienter och vet vad kan stå på spel.
Är sjukskriven 50% nu.
Jag vet varken ut eller in vart jag läker bäst någonstans. Att bara vara hemma är heller inget alternativ i denna galna värld just nu.

Kram Z

Read Full Post »

IMG_7577[1].
Sist i kön.
Bortglömd.
Bortprioriterad.
Svensk skola tillhör inte honom just nu. Han har tillträde förbjudet dit.

Jag har väntat i 14 dagar på att få svar hur de ansvariga för Juniors utbildning tänker.
Sammanlagt har han nu väntat i 7 veckor på i princip ingenting.
Fortfarande hade jag inte fått ett svar på någonting när dagen grydde idag och då brann jag av ordentligt.
Vad ÄR det här? Landet Sverige?
Det jag fick till svar var ett bra svar från den första som återkopplade och förstod allvaret i detta, tills jag fick svar ifrån näste man som står som väldigt ansvarig i denna fråga.
Va? Kunde man säga och resonera såsom jag förstod det? Jag ringde till skolinspektionen och fick prata med en himmelens trevlig kille som blev lika chockad som mig över både utlåtande och resonemang.

Idag har jag verkligen känt av stressen i kroppen rent fysiskt. Blev riktigt sjuk igen av det jag blev utsatt för och var tvungen att driva igenom.
Men den galenskap jag blir utsatt för nu, eller rättare sagt sonen, fick nog hela Fagersta att skaka ett tag idag då jag väl tog ton. Och då går det inte att spara på krutet..Ful fart framåt med all kraft!

Så sjukt att jag skall behöva strida för något så basalt som en skolgång fast på premisser som passar sonen just nu.

Och idag drog jag verkligen fram pansarvagnen.

Read Full Post »

IMG_8494[1].

Jag trodde alla skulle följa lagen.
Men inte om man har ansvar för en skola på gymnasiet. Nej då kan man bryta mot lagen och låssas oskyldig.
Säga ”sorry men viiiiiii kan iiiiiiiinte hjälpa, viiiiiii har iiiiiiiinte de resurserna” och titta åt ett annat håll. Inte bry sig för frågan ägs av någon annan som skyller på någon annan i sin tur.

Junior får inte den skola som Svensk lag säger att han skall ha. På gymnasiet verkar nya direktiv gälla. Antingen går du i stor klass med 30 andra eller så blir du hemma.
PUNKT.
Han har varit hemma i sex veckor nu. Tappat stinget och suget. Skiter i skolan.
Det finns vissa anpassningar som jag kräver, som Hab står bakom och som är rimliga för att få detta att funka. Med Sam som stark förebild om hur det kan gå och bli om man tänker rätt och gör rätt så blir det så jävla bra i slutänden.
Junior har inte ens fått chansen.

Ett ord jag vill framhäva av är FRAMTIDSINVESTERA. Och jag vill stå och skrika mig hes på torget tills varenda en tagit till sig det vad det innebär!!

Nu har kommunen tagit honom upp på toppen efter framgångarna hos resurs gruppen han gått på och han gick ut grundskolan med 11 godkända betyg. Och nu puttas han utför stupet inför gymnasiet och i princip säger vi ”lycka till” och det är allt vi gör. Inga anpassningar överlag som han måste ha, finns.

Idag brann jag av.
Anmälan till skolinspektionen inskickad.
Imorgon kontaktar jag media.
Nu får det bara vara nog. Varför skall jag bråka och tjafsa och agera polis för att kommunen väljer att bryta mot lagen? Och jag har mailat tio stycken som alla är ansvariga för sonens utbildning. Inte en enda har svarat mig.

Jag trodde jag var härdad efter åtta år av kamp för mina barn fram och tillbaka.
Men jag blir lika heligt förbannad igen.

/Mamma Z

 

 

 

Read Full Post »

20140712-235342.jpg

Vi önskade det lila livet välkommen till världen. Vi gjorde allt vi kunde för att älska det. Skydda det. Vårt barn. Vår lycka.
Åren gick och liten blev större. Vi fick veta att barnet hade adhd, add, asperger eller autism. Kanske en blandning av fler diagnoser.
Vi fortsatte att älska. Fortsatte att stötta när hinder började uppenbaras. När de skulle övervinnas.
Det började bli oroligt på många fronter. Den lilla fick inte rätt hjälp och stöd i skolan och tilläts att misslyckas och göra det fler gånger än vad det fanns dagar på ett år. Det var mycket som började bli jobbigt. Livet överlag med dess motgångar. Känslan av utanförskap och inte passa in. Att sakna en framtid och tro på sig själv att allt var möjligt.

Den lilla klev in i puberteten och det var då många av oss föräldrar rasade om vi inte gjort det innan.
Vi orkade inte mer när den vi älskade mest på denna jord mådde så dåligt att vi själva knappt orkade andas tillslut. När månader av psykisk ohälsa gjort sina avtryck hos ungdomen. Kanske år. När vi parallellt med det hade kampen mot skola och kommun att tampas emot. Vi som blev många gånger ifrågasatta. Vi gjorde inte rätt med våra barn fick vi höra, felet att så mycket annat felade var säkert vårt också.
Mitt i allt fanns ett barn att rädda livet på bokstavligen. Förmå det att vilja leva. Att orka. Att orka ta sig igenom en dag. Kanske orka ta sig igenom timmar när stormen var som värst.

Vi är många föräldrar som dansat till Djävulsdansen som SVT nu uppmärksammar. När vi är den som står barnet närmast och bara ser på hur livsgnistan försvinner ur blicken. När vi samtidigt är den som skall förmå dem till att leva. Att läka. Att lyfta blicken och se att en dag så vänder allt. Livet tillhör dem med.
Vi som är anhöriga och livräddare på samma gång. Vi faller vi med tillslut. Blir vi inte fysiskt sjuk så blir vi det psykiskt. Psykisk ohälsa drabbar oss med fast i en annan form än hos våra barn.

Det finns massor av insatser som behöver till för att stävja detta, för att förhindra förfallet hos en ung människa och på sikt även dennes föräldrar.
Vi existerar i högsta grad, men så sällan vi får komma till tals, komma fram i ljuset och berätta för er andra om hur det är. Varför det är som det är.
Okunskapen är stor på många håll och det är därför vi hamnat där vi är idag.

Tillsammans kan vi förändra, men vägen dit är lång tills vi når en punkt som känns okej.

Texten är baserad på egna upplever och det jag har fått höra av andra föräldrar. Jag ger den röst nu på bloggen för att vi finns. Och gör det i tusentals.

/Mamma Z

.

Read Full Post »

Sjuk utan svar

20151003-234723.jpg
.
Sjuk utan att ha ett svar än på varför. Fick sjukskriva mig från jobbet jag älskar så. Fick lov att tjata mig till att få ta de mest balsala proverna som inte visade något alls. Men var värken i kroppen kommer ifrån. Influensa känslan. Den totala orkeslösheten stundtals. Det har jag inget svar på. Googlar allt från cancer till borrielia.

Tog två Alvedon för att fixa körningen och åkte upp med killarna till Dalahästens Rike igår. Vi behövde komma ifrån och hos min svägerska är det alltid så välkomnande.
Kusinerna fick umgås och det blev riktigt trevligt för alla.
Väl hemma efter vårt dygn på andra sidan länsgränsen gick de sista krafterna åt att handla och laga mat åt killarna.
Jag är orolig för att proverna inte visar något och orolig att sjukvården inte tar mig på allvar och vidarutreder det som kan utredas redan nu så man får ett napp på radarn.
Får känslan av att ” jamen det är ju hon som varit utbränd, det är nog bara ett bakslag och återfall”

Längtar efter hälsa nu. Längtar efter de bekymmerslösa dagarna. Många. Och de får gärna komma ofta.

Kram Z

Read Full Post »

Sjukvecka

20150531-225601.jpg
.
Jag blev dundersjuk i en vecka i njursystemet så all energi jag haft har gått åt till att kurera mig och hålla Ohana i skapligt skick.

Inser allt mer vad som förväntas av mig i livet på många fronter och känner själv vad min stresskurs hjälpt mig då jag fortfarande är så stress känslig. Att kunna säga nej och stå för vem jag är, hur jag tänker och agerar. Det har verkligen hjälpt mig under denna vecka.

Nu blir det nya tag och ny vecka. Och under vecka som gått har Columbus lärt sig använda sele utomhus 😉

Kram alla fina!!

Read Full Post »

20150520-220607.jpg
.
Jag utmanade demonerna. Panikångesten. Och. Kan ni greppa. Att det nästan tog mig två åt att bli kvitt dem. Jag bara gav mig fan på att vinna. Ta kontrollen. Att inte vara begränsad. Ifrån att behövt min mamma som skjutsade mig till jobbet 3 1/2 mil då jag fick panikångest bakom ratten bara efter bara ha passerat kommungränsen.
Inte äta lugnande medicin. Steg för steg med hundratals bakslag har det varit.
Nu körde jag över 100 mil i helgen. Utan ett spår av varken panikångest eller förväntansångest.
2-0 till mig. Minst.
.
Jag och Sam åkte till Göteborg och Universeum . ( Junior vill fortfarande inte med och ut dessvärre. Inte åka långt.)
Och vad maffigt det var. Kan varmt rekommendera det! Tropisk regnskog, utställning med naturtrogna mammutar och såklart en utställning om giftormar 😉🐍
.

20150520-221634.jpg
.
Vi sov kvar på budgethotell Hotell Örgryte som var helt okej och med promenad avstånd till Lisseberg. Men innan dess lät mig Sam att åka ut en vända till mitt eviga blå dit min längtan går allt som oftast. Och det är inte vackrare än på västkusten. ( finast är ändå runt Smögen/Hunnebostrand )
Och det är en lyckokänsla som infinner sig som få kan förstå när jag möter havet.
.

20150520-222202.jpg
.
På Lördagen åkte vi vidare till Borås och en nyfunnen vän till oss båda på olika premisser. En kille i min ålder som hållit på med giftormar i 30 år och som fortfarande har några kvar hemma.
Det blev mellanlandning på Tropicariumet också såklart med alla dess ormar.
Jag kände verkligen att jag och Sam hade behållning av denna dag. Jag som fick föra diskussioner om livets djupare mening och Sam som fick prata ormar. Så tacksam att han öppnade upp sitt hem för oss båda och främst för Sam.

Den natten blev det enkel campingstuga. Jag har nästan tömt hela mitt sparkonto nu på våra utsvävningar. Men som det varit värt att tagit med Sam ut nu när han själv vill och framförallt kan.
Och campingstuga funkade det med 🙂

Kram alla fina!

Read Full Post »

20150511-185950.jpg.

Under tiden jag väntar ut livet med dess förändringar som behövs. Under tiden som de successivt sker om än i små steg. Under tiden jag fortfarande läker ifrån min utbrändhet och roddar livet samtidigt har jag hittat en guldgruva att vila i. Jag lånar Juniors Ipad och Netflix konto och har börjat att se Downtown Abbey. Kurar upp mig i soffan och verkligen unnar mig att se ett avsnitt. Får sällskap av en, två eller tre katter under tiden. Och som jag njuter de lux av denna serie. För er som inte sett den kan jag bara säga. SE DEN!! Kan inte förklara varför den fångat mig så. Den bara har gjort det. Kommentera gärna ni som sett hela serien ( 5 säsonger ) om varför ni sett den med samma glädje som mig.
Den ger mig sinnesro utan djupa tankar. En plats att vila i och bara njuta. Energi tid. Egen tid.

Kramen på er!!

 

Read Full Post »

20150418-101348.jpg

.
Nu mina fina läsare och följare. För er som vill titta och lyssna på min medverkan i paneldebatten på Hjärnans Dag förra månaden, kan nu göra det. Där jag företräder Kung Över Livet och där vi blivit tillfrågade av Hjärnfonden om att medverka.
Så stolt att de frågade oss. Så stolt att jag fick prata på kungens vägnar.
Tycker att debatten i sig blev bra och mycket kloka tankar. Och ni ser den HÄR via denna länk
Vad tycker ni?

Kram alla!

Read Full Post »

20150413-015954.jpg

.

Jag var och handlade på stan före påsklovet. Tanken slog mig så märklig dår invid mjölkdisken. Jag hade två barn som befann sig i skolan. Som gick och som fick lyckas. Det har jag inte haft på över 4 år, då båda barnen började haverera samtidgt av olika skäl i skolan.
Att ha barn som går till skolan är en sådan självklarhet för många. För oss blev det stundtals en kamp på liv och död nästintill. När ens barn inte passar mallen och skolan inte har förmåga att stötta upp utefter elevens behov. Fan som vi slitit genom åren. Blivit synade under lupp. Jag blev utbränd av allt till slut som fick mig att ringa 112 vid två tillfällen. Båda gångerna trodde jag att jag skulle dö. Men. Alltsammans var ”bara” stressutlöst. Så klart det var, med blicken i backspegeln.

Sam går till skolan fortfarande. Efterfrågar allt mer att lära sig. Vill ha betyg från grundskola. Vill läsa på gymnasium. Läsa vidare. Högskola eller universitet. Vill få en utbildning. Ett yrke. Ett jobb. En försörjning.
Hör ni det alla ni som hotade med både det ena och det andra då det begav sig och han inte fixade att gå till skolan. Får allt bara mogna med rätt uppbackning under vägen så kan det hända massor i slutänden.
Junior fixar sin skola med. Går fortfarande i liten grupp med 5 elever och 3 specialpedagoger. Utan den skolformen hade han inte fixat skolan. Och han är så duktig och kämpar på.

Livet är skapligt samma lika nu ett bra tag. Med det mesta. Mycket som inte går att skriva ut i bloggen. Men ni får fragmenten och de stora penseldragen. Just det jag vill påvisa gång på gång. Att det verkligen kan vända för våra fina barn. Att det kan gå åt rätt håll.
För Juniors del var det utredning på bup som gav två diagnoser i rättan tid som skolan greppade problematiken i och backade upp och gjorde rätt. För Sams del vet ni trogna bloggläsare vad jag tycker om hans tid på högstadiumet. Hemundervisningen som var mini minimal med 3 lektioner i veckan endast. Ibland två. Ibland en. Ibland uteblev de helt.
En skola för alla? Ja om man tar sig dit så.

Själv mår jag sissådär än. Inte läkt i det som gjorde mig så sjuk. Men somliga saker tar tid att läka, mycket beroende på vad man har utefter vägen samtidigt.

Kramen alla fina!!

Read Full Post »

20150226-194237.jpg.

Jag har alltid velat vara som en öppen bok här i syfte för att lära andra och öka förståelsen för barn som mina. Berätta om vår resa. Mina erfarenheter. Mitt liv överlag om det som händer. Mina tankar och reflektioner. Vardagliga ting. Men jag blir allt mer trängd in i ett hörn och jag kan snart inte berätta något alls känner jag av olika skäl. Av hänsyn i olika grad och det är frustrerande.
En tystnadsplikt för att jag inte förmår att blotta vissa saker längre. Det kan såra mer än göra gott just nu. Och det gäller ett stort spann av de jag har i min närhet och radien av bekantskaper.

Det är som om man ruvar på en stor hemlighet. Och skulle de släppas lös känns det som om de är så många att de skulle kunna dölja solen från jorden.. Just därför är jag tyngd. Fast Sam peppar mig att försöka vara glad för det är bättre än att vara deppig. Han om någon märker hur jag mår. Och jag försöker. Hela mitt liv har gått ut på att försöka. Alltid trots motgångar. Trots fall. Trots sjukdom. Trots att man många gånger velat ge upp allt.
Och jag kämpar än med det som är tufft. Det outtalade.

Hemligheterna.

Kram Mamma Z .

Read Full Post »

20150203-080056.jpg
.
Energitid. Egentid. Egenvård. Egostund.
Jag och finvännen mötte upp i Mälarstaden. Åt riktigt gott under förtroendesamtal som varvades med skratt. Framtidsdrömmar som ventilerades.
Så härligt när vi letar tiden för att umgås och ha trevligt. När vi schemalägger kvalitetstid med varann när vi båda lever familjelivet det annorlunda. Det blir så svårt att komma ifrån annars och mötena blir inte av.

Vi ser Carola leverera. Publiken var helt vild, fyrtioplussare. Stod upp i bänkraderna och sjöng med.
Vi är många som följt henne genom åren. Jag i 32 år. Då var jag 13 och Främling frälst.
Nu på senare år har många av hennes kristna skivor gett tröst och styrka, religiös som jag är på mitt egna vis.
Hennes blogg har också gett mig en hel del att läsa nu när stormarna varit många och intensiva. Det är hon som myntat uttrycket på sin blogg ”Just nu är en lycklig stund” som blivit mitt mantra.
Och jodå. Hann växla några ord med kvinnan som gett så mycket till mig med sin musik.

Härligt med dagar och stunder som dessa. Tacksam igen.
Och tacksam över vänskapen som jag fått på kort tid med min konsertvän i Lördags..

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20150116-231043.jpg

 

Hon. Mamman. Hon som gråter på mötena numera. I ren förtvivlan över hur långt det gått. Hur trött hon är. Trött på kampen för en fungerande skolgång. Trött på att veta hur sonen mår därefter. Trött på att behöva rodda. Att ordna. Att styra upp.
Att rädda ett liv.

Hon gråter och har inga näsdukar med sig. Det blir besvärad stämning kring mötesbordet. När sanningen skall presenteras blir det för tungt. För påtagligt hur långt denna havererade skolgång tagit sonen.
Hon snorar men ber inte längre om ursäkt för att hon gråter. Varför skulle hon? Kanske är tårarna det vapen som måste till för att sanningen skall nå de andra. För att omfånget skall greppas.

Mamman har samtal om nätterna i tonårsrummet. Sena. Jobbiga. Sunda och reflekterande. Över det som varit. Över det som är nu och som komma skall. Hur det kan bli beroende på åt vilket håll pendeln slår.
Hon sitter där på mötet med alla dessa samtal inom sig. Och hon vet att förmedlar hon dem inte rätt kanske inte heller insatserna blir därefter.

Krigaren. Hon som blivit ifrågasatt i sin mamma roll. Duger hon eller brister hon? Kanske är det hennes fel att sonen inte går till skolan. Andra elever med Asperger går ju. Kanske skall sonen bo i fosterhem?

Hon. Mamman som kämpar på. Som fått skinn på näsan efter alla år. Hon som fortfarande är utbränd men är i läkningsfas om än en lång sådan.

Förstår ni att hon gråter?

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20141120-223123.jpg

.

Sam och jag skall åka till Avesta igår kväll. 4 mil enkel. Mörker. Jobbigt att köra. Känner av panikångesten lite smått. Har mina verktyg. Håller det i schack. Lite lätt ängslig dock.
Vi uträttar resans ärende. Känner hur det pockar på min uppmärksamhet. Ångesten. Dess dementorer. Vildvittrorna vars skrik jag inte förmår mig att villa bort. De ger sig inte.
”Tjoho. Vi är här nu. Och vi tänker inte ge oss”

Ute i den nattsvarta skogen kommer det med full kraft.Ansiktet tappar känseln. Armarna och händerna likaså. Det är tillbaka. På riktigt och jag tappar kontrollen helt. Sockerdrickan är tillbaka mellan hjärnhinnorna. Som en kall känsla som trycker och spänner.

Jag vet att jag inte ska dö. Ändå är känslan den. Och det är fruktansvärt.
Jag kan köra hem men det kostar på. Min stora fasa är tillbaka. Jag trodde det var över. Helvetet bakom ratten. Och allt är stressutlöst ännu en gång.
Tydligen är jag lika skör som fint porslin. Påfrestningarna som är för många. Och jag fixar inte det just nu.

Tycker jag varit duktig. Gjort min läxa väl. Lärt mig massor om mig själv och insett mitt egna ansvar i mitt mående. Vilka bitar jag ska ta fatt i. Vilka jag ska skita i. Sökt hjälp och fått den av kunnigt folk.
Men just nu har det hopat sig med jobbigheter i livet och allt rör inte bara barnen även om det utgör den största delen än.

Och när isen är för tunn att gå på så brister den om belastningen blir för stor. Hur försiktigt man än går på den.
Bara att ta fram isdubbarna och ta sig framåt. Upp. Resa sig och försöka nå land ännu en gång.

Fan fan fan.

Kram Mamma Z

Read Full Post »

Older Posts »