Alla elever är inte välkomna till skolan

 

Nu har det gått 26 veckor utan anpassad studiegång.
Inte en endaste lektion genomförd. Inte ens tio minuter.
Inskriven i skolan. Inskriven i en klass. Har lagen på sin sida om studier på sina premisser. Men nej. I Fagersta komun bryter man mot dem på NVU skolan.
Lagarna som är till för att följas. För att alla elever skall kunna få lyckas med sina studier. Lyckas med utbildning. Lyckas med jobb. Lyckas få jobb och bli självförsörjande.
Man säger nej därför att 16 åringen inte passar in i mallen. Utgör ett hinder som blir omständligt och kostsamt att ta sig an. Ja, han är välkommen till skolan – om han kan komma till den som alla andra gör. Inte om det skall bli omständligt och kräva anpassningar. Kräva resurser. Kräva kunskaper kring NPF.
Är det inte bättre att han går elektriker utbildningen? Den är mer asperger vänlig säger rektor.
Eh nej, han vill jobba med barn. Gå barn och fritid.
Han blir ifrågasatt om han verkligen fixar det.
Ingen av dem har träffat honom. Ingen har låtit han prova på det. Gett han chansen att lyckas. Därför att man lyssnade inte på från början vilka anpassningar som behövdes. Man har gjort tre anpassningar, när man behövde prova på tio till och lyssnat på både mig som mamma och den kunniga psykolog vi har med oss ifrån habiliteringen.
Tre anpassningar har man provat. Och redan kastat in handduken. Säger att ”nu kan vi inte göra mer”

Ord står mot ord. Såklart. Jag som vårdnadshavare har en syn och skolan en helt annan.
Men. Sonen  gick ut årskurs nio med elva godkända ämnen. Gick till skolan. Fixade den. Tackvare att den var anpassad utefter svårigheterna.
Anmälan är gjord till skolinspektionen, men sånt tar tid. Under tiden hinner veckor gå och ett helt läsår är bara bortkastat på ingenting.

Sonen har fått en praktikplats på en skola att vara med lågstadieelever på gymnastiken, ( som vi dessutom måste skjutsa 10 mil om dagen till och från )
Skolan klappar sig för bröstet och tycker att sonen har en fungerande skolgång nu. Men att han har en praktikplats 3 dagar i veckan nu bottnar ju i att han inte har en fungerande skolgång! Den är en nödlösning för att pojkstackarn skall ha någonting att göra om dagarna! I väntan på att skolan SKA göra rätt!

Hur jag än gör i kampen för en anpassad skola för honom går jag bet.
Vad mer kan jag göra?
Jag har suttit i så många möten med skolan men de trampar vatten och kommer med samma lösningar som inte fungerade i höstas
Jag har haft möten med kommunalrådet och ansvarig politiker i stan. De kan inte uttala sig i enskilda ärenden, kan heller inte lägga sig i dem, men de har fått veta om iallafall hur illa ställt det är med npf anpassningarna på gymnasium.
Har jag tur har jag blivit lyssnad på och förändringar kan komma tidigast i höst med politiska förändringar.

Och jag som så länge trott på parollen ” en skola för alla”
Tja, man kan bli lurad fortfarande.

/AnnSophie Öhrn
Mamma till Junior

Annons

Read Full Post »

Med facit i hand behövdes inget LVU

.
För exakt 4 år sedan fick vi beskedet att vår son som inte tog sig till skola borde gå under LVU. Att han borde ryckas upp från sina rötter. Sin trygghet. Sin bas. Sin plats på jorden. För att skolan ville vinkla det till att det var vårt fel. Mamma och Pappas.
Han skulle bo någon annan stans.
Nytt tonårsrum. Hos främlingar. Kanske de inte alls kunde något om hans adhd eller asperger. Tro sig göra rätt och det hela skulle bli än värre.
Bara han flyttade skulle det bli bättre. Bara han slapp oss som både var medberoende och mjäkiga föräldrar och orsaken till varför han inte infann sig i klassrummet.

Nu går han på gymnasium. Snart skall han bo kvar på internat. Fixar skola. Har läst in högstadium på 1½ år. Utan att vi behövde ha ett LVU på honom. Efter tre år och inte förmått att gå till skolan så bara vände det gradvis.
Allt som behövdes var tid och mognad och en skola som möte upp rätt när han väl var mogen för att börja läsa i skolans klassrum. Och allt det där fick han.
Så skönt att stå här med facit i hand.
Vissa saker går inte att tvinga fram, utan måste väntas ut.
Sam själv säger om saken nu när han är arton år ” Det hade väl inte hjälpt mig ett skit att flytta. Jag hade iallafall inte fixat skolan då, hur fan tänkte de då” ?

Ironiskt nog är vi kallade till soc igen. Nästan på dagen exakt fyra år sedan sist. Då var vi där för Sams skull. Nu är vi kallade för Juniors skull. För skolan anser fortfarande att det är vi som brister för att Junior inte går till skolan. Underligt, med tanke på att han gick hela högstadiet, att han hade full närvaro hela vårterminen i år.
Sen kom ett sommarlov. Ny skola som inte efterfrågade framgångsfaktorerna hos den förra. Som inte lyssnade på oss, inte på Juniors psykolog. Och framförallt, inte lyssnade på Junior. Han som ville göra som Sam gjort. Ta det i sin takt och sina steg.

Vad hade soc kunnat göra för Sam?
Inte något där och då. Handläggaren vi fick bara tittade förvånat på oss och undrade vad de kunde göra som vi inte kunde. De erkände att de inte hade kompetens nog för detta, då vi var experterna som stöttades upp av både hab och bups kompetens.

Ska bli mycket intressant att höra vad soc säger nu när vi kommer med orosanmälan hack i häl.
Ska bli skönt att presentera framgångssagan kring Sam och visa att ett LVU är långt ifrån enda lösningen. Kanske rentutav den mest idiotiska med.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

Hemma i sju veckor utan att få komma till skolan. Del 7

.
Nej.
Ingen skola idag heller. Och lär inte bli någon heller om inte jag lägger mig i.
Junior sover till tolv. So What? Vad har han att vakna till? Alla dagar har sett likadana ut i 35 skoldagar nu.Jag gör det jag förmår för att få schyssta dagar, men det är inget en mamma skall behöva göra för sin 16 åring som VILLE gå till skolan.

Jag har bokat nytt möte med skolan. Vi skojar om att jag borde ha klippkort vid det här laget.
Nyckelpersonen kan inte komma men jag vet hur denne skall konfronteras. Jag vet vad jag kan kräva.
Får lite redskap på mötet hur jag skall tänka och agera. Och rektor nr 1 av 2 gör det han kan och det är en sådan bakavig nödlösning men någon annan finns inte på kartan just nu. Hellre det här än ingenting. Tomrummet som bara tär och som inte leder någonting åt rätt håll alls.

Fan att vi skall behöva ha det så.
Fan att Junior skall behöva utstå förnedringen med att inte vara välkommen.

/Mamma Z

Read Full Post »

När jag brinner av så gör jag det ordentligt..

.
Sist i kön.
Bortglömd.
Bortprioriterad.
Svensk skola tillhör inte honom just nu. Han har tillträde förbjudet dit.

Jag har väntat i 14 dagar på att få svar hur de ansvariga för Juniors utbildning tänker.
Sammanlagt har han nu väntat i 7 veckor på i princip ingenting.
Fortfarande hade jag inte fått ett svar på någonting när dagen grydde idag och då brann jag av ordentligt.
Vad ÄR det här? Landet Sverige?
Det jag fick till svar var ett bra svar från den första som återkopplade och förstod allvaret i detta, tills jag fick svar ifrån näste man som står som väldigt ansvarig i denna fråga.
Va? Kunde man säga och resonera såsom jag förstod det? Jag ringde till skolinspektionen och fick prata med en himmelens trevlig kille som blev lika chockad som mig över både utlåtande och resonemang.

Idag har jag verkligen känt av stressen i kroppen rent fysiskt. Blev riktigt sjuk igen av det jag blev utsatt för och var tvungen att driva igenom.
Men den galenskap jag blir utsatt för nu, eller rättare sagt sonen, fick nog hela Fagersta att skaka ett tag idag då jag väl tog ton. Och då går det inte att spara på krutet..Ful fart framåt med all kraft!

Så sjukt att jag skall behöva strida för något så basalt som en skolgång fast på premisser som passar sonen just nu.

Och idag drog jag verkligen fram pansarvagnen.

Read Full Post »

Skolan väljer att skicka honom över stupet

.

Jag trodde alla skulle följa lagen.
Men inte om man har ansvar för en skola på gymnasiet. Nej då kan man bryta mot lagen och låssas oskyldig.
Säga ”sorry men viiiiiii kan iiiiiiiinte hjälpa, viiiiiii har iiiiiiiinte de resurserna” och titta åt ett annat håll. Inte bry sig för frågan ägs av någon annan som skyller på någon annan i sin tur.

Junior får inte den skola som Svensk lag säger att han skall ha. På gymnasiet verkar nya direktiv gälla. Antingen går du i stor klass med 30 andra eller så blir du hemma.
PUNKT.
Han har varit hemma i sex veckor nu. Tappat stinget och suget. Skiter i skolan.
Det finns vissa anpassningar som jag kräver, som Hab står bakom och som är rimliga för att få detta att funka. Med Sam som stark förebild om hur det kan gå och bli om man tänker rätt och gör rätt så blir det så jävla bra i slutänden.
Junior har inte ens fått chansen.

Ett ord jag vill framhäva av är FRAMTIDSINVESTERA. Och jag vill stå och skrika mig hes på torget tills varenda en tagit till sig det vad det innebär!!

Nu har kommunen tagit honom upp på toppen efter framgångarna hos resurs gruppen han gått på och han gick ut grundskolan med 11 godkända betyg. Och nu puttas han utför stupet inför gymnasiet och i princip säger vi ”lycka till” och det är allt vi gör. Inga anpassningar överlag som han måste ha, finns.

Idag brann jag av.
Anmälan till skolinspektionen inskickad.
Imorgon kontaktar jag media.
Nu får det bara vara nog. Varför skall jag bråka och tjafsa och agera polis för att kommunen väljer att bryta mot lagen? Och jag har mailat tio stycken som alla är ansvariga för sonens utbildning. Inte en enda har svarat mig.

Jag trodde jag var härdad efter åtta år av kamp för mina barn fram och tillbaka.
Men jag blir lika heligt förbannad igen.

/Mamma Z

 

 

 

Read Full Post »

Att vara förälder till barnet med psykisk ohälsa

Vi önskade det lila livet välkommen till världen. Vi gjorde allt vi kunde för att älska det. Skydda det. Vårt barn. Vår lycka.
Åren gick och liten blev större. Vi fick veta att barnet hade adhd, add, asperger eller autism. Kanske en blandning av fler diagnoser.
Vi fortsatte att älska. Fortsatte att stötta när hinder började uppenbaras. När de skulle övervinnas.
Det började bli oroligt på många fronter. Den lilla fick inte rätt hjälp och stöd i skolan och tilläts att misslyckas och göra det fler gånger än vad det fanns dagar på ett år. Det var mycket som började bli jobbigt. Livet överlag med dess motgångar. Känslan av utanförskap och inte passa in. Att sakna en framtid och tro på sig själv att allt var möjligt.

Den lilla klev in i puberteten och det var då många av oss föräldrar rasade om vi inte gjort det innan.
Vi orkade inte mer när den vi älskade mest på denna jord mådde så dåligt att vi själva knappt orkade andas tillslut. När månader av psykisk ohälsa gjort sina avtryck hos ungdomen. Kanske år. När vi parallellt med det hade kampen mot skola och kommun att tampas emot. Vi som blev många gånger ifrågasatta. Vi gjorde inte rätt med våra barn fick vi höra, felet att så mycket annat felade var säkert vårt också.
Mitt i allt fanns ett barn att rädda livet på bokstavligen. Förmå det att vilja leva. Att orka. Att orka ta sig igenom en dag. Kanske orka ta sig igenom timmar när stormen var som värst.

Vi är många föräldrar som dansat till Djävulsdansen som SVT nu uppmärksammar. När vi är den som står barnet närmast och bara ser på hur livsgnistan försvinner ur blicken. När vi samtidigt är den som skall förmå dem till att leva. Att läka. Att lyfta blicken och se att en dag så vänder allt. Livet tillhör dem med.
Vi som är anhöriga och livräddare på samma gång. Vi faller vi med tillslut. Blir vi inte fysiskt sjuk så blir vi det psykiskt. Psykisk ohälsa drabbar oss med fast i en annan form än hos våra barn.

Det finns massor av insatser som behöver till för att stävja detta, för att förhindra förfallet hos en ung människa och på sikt även dennes föräldrar.
Vi existerar i högsta grad, men så sällan vi får komma till tals, komma fram i ljuset och berätta för er andra om hur det är. Varför det är som det är.
Okunskapen är stor på många håll och det är därför vi hamnat där vi är idag.

Tillsammans kan vi förändra, men vägen dit är lång tills vi når en punkt som känns okej.

Texten är baserad på egna upplever och det jag har fått höra av andra föräldrar. Jag ger den röst nu på bloggen för att vi finns. Och gör det i tusentals.

/Mamma Z

.

Read Full Post »

Att snudda vid ensamheten

.
Vi tror vi känner varandra efter ett tag. Några år. När band har knutits. Tillit har getts. Vi växer samman, inflätade i varandras liv. Rider genom storm och solskensdagar. Finns där för varandra. Alltid. Vill ha det så. Nära.
Så kommer det smygande. Glappet. Gapet. Känslan i magen. Vi utvecklas åt olika håll. Får andra värderingar. Den ena kanske växer och växer för fort. Växer fel i den andres ögon. Växer och blir till någon andra inte vill kännas vid. Eller någon man blir avundsjuk på. Tar avstånd ifrån.
Helt plötsligt upplevs ensamheten i tvåsamheten. Man snuddar invid den och känner den. Likt en iskall hand vi inte vill hålla.

Vad är det som gör att det drabbar mig i omgångar. På olika plan i olika relationer och konstellationer. Är det för att jag behöver gå vidare hela tiden? Tacka för de band som en gång knöt oss samman och det som tiden gav? Eller finns jag till för att andra skall lära sig något utav det? Att det finns en lära för andra att ta till sig på min bekostnad? Jag har ingen aning.
Men ingår kriterier som att såra då? Placera ut knivhugg i hjärtat och vrida om utan att vända sig om och se vad som hände?

Det är tur att livet innehåller hela paletten. Alla färger. Att de finns de som stannar kvar. Nära intill. Finns där för mig. Som inte backar, sviker utan stöttar i allt som berör min färd på livets vatten. Att de tillkommer nya relationer som tillför det ett liv borde innehålla.
Som ger energi och glädje. Och att jag öppnar upp och bjuder in. Tillåter det utan rädsla för ännu ett nederlag i slutänden efter några år. Tio. Tjugo.
Hur ska vi annars våga leva?

Just nu känns det. Svider. Tårar som rinner. Sveket. Glappet.
Kanske är det det som kallas för att leva? Så att man verkligen kan uppskatta tvåsamheten när den verkligen är optimal och friktionsfri? Inse dess värde och dess ynnest ?

Kram alla!
Inatt blev jag både djup och öppen.,

Read Full Post »

De som gick före mig

.
Så många som tagit fotstegen före mig. Levt sina liv. Förverkligat drömmar. Gått igenom prövningar. Och någonstans utmed vägen fick jag bli en del av dem, en del av deras liv. Och de blev en del av mitt.

Idag På Allhelgona tänker jag lite mer på dem. Påminns om det vi hade och vilka minnen som finns bevarade. Hur möterna genom tid delvis formade mig till den människa jag är idag. Hur mycket av det vi gjorde tillsammans som förgyllde livet.
Påminns om livets sårbarhet och hur fort vi bara kan försvinna härifrån.
Påminns om att vi ska leva livet och ta vara på varje dag.
❤
Och visst är det ett fint kort på mig och min mormor som stod mig nära en period i livet. Som 17 åring stod hon och assisterade på operationerna på det sjukhus som jag nu pendlar till. Och, även jag assisterar läkare vid enklare ingrepp. Drygt 70 år senare.
Sådde hon ett frö hos mig av att prata så gott om sjukhusjobbet?

Kram Z

Read Full Post »

Att ta ett barn på fel grunder

Vi har levt med hotet. Om LVU. Om att samhället kunnat ta Sam ifrån oss för att han inte fixade skolan. Att gå dit. Att vi som föräldrar var oförmögna att få han till skolan. Vi som brast och var den felande länken.
Nu förstod vår handläggare på soc problemet och vart det låg. Men ett nytt lagförslag ligger och ruvar och kan gå igenom. Om skolan säger att man gjort allt så kan soc gå på den linjen. Lita på dem.
Vi vet idag att skolan inte gör allt fast man hävdar det.

Nu har jag tillsammans med Lena. Carina, Jeanette, Maja och Bengt i Kung Över Livet skrivit en debattartikel på http://www.svtopinion.se som sprids på Facebook. På mindre än 2 dygn är den länkad över 3000 gånger.

Läs den gärna och sprid den vidare.
Fler måste veta vad som är på gång.
Så att man i en framtid inte har lagen på sin sida och kan ta barn som mina ifrån oss på fel grunder.

Kram Z

Read Full Post »

De hade kunnat varit vi

.
I väntan på att det vänder. Att det blir bättre. Humanare. Säkrare. Barnen som har samma känslor som mina. Samma rätt att få leva. När upphörde den rätten? När vi har stödgalor och skänker pengar för att döva dåliga samveten till svältande barn. När vi blir faddrar. Stoppar i tio kronor i kassan på ica till Rädda Barnen. När vi visar att vi bryr oss. Men bara om det är på behörigt avstånd. Inte här. Nära oss. Inkräkta på våra revir och våra resurser.
Nej. Som flyktingar vill vi inte ha hit dem. Men de kan gärna förvaras någonannanstans i väntan på att Sjuka människor slutar att döda oskyldiga och göra vansinnesdåd. Att de slipper lämna precis allt, riskerar att dö under flykten.

Vad skulle jag ha gjort? Om mitt liv varit där? Skulle jag inte ha tagit med de jag älskar mest på denna jord? Till dit de säger att det är säkert att vara till stormen lagt sig och man kan återvända hem. Så får jag höra att jag och mina lintottar inte är välkomna dit. Vi tillhör de andra. De som inte har samma värde, som bara ingår i massan ”flyktingar”.
Förstå den känslan. Nej. Jag tror att vi i Sverige inte vill det. För det berör inte oss.

Jo. Jag är också less på den politik som förts och fortfarande pågår. Som gjort och gör att pengar inte räcker till våra egna. Sjukvård, skola,omsorg, arbetslöshet osv. Jag är less på att pengarna gjort att mina barn inte fått kostat skolan något. Men det är en politik som prioriterat fel på sina håll och om man tänker om och tänker rätt så måste vi tillsammans med övriga världen ställa upp nu för den flykting ström som kommer. Nej. Sverige ska inte ta alla 600 000 som nu kommer till Europa men vi ska heller inte säga nej. Ett rättvist fördelat ansvar tack. Och det får EU lösa rätt snart!

Det hade likagärna kunnat varit jag som tillsammans med hundratals andra åkt på den där fiskebåten över på Medelhavet som bara är gjord för 25. Hade tröstat mina gråtande och rädda barn och sagt att det ska bli bättre. Att de finns de som bryr sig om oss. Bara vi når land.
De som vill rädda oss.

Tänk så fel jag skulle ha haft.
Vi skulle inte blivit bemötta med medmänsklighet. Det hade varit vi mot dem. Ett hat riktat mot oss som bottnat i något annat. En rädsla. En okunnighet så stor.

Måtte jag ha fel.

Kram Z

Read Full Post »

Min stund på jorden

.
Jag är ständigt närvarande i det liv jag lever. Det som rör mina barn. Varje dag. Det kräver min uppmärksamhet och energi. Mitt engagemang. Mina tankar. Min glädje och oro. Mitt liv anpassas fortfarande utefter behoven. På det viset är jag långt ifrån fri och kan göra mina val.
Sommaren med dess långa ledighet alla miljontals timmar att fylla på med meningsfulla ting. När man vill undvika vakuumet som mer leder till en avgrund än en välbehövlig vila. Det är min lott att vägleda så gott det går. Så inte tristessen tar överhand och livet känns meningslöst.
Regnsommaren har försvårat för oss. Det som gjorde att vi överlevde förra sommaren. Alla utestunder med dess aktiviteter.
Ändå. Jag älskar båda mina barn bortom evigheten. Såklart jag finns här. Än. Ger mig den på att utrusta dem vingar som håller att flyga med i en framtid. Flyga långt. Länge. Hållbara. Det kräver sitt engagemang än bara. Sin tid. Min.

Älskar tiden jag får med Sam ( Junior vill inte fast jag vill. Men det kommer förhoppningsvis )
Alla samtal. Analyser om den tid vi lever i. Den som varit.
Hans humor. Få kan frambringa de skratt hos mig som han gör. Jag trivs otroligt bra med honom och kommer sakna den tid vi har nu när allt förhoppningsvis vänder till det bättre. Helt ärligt är det så, samtidigt som att det är det som behöver ske. Och jag vill det.

Jag mår sämre igen. Känselbortfall i ansiktet är stress symptom jag sluppit länge. Som är tillbaka. Sam säger att jag är lika stresskänslig som en kameleont. Bara det att jag inte ändrar färg. Men de kan dö om de blir stressade för mycket säger han.
Jag hoppas det bara gäller kameleonter.
Skall till stafett läkare idag. Fått min tredje infektion i njursystemet på 2 månader. Får be dem kolla upp det. Men visst. Kan vara stressutlöst även det. Kroppens sätt att visa missnöje.

Det är inte bara barnens sits som tar min energi. Ser huset som ständigt är i förfall och behöver omvårdnad som uteblir. Oro på älskade sjukhusjobb om nerdragningar framöver. Och så mycket rör personliga rellationer som inte går att skriva om här.
.

.
Tacksam ändå för stunderna jag får. De njutbara. De korta och intensiva. De finns och jag fångar in dem. Min stund på jorden.

Avslutar med en vacker bild från Värmland och min kusinfrus sommarställe. Därifrån jag var tvungen att nattköra som ni läste i förra inlägget om.
( Tack alla ni som applåderade mig för min framgång gällande det. Tack för ert fina stöd )

Kram Z
.

Read Full Post »

Vackert talat

.
Läser något som berör på Instagram. Och han skriver så mycket klokt denna kille. Följ han gärna! Bilden är lånad därifrån.
Han brukar berika mig med sina ord och bilder. Och denna text. Vilken vacker beskrivning av något så vackert som vad kärlek är för honom.

Jag blev golvad iallafall.

Kram Z

Read Full Post »

Byta kurs i livet

Vi står alla inför stoppljus i livet. Om vi ska åka eller stå kvar när det slår om. Vill vi fortsätta på vägen vi valt. Av ren slentrian? För att det är den tryggaste vägen? Eller är det lägligt för en usväng för att åka åt motsatt håll? Göra något nytt med livet? Något annat? Se nya vyer? Göra annat. Utmana sig själv?

Jag har svängt av vägen några gånger på senare tid. Vågat utmana mig själv och mina begränsningar. Via Kung Över Livet har det skett så mycket möten och samtal jag aldrig skulle fått medverka i. Allt det som galan medförde. Att jag fått stå på scenen i våras och prata inför ett fullsatt Oscars om det jag brinner mest för.

Jag har inte gjort den där usvängen än. Kanske är det inte tid för det än.

Kanske räcker de avstickare jag gör just nu.

Kram Z

Read Full Post »

Den onödiga natten

När natten kommer kommer så mycket annat på köpet.
Tankar. Både trevliga och mindre trevliga. Funderingar växer sig större. Känns ännu jobbigare. Känns klarare. Påtagligare. Ljuset kommer tidigt. Allt jobbigare att sova då. Sova? Varfördå? När man vaknar upp till samma liv man somnade ifrån.
Livet man stundom hatar. Tristessen. Enformigheten och instängdheten.
När ett dygn känns som två. Evigheten.
Väntan och väntan. På att det ska bli bättre. Att det ska vända rejält och att det ska kännas.
Förändringen. Som att känna skillnad på varmt och kallt. Se den som svart och vitt.
Behövs nytt syre. Nya infallsvinklar.

Nu.

Kram alla fina läsare/Z

Read Full Post »

Ser vi till att ingen dag är levd förgäves?

.
Livet vi lever. Som kan ta slut närsom. Inga garantier om vår livslängd. Om när och hur vi blir tvingade bort från det. Snopet om det sker mitt i klivet till ett mål vi aldrig hann nå.
Jag blir påmind allt mer om det. Vår korta tid här. Och vad fyller vi den med. Gör vi det vi vill med det? Förverkligar oss i den mån det går? Ser vi till att ingen dag är levd förgäves? Omges vi av människor som ger oss något? Som berikar i någon form? Eller vistas vi tillsammans av ren slentrian. Lever vi livet av ren slentrian med?

Vilka spår lämnar vi bakom oss när vi levt klart. Vilka skördar blev det?
Vågade vi ta plats, vågade vi vara delaktiga i livet eller såg vi passivt på?

Jag tänker på det allt mer. Kanske man gör det när man nått halvvägs. När folk i ens egen ålder blir sjuka och dör. När olyckor händer. Detta är inte för evigt. Detta liv är just nu. Är bara en vindpust. Ett av miljoners liv.

Jag gör inte alltid mitt bästa med livet. Hamnar i konflikt med mig själv. Vissa bitar är svåra att göra något åt fram tills killarna står på egna ben. Andra kan jag faktiskt ta tag i och göra förändringar kring. Våga ta stegen och gå på okänd mark. Och jag har gjort mycket av det. Samtidigt som jag både har lyckats och misslyckats. Kämpar med självkänslan. Längtar efter förändringar och inser att vissa saker tar sin tid och plats i livet.

Vore kul om ni kan skriva över era tankar om livet vi fick. När vi tillåter oss att bli lite djupa.

Bilden ovan är ifrån skogsbranden som härjade i vår kommun förra sommaren. En påminnelse om hur fort allt kan raderas det vi så tar förgivet.

Kram alla!

Read Full Post »

Lyckad jakt

.

När solen skiner vill de ut och värma upp sig. Andras fasa, sonens stora intresse.
Så vi har varit ute några dagar och letat och igår gav det utdelning.
Har väl aldrig sett det vackra i en Hasselsnok tidigare. Dessa djur som människan har ihjäl grundat på sin egna rädsla. Sim man skriker hysteriskt inför.
Snoken som är hur ofarlig som helst för oss. Visst väser den och kan bitas. Den är ju lika rädd för oss som vi för den.

Så tacksam att Sam öppnar upp livet allt mer för mig och visar sidor jag inte visste fanns.

Kram alla ❤
.

Read Full Post »

Medverkan på Hjärnans Dag

.
Nu mina fina läsare och följare. För er som vill titta och lyssna på min medverkan i paneldebatten på Hjärnans Dag förra månaden, kan nu göra det. Där jag företräder Kung Över Livet och där vi blivit tillfrågade av Hjärnfonden om att medverka.
Så stolt att de frågade oss. Så stolt att jag fick prata på kungens vägnar.
Tycker att debatten i sig blev bra och mycket kloka tankar. Och ni ser den HÄR via denna länk
Vad tycker ni?

Kram alla!

Read Full Post »

Samma lika

.

Jag var och handlade på stan före påsklovet. Tanken slog mig så märklig dår invid mjölkdisken. Jag hade två barn som befann sig i skolan. Som gick och som fick lyckas. Det har jag inte haft på över 4 år, då båda barnen började haverera samtidgt av olika skäl i skolan.
Att ha barn som går till skolan är en sådan självklarhet för många. För oss blev det stundtals en kamp på liv och död nästintill. När ens barn inte passar mallen och skolan inte har förmåga att stötta upp utefter elevens behov. Fan som vi slitit genom åren. Blivit synade under lupp. Jag blev utbränd av allt till slut som fick mig att ringa 112 vid två tillfällen. Båda gångerna trodde jag att jag skulle dö. Men. Alltsammans var ”bara” stressutlöst. Så klart det var, med blicken i backspegeln.

Sam går till skolan fortfarande. Efterfrågar allt mer att lära sig. Vill ha betyg från grundskola. Vill läsa på gymnasium. Läsa vidare. Högskola eller universitet. Vill få en utbildning. Ett yrke. Ett jobb. En försörjning.
Hör ni det alla ni som hotade med både det ena och det andra då det begav sig och han inte fixade att gå till skolan. Får allt bara mogna med rätt uppbackning under vägen så kan det hända massor i slutänden.
Junior fixar sin skola med. Går fortfarande i liten grupp med 5 elever och 3 specialpedagoger. Utan den skolformen hade han inte fixat skolan. Och han är så duktig och kämpar på.

Livet är skapligt samma lika nu ett bra tag. Med det mesta. Mycket som inte går att skriva ut i bloggen. Men ni får fragmenten och de stora penseldragen. Just det jag vill påvisa gång på gång. Att det verkligen kan vända för våra fina barn. Att det kan gå åt rätt håll.
För Juniors del var det utredning på bup som gav två diagnoser i rättan tid som skolan greppade problematiken i och backade upp och gjorde rätt. För Sams del vet ni trogna bloggläsare vad jag tycker om hans tid på högstadiumet. Hemundervisningen som var mini minimal med 3 lektioner i veckan endast. Ibland två. Ibland en. Ibland uteblev de helt.
En skola för alla? Ja om man tar sig dit så.

Själv mår jag sissådär än. Inte läkt i det som gjorde mig så sjuk. Men somliga saker tar tid att läka, mycket beroende på vad man har utefter vägen samtidigt.

Kramen alla fina!!

Read Full Post »

Knoppar som brister

.
De senaste veckorna har varit en smekmånad. Så många steg som tagits. Så många framgångar. Uppvaknanden. Drömmar som blivit väckta och skall nu förverkligas. Medicinen har verkligen gett Sam en skjuts framåt i rätt riktning. Samtidigt som det väckt massvis av tankar att sortera. Att förverkliga. Hur är vägarna dit? Till att få önskningarna uppfyllda, iallafall till en del.
Kan inte säga mer än så till er. Det vore inte rätt mot Sam.

Sam var och såg Tibble Transibiriska som var mer än bra för några veckor sedan tillsammans med kusinerna. Jag och My Love gick på vårt håll och såg dem.
( Ni ser ett klipp på dem här och visar min och Sams fovoritlåt med dem 😉 Sök gärna reda på skivan på Spotify. Skön romsk folkmusik som jag blir glad av att lyssna på. )
.

.
 Det blev vår första konsertupplevelse på flera år tillsammans. En bra sådan också uppe i Dalahästens rike.
Så härligt och så svindlande på samma gång.

Vi har målat om rummet hans igen för att släppa in nya energier. Att det blir en nytändning. Det förs diskussioner om skolan i en positiv bemärkelse nu mot tidigare. Hur kommer jag att berätta längre fram.
Så mycket framsteg som glatt oss, samtidgt som medaljen har en baksida också. ”Det gör ont när knoppar brister” finns det ett uttryck som heter.
Det är en nyorienteringsfas som lockar och skrämmer på samma gång. En vilja om en radikal förändring men svårt att veta vägarna dit.

Vi tar dag för dag och jag håller tummarna så att de vitnar nu för Sams bästa. Han är så urless på så mycket och jag kan verkligen inte klandra honom för det.

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

Att vara hon som inte duger

.
Från klass två till klass nio fick jag veta det nästan varje dag. Att jag inte dög. Ständigt retat och ratad. Att ett barn fixar det. Mobbningen. Att man blir så van vid glåporden att det blir till en realitet till slut.
Med ett självförtroende som var minimalt. Som gav ärr som jag inte riktigt blir av med.

När jag i vuxen ålder får kritik för något jag gjort så hugger det till, även om jag vet att kritik är befogad ibland. Ibland inte.
Men jag är ju hon som aldrig är god nog känns det som. Och jag vissnar för stunden likt en blomma utan vatten. Slokar och undrar när man duger.

Ondast gör och har gjort är de som jag tog till mig som mina vänner. De som gick utan att förklara varför. De som har pratat om mig inför andra vänner jag haft och plötsligt stod jag ensam kvar och var den som inte blev bjuden på fika, middagar och träffar.

It comming back. Känslan av att inte duga. Vara bra nog. Och jag kommer nog aldrig att få svaret. Varför den känslan inte ger vika utan fortfarande har så stor makt över mig.

Flickan på skolgården som lät tårarna rinna när mobbarna sagt sitt. Hon finns kvar i denna vuxna kvinna. Någonstans finns hon och gör sig påmind.

Alla år med kampen om mina barn. När man som ett mantra fått höra om bristande föräldraransvar. Att man inte duger. Sänkt självkänsla. Andra som tyckte och tänkte.
I min vardag där jag gör det jag kan efter bästa förmåga men ändå känner att jag aldrig gör det riktigt bra. Jag duger inte fullt ut.
Jag kan ta motgångar och jag kan ta kritik. Och ingen är ofelbar. Jag vet. Men när känslan infinner sig allt mer frekvent har jag svårt att handskas med den tillslut.

Kanske är jag inne i ett stim av grubblerier överlag. Kanske vi alla känner så här i livets olika faser. Eller?

Hur tänker ni mina fina läsare om detta. Om er självkänsla? Jantelagen?

Kram Mamma Z
.

Read Full Post »