Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘TV4’ Category

20140316-010039.jpg

.
Kanske kom drömmarna till mig. Smygandes. Ibland indundrandes utan att knacka på först. Kom och puffade på mig. Satte sig i ett hörn och ville inte gå därifrån förrens jag gjort något åt dem. Sett dem. Tagit tag i dem.
Börja levandegöra dem.

Många drömmar har kommit och gått. Många har jag förkastat innan jag ens gav dem en chans. Kanske var det litenheten som inte vågade växa och ta plats. Våga stå för den jag var och kunde bli. Dålig självkänsla. Dåliga odds.
Nu fyller jag snart 44 år.
Banne mig att fegheten skall styra skutan mer. Att drömmarna förblir liggandes som ett bagage man aldrig packade upp. Åren går och skall livet förverkligas så är det nu. Göra det man kan så kan man iallafall dö med den vetskapen att man försökte. Gjorde allt för att leva sin dröm. Eller iallafall delar av den.

Den senaste tiden blev drömmar sanna. Jag fick sommarprata i radio om Sam. Suttit i direktsändning i TV4 studion och spridit kunskap om barn som mina. Dragit igång Kungen tillsammans med andra mammor. Se galan bli förverkligad som bara var en vag dröm hos många av oss.
Träffat så många nya fina människor då jag vågade möta dem. Vågade visa vem jag var. Vad jag vill.
Och de tycker om mig för den jag är.

Det finns saker jag skjutit på. Som måste få mitt focus och energi. Det gäller att prioritera rätt.

Och inte längre vara så feg. Vad är det värsta som kan hända?

.

20140316-014424.jpg

Kram Mamma Z
*

Read Full Post »

20140311-051851.jpg
.

Jodå. TV4 kom på finbesök för lite sedan.
Gav mig och min fina vän, tillika styrelsemedlem i Kung Över Livet tillfälle att prata om våra liv. Våra barn. Vår Kung och kommande gala. Om den insamling vi har till vår egna insamling hos Hjärnfonden.
Vi blev filmade i 1 ½ timme och det resulterade i 1 ½ minut i rutan. Så mycket att förmedla på komprimerad tid. Men förhoppningsvis nådde vi ut med det som i nuläget är det väsentliga. Vår fina förening och den gala som den står bakom.
Är så himmelens stolt av att få vara en del i ett sammanhang och det vi tillsammans åstadkommer.

Ni ser klippet HÄR

Tur mitt i allt att föreningen finns i mitt liv. En fyr i mörkret bland många, som banar vägen. För mina barn och framtidens barn. En tanke som stärker när det är som jobbigast med killarna. Någon gång ska det bli bättre. Någon dag ska det vända. På alla fronter för dem. Och vi har sådanna möjligheter att göra det vi kan med Kung Över Livet. vi gör det vi kan i vårt hörn av världen.

Ni som vill stödja det vi dragit igång. Som vill komma på galan går in HÄR. Länk till Kungens hemsida finns HÄR

För varenda unges skull gör jag detta. Gör vi det i föreningen.
Det är bara att hänga på.

20140311-052525.jpg

Kram Mamma Z

.

Read Full Post »

22 juni

Jonas Gardell sommarpratade. Jag lyssnade. Lät mig beröras. Något tog tag i mig och fick en reaktion. Tårar som rann. Så mycket av det han sade var min sanning. En del av min historia. Mitt liv. Min kamp som blivit mångas kamp för barn som mina.

Jonas pratade mycket om vad andras okunskap och avsaknad av empati innebar för de Hiv smittade homosexuella för bara 30 år sedan. Vilken lång resa de fått göra för att nå acceptans och förståelse. Vilken kamp och vilka tårar de inneburit för så många.
Lidandet. Förnekelsen.
Han pratade om hur andra kan se med skeva ögon. Att de ser inte helheten. Ser inte inifrån, ser inte med annat perspektiv. Försöker inte ens utan har sin bestämda uppfattning om sakens vara.

För er som missade sommarpratet.
För er som tycker att Jonas bara är för mycket. Ta er tiden ändå. Tiden att bli berörd. (Ni lyssnar  HÄR )
För berörd blir ni.

Det går inte att väja för vad han har att säga.

IMG_8388[1]

Då jag var med i Tv4 fick jag förmånen att hälsa på Jonas. Minns att jag tackade honom för hans vinterprat i P1. Berättade hur det hade berört Sam då vi lyssnat på det i bilen på väg till julfirandet i Vallonbygden.
Hade jag träffat honom idag hade ord inte räckt till för det sommarprat han hade igår.
Det tog andan ur mig helt.

Jag kände igen mig så i kampen. I Okunskapen. Om de skeva ögonen.
Fast jag relaterade till all kamp och okunskap som florerar på många håll kring våra barn och unga med adhd, autism, add, asperger, dyslexi,dyskalkyli mm.
Vad det kostar på hos både föräldrar och barnen främst.

Hur ont okunskap kan göra. För jag har sett det på allt för nära håll.

Snart skall jag ställa mig i tvättstugan för att stryka och samtidigt lyssna på Maja Ivarssons sommarprat. Även det kommer att beröra har jag förstått.

Sommarprat i P1. Vilken bra tanke att ha det, att få ta del av andras liv för en stund. Deras liv. Fragment visserligen.Men så berikande ändå.

Tänk så nära det var att jag fick prata om Sam för 4 år sedan inför en halv miljon lyssnare. Jag föll på mållinjen. ( Jodå finns med på P1:s hemsida än med mitt bidrag. Superstolt än! LyssnA här )
Hade inte tillräckligt med röster för att bli ”lyssnarnas val”. En karl om Rockabilly bilar fick prata istället. Fick flest röster.

Men jag undrar stilla vem av oss som hade kunnat beröra bäst. Kan bara inte låta bli att fundera.

1sommarprat
KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

544257_485334098199755_1735065123_n

.

Till och från känner jag av priset av min öppenhet här. Vilka konsekvenser det får. Vilka som backar ifrån mig. Mitt driv i Kung Över Livet. Att jag pratar så öppet om det.
Det kan uppfattas som skryt. Att ”ja ja nu är hon framme och ska visa upp sig igen och hänga ut sina barn till allmän beskådan”.

Men om ingen vågar berätta, om vi förblir tysta. Hur skall folk få veta hur våra barn mår när vi lever i ett samhälle som långt ifrån många gånger förstår sig på dem? Ger dem rätt hjälpmedel så att de kan ta sig fram i livet?
Folk som läser/läst min blogg genom tid har lärt sig massvis om barn som mina. Fått bättre förståelse. Och kan jag bara öppna upp en liten del av världen genom att låta dem titta in till oss, så då gör jag det.

Jag kan omöjligt frälsa världen ensam. Vi gör det tillsammans på olika vis och vägar. Men ändå får jag betala ett högre pris för det.

På min facebook sida har en mamma lagt upp en bild, den ni ser ovan. Och den bara värmer min själ. Stärker sprickorna av självförtroendet som får sig sina stötar till och från. Den ger mig en rejäl puff framåt. Att fortsätta att gå den väg jag har valt. Den öppenhjärtiga. När jag framstår som en linlus överallt där jag får chansen. Tv, radio och tidningar.
Ja, det är jag som syns, men det är livet med dessa diagnoser jag vill framhäva i ljuset det offentliga. Inte jag. Mamma Z.

Tack fina M för det kloka citatet av en mycket klok herre dessutom! Skall icke att glömma mina fina mammor i styrelsen för Kung Över Livet heller som finns där , peppar och stöttar mig till 110% när jag blir allt för eftertänksam.

.
IMG_6454[1]

Idag hittar jag tidningen i tidningsstället inne på Coop. Den som gjorde en intervju med mig för lite sedan. Månadsmagasinet HÄLSA. En hel sida får denna blogg, Meus Ohana ( oj oj är hon nu med i media igen ) Blir så glad att de tyckte att den var värd att nämnas och skrivas om. Och artikeln blev jättebra, känner mig nöjd och kan stå för varenda ord i den.
så den finns att köpa ute i butik nu för den som vill läsa om mig och några fler som bloggar och vad det ger oss!

Tja.
Så då stundar påsken. Firandet av livet. Återfödelsen. Allt som varit dött väcks till liv igen.

Här skall jag och My Love jobba om varandra. Som vanligt. Vilket innebär att vi detta år inte ens kan bjuda hem någon. Men jag gör lite påskfint ändå för killarnas skull. Lite fjädrar i björkriset. Ställer fram någon kyckling som killarna gjorde på fritids på en duk med rätta påsktemat. På sin höjd blir det lite kokta ägg också.

Lämna gärna en kommentar. Sakar era reflektioner och tankar fortfarande.
Hur tänker ni kring det jag skriver? Berättar? Eller har ni egna erfarenheter att berätta utifrån det jag nämner? Har ni frågor och funderingar kring livet med Ohana?

Eller titta bara in och säg Glad Påsk 🙂

IMG_6013[1]KRAMEN MAMMA Z

Read Full Post »

♥ Ni är så många ♥


Över 100 000 läsare sedan jag flyttade denna blogg Maj 2011. Så skoj. Så ödmjuk.

Så synd bara att jag inte hade något räkneverk sedan jag startade upp min blogg för 5 år sedan. Jag tycker det är skoj med statistik. Det är som ett kvitto på en prestation. Ett mätvärde. Och det gör att jag vill fortsätta skriva. Fortsätta ta av min tid till er ♥

Jag har fått mycket feedback på denna blogg. Ifrån er. Tack för allt stöd genom tid. Omtanke. Uppmuntran. Det har varit en lång resa med mina killar. Det ser jag när man nu tittar tillbaka. En makalös sådan.
Och den har gett mig mycket jag annars skulle ha varit utan. Mitt sommarprat i radion. En HEL timme 🙂 Uppringd av P4: Karlavagnen. Medverkan i TV4, Efter Tio hos Malou.
Nya vänner. Det bästa av allt faktiskt!
Och mer förstående vänner/släkt av de som läser här.

Förhoppningsvis en mer förstående värld för barn som mina. För ett liv som vårt.

Snart fyller denna blogg 5 år som sagt.
Och jag lovar en utlottning kring något som är aktuellt då som ni får vara med och ”tävla”  🙂

Idag vill jag inte beklaga mig. Delge mina bekymrade tankar som förra inlägget dominerades av.
Men jag vill TACKA ALLA som hört av sig och lyft upp mig en bit. Framåt. Vidare.

Gjort mig starkare.

KRAM MAMMA Z

Read Full Post »

Undrar vad jag gjort. Nu igen. Tittar på mina barn och vet att det är för deras skull. För andras barn. Framtidens barn.

Tänker på hur många som engagerar sig i barncancer  fonden. Denna rent ut sagt jävliga sjukdom som kan förgöra ett sådant ungt liv. Dessa små prinsar och prinsessor. Forskare klurar och klurar och gör framsteg. Bättre behandlingsmetoder. Större chanser till att få leva livet som det var tänkt. Men så beroende ifrån andras välvilja att skänka bort sina pengar, om än så lite. Utan pengar. Ingen forskning.

För ett år sedan hade jag inte hört talas om HJÄRNFONDEN som tom har Kronprinsessan Victoria som beskyddare. När jag började inse handling och konsekvens, vad okunskapen kring mina barn ledde till började jag tänka efter. Söka på Internet. Kontakta forskare. Docenter. Överläkare. Och alla svarade de mig. Och alla sade med underton eller rätt ut.
Vi behöver forska mera.

Nu på Onsdag har jag ett möte med Hjärnfondens chef  i Uppsala . Jo ni. Ler stolt över att de redan tror på oss och vår brinnande ide http://kungoverlivet.wordpress.com/  Nu behöver vi förankra den och klargöra en del saker. Pirrigt som sjutton. Så mycket hänger på vad jag säger och hur.  Att vi 7 mammor som lagt ner timtal på detta redan är seriösa. Är beredda på att lägga ner tid och energi.

.

Tror vi alla upplevt den själsliga smärta det innebär för ett barn att ha en diagnos. Smärtan som sitter i själen som ingen medicin i världen kan ta bort. Den kommer oftast efter ett tag, när livet börjar att bli svårhanterligt.
Det vi kan göra är  att underlätta för dem och göra saker och ting rätt! Och det är där jag är övertygad om att forskningen behöver komma in i större utsträckning än nu.

Vårat projekt finns nu på Facebook http://www.facebook.com/KungOverLivet och är nu 148 GILLARE.

Ni alla som läser här, tänk om ni kunde stötta oss, genom att bara klicka på länken ovan och GILLA. Det skulle rassla till så vore vi över 500. Och om var och en av er lägger ut denna gilla sida på er status  och i sin tur bara värvar ytterligare en GILLARE, ja då är vi 1 000 st innan kvällen är här.
Och jag kan sannerligen påvisa för Hjärnfonden att detta är en sak som engagerar andra.

Åh, jag skulle behöva Martin Stenmark nu och hans program ”kvällen är din”.
Att teve programmet ger oss en välbehövlig knuff *skratt*.  Ordnar med lokaler åt oss. Sponsorer. Artister. Och ger oss tid i Tv rutan. I det programmet får ju drömmar besannas  ♥

K R A M I S   M A M M A  Z

 ♥

Read Full Post »


”Jaha och nu skall hon gå omkring och tro att hon är något – igen”
Bara en känsla som är min egna. Den jag är rädd för att det är den bilden som folk har av mig. ” ViktigPetter, att synas och höras jämt och se nu är hon farten IGEN. Vem tror hon att hon är? Moder Theresa?”

Redan som liten var jag sån. Initiativtagare. Bildade klubbar med kompisar och höll i rodret. Var på alla möjliga företag i tonåren och bad dem upphöra med klorblekta kuvert. GreenPeace var min ledstjärna och jag förmådde sockerbolaget att övergå ifrån klorblekta papperspåsar till miljövänliga. Jag har kvar brevet någonstans.  Jag höll i våra insamlingar så att klassen kunde åka på englandsresa i åk 9 och så där har det hållit på. Drivet. Att genomföra. Organisera. Jag har träffat socialministern på hans regeringskontor när det gäller vår sjukvård. Suttit i TV4: morgonsoffa och framfört mina åsikter. Orädd.

Allt detta har varit, inte för att framhäva mig själv, utan för att jag gjort det för den goda sakens skull. För att nå ett mål. Se resultat. Vara en del av en viktig process. Ser mig som en länk. Ett verktyg.


Folk får tycka och tro vad de vill, men det gnager i mig när jag inte vet vilka tankar eller prat som sker när jag inte hör. Och på vilken basis de sker. Och att det inte vet om VARFÖR jag gör allt detta.
Jag har varit med i Radio och pratat om mitt liv, varit hos Malous ”Efter tio” och nästa månad blir jag med i en bok som släpps av Sara Natt och Dag. Aldrig för att själv få synas. Stå i det offentliga.

Det har alltid varit för den goda sakens skull. Always. Och skulle nu detta projekt jag dragit igång ro i land, så är det FORTFARANDE för att nå ut med en enda sak.
Att aldrig låta våra barn falla såsom mina fick göra därför att vi vet för lite om deras problematik, att forskning saknas. Det är min drivkraft.
Jag är skyldig mina barn det. Framtidens barn.

Jag hoppas så att många av mina fina läsare stödjer mig i detta. Att alla andra aktörer gör detsamma.  Det finns helt makalösa föräldrar därute som brinner lika intensivt som jag för detta. Och nu är vi 7 föräldrar i en styrgrupp och ett 30 tal som ger input till oss.

Vi skall anordna en gala nästa år och göra en insamling via Hjärnfonden och vi har redan gjort ett hästjobb. Vi hade inte varit där vi är idag utan denna vilja att genomföra detta.

Läs om vårat jobb och resa här http://www.kungoverlivet.wordpress.com

och GILLA oss på Facebook  http://www.facebook.com/KungOverLivet


K R A M I S   M A M M A   Z

Read Full Post »

Utestund. Frukost mys. Vågor som slog sakta emot klipporna på Ramsvik. Mitt lilla hjärta och vi. Ohana. Som vi ideligen limmar ihop efter vi gått i kras. Blir hållbara ett tag. Sköra som tunt porslin. Vi gör så gott vi kan. Efter vår förmåga. Har alltid gjort. Kunde vi backa tiden skulle jag ändra på så mycket. Handlat annorlunda. Inte varit så vek. Men nu står vi här och det är som det är. Jag hoppas stunderna blir ihågkomna. De bra. Som en utefrukost till fiskmåsars skri.

Vi fick till bra samtal igår. Junior och jag. Resultatet av det visade sig idag. Han följde med taxin till resursskolan utan större protester i morse. Hade jobbat på hur bra som helst idag. Klapp på axeln Mamma Z. Kanske tog han emot en del av det som sades. Kanske vågade han hoppas. Kanske vågade han ha tilltro till skolan igen. Kanske vågade han lyfta blicken?

Skillnaden är som natt och dag på den skola han nu går. Minns ni videon till Madonnas ”ray of light” ? Hur allt bara går i superturbo fart? Så upplevde jag skolan, i Tobbes klass. Stökigt, rörigt, tempo,raster som innebar mera tempo, en ljudnivå som skulle få vilket skyddsombud som helst att stänga arbetsplatsen stundom. Hets i matsalen. Skynda. Knappt hinna svälja sista tuggan. Stress. go! go! In i klassrummet igen. Samma lika som på förmiddagen.
I den miljön skall han lära sig. Koncentera sig. Med svårigheter han har. Han och alla andra.. Att vara lärare kan inte vara lätt. Att vara elev snäppet värre.. Att vara Tobbe en ren katastrof.

Nu är det lugna gatan. Han sitter i ett stort rum med en äldre grabb. Har en skärm emellan. det är han och en fröken. tystnad. Man kan höra en knappnål falla. Vid datorn i sin hörna sitter han skönt i en kontorsstol. Får lyssna på musik i hörlurar. Jobbar korta pass. Pauser med belöning. Lärare som har tid, fullkomligt med han. Och förståelse. Framförallt. Att han hade spårat ur igår tog ingen större notis om. Man såg till det som hade fungerat trots allt.

Mamma, jag får inget skäll på den nya skolan och vet du hur skönt det är? Förrut om jag hade skött mig i 50 minuter så var det de sista 10 minutrarna jag inte pallade något mera och blev stökig, ja då var det buset jag bara fick höra om”

Jag avslutar inlägget med att citera min favorit, som jag dessutom fick förmånen att träffa förra året i min TV4 medverkan. Tycker det passar så bra idag.

Inte för att jag vet säkert hur alternativet är, men jag är faktiskt väldigt glad i att leva.
Jonas Gardell””

K R A M I S    M A M M A   Z

 

 

Read Full Post »

 

Jag blev sittandes vid chatten på Facebook härom kvällen. En vän ifrån förr  dök upp och han väckte många tankar och minnen efter vi ”pratat” klart.. Tänkte på det som var långt innan Ohana var påtänkt. Innan Livet gav mig en av de tuffaste matcher som fanns att delta i.. När livet var rätt bekymmerlöst och fritt. Jag kunde förverkliga mig själv på alla plan, det fanns liksom inga hinder då..men fattade jag innebörden av det då?  Njöt jag tillräckligt mycket av allt jag hade tillgång till? Jag lurade nog mig själv. Trodde att jag levde opptimalt och på bästa sätt. Jag skulle bara ha vetat..

Det är nog först nu jag är den sanna livsnjutaren. Att jag greppar att tiden verkligen rinner iväg och att det är IDAG jag skall förverkliga mig. Inte sen. I den där framtiden.. ”if tomorrow never comes..”

Jag  hade iallafall kul på den tiden. Impulsiv och nyss 20 år fyllda. Våghalsig. Stundom dumdristig. Ansvarslös mot mig själv. Jag var naiv och blåögd med dålig självkänsla. Osäker. Lät mig utnyttjas. Vem var jag och vad ville jag med det långa livet som låg framför ?

Jag tror man måste igenom alla stadier i livet. Och det är först nu som jag blommar upp, trots allt som jag befinner mig i och har passerat. Motgångarna har stärkt mig och jag är en helt annan människa nu än för bara 5 år sedan. Trots att det kostar på så väldigt med att vara mamma till Sam och nu Tobbe den senaste tiden, så skulle jag ändå inte vilja ha det ogjort. Jag har fått stryrkor som jag inte vill vara utan, vyer som jag först nu kan se och uppskatta. Och upplevelser jag inte heller skulle fått nosat på..  (Tänker bla på mitt sommarprat i radion.. TV4 medverkan..den här bloggen och allt den fört med sig..och att jag inom snar framtid har min bok klar.. och hade jag inte haft detta livet så skulle jag heller inte tänkt i de banorna att bli egen företagare heller.. )

Ja du Zoffe..om du kunde resa tillbaka i tiden 20 år och se dig själv.. Kanske skulle du kunna ge lite råd på vägen till hon som var så osäker på det mesta..Kanske en och annan kunskap om diagnoslandet också så att det inte blev så tungrott såsom det blev..

( Ett hipp hurra till min blogg som nu passerat 30 000 läsare sedan flytten i juni 2011 också.. Är superglad att ni är så många som vill läsa här!! )

K R A M I S   M A M M A   Z

 

 

Read Full Post »

Mamma, det måste vara något fel på mig. Jag måste vara dum i huvudet”

Har vi hört det förr? Med vårat förra barn? En självkänsla som är körd i botten.

Fick denna bild av MizzLiz idag på Facebook. Tycker den är underbar och talande..så lånar den och visar er den 🙂

Idag var jag tvungen att åter följa med junior till skolan. Backa upp. Han hade inte gått annars till skolan. Rektorn är på välbehövlig semester denna vecka så det blir att ta itu med detta omgående på Måndag. Så här kan vi inte ha det. En balansgång på livets sköra tråd. Så skör att elva åringen har magkatarr, stress migrän och stress eksem i armvecken..justja. Har nämnt det förr, men väl värt att upprepas. Han är sjuk för att samhället är detsamma kring oss.

Denna bild finns både på bloggen och Fb gruppen med samma namn som en symbol för vårat opolitiksa uppror. ♥ NPF UPPRORET ♥( http://www.facebook.com/event.php?eid=243688819010986#!/event.php?eid=243688819010986 )


Jag och två mammor till har dragit igång en namninsamling/uppror som ni kanske hört er till leda kring. Men jag puschar ändå för den.
Den är så viktig och nu är det inte bara vi tre som skall dra det tunga lasset. Vi är förespråkare, språkrör, you named it, men vi behöver erat stöd. Råg i ryggen. Kommer vi tre till riksdagen säger de ”tack för vänligheten men ingen har tid att träffa er” (Läs ”fatta-ingen bryr sig” ) Men om vi knackar på, har med oss TV4 i släptåg, Expressen och med erat stöd där vi är i rundatal 10 000 så blir vi mera slagkraftiga.. Det enda aktiva ni behöver göra är att gå medd i Fb gruppen och gärna sprida den. Skriv även under namninsamlingen såsom 1500 andra gjort 
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=5217

Ni om några här lär veta min inställning till det mesta vad gäller samhället kring våra diagnosungar.. Jag hoppas ni stöttar mig i detta..eller gör jag bara något dumt tycker ni??

Detta är vad jag känner iallfall.
Att vi käver rätten till ett bra liv för våra ungar med adhd/asperger/autism bl.a ♥ Varje dag får föräldrar kämpa så för dessa barn för att samhället fallerar på allt för många punkter ♥ Detta måste få ett slut och politikerna måste lyfta blicken och SE OSS och göra de förändringar som är nödvändiga. Visst fungerar det på sina håll, beroende helt på vart man bor och vilka personer som sitter på posterna. Det kan inte vara ett… lotteri detta. Alla måste få samma rätt till hjälp och stöttning!!http://npfupproret.wordpress.com/2011/09/03/skriv-under-detta-npf-uppror-forandringar-maste-till-och-detta-ar-vad-vi-vill/ )

Så länge jag lever skall jag göra mitt bästa för en förändring. Liten som stor.. Jag har sett på nära håll vad bristerna i vårat samhälle leder till..

♥ K R A M I S   M A M M A   Z  ♥

 

 

 

Read Full Post »

Jag blir rörd över flytten och när jag ser den skara som omdirigerar sig och följer efter.. Ni är över 270 personer som läste gårdagens inlägg här..Att ni är så många..vissa dagar har jag upp till 400 läsare och det innebär ett stort ansvar gentemot er och min Ohana..Tankarna spinner jag vidare på som jag var inne på tidigare men gör en mera djupdykning här..

Jag klurar än på det där som är en tanke som kommer och går. Syftet med en blogg som denna. Vart finns mina motiv? Vad vill jag vinna på det? Varför är jag så öppen som jag är med vårat liv? Visar inför öppen riddå hur vi mår??

Sam är nu 12 år och vet om att jag skriver, men inte hur. Han har aldrig bett om att få läsa. Han har heller inte visat intresse att lyssna på mitt timmes långa sommarprat i radion eller velat se då jag var med i Efter Tio i TV4 i fjol, inte läsa den helsida som stod i lokaltidningen om mitt liv som mamma till honom.
Han vet om att jag skriver för att lära andra om barn som han, att det finns andra föräldrar som ligger flera år efter oss och har stort stöd av att läsa min blogg. Han vet om att de är lärare som läser i syfte för att bli bättre lärare kring barn med NPF  såsom hans diagnoser..sen har jag inte ordat så mycket mera än så..och han har inte frågat..

Jag hoppas verkligen att mitt budskap når ut till er när det gäller Sams diagnoser.. Att de är DIAGNOSERNA jag belyser i denna blogg och vad detta funktionshinder innebär för alla parter. Att man jämnför det med en orm som ömmsar skinn, och att det där skinnet är diagnoserna..hänger ni med.. så mycket som Sam gör och tänker skulle han inte göra om han inte har det han har.. Jag har sett honom i fullskalig harmoni och DET är min Sam och det är härliga stunder att bevittna..
Jag berättar långt ifrån allt..bara i stora penseldrag..så att ni greppar. Jag vill så ofta påtala hur samhället som betstår av mig, dig och alla andra som läser här,  att vi blir ansvariga många gånger för hur han mår faktiskt..att vi tillåter det ske..Kanske därför jag är så öppen såsom jag varit nu på slutet, ( för öppen tycker några)..så att det riktigt får sjunka in hur jävligt det kan bli om vi fortfarande står med händerna i byxfickorna..och det drabbar inte bara min grabb.. Inläggen genom åren och mailen jag fått är många kring detta och är lika trist att läsa om det varje gång.. Om jag håller tyst hur skall då omvärlden se vad som pågår?? Hur skall en förändring ske? En attitydsförändring??Utveckling till det bättre..
 
Jag och Sam läser nu ”Flykten” av Rudolf Vrba där han som 17 åring tillfångatas och ”bor” i koncentrationslägren i fyra år under andra världkriget. Hans önskan är hela tiden att rymma, inte för frihetens skull i första hand utan för att tala om för omvärlden om vad som pågår med alla massmord.. Jag bär också denna längtan..att nå ut till världen..berätta..belysa..frågan är ju till vilket pris och bekostnad..

Sam heter igentligen något annat, liksom Tobbe, de är fingerade namn.. Jag har inte skrivit i bloggen vart vi bor heller, visar inte kort där ni kan se hur fina mina killar är och kan identifiera dem.. Så jag hoppas verkligen att jag håller dem skyddade på så vis, tja förutom er som är vänner,släkt och andra som vet vem jag är och läser av en anledning..

Jag fick frågor här på bloggen som jag väljer att kommentera här:
För vems skull bloggar jag? För Sams? För andras?

Så länge okunskapen är så fruktansvärd stor kring barn som mitt så vill jag skriva..Så ett frö hos någon..Få större förståelse och sympati..Vet  läsare som snubblat över min blogg och hur de kände sig efteråt..så fylld av skam över att ha dragit oss alla över en kam, att vi var slapphänta föräldrar och att Sam är bara en bråkig unge..en sån där man ogärna bjuder in till sitt hem..
Jag bloggar för både min och Sams skull.. Jag vill kunna känna att jag gjort allt för att det skall komma en förändring till stånd och det kan jag bidra med via denna blogg..och jag bloggar så att Sam skall få den förtåelse och uppbackning som krävs för ett fullgott liv..om jag bloggar för andra?? Tja, med tanke på hur mycket denna blogg tycks ge andra att läsa, så visst är det åxå en del i det hela..

Ställer dig som läsare mot väggen nu och hoppas så på ett ärligt svar..
1)Varför läser du denna blogg och vad får du i utbyte av den?
2)Hur upplever du att jag är självutlämnande och ställer Sam främst på scenen i allt strålkastarljus??

K R A M I S    M A M M A   Z

Read Full Post »

DSC02025.JPG

Jag funderar på att byta namn på bloggen helt i min flytt.. Jag har tänkt på det till och från, men den dagen som Sam hittar hit och verkligen läser vad jag skriver om oss alla i Ohana..? Han vet om dess namn och googla är ju ingen konst för att hitta hit..

En av kommentarerna här under öppnade upp igen för tankarna kring detta. Hur mycket kan man hänga ut sitt barn och de svårigheter som finns omkring? Jag är noga med att aldrig publicera bilder på barnen så att man ser vilka de är, (men bilder som små, som här ovan går bra för Sam är sig så fruktansvärt olik som stor nu..) jag nämner inte i vilken stad vi bor i och barnens namn är lite fingerade..Många i vår stad vet vem Mamma zoffe  är i och med min sommarpratarkanditatur i P1, mitt sommaprprogram i P4 och då jag var med i efter Tio i TV4 i fjol..det kan jag inte gömma mig ifrån..och Sam har givit high five till att jag ställer upp och pratar om honom i de medierna ” Då kanske fler kan lära sig och förstå barn som jag” har han sagt.

Många av er vet om en bok som är under skapandet och jag känner att den måste bli klar och ut på diskarna. Men åter igen, på hur mycket bekostnad av Sam? Så jag bestämde mig för att prata om de som varit fram tills han var tio år, att så mycket ligger i det förflutna och pekar på hur det var då och inte nu.. Visst kan jag ge ut den under pseudonym åxå.

Hur tänker ni kring detta? Ni som bloggar om era barn? Öppet eller anonymt? ni som bara läser hos mig och det sätt som jag berättar på? Jag har blivit mycket mer noga med att inte lämna ut allt. Ni får bara se de stora penseldragen här..jag sållar massor numera..men är det tillräckligt??

K R A M I S     M A M M A   Z

Read Full Post »