Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Utbränd’ Category

20130917-172317.jpg.
Tyst så tyst.
Ett svar som vilar i luften. Finns det ens hos de som fått frågan?
En vecka har gått, två frågor ställda.
Vad har ni gjort hittills och vad kommer ni att göra nu?
Tystnad.
Under tiden hinner träden fälla flera löv. Under tiden hinner dagar gå. Nöter och skaver. Vi tar oss inte framåt.
Vi står och väntar på svaren hos de som inte är villiga att ge mig dem.

Varför inte se bakåt och se hur man lyckades då? Fråga de andra hur de gjorde! Under tre år fungerade det i skolan för Junior.
Vill de se bakåt? Så att vi nu kan se framåt? Därmed inte sagt att upplägget för alltid måste se ut på ett visst sätt. Men se att det går att förändra utmed resans gång. Att förutsättningarna kan bli andra än vad det är nu.
Men då kan vi inte leva i tystnad.
Det behöver ske saker och ske nu.

”Nej så gör vi inte här”
”Gymnasiestudier ställer helt andra krav än grundskola”
” Nej, måste vi anpassa så här pass mycket – SKA han verkligen gå den här linjen då?”

Ingen har träffat Junior.
Inte någon.
Ändå har de bestämt sig.
Man har gjort allt det man kan sägs det. Tömt alla möjligheter. Sonderat terrängen och utnyttjat varenda vrå.

På hans skrivbord ligger matteboken orörd. Gymnasiematte. Boken han fick hem bara för att jag kontaktade matteläraren själv och bad att han skulle få komma igång.
I början av allt fick jag honom att räkna 40 min matte på egenhand. Men mer än så blev det inte.
Han fick inte egentid med sin mattelärare så att han kunde komma igång med matten. Komma vidare. Känna att han faktiskt gick i skolan fast på ett anat sätt. Men ändå.
Att bli sedd. Bli bekräftad. Få fortsätta att växa. Utmanas i sina svårigheter så han bit för bit kunde lämna de bakom sig.

På måndag morgon kommer en artikel i vår lokaltidning om detta. Hur många som bryr sig vet jag inte, men det kommer ut iallafall om hur det är. Sen vet jag inte om man lyssnar på skolan som säger att de gjort allt de kan eller om man lyssnar på mamman som åter igen ger sig ut offentligt med bild och namn.
Som ger frustrationen ännu ett ansikte. Som berättar sanningen som så många av oss lever med men få vill prata så högt om det som jag.

Tick-tack.
Tiden går.
Och den verkar ha fryst till is

/Mamma Z

 

Read Full Post »

IMG_5277[1].
Tystnaden är nog värst.
Det är som om han inte finns.
Ingen som återkopplar ifrån skolan och frågar hur denna elev mår av allt detta. Ingen som talar om för honom hur man skall göra så att han får lyckas på sina premisser.
Idag är han hemma skoldag nr 39

Jag och skolan tycker inte lika. De tycker att de gjort allt och jag hävdar att de kan göra så mycket mer.
Skolinspektionen får bli den domare som avgör vem av oss som har rätt.
Det kan ta upp till 4 månader
Under tiden.
Ja under tiden får han bara gå här hemma och inte komma ett steg framåt i rätt riktning.

Vet ni.
Just nu säger vi alla åt honom
– Vi skiter fullständigt i dig
Det är exakt den känslan vi förmedlar till honom just nu.

/Mamma Z

Read Full Post »

IMG_6310[1].
Det står still.
Hela maskineriet.
Jag har försökt få fatt i chefen för skolan utan framgång nu i en veckas tid. Får ingen återkoppling. Får inte veta hur man tänker nu.
Vad skall jag säga till Junior?
– De skiter i dig nu. Fullständigt. ( Förutom ena rektorn som verkligen ville göra det lilla han kunde, men är långt ifrån den lösning som måste till )

Kan junior få skadestånd för varje förlorad dag nu? Snart 40 skoldagar.
Skolan lär ju inte få något straff för hur de har hanterat det här.
Straffet får min yngsta son ta just nu.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

20131123-234404.jpg.
Vem skall jag tro på? Och vem skall jag prata med före den andre? Och om den inte kan göra något, vart vänder jag mig då? För den hänvisar mig till tredjepart som säger
– Nää det här skall lyftas hos part fyra ( som i sin tur pekar nedåt i ledet och att det är part ett )

Jag står ensam som mamma med ett barn som inte har ett gymnasium att gå till idag. Som inte är välkommen dit att få prestera på sina premisser.
Har inte fått gå på 8 veckor nu.
TILLTRÄDE FÖRBJUDET.
Vems är huvudansvaret?
Kommunalrådet i Fagersta? Politikerna för NVU ( gymnasieskolan ) Chefen och samtliga rektorer för skolan? Då är jag uppe i tio personer. Är ALLA dessa lika mycket involverade?
Jag blir vimmelkantig som efter en åktur med en virvelvind som pågått i evigheter. Och jag känner mig lika vilsen som Alice i Underlandet.

Undrar stilla varför jag i egenskap av mamma skall ens behöva driva en sån här fråga som ordförande för politikerna inte ens kände till att det fanns ett behov kring.
Jag som borde ha mitt fokus ligga på en helt annan front än det här.

Det är en jättefråga jag kickat igång.
Vi pratar skolform för flera miljoner som idag inte finns i Fagersta Kommun för gymnasie elever med särskilda behov.
Just nu finns ingenting för de som har störst behov av det. Och det värsta är nog att INGEN återkopplat till Junior och visat att de finns. Att de bryr sig.
Han är van sedan tidigare över skolan som svek. Och nu gör de samma misstag en gång till och motivationen inför studierna avtar allt mer.

Jag tillåts inte bara vara mamma.
Jag har rustningen på mig och gett mig ut i en fajt som inte ens borde behöva finnas. Något så basalt och grundläggande har man inte tänkt på i något led verkar det som.

Krigaren som redan blivit skadad.
Jag haltar mig fram, men just nu finns fortfarande inget alternativ.
Inte med det jag hitills stött på i svar och diskussioner kring barn som mina.

Det finns bara att vinna på spelplanen som gäller

/Mamma Z

Read Full Post »

zoffe

Ut och fota med min och Sams nya kamera.Dagarna är som gjorda för det nu.
Fånga färgerna. Gult och koppar. Den blåa evigheten ovanför mig. Andas. Fokusera på det goda.
Det blir som mindfulness. Kopplar av alla måsten och krav som jag bär på helt själv. Genom kameralinsen så glömmer jag allt för ett tag. Lägger fokus på annat.
Just nu är ryggsäcken för tung att bära på ensam, men det är det val jag har och de förutsättningar som finns.
För att orka framåt med den på ryggen måste jag hitta andningshålen.

Jag verkar ha fått fart på samtliga nyckelpersoner nu när det gäller Juniors uteblivna skolgång.
Nu återstår bara att se hur snabbfotade de är.

Under tiden skall jag bara försöka överleva varje dag utan att bli sjukare av det här.
Stress är ett jäva dilemma som kan göra en galet sjuk. Det är tredje riskfaktorn vid hjärt och kärlsjukdomar. Bara en sån sak. Och mitt jobb som undersköterska på sjukhuset har jag massor av dem, hjärtpatienter och vet vad kan stå på spel.
Är sjukskriven 50% nu.
Jag vet varken ut eller in vart jag läker bäst någonstans. Att bara vara hemma är heller inget alternativ i denna galna värld just nu.

Kram Z

Read Full Post »

IMG_7577[1].
Sist i kön.
Bortglömd.
Bortprioriterad.
Svensk skola tillhör inte honom just nu. Han har tillträde förbjudet dit.

Jag har väntat i 14 dagar på att få svar hur de ansvariga för Juniors utbildning tänker.
Sammanlagt har han nu väntat i 7 veckor på i princip ingenting.
Fortfarande hade jag inte fått ett svar på någonting när dagen grydde idag och då brann jag av ordentligt.
Vad ÄR det här? Landet Sverige?
Det jag fick till svar var ett bra svar från den första som återkopplade och förstod allvaret i detta, tills jag fick svar ifrån näste man som står som väldigt ansvarig i denna fråga.
Va? Kunde man säga och resonera såsom jag förstod det? Jag ringde till skolinspektionen och fick prata med en himmelens trevlig kille som blev lika chockad som mig över både utlåtande och resonemang.

Idag har jag verkligen känt av stressen i kroppen rent fysiskt. Blev riktigt sjuk igen av det jag blev utsatt för och var tvungen att driva igenom.
Men den galenskap jag blir utsatt för nu, eller rättare sagt sonen, fick nog hela Fagersta att skaka ett tag idag då jag väl tog ton. Och då går det inte att spara på krutet..Ful fart framåt med all kraft!

Så sjukt att jag skall behöva strida för något så basalt som en skolgång fast på premisser som passar sonen just nu.

Och idag drog jag verkligen fram pansarvagnen.

Read Full Post »

IMG_9766[1]
.
Jag pratade med läkaren i veckan.
Har ingen aning om hur vägen tillbaka till hälsa ser ut, så mycket är beroende på de spelbrickor som omger mig. Livet. Omständigheter och vem som gör vilket drag i vilken ordning.
Så mycket har blivit satt ur spel. Som det inte finns en chans att jag kan berätta för er här och nu. Men så mycket bottnar än i ett samhälle som inte kan backa upp på barn som mina och vilka konsekvenser det ger hos dem. Det är jobbiga grejer jag fått konfronterat. Gör så än. Vet att jag kommer att rustas för ytterligare krig och jag kommer att dra igång det imorgon.
Parollen ”en skola för alla” gäller bara när kommunen själv har lust för det. Efter att ha inväntat ett svar ifrån någon av de tio personer som är ansvariga för Juniors utbildning och jag inte fått ETT enda svar tänker jag inte vänta mer. Mailet gick iväg för tio dagar sedan och Junior har nu varit hemma 8 veckor utan skolgång. Vem drabbas tror ni?
En av orsakerna till att jag nu börjar vara utbränd – igen. Och ingen frågar efter hur Junior mår. Inte någon!
Jag skall göra någon annans jobb. Jag skall se till att en hel kommun följer svensk lag vilket de i nuläget inte gör. Som om min energi inte behövs på andra fronter ?

Min läkare är fantastisk.
Förstår varför jag tappar känseln i ansiktet. Varför jag får feber och influensakänsla flera gånger i veckan. Varför jag har minne som Doris i Hitta Nemo filmen.
Jag är sjukskriven på halvtid nu.
Måste orka leva.
Men just nu finns det inte en chans till att läka..

Kram Z

Read Full Post »

Sjuk utan svar

20151003-234723.jpg
.
Sjuk utan att ha ett svar än på varför. Fick sjukskriva mig från jobbet jag älskar så. Fick lov att tjata mig till att få ta de mest balsala proverna som inte visade något alls. Men var värken i kroppen kommer ifrån. Influensa känslan. Den totala orkeslösheten stundtals. Det har jag inget svar på. Googlar allt från cancer till borrielia.

Tog två Alvedon för att fixa körningen och åkte upp med killarna till Dalahästens Rike igår. Vi behövde komma ifrån och hos min svägerska är det alltid så välkomnande.
Kusinerna fick umgås och det blev riktigt trevligt för alla.
Väl hemma efter vårt dygn på andra sidan länsgränsen gick de sista krafterna åt att handla och laga mat åt killarna.
Jag är orolig för att proverna inte visar något och orolig att sjukvården inte tar mig på allvar och vidarutreder det som kan utredas redan nu så man får ett napp på radarn.
Får känslan av att ” jamen det är ju hon som varit utbränd, det är nog bara ett bakslag och återfall”

Längtar efter hälsa nu. Längtar efter de bekymmerslösa dagarna. Många. Och de får gärna komma ofta.

Kram Z

Read Full Post »

20150804-094336.jpg
.
Jag är ständigt närvarande i det liv jag lever. Det som rör mina barn. Varje dag. Det kräver min uppmärksamhet och energi. Mitt engagemang. Mina tankar. Min glädje och oro. Mitt liv anpassas fortfarande utefter behoven. På det viset är jag långt ifrån fri och kan göra mina val.
Sommaren med dess långa ledighet alla miljontals timmar att fylla på med meningsfulla ting. När man vill undvika vakuumet som mer leder till en avgrund än en välbehövlig vila. Det är min lott att vägleda så gott det går. Så inte tristessen tar överhand och livet känns meningslöst.
Regnsommaren har försvårat för oss. Det som gjorde att vi överlevde förra sommaren. Alla utestunder med dess aktiviteter.
Ändå. Jag älskar båda mina barn bortom evigheten. Såklart jag finns här. Än. Ger mig den på att utrusta dem vingar som håller att flyga med i en framtid. Flyga långt. Länge. Hållbara. Det kräver sitt engagemang än bara. Sin tid. Min.

Älskar tiden jag får med Sam ( Junior vill inte fast jag vill. Men det kommer förhoppningsvis )
Alla samtal. Analyser om den tid vi lever i. Den som varit.
Hans humor. Få kan frambringa de skratt hos mig som han gör. Jag trivs otroligt bra med honom och kommer sakna den tid vi har nu när allt förhoppningsvis vänder till det bättre. Helt ärligt är det så, samtidigt som att det är det som behöver ske. Och jag vill det.

Jag mår sämre igen. Känselbortfall i ansiktet är stress symptom jag sluppit länge. Som är tillbaka. Sam säger att jag är lika stresskänslig som en kameleont. Bara det att jag inte ändrar färg. Men de kan dö om de blir stressade för mycket säger han.
Jag hoppas det bara gäller kameleonter.
Skall till stafett läkare idag. Fått min tredje infektion i njursystemet på 2 månader. Får be dem kolla upp det. Men visst. Kan vara stressutlöst även det. Kroppens sätt att visa missnöje.

Det är inte bara barnens sits som tar min energi. Ser huset som ständigt är i förfall och behöver omvårdnad som uteblir. Oro på älskade sjukhusjobb om nerdragningar framöver. Och så mycket rör personliga rellationer som inte går att skriva om här.
.

20150804-101314.jpg
.
Tacksam ändå för stunderna jag får. De njutbara. De korta och intensiva. De finns och jag fångar in dem. Min stund på jorden.

Avslutar med en vacker bild från Värmland och min kusinfrus sommarställe. Därifrån jag var tvungen att nattköra som ni läste i förra inlägget om.
( Tack alla ni som applåderade mig för min framgång gällande det. Tack för ert fina stöd )

Kram Z
.

Read Full Post »

20150610-234657.jpg
.
Min första semesterdag. Älskar att ha semester tidigt när nätterna är långa och ljusa. När havet av lupinerna uppenbaras och jag får pyssla i trädgården. När jag vet att denna underbara årstid stundar ett bra tag till. Men mycket egentid blir det inte.
Båda killarna går sista skoldagen i morgon. 10 veckor att fylla med vettigt innehåll. Från det man vaknar till det man skall sova. Tuff utmaning.

Ikväll var de och badade i det kalla vattnet. Nattbad med en vacker palett på himlen.
”Just nu är en lycklig stund”

En dag i taget. Såsom vi lärt oss att göra på olika premisser.

Kram alla fina!

Read Full Post »

Sjukvecka

20150531-225601.jpg
.
Jag blev dundersjuk i en vecka i njursystemet så all energi jag haft har gått åt till att kurera mig och hålla Ohana i skapligt skick.

Inser allt mer vad som förväntas av mig i livet på många fronter och känner själv vad min stresskurs hjälpt mig då jag fortfarande är så stress känslig. Att kunna säga nej och stå för vem jag är, hur jag tänker och agerar. Det har verkligen hjälpt mig under denna vecka.

Nu blir det nya tag och ny vecka. Och under vecka som gått har Columbus lärt sig använda sele utomhus 😉

Kram alla fina!!

Read Full Post »

20150520-220607.jpg
.
Jag utmanade demonerna. Panikångesten. Och. Kan ni greppa. Att det nästan tog mig två åt att bli kvitt dem. Jag bara gav mig fan på att vinna. Ta kontrollen. Att inte vara begränsad. Ifrån att behövt min mamma som skjutsade mig till jobbet 3 1/2 mil då jag fick panikångest bakom ratten bara efter bara ha passerat kommungränsen.
Inte äta lugnande medicin. Steg för steg med hundratals bakslag har det varit.
Nu körde jag över 100 mil i helgen. Utan ett spår av varken panikångest eller förväntansångest.
2-0 till mig. Minst.
.
Jag och Sam åkte till Göteborg och Universeum . ( Junior vill fortfarande inte med och ut dessvärre. Inte åka långt.)
Och vad maffigt det var. Kan varmt rekommendera det! Tropisk regnskog, utställning med naturtrogna mammutar och såklart en utställning om giftormar 😉🐍
.

20150520-221634.jpg
.
Vi sov kvar på budgethotell Hotell Örgryte som var helt okej och med promenad avstånd till Lisseberg. Men innan dess lät mig Sam att åka ut en vända till mitt eviga blå dit min längtan går allt som oftast. Och det är inte vackrare än på västkusten. ( finast är ändå runt Smögen/Hunnebostrand )
Och det är en lyckokänsla som infinner sig som få kan förstå när jag möter havet.
.

20150520-222202.jpg
.
På Lördagen åkte vi vidare till Borås och en nyfunnen vän till oss båda på olika premisser. En kille i min ålder som hållit på med giftormar i 30 år och som fortfarande har några kvar hemma.
Det blev mellanlandning på Tropicariumet också såklart med alla dess ormar.
Jag kände verkligen att jag och Sam hade behållning av denna dag. Jag som fick föra diskussioner om livets djupare mening och Sam som fick prata ormar. Så tacksam att han öppnade upp sitt hem för oss båda och främst för Sam.

Den natten blev det enkel campingstuga. Jag har nästan tömt hela mitt sparkonto nu på våra utsvävningar. Men som det varit värt att tagit med Sam ut nu när han själv vill och framförallt kan.
Och campingstuga funkade det med 🙂

Kram alla fina!

Read Full Post »

20150511-185950.jpg.

Under tiden jag väntar ut livet med dess förändringar som behövs. Under tiden som de successivt sker om än i små steg. Under tiden jag fortfarande läker ifrån min utbrändhet och roddar livet samtidigt har jag hittat en guldgruva att vila i. Jag lånar Juniors Ipad och Netflix konto och har börjat att se Downtown Abbey. Kurar upp mig i soffan och verkligen unnar mig att se ett avsnitt. Får sällskap av en, två eller tre katter under tiden. Och som jag njuter de lux av denna serie. För er som inte sett den kan jag bara säga. SE DEN!! Kan inte förklara varför den fångat mig så. Den bara har gjort det. Kommentera gärna ni som sett hela serien ( 5 säsonger ) om varför ni sett den med samma glädje som mig.
Den ger mig sinnesro utan djupa tankar. En plats att vila i och bara njuta. Energi tid. Egen tid.

Kramen på er!!

 

Read Full Post »

20150418-101348.jpg

.
Nu mina fina läsare och följare. För er som vill titta och lyssna på min medverkan i paneldebatten på Hjärnans Dag förra månaden, kan nu göra det. Där jag företräder Kung Över Livet och där vi blivit tillfrågade av Hjärnfonden om att medverka.
Så stolt att de frågade oss. Så stolt att jag fick prata på kungens vägnar.
Tycker att debatten i sig blev bra och mycket kloka tankar. Och ni ser den HÄR via denna länk
Vad tycker ni?

Kram alla!

Read Full Post »

20150413-015954.jpg

.

Jag var och handlade på stan före påsklovet. Tanken slog mig så märklig dår invid mjölkdisken. Jag hade två barn som befann sig i skolan. Som gick och som fick lyckas. Det har jag inte haft på över 4 år, då båda barnen började haverera samtidgt av olika skäl i skolan.
Att ha barn som går till skolan är en sådan självklarhet för många. För oss blev det stundtals en kamp på liv och död nästintill. När ens barn inte passar mallen och skolan inte har förmåga att stötta upp utefter elevens behov. Fan som vi slitit genom åren. Blivit synade under lupp. Jag blev utbränd av allt till slut som fick mig att ringa 112 vid två tillfällen. Båda gångerna trodde jag att jag skulle dö. Men. Alltsammans var ”bara” stressutlöst. Så klart det var, med blicken i backspegeln.

Sam går till skolan fortfarande. Efterfrågar allt mer att lära sig. Vill ha betyg från grundskola. Vill läsa på gymnasium. Läsa vidare. Högskola eller universitet. Vill få en utbildning. Ett yrke. Ett jobb. En försörjning.
Hör ni det alla ni som hotade med både det ena och det andra då det begav sig och han inte fixade att gå till skolan. Får allt bara mogna med rätt uppbackning under vägen så kan det hända massor i slutänden.
Junior fixar sin skola med. Går fortfarande i liten grupp med 5 elever och 3 specialpedagoger. Utan den skolformen hade han inte fixat skolan. Och han är så duktig och kämpar på.

Livet är skapligt samma lika nu ett bra tag. Med det mesta. Mycket som inte går att skriva ut i bloggen. Men ni får fragmenten och de stora penseldragen. Just det jag vill påvisa gång på gång. Att det verkligen kan vända för våra fina barn. Att det kan gå åt rätt håll.
För Juniors del var det utredning på bup som gav två diagnoser i rättan tid som skolan greppade problematiken i och backade upp och gjorde rätt. För Sams del vet ni trogna bloggläsare vad jag tycker om hans tid på högstadiumet. Hemundervisningen som var mini minimal med 3 lektioner i veckan endast. Ibland två. Ibland en. Ibland uteblev de helt.
En skola för alla? Ja om man tar sig dit så.

Själv mår jag sissådär än. Inte läkt i det som gjorde mig så sjuk. Men somliga saker tar tid att läka, mycket beroende på vad man har utefter vägen samtidigt.

Kramen alla fina!!

Read Full Post »

Påsk

20150406-105155.jpg

Påskfirandet blandades med 45 årsdag och jobb på sjukhuset. Plus att släkten kom hit på knytis. Det gäller att spara på energin och samtidigt kunna ha det trevligt.
Tänk vad en utbrändhet gett mig verktyg. Lärdomar som jag tagit till mig. De flesta.
Junior haft lan hela helgen med 4 kompisar. Så glad för hans skull. Hans enda intresse just nu. Dataspel.

Tacksam för denna påsk och de påhälsningar vi fick. För de telefonsamtal som kom på födelsedagen ( men hur kan jag vara 45 allaredan? ) och för att killarna verkar nöjda med den också.

Hoppas ni haft det bra ni med.
Kramar

Read Full Post »

20150312-113646.jpg
.
Stopp. Nej jag vill inte. Jag VILL inte. Acceptera det. Acceptera min vilja. Min känsla. Mina gränser.
Stopp.
Jag mår inte bra om jag säger ja. Även om det är genvägen ur jobbiga konflikter. Jobbiga situationer. Det blir obekvämt. Många gånger tidigare var jag just därför en ja sägare. Till nästan allt. En mjäkpropp.
På stresskursen jag har fått gått fick vi öva på att säga NEJ. Och verkligen mena det.
NEJ. ”Här är min gräns och oavsett hur mycket jag tycker om dig så säger jag nej till det du begär av mig”
Mitt revir. Min energi. Min tid.

Dessa dagar känner jag allt mer till hur jag verkligen lärt mig säga STOPP. Och ju fler stopp och nej jag säger när det svaret är ärligt desto mer energi spar jag åt mig själv.
Gör inga kompromisser som kostar på mer än de smakar bara för att behaga andra.

Sedan att jag behöver säga NEJ till det som berör mina barn är en annan sak men som kräver samma mod och insikt att säga det.

Kram i vårsolen.
Mamma Z

Read Full Post »

20150226-194237.jpg.

Jag har alltid velat vara som en öppen bok här i syfte för att lära andra och öka förståelsen för barn som mina. Berätta om vår resa. Mina erfarenheter. Mitt liv överlag om det som händer. Mina tankar och reflektioner. Vardagliga ting. Men jag blir allt mer trängd in i ett hörn och jag kan snart inte berätta något alls känner jag av olika skäl. Av hänsyn i olika grad och det är frustrerande.
En tystnadsplikt för att jag inte förmår att blotta vissa saker längre. Det kan såra mer än göra gott just nu. Och det gäller ett stort spann av de jag har i min närhet och radien av bekantskaper.

Det är som om man ruvar på en stor hemlighet. Och skulle de släppas lös känns det som om de är så många att de skulle kunna dölja solen från jorden.. Just därför är jag tyngd. Fast Sam peppar mig att försöka vara glad för det är bättre än att vara deppig. Han om någon märker hur jag mår. Och jag försöker. Hela mitt liv har gått ut på att försöka. Alltid trots motgångar. Trots fall. Trots sjukdom. Trots att man många gånger velat ge upp allt.
Och jag kämpar än med det som är tufft. Det outtalade.

Hemligheterna.

Kram Mamma Z .

Read Full Post »

20150130-000006.jpg
.
Vem vet vart det tar vägen. När livet ställs på prov. Igen. I tusenfallt. När det som blir outhärdligt blir det som genererar framgång på sikt. Förhoppningsvis. Tar oss vidare. Fram på nya marker. Nya upplevelser.

Först måste tydligen göra ont.
Jävligt ont..

Kram Mamma Z

Read Full Post »

20141120-223123.jpg

.

Sam och jag skall åka till Avesta igår kväll. 4 mil enkel. Mörker. Jobbigt att köra. Känner av panikångesten lite smått. Har mina verktyg. Håller det i schack. Lite lätt ängslig dock.
Vi uträttar resans ärende. Känner hur det pockar på min uppmärksamhet. Ångesten. Dess dementorer. Vildvittrorna vars skrik jag inte förmår mig att villa bort. De ger sig inte.
”Tjoho. Vi är här nu. Och vi tänker inte ge oss”

Ute i den nattsvarta skogen kommer det med full kraft.Ansiktet tappar känseln. Armarna och händerna likaså. Det är tillbaka. På riktigt och jag tappar kontrollen helt. Sockerdrickan är tillbaka mellan hjärnhinnorna. Som en kall känsla som trycker och spänner.

Jag vet att jag inte ska dö. Ändå är känslan den. Och det är fruktansvärt.
Jag kan köra hem men det kostar på. Min stora fasa är tillbaka. Jag trodde det var över. Helvetet bakom ratten. Och allt är stressutlöst ännu en gång.
Tydligen är jag lika skör som fint porslin. Påfrestningarna som är för många. Och jag fixar inte det just nu.

Tycker jag varit duktig. Gjort min läxa väl. Lärt mig massor om mig själv och insett mitt egna ansvar i mitt mående. Vilka bitar jag ska ta fatt i. Vilka jag ska skita i. Sökt hjälp och fått den av kunnigt folk.
Men just nu har det hopat sig med jobbigheter i livet och allt rör inte bara barnen även om det utgör den största delen än.

Och när isen är för tunn att gå på så brister den om belastningen blir för stor. Hur försiktigt man än går på den.
Bara att ta fram isdubbarna och ta sig framåt. Upp. Resa sig och försöka nå land ännu en gång.

Fan fan fan.

Kram Mamma Z

Read Full Post »

Older Posts »