Nattbad

.
Min första semesterdag. Älskar att ha semester tidigt när nätterna är långa och ljusa. När havet av lupinerna uppenbaras och jag får pyssla i trädgården. När jag vet att denna underbara årstid stundar ett bra tag till. Men mycket egentid blir det inte.
Båda killarna går sista skoldagen i morgon. 10 veckor att fylla med vettigt innehåll. Från det man vaknar till det man skall sova. Tuff utmaning.

Ikväll var de och badade i det kalla vattnet. Nattbad med en vacker palett på himlen.
”Just nu är en lycklig stund”

En dag i taget. Såsom vi lärt oss att göra på olika premisser.

Kram alla fina!

Annons

Read Full Post »

Stockholm i mitt hjärta

.

Karl XII:s kläder lockade på Livrustkammaren liksom många andra historiska lämningar. Från stormaktstiden. Giriga kungar som ville utöka Sveriges gränser.
Sam ville åka igår till huvudstaden. Gå på museum.  Junior kunde tänka sig att hänga på om vi åkte tåg och åt gott på fin restaurang.

Vi fick en bland de bästa minnena ifrån denna sommar. Helt klart. Så glad att jag fick uppleva detta med killarna. Alla skratt. Skämt som Sam drog och som alltid får mig på gott humör då han själv är i harmoni. Junior som tyckte det blev en himmelens mysig tripp.
Och allt som vi gjorde denna dag, som varit en omöjlighet för bara två år sedan. Så tacksam man blir när de är genomförbara.

Jag hann sova ett fåtal timmar efter nattpasset innan vi tog tåget in. 2 timmar enkel. Gick igenom ett folkhav på väg mot slottet. Det var kulturfestival i staden. Köpte brända mandlar utmed vägen. Tittade på byggnader som dök upp längs vår väg och jag var guiden. Såg vart Reinfeldt hade sin tjänstebostad, vart farmor jobbat i riksdagen, knäppte kort på stadshuset, Grand Hotell där alla internationella kändisar bor när de är på finbesök. Vi såg över till Kaknästornet där jag och Junior var för två somrar sedan. Vi såg över till Djurgården och Sam såg längtansfullt över och insåg med lite sorg i hjärtat att vi inte skulle hinna över för att se lite ormar på Skansen.
.

.

Vi tittade roat på vakterna som marscherade invid slottet. Besökte museet som var huvudattraktionen. Såg med varierande intresse på utställningen. Såg kläder ifrån inspelningarna av ” Game of Thrones” och ” Elisabeth, the golden age ” och en massvis av föremål ifrån en svunnen men väl dokumenterad tid.

Satt bra länge invid vattnet vid Slottsbacken. Insåg att vi skulle ha tid att åka en turistbåt på Riddarfjärden, passera både Gröna Lund, Bäckholmen och det gigantiska fartyget som säkerligen skulle på kryssning till Medelhavet.
Så vackert det är i vårt Stockholm. Blir lika hänförd än fast jag varit där så mycket på senaste tiden via Kung Över Livet. På alla resor vi haft dit jag och Junior när han var yngre.
Tror att killarna såg glimtar av det med. Det vackra. På tonåringars vis.

Tog dem genom Kungsträdgården på vägen tillbaka till tåget. Gick till den restaurang som Junior önskat. Gott kött skulle det vara. Dyrt. Jo, det blev det, men hur ofta är jag på dylikt med killarna och äter gott? Måste vara massvis av år sedan vi gjorde det.

Sam planerar redan inför nästa Stockholmstripp, med mig som enda sällskap då. Reptilmässa väntar, sova över hos min kusin i förorten, för att dag nr 2 åka ut till Skansen för att se på mer ormar 🙂

Behöver jag säga att tacksamhet rymmer hela mig just nu?
.

Fick låna Sams souvenir från Livrustkammaren.
Måste säga att den klädde mig rätt bra väl?
*
KRAM MAMMA Z
*

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Read Full Post »

Innan vi visste

.

”Junior min Junior. Kloker.
Du som gör livet så mycket lättare för Sam med att kompromissa och backa. Som suckar högt av besvikelse många gånger då vi alla måste backa. Bara för att överleva dagen. Stunden. Slippa timmar av utbrott. Slippa spåren av blåmärken.

Nu tonar sig molnen över lillebror och vi misstänker att alla år av att alltid stå åt sidan så kommer nu utbrotten från hans sida i stor skala. Han orkar inte backa mer. Vara följsam. Vara timid.
Nu vill han visa sin ståndpunkt, sin åsikt och att hans vilja skall vara likvärdig Sams.

Sam gjorde en fuling på lillebror. Junior protesterade så klart. Både en, två och sjutton gånger.
– Nej Sam, gör inte så.
Fulheterna pågick ändå och Junior lackade ur totalt tillslut. Gick till attack. Det mest förbjudna. Fick tag i Sams blonda kalufs.
F5 :an kom utan att förvarna oss om den.
Sam fick tokspel på Junior och vrålade en massa fula ord. Hade vi inte gått emellan vet jag inte hur många blåmärken det slutat med.
Junior  får värsta adhd utbrottet då vi tillrättavisade med att man inte får ge sig på någon handgripligt oavsett hur arg man är på vederbörande.
Junior låter precis som sin storebror. Så fula ord som kommer ur den lilla munnen.

Det är som ett vulkanutbrott. Så mycket känslor som stängts inne under alla år och han börjar vara så medveten om hans sits, att den är så olik alla andra barn. Att han är urless på den.
Vi ringde mamma. Sam fick komma och sova kvar där. Allt för att skilja bröderna åt om än så bara för en kväll.”

Detta skrev jag för 5 år sedan på bloggen.
Innan vi visste att även Junior hade dubbeldiagnos. När vi trodde så mycket. Handlade därefter som blev så fel.
Tänk så mycket som Junior fick hålla ihop med sina egna svårigheter för att få det att fungera för Sam. För att slippa världskrigen.Klumpen i magen. Bråken. Tårarna.
Tre år senare kunde han inte längre hålla ihop när skolan rasade som ett korthus. När bägaren blev för full. När livet blev bara för mycket. När han låg där i tusen bitar.

Tom på liv.

Det gör det för ont att se tillbaka. Ändå. Ta lärdom av det. Våga erkänna och verkligen göra det.
Kanske någon av er läsare känner igen sig. Kanske ni kan se tecknen som vi missade.
För att vi trodde så fel.

–

 

 

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Farväl med ljusglimt

.

Något som varit en ren omöjlighet för bara ett år tillbaka i tiden hände på gårdagens fina begravning. Båda killarna följde med för att ta ett farväl av den man som varit deras mormors livskamrat så länge de kan minnas.
De satt långt bak i kyrkan tillsammans med My Love. Gick inte fram till kistan. Men de var där utan betänkligheter. Utan att backa. Ändå fanns det fullt med folk i kyrkan, ändå var det en jobbig stund.

Tänk vad tid kan förmå dem att mogna i sin takt, med vårt stöd och uppmuntran. Våran fingertoppskänsla.
Med myrsteg lät vi dem gå utan att skynda på. Nästan parallellt med varandra men på olika stadium och olika takt.

Nu hade de varandra att ty sig till.
Även kyrkkaffet var de med på. Säkert för att ge sin älskade mormor stöd. Säkert för att hedra han som dog alldeles för tidigt.

En underlig känsla. Vi var en samlad familj som gjorde sådant som andra bara gör utan att reflektera över det. Minns inte när det hände sist.
Så glad för mina killar att de funkade. Att det fick dem att växa lite mer och inse att det går att vara ute bland folk. Att säga hej sedan räcker det så. Glad mitt i alla tårar och ledsamhet.

Men vad sorgligt ett farväl kan bli.
Min fina mamma som mist sin livskamrat. En del av hennes sorg blir ju också min. När jag ser hur ont saknad kan göra.
Lovar att ALS är en jävla sjukdom. Och att se någon man tycker om bli så sjuk som han blev. Beundrar henne för allt det fina hon gjorde för han i livets sista tid. Hjälpte han så pass mycket att hennes behov försvann helt. Allt kom att kretsa kring honom och det blir så självklart att det blir så i en sådan svår sits.

Själv minns jag kramen jag fick av honom veckan innan han dog. När min kalla kind efter en rask promenad till sjukhuset mötte hans varma kind.
Minns hur vi pratade om svåra saker. Och mitt i allt så frågar han mig.
”Hur går det för pojkarna då”

Jo. Det fick han svaret på idag.

Det går sakta sakta framåt.

Kram Mamma Z

‘

Read Full Post »

Och nu?

‘
Så små. Så oskyldiga. Som vi vill beskydda. Som vi älskar mest av allt. Som vi kan gå igenom eld för.

Älskade små barn. Vad tillät vi livet göra med er? För att vi visste för lite? Famlade i ett mörker utan att hitta rätt. Hur mycket är mitt fel? Andras fel. För att vi inte förstod bättre? Inte visste bättre?

Jag tänker mycket tillbaka. Inann allt började. Innan vi tog alla felstegen. Innan allt blev som det är idag. Vad gick snett, vart gick det snett? Hur många var vi som bidrog till detta? Haverikommitionen som saknas. Mitt ältande tär utan att ge synbara resultat. Det är som det är. Utgångspunkten måste vara här och nu.
Hur gör vi nu för att tänka rätt. Agera rätt?

Vad händer med Sam?
Som går ut grundskolan med endast ett betyg godkänt om jag förstått det hela rätt. När han redan nu mår dåligt av att inte ha någon framtidstro. 15 år gammal. När livlinan är hans djur, hans närmaste Ohana. Och jag spenderar timtal varje dag med honom som det är just nu. Idag var vi ut i skogen i över en timme. Såklart att jag gör det. Samtidigt som det vilar en sorg över mig vad andra 15 åringar fyller sitt liv och sina dagar med. Tänk om det ser likadant ut när han är 17 år ? Om det inte vänt och han fortfarande slåss med tristessen som jag ser en stor risk kommer att förgöra honom inom kort.

Jag har varit i kontakt med Sams underbara läkare som nu kallat till ett SIP möte. Skola, soc, bup, hab och Lss träffas. Det måste finnas en plan för hur samhället stöttar upp honom. Stöttar upp oss föräldrar.

Linan är skör för Junior likväl att gå på. Men vi har fått det att fungera att han går 1 timme om dagen i resursgruppen där det jobbar 3 pedagoger med 5 elever. Förra veckan gick han alla dagarna. Det har inte hänt på nästan ett år. De gör ett kanonbra jobb med honom där och lyssnar in både oss föräldrar och hur han mår. Sakta sakta slussas han in. I den takt som funkar.

Ordet ”SKYNDA” finns inte. Bara ordet ”lyckas”
‘

Bus med liten Filur

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Det som inte drabbar dig

‘

Har ett bra möte med skolan. Får veta mindre bra saker som kommer att hända framöver. Hur ekonomin ännu en gång får styra. Att inte se till behoven som elever har i skolan. Barn som mina. Om deras förfall finns i en framtida statistik så syns den inte i den kommunala budget som nu måste gå ihop.
Problemen skjuts på framtiden. Som kan vara förödande.

Jag åker till affären efter mötet och då slår stressen till med full kraft igen. Belastningen som blev för mycket. Hur mitt sinne skriker ”frid” men får ändå inte lämnas ifred. En verklighet som pockar på och som jag inte kan fly ifrån.
En verklighet att tampas med. Känseln försvinner i ansiktet. Den krypande känslan mellan hjärnhinnorna kommer med sitt iskalla bubbel.

Here we go again.

‘

‘

Barn som mina får inte kosta pengar. Får inte belasta samhället.
Tycker det syns tydligt i tabellen vad som prioriteras mest. Vad som är viktigast. Hur snedvridet det är. Men folk skiter i det. Dvs de som inte lever ett liv som jag.
De drabbar inte dem. Så länge inte förödelsen blir personlig ser man gladerligen att plånboken rymmer några hundra mer. Gärna till de som redan har det bra ställt. Girigheten som slingrar sig in i var mans hem likt en pytonorm och tar plats.
Att mina barn är som de är beror mestadels på att jag är en mjäkig mamma. Att jag inte är tillräckligt konsekvent. Att jag inte låter medicinera dem så att de blir fungerbara. Jodå. Jag har fått hört det både nu och förr. De trångsynta ser inte i det större perspektivet. Ser bara till sin egen bakgård. Och huvudsaken är att allt är bra där. Allt annat förfall är andras fel. Att de kostar pengar.

Det är mitt fel.

Jaja. Nog med elände.

Kan glädjande berätta att grabbarna har börjat vara mer med tillsammans med varandra nu. Igår tex satt jag, Sam och Junior och byggde ett gediget pussel. Supermysigt. Vi har varit i skogen en del ihop och nu har de börjat spela samma spel och sitter och pratar med varandra på skype. Sam två våningar ovanför Junior. Så härligt om de kan börja ha utbyte för varandra igen. Istället för att de sitter ensamma på varsitt ställe i huset som det ofta har varit. I skrivandets stund hör jag hur nöjda de är på varsitt håll via varandras sällskap och spel.

” Just nu är en lycklig stund”
Så viktigt att känna in och koppla av för några andetag.

‘

KRAM
MAMMA Z

‘

Read Full Post »

Bär mig

‘

Min underbara kurator. Som kan stress. Som förstår varför en kropp reagerar som min gör.
Varför jag vid minsta stresspåslag tappar känseln i ansiktet och armarna. Varför det känns som om luften tar slut. Varför trycket över huvudet blir enormt som en osynlig kraft. Känslan av att svimma och dö på samma gång.
Stress de Lux. När bägaren är full. När allt blev för mycket.
Jag fick många redskap på min stresskurs jag har nytta utav nu. Både i det akuta skedet , förebyggande och underhållande. Viktiga byggstenar som jag får använda mig av. Men ändå gick allt snett.

Kampen för mina barn fick sitt pris. Omsorgen av dem detsamma. Att alltid finnas där för dem med den enorma tid de fortfarande behöver av mig ( läs dygnets alla vakna timmar, plus den tid då jag sover och blir väckt )
Slitaget kring ett äktenskap som mer och mer glipar. Sist vi gjorde något på tu man hand var förra våren. Finns ingen som kan vara med barnen ett helt dygn längre.
.

.

Jag blev sjukskriven med 14 dagar ytterligare. Nu har det blivit 5 veckor. Förra vändan var jag hemma 11 veckor.
Så mycket yttre omständigheter jag inte kan rå på. Beroende av andras beslut och vilja att hjälpa oss. Mina barn. Men det känns som att behöva vara tvingad att bära 300 kg på mina axlar just nu. Så mycket som vilar på mig. Min järnvilja att driva igenom vissa saker. Min roll som stöttande mamma. Och någonstans mitt i allt vara en fru i ett äktenskap. En vän för andra.
Och lära mig leva för min skull. Inte för andras.

Så många som ändå stöttar. Peppar. Ringer. Skriver.Kommer förbi på en fika med en blomma. Muntrar upp. Bär mig för en stund.

Tack. Tack.
Tusentack för att ni finns därute många av er.
‘
‘

KRAM MAMMA Z
‘

 

 

Read Full Post »

Lägger oss ner för att dö

‘

‘

Minns när vi var i Bulgarien när killarna var små. Ute långt till havs i en trampbåt. Barnen utan flytvästar, icke simkunniga  och trampbåten började ta in vatten. Sjunka.
Det var för långt att orka simma in till land med varsitt barn på ryggen. Paniken som vällde upp var enorm. Var det där vi skulle dö? Alla fyra? Invid mitt älskade blå?

Så högt som jag skrek då efter hjälp. Modersinstinken. Överlevaren i mig. Livvakterna på stranden hörde oss mirakulöst. De var ute på nolltid med sin motorbåt och räddningen fanns inom räckhåll. Vi var säkra. Skulle överleva. Blöta, chockade, men vid liv.

Någon hörde oss och agerade.

.

‘

‘

Jag skriker än efter hjälp. För att livrädda två barn igen. Vi är ute på djupt vatten vars botten jag inte ser. Jag ser inga livräddare. Vet inte om de ens finns.
Skriker högt men gör det inför döva öron. Samhället som skall finnas för alla oavsett på vilka premisser man lever sitt liv.
Vad man fick med sig. Jo eller hur?

Sam och jag hade det mest givande och jobbigaste samtalet på mycket länge. Vi pratade över två timmar och långt efter midnatt. Jag fick veta massor. Mycket jobbigt att höra. Som fick mig att bita hårt i läppen för att inte brista inför honom.
Hans skolämnen hemma som resulterar i endast två betyg har nått hans medvetande. Så han skiter nu i skolan. Ger upp. Och tycker att hela livet är värdelöst. 15 år gammal. Vad skall han med två betyg till? Vad ger det han i en förlängning?
Redan nu ser han Mount Everest som jag varnat så inför. Berget är för stort att övervinna att han ger sig nu. Vad fan tjänar två ämnen till? Vem vill ha med honom att göra då?

Junior har varit inne på det länge. Och när jag stoppar om honom inför natten får jag höra det mantra jag inte mäktar med att höra längre. 13 år och tycker att livet suger. Att inget längre är kul. Dag ut och dag in. Frågar mig om det går att sova för evigt. Att slippa vakna upp.

Jag gråter mig till sömns.
Vaknar och får gråta ännumer när Försäkringskassan ringer och meddelar att jag inte är berättigad VAB på Sam längre. Det skall ingå i vårdbidraget. Mm. Det vårdbidraget gör att jag kan vara hemma 2 dagar i månaden med honom. Han behöver någon vuxen hemma i 7 dagar i veckan. Dygnets alla timmar. Vi kommer inte ett skit med de dagarna.
Ändå så får jag inte betalt för 6 dagar. Gångra det med 1200 kr för utebliven lön varje dag då jag varit hemma med Sam. Det är mycket pengar när budgeten är tight allaredan.

Jag har två barn som håller på att drunkna nu. Två barn som inser hur meningslöst livet är och att de inte kan erbjuda samhället något med sina misslyckade studier när vuxenlivet tar vid. Samhället kan inte erbjuda dem något heller. Klistra kuvert på Samhall i bästa fall. Wow. Vilken lockande framtid.

Jag faller allt djupare ner själv. Faller tillsammans med dem.
Det känns som om ingen av oss orkar resa oss upp nu. Att vi är golvade för tid och evighet.

Att vi lägger oss ner för att bara dö.

‘

‘

Älskade Ohana.
Vad hände med oss? Vilka blev vi utmed vägen där så mycket blev fel?
‘
KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

Sagan om Den utbrända mamma

‘

Ohana.

Familjen där ingen lämnas kvar eller utanför. Familjen som är som ett heligt fundament. Som ingen rör och gör illa. Gör avkall på.

2 vackra barn. Blonda. Blåa ögon.Familjens allt. Stora skatt. Livet var ett enda lyckorus.
Svårigheter som tog överhanden efter tid. Diagnoser som hette adhd och asperger. Innan vi fattade och greppade. Innan vi förmådde andra att göra det.

Möta upp och möta rätt. Dag ut och dag in.
Möten på möten. Mail som skrevs kilometervis av. Telefonsamtal i timtal. Läsa på lagar och paragrafer. Vad hade han rätt till? Försvarstal på möten. Känslan av litenhet. Det var nog mig som mamma det var fel på. Blickar med misstro riktades till mig.

Krigen stormade både hemma och kring barnet som verkade utanför ramarna. Som bara var den han var född till att vara. Som skulle göras om. Som skulle passas in i färdiga mallar.

Trångsyntheten. Välvilja som fanns men som inte var tillräcklig. Ett barn som slutade gå till skolan. Som stängde ute världen.
Möten. Nya paragrafer att kunna. Ny kunskap att förstå livet det annorlunda. Inget var vårt fel.
Stålsätta sig inför de faktum att leva under LVU hot innan soc var insatt i hur och varför. Leva med vetskapen om att det mest värdefulla vi hade kunde tas ifrån oss för att han inte gick till skolan.

Samtidigt.
Lillebror som ofta fått levt i skymundan tog plats. Mådde inte bra på långa vägar. Gav upp  livet och när vi greppade varför hade det gått för långt. Än i dag lever han med sina dementorer. Vildvittror. Orkar inte leva vissa dagar. Gett upp hoppet om sig själv och framtiden. Är för sjuk för att ta sig till skolan. Och har fått en add diagnos alldeles för sent. Så mycket lidande hade kunnat besparat honom om lärarna hade vetat.
Mig lyssnade man inte på. Hispig mamman. Mamman som började gå itu. Isär av all kamp för 2 barns överlevnad.
För att få förhållandet att överleva någonstans mitt i allt kaos. För att få livet överlag att vara som det brukade. Normalitet var ett främmande ord.

Är det konstigt att kroppen försökte tala om med vaga signaler om att återhämtningen var ett måste för överlevnad? Gav starkare indikationer. Höjde rösten.
Men livet fortsatte. Kampen. Striden. Livräddningen av två lintottar. Kampen mot samhället som vände mig ryggen stundtals. Vände mot andra barn och föräldrar. Sköta hem, hus, vänner, jobb, bil och gud vet allt som tillhör livet.
Jag skulle ta hand om mig själv någonstans mitt i allt. Sist prioriterad. Som alltid.

Jag kraschade. Rakt in i en bergvägg. Symptomen var så starka att jag bara fick buga och bocka och rätta mig in i ledet. Fatta att det var på allvar. 112 fick ringas två gånger denna sommar. Jag dog båda gångerna. Fast det var bara stress sade kloka läkare efter gedigna utredningar. ”Bara” stress. Nog så farligt. Kan sluta med både hjärtinfarkt och brustet hjärta. Dödliga båda två om det vill sig illa.

Skall det gå så här långt? Landet Sverige som jag älskar så.
Ni är inte alls med på noterna alla gånger.

Jag blev sjuk av all kamp för mina barn. Fler år fyllt av tårar. Vanmakt. Rädsla. Ilska. Frustration. Jag pallade inte trycket längre.
Sorry.

Sagan om den utbrända mamman som är alldeles sann

‘
KRAM MAMMA Z
*

‘

Read Full Post »

Hålla tungan rätt i munnen

Junior är gladare.
Vet om mötet igår och hur planen är. Inget hot. Inget övertramp. Bara en försiktig väg tillbaka. Hårfin. Om en skola som ska passa honom. Ändå kan skolan inte möta upp som önskvärt. ektorn har mycket visioner, men få medel. Helt underbara idéer men knappt genomförbara. Men de sådde ett frö för egen del.

Utredningen är snart klar. Det lutar åt samma håll som för storebror. Aspergers. Fast numera heter det diagnos inom autistisk spektra. Men jag kommer säga AS annars kan folk inte skilja det från autism. Knappt så de begriper vad Asperger är.

Det återstår massvis av jobb kring Junior. Men lyckas det ska vi. Förmå han utvecklas utefter sina behov. Precis som vi ska med storebror!

På sina premisser.

 

På Måndag skall jag börja jobba igen.

Har varit hemma sedan vecka 25, 3 veckors semester för att sedan bli sjukskriven. Ingen aning om vart jag befinner mig med min hälsa. Det återstår att se då jag lägger på ett stort moment i livet som heter jobb. Kontra det jag har med killarna. Fortfarande. Men förhoppningsvis har vilan från jobbet gjort sitt till iallafall. Verktygen som stress utbildningen gett mig.
Nu gäller det att hålla tungan rätt i munnen. Påminna mig om vad jag lärt mig.

Mitt ibland att ta reda på hur skolan ser ut för Sam efter nian. Vilka hans rättigheter är. Hjälpa junior må bättre. Få skutan att vända för han. Sakta sakta. Möte med bup. Soc. Skola. Jobba på. Stötta mamma i allt som hon har omkring sig.
Och däribland hinna njuta av livet. De små ögonblicken som är mina.

Energidepåerna.

‘

KRAMIS
MAMMA Z

*

‘

 

 

Read Full Post »

Hoppdroppar

‘
Det finns en underbar sida på Facebook som ni hittar HÄR . Många gånger så stämmer de inläggen allt för väl in på mitt liv och ger mig just. Hopp.
När jag läste denna häromdagen så bara rann tårarna för den var så träffande. För jag och Junior skall banne mig en dag resa iväg med den där båten och lämna stranden av hopplöshet bakom oss.
Tack fina Cecilia som berör så mycket! För dina Hoppdroppar!

Åkte till jobbet igår och grinade ur mig en del. Blir för påtagligt och tungt att prata om hur vi har det just nu här hemma. Hur Junior mår. Men skönt samtidigt med människor som tar sig tiden och frågar hur man mår och hur han mår. Att jag får tiden att förklara sådant som inte görs här på bloggen för de som läser. För sanningen är så mycket lättare att förstå vid ett samtal.
Jag skriver ju ut långt ifrån allt här på bloggen vilket gör att situationen kring Junior kan misstolkas också. Man drar sina egna slutsatser.

Blev iallafall ett mycket bra samtal med min chef som förstår och stöttar mig i allt. Förstår varför jag är så slutkörd. Förstår att vägen tillbaka kan vara lång och att den just nu är väldigt svår.
‘

Fick en härlig balkongstund idag med.

Skönt att fortfarande känna solens varma strålar med nyvaken blick.

Just nu är en lycklig stund.

‘Jag får ett samtal på förmiddagen som är relaterat till det uppdrag jag har via Kung Över Livet. Mitt i allt elände som finns omkring mig så blir jag så tacksam. Så glad. Så hedrad. Inser vad det kan leda till och vilken process jag blir delaktig i om än så liten. Men jag vill först berätta det för våra medlemmar innan jag gör det här.
Men så fantastiskt att detta kom till mig just idag när det kändes som allra tyngst igår med Junior. Att jag bara vill rymma ifrån allt jag med. Precis som han vill.
Kanske har vår Herre ett finger med i spelet. Tycker att det är läge att portionera ut sådant som blir till en motvikt till allt det tunga. sådant som gör mig glad och som fyller mig med energi. Vem vet.

Iallafall har skolan kommit igång väl kring Sam. Vi ser hoppfullt fram emot en utökad skolgång här hemma då han skall läsa engelska, svenska, historia, samhällskunskap och Kemi. Det är så mycket arbeten de kan göra som går in i varandra. som tex samköra samhällskunskap fast göra den på engelska. Två ämnen i ett!
Det kommer nu att bli att pedagogerna kommer hem 3 dagar och fjärde dagen skall han prova distansundervisning. Något som heter You School.
Är tacksam mitt i Juniors fall att Sam nu står på benen och faktiskt ser framåt och vill något med sitt liv nu.
Ändå finns så många tankar som oroar om framtiden men jag kan inte ta dem nu.

‘

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Vi skiter fullkommligt i ditt barn

.

Hjärtat både skenar och värker på samma gång när jag läser budgetförslaget.
Vad i helvete håller man på med? Okunskapen som lägger sig som en mörk slöja över oss som lever i det här. Pengar som styr. Pengar pengar pengar och nu skall man sänka skatten ytterligare anser regeringen.
När vi redan står på våra blodiga knän och man redan i nuläget säger att det inte finns pengar avsatta för barn som mina. Man kan hjälpa några få, de som har det allra allra värst. Resten lämnas vind för våg.
Sorry.

Det kan bara betyda en enda sak. Man skiter fullkomligt i barn som mina på högre ort. Varför skall man satsa pengar på de svagaste? Jag vågar påstå att detta inte är ett solidariskt samhälle mera för om så vore så skulle inte dessa barn vara satta på undantag. Bortprioriterade. De som hamnar på listan som i praktiken innebär att de sållas bort helt.

Man vill lägga ner Team 21. Det som i klass 5 var Juniors räddningsplanka. då han gick där i nästan ett helt år. Resursgruppen där 3 pedagoger jobbar med 5 elever som alla har sina speciella behov som gör att det går just där. Därför ingen annan skolverksamhet fungerar för dem.
Junior har åter fått en plats där. inskolningen blir en lång fas men det är denna skolform som är fungerbar i nuläget. Lägger man ner den. Vad erbjuds han och de andra eleverna då? Till vilken skolform och till vilket resultat blir det då?
Men. Kommunen ligger ju flera miljoner back.

Att man rycker undan fötterna på barn som mina är väl skitsamma.

‘

.
Det är redan illa som det är. Ett litet litet krav som vi hade på Junior igår fick värsta reaktionen. Den enorma kraft som släpptes lös gjorde att både jag och My Love förstod allvaret i hur djupt han sjunkit nu. Hur jävligt han mår. Och då vet han inte om att man vill stänga ner Team 21 än.

Jag når han inte. Han är som Skalman när mat och sovklockan ringer. Helt okontaktbar. Och den känslan är helt obeskrivlig. Att inte nå fram med första hjälpen väskan. Få plåstra om. Lindra det som gör ont. Påbörja läkningen.
Däremot får jag ta emot det som idag börjar bli till blåmärken både på kropp och i själen. Han orkar inte bry sig på vilket sätt han sårar nu. Han orkar knappt med att leva som det är.
Junior han har ett sår som är så stort att jag inte vet vilken ände vi skall börja i nu.
Ringer bup och läkaren ringer rätt omgående upp tillbaka. Vi pratar, resonerar och det känns bra att de finns inom räckhåll även fast det är vi som gör det allra tyngsta jobbet nu.

Hur kan vi få två så fina killar med så enormt specifika behov vara är så himmelens lika i sitt sätt att och reagera för skolan?
Vad är oddsen?

‘

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Konsten att gå på skärvor av glas

‘
 ” Hur orkar du ?” 
Jag har fått frågan minst hundra gånger de senaste året. Då jag haft ett barn med adhd/asperger som velat gå till skolan, men som det inte funkade för. Vi blev granskade under lupp i egenskap av föräldrar, levde under vetskapen att de fanns de som ansåg att Sam skulle gå under LVU. Att han skulle bo någon annanstans än hos oss därför att vi inte var kapabla nog att förmå han till skolan.
Den stress jag då levde under var och är omänsklig.

Alltjämt sedan Sam började gå hem ifrån skolan i åk 4 har stressen funnits där. Att man är en dålig mamma som inte förmår sitt barn att vara i skolan. När han sedan blev hemma på heltid ifrån åk 6 har det krävt mer än folk kan ana. Att ha ett barn hemma som klarar av att vara själv max en timme själv. som är helt beroende av att någon vuxen är hemma.
Stress och press ifrån skolans håll. Möten och möten och nya strategier.

Försvarstal i egenskap av mamma och den som känner Sam bäst.

‘
‘

Lillebror gick under utredning. Började må allt sämre. Fick sin add diagnos. Hade ångest till och från som bara accelererade och slutade med panikångest och en ovilja till att leva som följd. Att han inte orkar mer nu.
Sedan påsklovet i åk 6 kom han inte iväg till skolan mer. Världen krympte fort och det är jättejobbigt att ta sig någonstans än utanför hemmet.

Backar man bandet så började den tuffaste tiden för 3 år sedan med Sam. Med Junior för 2 år sedan.
Under tiden har allt annat roddats uppå det. Det som ett normalt liv innebär.

Som svaret på folks fråga. ” Hur orkar du ?”
”Ja vad har man för val?” Svarade jag. ” Man blir mästare att gå på skärvor av glas utan att ta skada allt för mycket” 
Jag har klarat mig i nästan fem år,sedan förra kraschen med min hälsa.
Nu fick jag ringa ambulans i vackraste Juni därför att mitt hjärta tokskenade av all stress som fanns i kroppen.

Nu är jag i en läknings fas. Lättare sagt än gjort men jag gör verkligen det jag kan för att återfå hälsan. Min rättighet.
Nu har jag varit ifrån mitt älskade jobb i 8 veckor. 4 veckors semester och 4 veckors sjukskrivning och får ytterligare 4 veckor.

Det gäller att hitta en fungerande balans kring allt.

Jag måste ännu en gång lära mig konsten att gå på skärvor av glas
‘

Jag och sötaste Filur i morse. Härligt att vakna  upp och inse att vi delar kudde.

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

På tillfälligt besök i det normala livet

 

Gårdagen var en underlig dag.
Den var alldeles vanlig. Så som andra har det jämt. Normal. Vi var nästan som i chock jag och My Love. Shit. Var det så här det var?

Snälla mormor visste om hur mycket vi behövde komma hemifrån. Som ett par. Om än för en kort stund.
Vi gick ut och åt lunch. När det hände senast minns jag inte. Måste vara över ett år sedan. Vi hade tiden att göra ärenden på stan i lugn och ro utan att behöva stirra på klockan och jäkta. Märklig känsla.
Att vara som alla andra.

Frågade Junior om sjön. Att få svalka sig. Bada och ta en paus ifrån att bara vara hemma. Ta med kompisarna. Få sol på den bleka kroppen. Det slutar med att Sam och My Love också följer med. Att vi måste ta 2 bilar så att sällskapet får plats. Nu börjar det kännas riktigt konstigt. Att hela familjen åker till sjön. Att Sam badar och njuter av det. Att Junior utmanar sin ångest och har kompisarna med som stöd och sköld. Utifall att.
‘
Vi bara tittar på varandra och ruskar sakta på huvudet.

‘
Vacker solnedgång i vår lilla sjö och tomt

‘

Livet det normala fortsätter.
Vi grillar ute. Hela Ohana samlad, vilket är ovanligt att vi äter alla fyra invid samma bord och tid. Junior har börjat spela WOW med kompisarna och Sam hjälper snällt till och förklarar. WOW expert som han blivit genom år av spelande.

Vad var det där för dag?
Tacksamhetens dag visserligen, men så underlig. Allt det vi gjort under dagen är sådant som andra bara tar för givet att det skall vara. Vår vardag ser helt annorlunda ut kan jag lova. Vi blev så påminda om igår hur livet kan se ut, hur det borde se se ut, men som vi sedan länge glömt bort hur det är.
När sedan guldkornen glimmar till då njuter vi som få kan förstå. När vi nu har två barn med speciella behov och fungerar långt ifrån alla givna ramar. Sedan när allt bara klaffar. Att mamma kunde komma och vara här.

Halleluja moment. För den som inte varit här kan inte förstå det.

Idag fick jag med mig båda killarna igen. Juniors bästa vän med. De badade och badade . Jag hade glömt hur länge man kunde få stanna kvar vid den sjö.

En del av det som en gång var vårt blev det idag igen.

‘

‘

‘
Denna bild tog jag idag på killarna och lade ut på min Instagramsida
Ni blir fler och fler som hänger på där jag bildtwittrar.
Som en slags mindfulness. En form av terapi. Som kanske kan vara till glädje för er andra.

Kram mamma Z

*

Read Full Post »

De stulna stunderna

‘

Det blev ett kort gjort till Instagram och en vän till My Love som gifte sig idag. Han var en av de första jag lärde känna i den lilla bruksorten i Vallonbruket då jag nykär flyttade hals över huvud till stora kärleken.
Jag funderar på citatet som bara kom till mig tidigare idag.

Funderar över vad det är som ger mig mening med livet. Ni vet hur förtvivlat jag letar ljuspunkter nu och det går i vågor. Funderar över vad det är som gör att jag går upp varje morgon just nu.

Det blev en mental kollaps helt igår. Så mycket som kom ifatt. Vad som hänt. Vad som kunde ha hänt om jag tappat kontrollen över bilen. Tänkte på så mycket av det som läkaren sade. Tänkte på den långa väg som både jag och Junior har tillbaka till hälsa.
Innan jag gick in på Coop för att handla så bara tokgrinade jag ute i bilen. Så mycket kom ifatt.

Kanske grät jag mest över att vi inte kom iväg till Stockholm. Jag fick avboka vårt hotell pga sjukdomen som jag kommit att hata så. Den som heter ångest och ovilja mot livet. Mot att upptäcka världen och nya saker.

Han också. Det är verkligen storebrors fotspår han omedvetet följer nu.
Den värld jag lever i blir bara mindre och mindre.

‘

‘
Hela dagen har varit tung, fast jag försöker. Försöker försöker. Tungt för jag vet att jag borde varit någon annan stans med Junior. Vet vilket mys vi skulle ha haft. Vet vad det var som stoppade det.
Känner mig bestulen på stunder som skulle ha berikat både han och mig.

Tungt för allt som kommer ikapp. Den mentala bägaren har runnit över. Säger såsom min idol Martin Stenmark sjunger ” När man tappar orken att andas”. Där befinner jag mig nu.
Skall göra som finvännen skrev till mig idag: Ta tag i livet igen!!! En minut, en timme, en dag i taget.
Jag kommer igen. Har gjort det hundra gånger förr och hoppas att Junior gör det samma. Hoppas att mitt förhållande gör detsamma. Kommer åter på banan.

Nej vad jag deppar på här känner jag. Visserligen finns det tusen skäl till det men det finns även tusen andra skäl till som är bra också. Så lätt att tappa focus på det. Och ni underbara.
Ni som VERKLIGEN har stöttat mig nu dessa två dagar med all pepp och kärlek via sociala medier och sms. Tusentack!

Ni hjälper till att bära mig när benen ger vika.

‘
‘
Vi skall komma hit en dag mitt barn
då vi ler med både själ och hjärta igen

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

Pest eller kolera

‘

Vi skulle ha varit i Dalahästens rike igår. Träffat vår nya familjemedlem den fyrbenta. Träffat kusinerna om så bara över dagen. Men då det skulle komma annat främmande upp dit så ville Sam hellre åka som idag Söndag. Vad vi fick veta alldeles försent var att Juniors bästis fyller idag och skulle ha grabbsen på grillat och sova över.
Solklart vart Junior ville vara denna dag på bekostnad av Sam.
Jag försökte med att bara han och jag kunde åka upp, men det var hela Ohana eller ingen alls som skulle åka.

Vad gör man då?
När det ena barnet såväl behöver roligheter med kompisarna, tillfälle för skratt, bus och gemenskap? När det andra behöver komma hemifrån för miljöombyte. Efter att ha varit hemma veckovis och man ser på Sam att det börjar vara dags.

Pest eller kolera?

Ja. Vi blev hemma. Sam hade kunnat åka till Dalahästens rike, om så bara med mig, men möjligheten fanns. Födelsedagsfirande med bästisen var bara idag så vi lät Junior faktiskt vara den som bestämde utgången. Men attans så svårt det var att behöva välja.

‘

‘
Gårdagen blev iallfall en bra dag fram tills det uppdagades hur denna dag skulle se ut.
Junior och bästisen åkte ut på en fotonad, då bästisen är enormt fotointresserad och har en kamera som gör mig grön av avund. Vi hamnade i det som en gång i tiden varit en sådan fin skidanläggning. Stadens stolthet med slalombackar, längdskidespår och äventyrsbana om somrarna. En magnifik utsikt över nejden och vår stad. En restaurang som hade samma oslagbara vy.

De snöfattiga vintrarna gjorde att företaget gick omkull så det som en gång på världen var en sådan välbesökt idrottsanläggning ligger nu helt öde. Backarna är igenväxta med ung träd. Utsikten på sina håll täkt av uppvuxen skog. Det var riktigt sorgligt att se detta förfall.

Har i färskt minne ännu alla friluftsdagar man med blodsmak i munnen åkte 5 km med fel valla. De första turerna på mina enormt omoderna Elan slalomskidor. När jag inte visste hur man bromsade i backen utan for förbi liftkön i hundra knyck.
Alla stunder med killarna man var där. Vintrarna de snörika och vi åkte pulka där dagarna långa. Grillade korv.

Så gick då denna vecka som jag hade min semester. Den vi skulle ha varit på Gotland. Haft lite annat att pyssla med här hemma, men semester kallar jag det inte.
Det har varit mer stressande att vara helt hemma faktiskt. Stressande på så vis att jag varit tvungen att sysslesätta mig med något på hemmaplanen. Fyllt en hel dag ifrån 08.00 till 23.00. Och däremellan vara tillgänglig för killarna och allt som de fortfarande kräver av mig.

Vilken komplicerad människa jag är. Så svårt att gilla läget.
Finna acceptansen.

‘

 KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

När det gått för långt

‘

Tack Gode Gud för katterna när det är som det är. Vilken källa till glädje och kärlek. Han behöver det i massor. Junior. När skolan blir ett allt tyngre åskmoln som vilar ovanför honom. Så pass oroväckande närvarande att han har fått ont i hjärtat igen. Signalen om att nu har det gått för långt.
Kroppen skriker att det är för mycket stress i den lilla 12 åringen.

Det hjälps inte att lärarna är bra. Att den nya assistenten kommer att bli bra. Att rektorn tänker helt rätt och stramar upp hela verksamheten så att det passar honom och hans svårigheter.  Det är miljön som är jobbig. Andra elever. Oförutsedda situationer. Vem säger och gör vad? Och mitt i allt står han och känner sig random säger han.  Känner att han inte är som andra.

Junior börjar mer och mer bli lik Sam i den känslan.
Ändå är han fullt trygg med bästisen på gatan och de andra spelkillarna som är året äldre än han.
Jag drog med dem för att bada i helgen och det gick hur bra som helst den stunden vi blev borta vid vår sjö.

‘

‘( Hittade ett skoj program till Iphonen så att bilder blir till tecknat )

‘

Imorgon kommer Sveriges Radio hit. För att prata med mig om hur skolan möter upp elever med Asberger. När de fick nys om Sams resa, om all okunskap som florerar i skolorna, om Kungen jag drog igång med ett gäng mammor och att vi hjälper till att få in pengar till forskning. Ja då ville de komma!
Programmet jag skall medverka i heter ”Skolministeriet” och såklart jag berättar för er när det kommer att sändas.
Tycker det är super att en reporter åker nästan 40 mil bara för detta. Tycker det är ännu mera super att detta kommer ut någonstans i media. Så att någon lyssnar och tar lärdom. ( Vore ju toppen om den här någon han råkar heta Jan Björklund )

Idag skall vi till Bup jag och Junior. Mitt hjärta gråter varje gång jag tänker på hur han mår den lilla juvelen. Men jag ler inför honom. Skrattar mycket så att han ser en glad mamma.

Fast inuti gråter hon floder.

‘

KRAM MAMMA Z

*

 

 

Read Full Post »

Som andra har det hela tiden

‘
Tänka sig. Ohana har en ledig eftermiddag ihop.
Sam vill åka till vår lilla sjö där inplanterad fisk finns. En stig som leder runt hela sjön med små brygger utmed vägen. Vi var ofta där förr när barnen var mindre och fiskade. Kunde stanna i timtal. Skogen erbjöd äventyr och vattnet likaså.
Nu är det flera år sedan lusten fanns för Sam att vara där. Den som uppskattade det så sent som i fjol var Junior. Nu var det ombytta roller.
Junior får allt svårare att komma hemmifrån och det var svårt att följa med till sjön. Något tog emot och han kunde inte riktigt peka på vad det var.
Det är som att se Sam i repris på något vis på hur det var för 2 år sedan då han var i samma ålder och liknade fas.
Men jag mer eller mindre tvingade med Junior under verbala loskor.
Väl ute i skogens lugna andetag där endast träden susade i vinden  så tyckte han att det var rätt okej den korta stund vi blev där.

‘

‘
Underligt. Denna eufori.
Som jag och en fin vän till mig pratade häromdagen då man lever livet det annorlunda. Att när något som är vardagsmat för andra kan det bli nästintill Haleluja moment för oss. När det som inte brukbart är normalt helt plötligt uppenbarar sig. Visar upp en glimt.
Se det är så här andra har det hela tiden.
Vi hoppar högt av glädje. Kan prestera världrekord i tresteg av all den lycka som bara exploderar i oss.

Jag sitter där i skogen med min Ohana nedanför. Tänker tusen tankar om livet och det som har kommit i kapp mig på kort tid. Det som har kommit till min vetskap. Bitar som jag ännu inte kan skriva om på långa vägar. Tunga sådanna. Vet att livet är tufft allaredan och det kommer att bli snäppet jobbigare på många plan.
Så jag tar ett djupt andetag där jag sitter i skuggan bland kottar och förbipasserande myror.
Tänker ” Just nu är en lycklig stund”. Måste samla på dem ofta nu. Verkligen synliggöra dem för mig själv. Medvetandegöra dem.

Det är fortfarande en tuff resa som stundar. Som jag behöver energi till.
För jag ska gå i mål som segrare med båda mina barn i en framtid.

Både mina och alla de barn som Kung Över Livet kom till för.

‘

Kramis Mamma Z

*

Read Full Post »

Möten, möten, möten och hundra möten till

‘
 Så många av er som klivit på resan först nu kring mina killar. Det finns många av er som varit med ett tag men som inte orkat läsa alla inlägg 5 år tillbaka i tid.
Just därför så brukar jag då och då reblogga, alltså lägga ut ett gammalt inlägg som jag sedan skriver egna tankar och reflektioner kring, då man många gånger sitter inne med både visdom och kunskap. Snudd på facit i hand.
Att det kan leda till någon annans lärdom där vi gick bet.

Eller att jag berättar så att man någonstans kan förstå varför Sam 14½ år med adhd/asperger blev utbränd av svensks skola och blev hemmasittare. Varför vi blev tillfrågade att låta någon annan familj ta över Sam, att han borde LVU:as
Varför Junior 12½ år med add, tappade stinget inför att leva och allt bara havererade kring denna unga människa då han bara var elva år.
Varför jag och My Love haft mer prövningar under koncentrerad tid än vad ett äktenskap får under en hel livstid.
Varför jag blev hjärtsjuk av all kamp och stress.
Varför jag drog igång Kung Över Livet och nu är i full färd att ha en GALA i Stockholm tillsammans med andra mammor i liknande sits, för att få in pengar till forskningen på barn som mina.

Så håll utkik. Reinläggen kommer lite då och då.

‘

Sams ny rustade rum på nio kvadratmeter.
Litet. Intimt. Mysigt.
*

Idag på min lediga dag efter en mycket hektisk jobbarhelg på sjukhusgolvet så var det långt ifrån att vara ledig. Återhämtning.
Hade första mötet 9.30 på bup med Junior. Tusen tankar tänkta redan där.
Nästa möte med Soc 11.00. Mer tankekraft som gick åt. Jobbiga saker att prata om. Hinna hem och kasta i sig lite lättlunch för att sedan åka på möte nr tre kl 13.00 med skolan och hur vi tänker kring årskurs nio med Sam.

Minns en kollega som gnällde över att hon hade återbesök till tandläkaren på sin lediga dag. Hemska tanke. Att EN ledig dag skulle gå till något så onödigt som det. Att den lediga dagen blev sönderspjälkad.
Minns hur förbannad jag blev. Över hur folk så lätt gnäller över så lite.

Lev mitt liv kan jag tänka hundra gånger om. Lev det och låt mig sedan få höra hur besvärligt det är att få en dag ”förstörd”.
Jag undrar hur många lediga dagar man gått på möten. Vi började med dem när Sam var liten. Det är över 6 år sedan. Lägg därtill att vi även gått på möten gällande Junior sedan 2 år tillbaka.
Runt 200 möten gällande Sam. Junior är snart uppe i snart 50 möten redan.

Men vad tålig man är. Och vilken enorm skillnad det är på denna mamma nu mot när allt började. Dels kan jag Sam så bra, och även hur Junior fungerar att jag står på mig.
Men skulle jag få höra idag, det jag genom tid fått lov att utstå på vissa möten. Ja jösses. Jag hade inte varit den som grät efter mötena för att jag och mina barn blivit trampade på. Jag hade istället rakryggad gått därifrån med vetskapen om att jag hade hävdat deras rätt. Sagt precis vad jag tyckte och tänkte.

Alla tre mötena idag blev bra på sina sätt. Tacksam.
Men blev slut ända in i märgen.

‘

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

Kraschlandning

‘
Ni läser om hur det är nu. Men jag vill backa bandet 5 år. När de var 9 och 7 år. Så mycket som var annorlunda. Så mycket jag kan greppa i efterhand varför det var så jobbigt för Sam främst. Då vi inte mötte upp på det vis vi borde ha gjort. Reducerat alla krav. All stress. Energisanerat. Tänk vad mycket vi hade kunnat bespara båda killarna.
Jag glömmer så lätt att vi hade riktigt tuffa stunder även då

Skrev så här på bloggen då:

”Inför sin bästa vän kraschlandar Sam. Totalflippar med både ord, handling och slag. Ett ogenomtänkt nej från min sida förstör hela kvällen och jag måste ta strid.
Kan inte vekna bara för att undvika en härdsmälta. Sam blir som förbytt. Sparkar i väggen. Slår mig i ryggen. ”Din jävla glädjedödare jag vill aldrig mer se dig förihelvete!”

Vännen stannar troget kvar. Han vet hur Sam funkar. Har varit med förr på slagfältet. Bara det att han har aldrig sett den här superjobbiga sidan. Sover kvar fast stämningen är tryckt. Säger osäkert från gästsängen ””Godmorgon Sam”
Tystnad. En lång sådan. ”Vad arg du blev igår. Varför då”

Sam kan inte svara. Bara sitt klassiska” jag-vet-inte”. Jag får nyvaken gå in till killarna. Ta ett lättare snack så att en tio åring någorlunda kan förstå och att jag inte utmålar Sams bekymmer allt för mycket.
Kompisen gillar läget. Underbara vän!! De leker hela dagen igen, åker med min man och fiskar vid kyrkbron.
Tänk att vänner som han kan finnas.
‘

‘

Kvällen kommer. Junior  skall sova hos mormor så vi kan sära killarna, att han får lugn och ro. Så att Sam inte har någon att skapa konflikter med.
Precis när jag och Sam skall se filmen som vi passar på att se då Junior inte är hemma (vissa filmer är för läskiga för lillebror ) då kommer Junior hem och har ”rymt” från mormor.
Han ville inte sova kvar och fick panik. Pojken med de blåaste ögon jag vet.

Tredje världskriget utbryter. Sam blir verbalt ful till lillebror. ”DITT JÄVLA MIFFO FAN SOM JAG HATAR DIG. DU FÖRSTÖR HELA MITT LIV”
Junior står i hallen med gråten i halsen. Paniken.
Jag rusar efter Sam som nu ligger under täcket och tänker sova. ”Hela jävla kvällen är förstörd för att det där jävla miffot kom hem.”
Jag får ett slag bara för att jag råkar stå i vägen.

Sam skall inte leva. Är bara till besvär och hatar lillebror mest av allt på jorden.
Jag kontrar med att ja hämtat hem Sam många gånger från kompisar då det inte gått att sova kvar. Det hjälps inte vad jag säger.
Känner marken börja skaka under mina fötter.
Jag orkar inte något mer. Orkar inte vara pedagog som vägleder han. Orkar inte med alla motgångar som Sam har och som påverkar hela vår familj.
Ringer mamma. Junior gråter förtvivlat och kramar om mig. Som ett mantra upprepar han
”Jag åker tillbaka till mormor. Jag åker tillbaka så blir allt bra igen.”

Jag gråter som ett barn. Energin är slut totalt. Ser inget slut på det vi tampas med daglig dags nu. Sam har mått allt sämre de senaste veckorna.
Min mamma kommer som en räddande ängel. Jag är 38 år och söker tröst i mammas famn. Känner mig som ett barn själv.
Snälla mamma kan du göra allt bra igen. En magisk trollstav?

Barnen vet att jag gråter ofta. Båda vet varför. Sam tittar kallt på mig och tycker att jag minsann kan grina under tiden som Junior sitter och stryker bort mina tårar.
Åskovädret som drar över oss hastigt bryter läget för ett tag och vi tittar med stora ögon på blixtarna utanför. Det är inte bara luften ute som rensas. Det hände något inne också. Kanske var det Gud som sände åskovädret enbart för vår skull?
Sam blev lugn och Junior insåg att han inte alltid måste lyssna på Sams önskemål.

Jag får kura med 2 barn till sängdags. Ett barn som är ångerfullt och tycker att ha bara förstör livet för oss andra.

Den andra skrutten undrade om Sam någonsin kommer att bli frisk och få må bra igen.

‘

‘
KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »