Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘syskon’ Category

20150610-234657.jpg
.
Min första semesterdag. Älskar att ha semester tidigt när nätterna är långa och ljusa. När havet av lupinerna uppenbaras och jag får pyssla i trädgården. När jag vet att denna underbara årstid stundar ett bra tag till. Men mycket egentid blir det inte.
Båda killarna går sista skoldagen i morgon. 10 veckor att fylla med vettigt innehåll. Från det man vaknar till det man skall sova. Tuff utmaning.

Ikväll var de och badade i det kalla vattnet. Nattbad med en vacker palett på himlen.
”Just nu är en lycklig stund”

En dag i taget. Såsom vi lärt oss att göra på olika premisser.

Kram alla fina!

Annonser

Read Full Post »

20140815-213349.jpg

.

Karl XII:s kläder lockade på Livrustkammaren liksom många andra historiska lämningar. Från stormaktstiden. Giriga kungar som ville utöka Sveriges gränser.
Sam ville åka igår till huvudstaden. Gå på museum.  Junior kunde tänka sig att hänga på om vi åkte tåg och åt gott på fin restaurang.

Vi fick en bland de bästa minnena ifrån denna sommar. Helt klart. Så glad att jag fick uppleva detta med killarna. Alla skratt. Skämt som Sam drog och som alltid får mig på gott humör då han själv är i harmoni. Junior som tyckte det blev en himmelens mysig tripp.
Och allt som vi gjorde denna dag, som varit en omöjlighet för bara två år sedan. Så tacksam man blir när de är genomförbara.

Jag hann sova ett fåtal timmar efter nattpasset innan vi tog tåget in. 2 timmar enkel. Gick igenom ett folkhav på väg mot slottet. Det var kulturfestival i staden. Köpte brända mandlar utmed vägen. Tittade på byggnader som dök upp längs vår väg och jag var guiden. Såg vart Reinfeldt hade sin tjänstebostad, vart farmor jobbat i riksdagen, knäppte kort på stadshuset, Grand Hotell där alla internationella kändisar bor när de är på finbesök. Vi såg över till Kaknästornet där jag och Junior var för två somrar sedan. Vi såg över till Djurgården och Sam såg längtansfullt över och insåg med lite sorg i hjärtat att vi inte skulle hinna över för att se lite ormar på Skansen.
.
20140816-211322.jpg

.

Vi tittade roat på vakterna som marscherade invid slottet. Besökte museet som var huvudattraktionen. Såg med varierande intresse på utställningen. Såg kläder ifrån inspelningarna av ” Game of Thrones” och ” Elisabeth, the golden age ” och en massvis av föremål ifrån en svunnen men väl dokumenterad tid.

Satt bra länge invid vattnet vid Slottsbacken. Insåg att vi skulle ha tid att åka en turistbåt på Riddarfjärden, passera både Gröna Lund, Bäckholmen och det gigantiska fartyget som säkerligen skulle på kryssning till Medelhavet.
Så vackert det är i vårt Stockholm. Blir lika hänförd än fast jag varit där så mycket på senaste tiden via Kung Över Livet. På alla resor vi haft dit jag och Junior när han var yngre.
Tror att killarna såg glimtar av det med. Det vackra. På tonåringars vis.

Tog dem genom Kungsträdgården på vägen tillbaka till tåget. Gick till den restaurang som Junior önskat. Gott kött skulle det vara. Dyrt. Jo, det blev det, men hur ofta är jag på dylikt med killarna och äter gott? Måste vara massvis av år sedan vi gjorde det.

Sam planerar redan inför nästa Stockholmstripp, med mig som enda sällskap då. Reptilmässa väntar, sova över hos min kusin i förorten, för att dag nr 2 åka ut till Skansen för att se på mer ormar 🙂

Behöver jag säga att tacksamhet rymmer hela mig just nu?
.

20140816-211225.jpg
Fick låna Sams souvenir från Livrustkammaren.
Måste säga att den klädde mig rätt bra väl?
*
KRAM MAMMA Z
*

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »

funphotobox161123cpbgdo

.

Junior min Junior. Kloker.
Du som gör livet så mycket lättare för Sam med att kompromissa och backa. Som suckar högt av besvikelse många gånger då vi alla måste backa. Bara för att överleva dagen. Stunden. Slippa timmar av utbrott. Slippa spåren av blåmärken.

Nu tonar sig molnen över lillebror och vi misstänker att alla år av att alltid stå åt sidan så kommer nu utbrotten från hans sida i stor skala. Han orkar inte backa mer. Vara följsam. Vara timid.
Nu vill han visa sin ståndpunkt, sin åsikt och att hans vilja skall vara likvärdig Sams.

Sam gjorde en fuling på lillebror. Junior protesterade så klart. Både en, två och sjutton gånger.
– Nej Sam, gör inte så.
Fulheterna pågick ändå och Junior lackade ur totalt tillslut. Gick till attack. Det mest förbjudna. Fick tag i Sams blonda kalufs.
F5 :an kom utan att förvarna oss om den.
Sam fick tokspel på Junior och vrålade en massa fula ord. Hade vi inte gått emellan vet jag inte hur många blåmärken det slutat med.
Junior  får värsta adhd utbrottet då vi tillrättavisade med att man inte får ge sig på någon handgripligt oavsett hur arg man är på vederbörande.
Junior låter precis som sin storebror. Så fula ord som kommer ur den lilla munnen.

Det är som ett vulkanutbrott. Så mycket känslor som stängts inne under alla år och han börjar vara så medveten om hans sits, att den är så olik alla andra barn. Att han är urless på den.
Vi ringde mamma. Sam fick komma och sova kvar där. Allt för att skilja bröderna åt om än så bara för en kväll.”

Detta skrev jag för 5 år sedan på bloggen.
Innan vi visste att även Junior hade dubbeldiagnos. När vi trodde så mycket. Handlade därefter som blev så fel.
Tänk så mycket som Junior fick hålla ihop med sina egna svårigheter för att få det att fungera för Sam. För att slippa världskrigen.Klumpen i magen. Bråken. Tårarna.
Tre år senare kunde han inte längre hålla ihop när skolan rasade som ett korthus. När bägaren blev för full. När livet blev bara för mycket. När han låg där i tusen bitar.

Tom på liv.

Det gör det för ont att se tillbaka. Ändå. Ta lärdom av det. Våga erkänna och verkligen göra det.
Kanske någon av er läsare känner igen sig. Kanske ni kan se tecknen som vi missade.
För att vi trodde så fel.

20130925-203723.jpg

 

 

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

20140301-050052.jpg
.

Något som varit en ren omöjlighet för bara ett år tillbaka i tiden hände på gårdagens fina begravning. Båda killarna följde med för att ta ett farväl av den man som varit deras mormors livskamrat så länge de kan minnas.
De satt långt bak i kyrkan tillsammans med My Love. Gick inte fram till kistan. Men de var där utan betänkligheter. Utan att backa. Ändå fanns det fullt med folk i kyrkan, ändå var det en jobbig stund.

Tänk vad tid kan förmå dem att mogna i sin takt, med vårt stöd och uppmuntran. Våran fingertoppskänsla.
Med myrsteg lät vi dem gå utan att skynda på. Nästan parallellt med varandra men på olika stadium och olika takt.

Nu hade de varandra att ty sig till.
Även kyrkkaffet var de med på. Säkert för att ge sin älskade mormor stöd. Säkert för att hedra han som dog alldeles för tidigt.

En underlig känsla. Vi var en samlad familj som gjorde sådant som andra bara gör utan att reflektera över det. Minns inte när det hände sist.
Så glad för mina killar att de funkade. Att det fick dem att växa lite mer och inse att det går att vara ute bland folk. Att säga hej sedan räcker det så. Glad mitt i alla tårar och ledsamhet.

Men vad sorgligt ett farväl kan bli.
Min fina mamma som mist sin livskamrat. En del av hennes sorg blir ju också min. När jag ser hur ont saknad kan göra.
Lovar att ALS är en jävla sjukdom. Och att se någon man tycker om bli så sjuk som han blev. Beundrar henne för allt det fina hon gjorde för han i livets sista tid. Hjälpte han så pass mycket att hennes behov försvann helt. Allt kom att kretsa kring honom och det blir så självklart att det blir så i en sådan svår sits.

Själv minns jag kramen jag fick av honom veckan innan han dog. När min kalla kind efter en rask promenad till sjukhuset mötte hans varma kind.
Minns hur vi pratade om svåra saker. Och mitt i allt så frågar han mig.
”Hur går det för pojkarna då”

Jo. Det fick han svaret på idag.

Det går sakta sakta framåt.

20140301-052713.jpg

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20140128-214026.jpg


Så små. Så oskyldiga. Som vi vill beskydda. Som vi älskar mest av allt. Som vi kan gå igenom eld för.

Älskade små barn. Vad tillät vi livet göra med er? För att vi visste för lite? Famlade i ett mörker utan att hitta rätt. Hur mycket är mitt fel? Andras fel. För att vi inte förstod bättre? Inte visste bättre?

Jag tänker mycket tillbaka. Inann allt började. Innan vi tog alla felstegen. Innan allt blev som det är idag. Vad gick snett, vart gick det snett? Hur många var vi som bidrog till detta? Haverikommitionen som saknas. Mitt ältande tär utan att ge synbara resultat. Det är som det är. Utgångspunkten måste vara här och nu.
Hur gör vi nu för att tänka rätt. Agera rätt?

Vad händer med Sam?
Som går ut grundskolan med endast ett betyg godkänt om jag förstått det hela rätt. När han redan nu mår dåligt av att inte ha någon framtidstro. 15 år gammal. När livlinan är hans djur, hans närmaste Ohana. Och jag spenderar timtal varje dag med honom som det är just nu. Idag var vi ut i skogen i över en timme. Såklart att jag gör det. Samtidigt som det vilar en sorg över mig vad andra 15 åringar fyller sitt liv och sina dagar med. Tänk om det ser likadant ut när han är 17 år ? Om det inte vänt och han fortfarande slåss med tristessen som jag ser en stor risk kommer att förgöra honom inom kort.

Jag har varit i kontakt med Sams underbara läkare som nu kallat till ett SIP möte. Skola, soc, bup, hab och Lss träffas. Det måste finnas en plan för hur samhället stöttar upp honom. Stöttar upp oss föräldrar.

Linan är skör för Junior likväl att gå på. Men vi har fått det att fungera att han går 1 timme om dagen i resursgruppen där det jobbar 3 pedagoger med 5 elever. Förra veckan gick han alla dagarna. Det har inte hänt på nästan ett år. De gör ett kanonbra jobb med honom där och lyssnar in både oss föräldrar och hur han mår. Sakta sakta slussas han in. I den takt som funkar.

Ordet ”SKYNDA” finns inte. Bara ordet ”lyckas”

20140128-214036.jpg

Bus med liten Filur

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_4281[1]

Har ett bra möte med skolan. Får veta mindre bra saker som kommer att hända framöver. Hur ekonomin ännu en gång får styra. Att inte se till behoven som elever har i skolan. Barn som mina. Om deras förfall finns i en framtida statistik så syns den inte i den kommunala budget som nu måste gå ihop.
Problemen skjuts på framtiden. Som kan vara förödande.

Jag åker till affären efter mötet och då slår stressen till med full kraft igen. Belastningen som blev för mycket. Hur mitt sinne skriker ”frid” men får ändå inte lämnas ifred. En verklighet som pockar på och som jag inte kan fly ifrån.
En verklighet att tampas med. Känseln försvinner i ansiktet. Den krypande känslan mellan hjärnhinnorna kommer med sitt iskalla bubbel.

Here we go again.

484802_10152238697622275_837784725_n

Barn som mina får inte kosta pengar. Får inte belasta samhället.
Tycker det syns tydligt i tabellen vad som prioriteras mest. Vad som är viktigast. Hur snedvridet det är. Men folk skiter i det. Dvs de som inte lever ett liv som jag.
De drabbar inte dem. Så länge inte förödelsen blir personlig ser man gladerligen att plånboken rymmer några hundra mer. Gärna till de som redan har det bra ställt. Girigheten som slingrar sig in i var mans hem likt en pytonorm och tar plats.
Att mina barn är som de är beror mestadels på att jag är en mjäkig mamma. Att jag inte är tillräckligt konsekvent. Att jag inte låter medicinera dem så att de blir fungerbara. Jodå. Jag har fått hört det både nu och förr. De trångsynta ser inte i det större perspektivet. Ser bara till sin egen bakgård. Och huvudsaken är att allt är bra där. Allt annat förfall är andras fel. Att de kostar pengar.

Det är mitt fel.

Jaja. Nog med elände.

Kan glädjande berätta att grabbarna har börjat vara mer med tillsammans med varandra nu. Igår tex satt jag, Sam och Junior och byggde ett gediget pussel. Supermysigt. Vi har varit i skogen en del ihop och nu har de börjat spela samma spel och sitter och pratar med varandra på skype. Sam två våningar ovanför Junior. Så härligt om de kan börja ha utbyte för varandra igen. Istället för att de sitter ensamma på varsitt ställe i huset som det ofta har varit. I skrivandets stund hör jag hur nöjda de är på varsitt håll via varandras sällskap och spel.

” Just nu är en lycklig stund”
Så viktigt att känna in och koppla av för några andetag.


15 SEPT
KRAM
MAMMA Z

Read Full Post »

20131216-083845.jpg

Min underbara kurator. Som kan stress. Som förstår varför en kropp reagerar som min gör.
Varför jag vid minsta stresspåslag tappar känseln i ansiktet och armarna. Varför det känns som om luften tar slut. Varför trycket över huvudet blir enormt som en osynlig kraft. Känslan av att svimma och dö på samma gång.
Stress de Lux. När bägaren är full. När allt blev för mycket.
Jag fick många redskap på min stresskurs jag har nytta utav nu. Både i det akuta skedet , förebyggande och underhållande. Viktiga byggstenar som jag får använda mig av. Men ändå gick allt snett.

Kampen för mina barn fick sitt pris. Omsorgen av dem detsamma. Att alltid finnas där för dem med den enorma tid de fortfarande behöver av mig ( läs dygnets alla vakna timmar, plus den tid då jag sover och blir väckt )
Slitaget kring ett äktenskap som mer och mer glipar. Sist vi gjorde något på tu man hand var förra våren. Finns ingen som kan vara med barnen ett helt dygn längre.
.
1blogg 18 mars

.

Jag blev sjukskriven med 14 dagar ytterligare. Nu har det blivit 5 veckor. Förra vändan var jag hemma 11 veckor.
Så mycket yttre omständigheter jag inte kan rå på. Beroende av andras beslut och vilja att hjälpa oss. Mina barn. Men det känns som att behöva vara tvingad att bära 300 kg på mina axlar just nu. Så mycket som vilar på mig. Min järnvilja att driva igenom vissa saker. Min roll som stöttande mamma. Och någonstans mitt i allt vara en fru i ett äktenskap. En vän för andra.
Och lära mig leva för min skull. Inte för andras.

Så många som ändå stöttar. Peppar. Ringer. Skriver.Kommer förbi på en fika med en blomma. Muntrar upp. Bär mig för en stund.

Tack. Tack.
Tusentack för att ni finns därute många av er.

12 stockholm

KRAM MAMMA Z

 

 

Read Full Post »

Older Posts »