Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Uncategorized’ Category

img_4095.

Jag är NPF mamma till 2 killar med dubbeldiagnoser. Jag har vistats ute på slagfältet de senaste tio åren när det ifrån skol och politikerhåll hela tiden hetat ”så jobbar inte vi, de pengarna har vi inte”
Jag har haft trasiga själar att limma ihop av alla förfall som samhället står bakom fullt och fast. När huvudmän rycker på axlarna och säger ”Den budgeten har vi inte och om du bara visste hur många fler barn som behöver ha hjälp än ditt”
De orden har inte hjälpt mina barn ett dugg. Det har snarare nedmonterat dem

Framtidsinvestera. Detta nyckelord som kom att bli mitt vapen nu när killarna blir äldre och utmaningarna fler ute i livet. Nu är grundskola är utbytt till gymnasium.
Stött på samma tugg, samma förfall.
Men de bara måste fatta att satsar vi inte på barnen nu kan både de och vi ett helsike längre fram när de blir 20, 35 år osv..

Jag har suttit i möten med de som VILL göra rätt men inte kan. Och nu när de kan få ett starkt medel att använda sig av såsom regeringen lägger för att vända denna galenskap i skolan, ja då får de inte gehör för det politiskt uppe i vår riksdag.

Har de sett en ungdom som mår dåligt och tappat tron på sig själv och framtiden därför att skolan gått i baklås och äventyrar hela livet. Konsekvenserna av en havererad skolgång kan bli förödande och sätta så mycket på spel. Hur ens törs dessa politiker säga nej till det som skulle innebära en förbättring och inte ens ha ett annat konstruktivt förslag att komma med. det som regeringen nu föreslår är en läsa-, skriva-, räknagaranti.

Vet de om att en havererad ungdom i skolan på sikt kan kosta samhället över 10 miljoner kronor?

Inget barn skall behöva gå igenom det mina barn gjort. Ingen förälder behöva kämpa såsom jag har fått lov att göra.

Och vi är hundratal, tusentals av denna arme av kämpande föräldrar.
Nu är de läge att de lyssnar på oss!! Och inte minst på våra barn.

Denna garanti som nu blev nedröstad av alliansen och SD, är en del av många åtgärder som behöver till för att göra skolan till den skola där alla elever får lyckas utefter sina premisser.

( Dessa rader skrev jag först som en kommentar på Malena Ermans FB inlägg i detta ämne, men väljer att även lägga min text här )

Annonser

Read Full Post »

.

Han kan bli vad som helst. Pojken med de blåaste ögon jag vet. Men att fungera på ett annat sätt och inte passa mallen gör det nästintill omöjligt. Vi stänger ute massor av barn och unga genom att fortfarande göra så. Lämnar dem utan en utbildning, utan chans till jobb, utan en chans att kunna bli självförsörjande. Bara för att skolans mall inte stämmer med verkligheten. Att de inte får kosta pengar, belasta budget. För att det går prestige i skolan många gånger och ledande positioner vägrar ta hjälp från spsm, bup, HAB eller oss föräldrar. 

Jag fick rätt både hos skolinspektionen och skolväsendes överklagande nämnd. Juniors första år på gymnasiumet blev en enda lång väntan på att skolan skulle göra rätt vilket de aldrig gjorde. Han kom aldrig igång med sina studier. Böckerna förblev stängda och han utestängd från att vara en del av samhället. Han som ville ha skola. Utbildning. Framtid.

Inte ett ord om förlåt har han fått höra. Plåster på såren. Det är som om han inte fanns. En bricka i ett spel. Och så undrar vi varför så många unga hamnar snett? Börjar med droger för att döva tristessen och ångesten med och i nästa led bli kriminella. Jo, därför de inte blev sedda i tid. Fick inte kosta pengar. Fick inte sticka ut.

Fick inte lyckas på sina premisser.

/Mamma Z 👑

Read Full Post »

Jag har hört er gråt. Jag fick höra era böner. Den hopplösa stämman i nattens mörker redan när ni var mycket små. Torkat tårarna, bytt kuddfodralet när det blev för blött. Kramat hårt och länge. Sagt som ett mantra ”Det kommer att bli bättre” Som jag ljög. Höll fast vid det jag trodde på. För galenskapen kunde väl inte fortsätta ? Jo. I flera år framöver i varierande grad och styrka beroende på situationens art och vem vi hade att göra med.

Ni kom att bli sjuka båda två av allt. Sjuka i perioder, det har kommit som i vågor. Men pågått snart i tio års tid 🙄 och alltid återvänt.

Stressen över att inte passa in, omgivningens oförmåga att se VART  ni skulle ha passat in fanns bitvis inte. Inte heller anpassningarna. Psykisk ohälsa när man är 10 år ska inte få finnas! Samma år Junior skulle fylla elva klagade han allt mer över hur ont det gjorde i hjärtat. Hur det snart skulle sprängas sönder. Ångesten slog till som en del i det. Och vi andades igenom nätterna när han inte fick luft. Att överleva andetag för andetag för att vuxenvärlden inte såg honom tillräckligt. Andades tills han somnade av utmattning. Svettig. Hulkandes. Omvärlden lyssnade inte på mig. Jag var ju bara en överbeskyddande mamma. Tillslut orkade han inte mer. Strax efter att elva ljus blivit utblåsa på tårtan skulle pojken med de blåaste ögon jag vet avsluta sitt liv och jag hittade honom i rätt tid när han påbörjat med att förverkliga sin plan. Först då verkade skolan lyssna när de insåg djupet och en paniklösning uppstod. Skolpsykologen hade knappt upplevt ett sådant deprimerat barn under sin långa karriär. Junior fick leva länge med sin ångest. Mitt i lekar med vänner kunde den slå till. Inte ens då fick han vara ifred från vildvittrorna. Det plågade honom i flera flera månader innan det klingade av. Fick lov att äta medecin för att orka leva. Vilja det. Och jag fick bära honom stundtals när det var som mörkast. När framtiden inte fanns alls.  Och inget av alltsammans var hans fel att han blev så sjuk..

Det gick nästan ett år innan han vågade lita på skolan igen. På vuxna. De som svikit honom fler gånger än vad solen gått upp under hans levnad. Han visste hur han skulle få må igen om de lät han falla fritt igen. Han visste hur det var att vara elva år och inte önska sig en endaste julklapp. För han ville ju inte fortsätta leva. Kvittot på hur psykisk ohälsa slår mot ett litet barn när vuxna inte gör rätt, inte förstår eller ens vill förstå.

Sam knöt lakanet runt halsen och bad mig dra åt. Hjälpa honom att dö för det var för jobbigt att leva. Minns att han gick i mellanstadiet och detta var bara början på en mycket lång och brokig väg kring psykisk ohälsa hos ett barn/ungdom därför att samhället inte fanns/finns där med de insatser som behövs och behövs i tid. Det kostar pengar och ”så jobbar inte vi” verkar vara inpräntat i sten. Jag pratar insatser allt ifrån skola till soc, sjukvård och arbetsliv. Om jag kunde berätta vad de senaste åren gett mig för erfarenheter skulle ni tro att jag ljuger. För så illa kan det väl inte vara?

Jo. Exakt så illa är det.

Och de lämnar hemska spår efter sig med.

Hur kan det ens vara lagligt att låta unga må så dåligt pga att det är vi andra, vi vuxna som sviker dem? De får betala ett mycket högt pris för vår oförmåga. De får psykisk ohälsa när det är samhället som är sjukt

👑/Mamma Z

Read Full Post »

.

Idag skulle Sam tagit studenten.

I går skulle Junior gått på välbehövligt sommarlov efter sitt första gymnasieår.

I de bästa av världar skulle det vara så, där skolan gjort rätt från början kring dem så de sluppit förfallet. Misslyckandet. All psykisk ohälsa som kom hand i hand. Att de npf anpassat såsom fler av oss påtalat i möten. Låtit dem lyckas och göra det på sina premisser. 

Men ”vi jobbar inte så” verkar vara hugget i sten istället för att tänka om och göra rätt.

Utgallringsprocessen börjar tidigt. Vissa läror kostar på.

De lärorna som samhället måste göra men som mina barn får betala priset för. Andras barn.

Dagar som idag påminns man om hur beslut man tog för flera år tillbaka får sina efterdyningar.
Det kommer aldrig att vara okej det man gjort och gör kring barn som mina 👑

Aldrig. 

Mamma Z

Read Full Post »

.

Mitt liv, 47 år idag.

Livet vi fick. Som vi lever och försöker göra det bästa utav.

Min stund på jorden. Några korta andetag, några ögonblick.

Så mycket man vill med ett liv. Hinna finnas till. Hinna lämna avtryck. Hinna beröra andra. Hinna påverka det som kommer sen, i framtiden. Lämna fotavtryck när varken jag eller ni går här.
Och där mina bloggläsare har födelsedagsbarnet en önskan..

Idag önskar jag att alla ni som läser här hjälper till det som lämnar spår för framtida bruk. Jag tänker på forskningen kring barn som mina. Ju mer pengar forskningen får desto bättre förutsättningar och liv får morgondagens barn med tex adhd,asperger. Vi saknar massor av vetenskap kring dessa diagnoser 👑
Så swicha jättegärna mina år med antingen
4+7= 11 kr 

eller

47 kr 

till maken Peters swich 076-196 30 33 ( jag har ännu inget 🙄 )

När söndag blir till måndag kommer jag då att sätta in alltsammans ni swichat på Kung Över Livets 👑 egna insamling hos Hjärnfonden.
Kram allesammans ❤️👑

Read Full Post »

IMG_6310[1]

 

Nu har det gått 26 veckor utan anpassad studiegång.
Inte en endaste lektion genomförd. Inte ens tio minuter.
Inskriven i skolan. Inskriven i en klass. Har lagen på sin sida om studier på sina premisser. Men nej. I Fagersta komun bryter man mot dem på NVU skolan.
Lagarna som är till för att följas. För att alla elever skall kunna få lyckas med sina studier. Lyckas med utbildning. Lyckas med jobb. Lyckas få jobb och bli självförsörjande.
Man säger nej därför att 16 åringen inte passar in i mallen. Utgör ett hinder som blir omständligt och kostsamt att ta sig an. Ja, han är välkommen till skolan – om han kan komma till den som alla andra gör. Inte om det skall bli omständligt och kräva anpassningar. Kräva resurser. Kräva kunskaper kring NPF.
Är det inte bättre att han går elektriker utbildningen? Den är mer asperger vänlig säger rektor.
Eh nej, han vill jobba med barn. Gå barn och fritid.
Han blir ifrågasatt om han verkligen fixar det.
Ingen av dem har träffat honom. Ingen har låtit han prova på det. Gett han chansen att lyckas. Därför att man lyssnade inte på från början vilka anpassningar som behövdes. Man har gjort tre anpassningar, när man behövde prova på tio till och lyssnat på både mig som mamma och den kunniga psykolog vi har med oss ifrån habiliteringen.
Tre anpassningar har man provat. Och redan kastat in handduken. Säger att ”nu kan vi inte göra mer”

Ord står mot ord. Såklart. Jag som vårdnadshavare har en syn och skolan en helt annan.
Men. Sonen  gick ut årskurs nio med elva godkända ämnen. Gick till skolan. Fixade den. Tackvare att den var anpassad utefter svårigheterna.
Anmälan är gjord till skolinspektionen, men sånt tar tid. Under tiden hinner veckor gå och ett helt läsår är bara bortkastat på ingenting.

Sonen har fått en praktikplats på en skola att vara med lågstadieelever på gymnastiken, ( som vi dessutom måste skjutsa 10 mil om dagen till och från )
Skolan klappar sig för bröstet och tycker att sonen har en fungerande skolgång nu. Men att han har en praktikplats 3 dagar i veckan nu bottnar ju i att han inte har en fungerande skolgång! Den är en nödlösning för att pojkstackarn skall ha någonting att göra om dagarna! I väntan på att skolan SKA göra rätt!

Hur jag än gör i kampen för en anpassad skola för honom går jag bet.
Vad mer kan jag göra?
Jag har suttit i så många möten med skolan men de trampar vatten och kommer med samma lösningar som inte fungerade i höstas
Jag har haft möten med kommunalrådet och ansvarig politiker i stan. De kan inte uttala sig i enskilda ärenden, kan heller inte lägga sig i dem, men de har fått veta om iallafall hur illa ställt det är med npf anpassningarna på gymnasium.
Har jag tur har jag blivit lyssnad på och förändringar kan komma tidigast i höst med politiska förändringar.

Och jag som så länge trott på parollen ” en skola för alla
Tja, man kan bli lurad fortfarande.

/AnnSophie Öhrn
Mamma till Junior

Read Full Post »


24 veckor utan skola. Utan en enda lektion på hans premisser för att lyckas. Skolan säger att de gjort allt. Underligt. Varför går han inte då?

På mitt sjukhusjobb kommer patienter in ibland med oklart focus på vart de sjuka sitter. Om vi då bara tar 3 prover istället för 30 lär vi inte komma tillrätta med problemet. Man vänder på varje sten för att finna en lösning. Ger sig inte.

I juniors skola har man provat 3 saker och skitit i de andra alternativen. Ingen har bett om spsm:s kompetens, ingen har rådfrågat skolans specialpedagoger, igen har lyft luren till psykologen på HAB och frågat ”hur gör vi nu”. Man har så många alternativ att gå på men väljer att inte se dem då de kostar pengar. Den goda viljan tycks saknas helt.

Juniors val att bli barnskötare har blivit ifrågasatt utan att de ens vet vem han är. Vilken kapacitet han besitter. ”Klarar han verkligen aaaaav det här”? Ja – om han bara får chansen!! Hjälpen, stödet och förståelsen. Just nu är de ljusår bort. Det händer ingenting i skolans värld. Stiltje. En elev som inte tillåts skola. Fast han vill. Vill komma vidare. Framåt. Istället står han på samma fläck och stampar på en tomgång som snart slocknar helt. 

Hade ett jättebra möte med kommunalrådet och politiskt ansvarig för skolan idag. De kan inte lägga sig i enskilda fall, men frågan är väckt sedan ett tag och jag har rört om rejält i Fagersta Komun nu. Saker är på gång att hända. Ett mer npf anpassat gymnasium, npf anpassad fritid med vettig och anpassad sysselsättning. Det kommer förhoppningsvis.Kommunalrådet har varit mycket mycket lyhörd på vad jag sagt och säger. Kruxet är att andra får ta skörden av Juniors nederlag. Hans fall blir andras framgång. Någon blev offrad och det är i nuläget min 16 åring. Varför? Jo därför rektor och förbundschef i nuläget rycker på axlarna och säger att de gjort allt. Att pengarna är slut som de behöver. Sorry. 

De klarar inte ens av att se Junior i ögonen och säga det. Låter tystnad tala. Låter han känna sig bortglömd. Bortprioriterad.

Det är exakt så det är. 

Read Full Post »

Older Posts »