Anmäld till soc, när det är skolan som felar

.

JAG ÄR ANMÄLD TILL SOC!
Jag är anmäld därför att jag brister i min förmåga att vara förälder att få Junior TILL skolan!!
Anmälare är skolan i Fagersta.
Länge sedan jag blev SÅ kränkt när jag vet att felet är INTE mitt på något sätt! Det är verkligen inte det.

Junior gick hela högstadium TILL skolan.
LYCKADES när han fick göra det på sina premisser i anpassad skolform då han har npf.
Han gick ut med betyg i elva ämnen.
HUR skulle han ha kunnat gått till skola och fixat det om jag brustit i mitt föräldraskap? Men det är ju det jag gör nu när han inte går TILL gymnasiet uppenbarligen.

Nu säger rektor att de gjort allt de kan!
Jo, de har sett till att resurs mött upp honom i aulan – men det är ju en helklass på 30 pers han inte fixar. Inte nu! Det kan mötas upp tusentalsgånger men de är inte den anpassningen han behöver!!
Han behöver göra som Sam gjorde i liknande sits. Börja i liten skala för att sedan växa steg för steg ( och nu går storebror på internat tre år senare )

Skolan säger att de har gett han andra alternativ. Ja, jag har fått hört att han borde bli elektriker istället för att det är en mer aspergeranpassad linje än vad barn och fritid är. MEN det är ju med barn han vill jobba!
Det andra alternativet var att läsa in biologi (!) på grundskolenivå – men det ville han inte alls eftersom han är ju färdig med grundskolan och kommit in på den linje han ville.

Jag har gett så många förslag på hur skolan skulle kunnat agerat kring detta men fått höra -Vi gör inte så. Vi har inte de resurserna, vi har inte de pengarna.

Fortfarande är felet mitt att han inte går till skolan. Fortfarande är felet mitt att han inte läst en enda lektion på denna termin.

Detta inlägg är offentligt och ni får dela det vidare så att folk får upp ögonen vad som pågår kring dessa barn och hur vi föräldrar tillåts gå sönder och trampas på i kampen.

Allt för att förmå skolan att följa en lag som alla elever har rätt att ta del av.

Läs gärna de debattinlägg jag skrev för Kung Över Livet förlitesedan på SVT Debatt om just detta. Högaktuellt för SÅ många dessvärre!
Ni hittar det här HÄR

/tack

Annons

Vad pratas det om när jag inte är där?

.

När det lilla man gör betyder mycket större än man själv tror.

Tankar av omsorg. Handlingar som sker för att man vill finnas till för någon annan.

Att bara fråga.

”Hur mår du” Att ta sig tid att lyssna på svaret.

Kanske förstå varför jag mår som jag gör än fast fasaden säger en annan sak.

Detta är inget kvick fix med lite plåster och vila i 14 dagar.

Det tar tid och jag behöver hjälp utmed vägen. Så beroende av andras agerande. Tack till er som GÖR skillnad!!

Samtidigt känner jag mig så skyldig. Det syns inte hur jag mår innuti. Hur kan jag då vara sjukskriven delvis än? Vad tänket andra om mig? Vad pratar de om på jobbet då jag inte är där? Jag vet ju själv hur pratet går när vederbörande inte är på plats. Pratar i andra sammanhang..

Gips på brutet ben hade varit bättre.

/mamma Z 

Radioprat om skolan som inte gör rätt i nuläget

.
Minns du alla gånger när jag sade att det blir bättre?
Att vi bara skulle ha ett möte först med skolan.
Jag minns kramarna av lättnad. När de blåaste ögon jag vet glimmade till igen. Väcktes till liv. Fick nytt hopp.
Bara mötet blev av. Sen så skulle så mycket bli bättre. Framgång ta mer plats än fall.
Vi lovade det fler gånger än jag minns.
Möte på möte. Nya löften nya hopp. Men det blev aldrig som vi sade på de där mötena. Framgångarna uteblev och du misslyckades allt mer med skolgången.
Tappade tron på vuxenvärlden. Gav den inte längre någon respekt alls. Varför skulle du? Alla vuxna bara svek dig.

Du föll och föll jävligt hårt. Fick betala ett högt pris för skolans oförmåga att göra rätt. Jag var den som såg alla blåmärkena som ingen annan fick se, de som satt i själen.

Men.
De fanns de som trots alla bakslag lyssnat. Agerat. Vände dåligt till bra.
Och du fick lyckas med högstadiet. Fick lyckas utmed dina egna premisser och förmåga. Fick ta plats, fick ta resurser, fick lyckas, fick kosta pengar.
I tre år höll man den kursen.
Tills det var dags för ny skola. Ny rektor. Ny ledning.

Gymnasiet.
Där du skulle göra omstart. Behövde vissa anpassningar för att få det att fungera.
Men de uteblev när vi bad om dem.
Nu står vi här igen. Med misslyckandet som enda sällskapet och företrädare av skolan.I nio veckor har du varit hemma nu.
Det känns igen. Sitsen. När skolan inte vill göra rätt fast de kan. Fast de behöver.
När vi haft möten på möten som inte leder någon vart därför att man inte lyssnat in vad behovet är.

Idag pratade jag i radion om det.
Galenskapen.
Det som lagen säger att han skall ha, men som skolan säger nej till.

Här är korta klippet på 0.57 min som ligger ute
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=6545745Vill ni lyssna på hela på ca 5 minuter går ni in här under 14:59 programmet

http://sverigesradio.se/sida/tabla.aspx?programid=217&date=2016-10-21

och lyssnar ca 6-7min in i klippet för att höra hela inslaget.

.
Älskade vän. Älskade son.
Ge inte upp drömmarna för det här. Det är inte ditt fel fast det är du som straffas ut för det nu.
De kommer att göra rätt den här gången.

Den här gången har jag inte fel.

/Mamma Z

Tick Tack

Det som står att läsa i tidningen är alldeles sant.
http://fagersta-posten.se/nyheter/nyheter/1.4371861-foralder-nvu-sviker-barnen
Dessvärre.
En av de unga de sviker är min son.
Vi tycks ha olika syn på saken hur skolsituationen skall lösas.

Förra måndagen mailade jag förbundschef och ansvarig rektor för hur man skall lösa detta nu. Hur tänker de i nuläget.
9 dagar har gått utan att jag fått återkoppling.
Inte en stavelse på hur de tänker lösa detta.
Däremot har ordförande politiskt ringt upp mig förra veckan. Stor eloge till honom!

Detta blir alltmer frustrerande.
När fan på ren svenska skall Junior få börja sin skola??
Tick tack.
Tiden går fortfarande. Junior tappar tilltron igen på skolan. På samhället.

Och han har all rätt att göra det.

/Mamma Z

Vill de se bakåt så vi kan komma framåt?

.
Tyst så tyst.
Ett svar som vilar i luften. Finns det ens hos de som fått frågan?
En vecka har gått, två frågor ställda.
Vad har ni gjort hittills och vad kommer ni att göra nu?
Tystnad.
Under tiden hinner träden fälla flera löv. Under tiden hinner dagar gå. Nöter och skaver. Vi tar oss inte framåt.
Vi står och väntar på svaren hos de som inte är villiga att ge mig dem.

Varför inte se bakåt och se hur man lyckades då? Fråga de andra hur de gjorde! Under tre år fungerade det i skolan för Junior.
Vill de se bakåt? Så att vi nu kan se framåt? Därmed inte sagt att upplägget för alltid måste se ut på ett visst sätt. Men se att det går att förändra utmed resans gång. Att förutsättningarna kan bli andra än vad det är nu.
Men då kan vi inte leva i tystnad.
Det behöver ske saker och ske nu.

”Nej så gör vi inte här”
”Gymnasiestudier ställer helt andra krav än grundskola”
” Nej, måste vi anpassa så här pass mycket – SKA han verkligen gå den här linjen då?”

Ingen har träffat Junior.
Inte någon.
Ändå har de bestämt sig.
Man har gjort allt det man kan sägs det. Tömt alla möjligheter. Sonderat terrängen och utnyttjat varenda vrå.

På hans skrivbord ligger matteboken orörd. Gymnasiematte. Boken han fick hem bara för att jag kontaktade matteläraren själv och bad att han skulle få komma igång.
I början av allt fick jag honom att räkna 40 min matte på egenhand. Men mer än så blev det inte.
Han fick inte egentid med sin mattelärare så att han kunde komma igång med matten. Komma vidare. Känna att han faktiskt gick i skolan fast på ett anat sätt. Men ändå.
Att bli sedd. Bli bekräftad. Få fortsätta att växa. Utmanas i sina svårigheter så han bit för bit kunde lämna de bakom sig.

På måndag morgon kommer en artikel i vår lokaltidning om detta. Hur många som bryr sig vet jag inte, men det kommer ut iallafall om hur det är. Sen vet jag inte om man lyssnar på skolan som säger att de gjort allt de kan eller om man lyssnar på mamman som åter igen ger sig ut offentligt med bild och namn.
Som ger frustrationen ännu ett ansikte. Som berättar sanningen som så många av oss lever med men få vill prata så högt om det som jag.

Tick-tack.
Tiden går.
Och den verkar ha fryst till is

/Mamma Z

 

Snart skall vi lämna denna eld och aska

.
Skogsbranden 2014 som härjade i vår kommun. Sveriges största i modern tid.
Och ur askan kom så blomsterängar som var helt magnifika. Nya grödor grodde. Nytt liv.
Rötter som överlevt och sökte sig till ljuset och nya grenar började växa försiktigt
( Bilden har Sam tagit i somras på mig i brandområdet )

Är det så det blir för oss nu?
Att ur askan kliver vi sotiga och svedda. Men vi tar oss vidare på något vis. Växer på nytt.

Skolan lyssnar förhoppningsvis och gör om och gör rätt. För de har ju lyckats med det tidigare med Junior under annan ledning visserligen. Om de med ansvaret nu bara tar till sig ett vinnande koncept så kommer det ju att bli bra!
Sam har sina studieplaner på annan ort och vi väntar nu på en lösning där med, men där kommer det att finnas en fungerande skolgång att vänta till skillnad mot Junior nu.

/Mamma Z

Hemma skoldag 39

.
Tystnaden är nog värst.
Det är som om han inte finns.
Ingen som återkopplar ifrån skolan och frågar hur denna elev mår av allt detta. Ingen som talar om för honom hur man skall göra så att han får lyckas på sina premisser.
Idag är han hemma skoldag nr 39

Jag och skolan tycker inte lika. De tycker att de gjort allt och jag hävdar att de kan göra så mycket mer.
Skolinspektionen får bli den domare som avgör vem av oss som har rätt.
Det kan ta upp till 4 månader
Under tiden.
Ja under tiden får han bara gå här hemma och inte komma ett steg framåt i rätt riktning.

Vet ni.
Just nu säger vi alla åt honom
– Vi skiter fullständigt i dig
Det är exakt den känslan vi förmedlar till honom just nu.

/Mamma Z

Viktiga ord att sprida

.
LÄS den debattartikel jag hade förmånen att få skriva för Kung Över Livet i veckan.
Den handlar dels om Junior, men även om alla andra barn och unga i liknande sits.

Dela den där ni kommer åt i era sociala sidor.
Fler måste få upp ögonen för hur det ser ut kring barn som mina.

http://www.svt.se/opinion/framtidsinvestera

/Mamma Z

 

I väntrummet till en fungerande skola kan vi bli sittandes hur länge som helst

.
Det står still.
Hela maskineriet.
Jag har försökt få fatt i chefen för skolan utan framgång nu i en veckas tid. Får ingen återkoppling. Får inte veta hur man tänker nu.
Vad skall jag säga till Junior?
– De skiter i dig nu. Fullständigt. ( Förutom ena rektorn som verkligen ville göra det lilla han kunde, men är långt ifrån den lösning som måste till )

Kan junior få skadestånd för varje förlorad dag nu? Snart 40 skoldagar.
Skolan lär ju inte få något straff för hur de har hanterat det här.
Straffet får min yngsta son ta just nu.

/Mamma Z

 

Hemma i sju veckor utan att få komma till skolan. Del 7

.
Nej.
Ingen skola idag heller. Och lär inte bli någon heller om inte jag lägger mig i.
Junior sover till tolv. So What? Vad har han att vakna till? Alla dagar har sett likadana ut i 35 skoldagar nu.Jag gör det jag förmår för att få schyssta dagar, men det är inget en mamma skall behöva göra för sin 16 åring som VILLE gå till skolan.

Jag har bokat nytt möte med skolan. Vi skojar om att jag borde ha klippkort vid det här laget.
Nyckelpersonen kan inte komma men jag vet hur denne skall konfronteras. Jag vet vad jag kan kräva.
Får lite redskap på mötet hur jag skall tänka och agera. Och rektor nr 1 av 2 gör det han kan och det är en sådan bakavig nödlösning men någon annan finns inte på kartan just nu. Hellre det här än ingenting. Tomrummet som bara tär och som inte leder någonting åt rätt håll alls.

Fan att vi skall behöva ha det så.
Fan att Junior skall behöva utstå förnedringen med att inte vara välkommen.

/Mamma Z

Att göra jobbet som inte är mitt

.
Vem skall jag tro på? Och vem skall jag prata med före den andre? Och om den inte kan göra något, vart vänder jag mig då? För den hänvisar mig till tredjepart som säger
– Nää det här skall lyftas hos part fyra ( som i sin tur pekar nedåt i ledet och att det är part ett )

Jag står ensam som mamma med ett barn som inte har ett gymnasium att gå till idag. Som inte är välkommen dit att få prestera på sina premisser.
Har inte fått gå på 8 veckor nu.
TILLTRÄDE FÖRBJUDET.
Vems är huvudansvaret?
Kommunalrådet i Fagersta? Politikerna för NVU ( gymnasieskolan ) Chefen och samtliga rektorer för skolan? Då är jag uppe i tio personer. Är ALLA dessa lika mycket involverade?
Jag blir vimmelkantig som efter en åktur med en virvelvind som pågått i evigheter. Och jag känner mig lika vilsen som Alice i Underlandet.

Undrar stilla varför jag i egenskap av mamma skall ens behöva driva en sån här fråga som ordförande för politikerna inte ens kände till att det fanns ett behov kring.
Jag som borde ha mitt fokus ligga på en helt annan front än det här.

Det är en jättefråga jag kickat igång.
Vi pratar skolform för flera miljoner som idag inte finns i Fagersta Kommun för gymnasie elever med särskilda behov.
Just nu finns ingenting för de som har störst behov av det. Och det värsta är nog att INGEN återkopplat till Junior och visat att de finns. Att de bryr sig.
Han är van sedan tidigare över skolan som svek. Och nu gör de samma misstag en gång till och motivationen inför studierna avtar allt mer.

Jag tillåts inte bara vara mamma.
Jag har rustningen på mig och gett mig ut i en fajt som inte ens borde behöva finnas. Något så basalt och grundläggande har man inte tänkt på i något led verkar det som.

Krigaren som redan blivit skadad.
Jag haltar mig fram, men just nu finns fortfarande inget alternativ.
Inte med det jag hitills stött på i svar och diskussioner kring barn som mina.

Det finns bara att vinna på spelplanen som gäller

/Mamma Z

Vart läker jag?

Ut och fota med min och Sams nya kamera.Dagarna är som gjorda för det nu.
Fånga färgerna. Gult och koppar. Den blåa evigheten ovanför mig. Andas. Fokusera på det goda.
Det blir som mindfulness. Kopplar av alla måsten och krav som jag bär på helt själv. Genom kameralinsen så glömmer jag allt för ett tag. Lägger fokus på annat.
Just nu är ryggsäcken för tung att bära på ensam, men det är det val jag har och de förutsättningar som finns.
För att orka framåt med den på ryggen måste jag hitta andningshålen.

Jag verkar ha fått fart på samtliga nyckelpersoner nu när det gäller Juniors uteblivna skolgång.
Nu återstår bara att se hur snabbfotade de är.

Under tiden skall jag bara försöka överleva varje dag utan att bli sjukare av det här.
Stress är ett jäva dilemma som kan göra en galet sjuk. Det är tredje riskfaktorn vid hjärt och kärlsjukdomar. Bara en sån sak. Och mitt jobb som undersköterska på sjukhuset har jag massor av dem, hjärtpatienter och vet vad kan stå på spel.
Är sjukskriven 50% nu.
Jag vet varken ut eller in vart jag läker bäst någonstans. Att bara vara hemma är heller inget alternativ i denna galna värld just nu.

Kram Z

När jag brinner av så gör jag det ordentligt..

.
Sist i kön.
Bortglömd.
Bortprioriterad.
Svensk skola tillhör inte honom just nu. Han har tillträde förbjudet dit.

Jag har väntat i 14 dagar på att få svar hur de ansvariga för Juniors utbildning tänker.
Sammanlagt har han nu väntat i 7 veckor på i princip ingenting.
Fortfarande hade jag inte fått ett svar på någonting när dagen grydde idag och då brann jag av ordentligt.
Vad ÄR det här? Landet Sverige?
Det jag fick till svar var ett bra svar från den första som återkopplade och förstod allvaret i detta, tills jag fick svar ifrån näste man som står som väldigt ansvarig i denna fråga.
Va? Kunde man säga och resonera såsom jag förstod det? Jag ringde till skolinspektionen och fick prata med en himmelens trevlig kille som blev lika chockad som mig över både utlåtande och resonemang.

Idag har jag verkligen känt av stressen i kroppen rent fysiskt. Blev riktigt sjuk igen av det jag blev utsatt för och var tvungen att driva igenom.
Men den galenskap jag blir utsatt för nu, eller rättare sagt sonen, fick nog hela Fagersta att skaka ett tag idag då jag väl tog ton. Och då går det inte att spara på krutet..Ful fart framåt med all kraft!

Så sjukt att jag skall behöva strida för något så basalt som en skolgång fast på premisser som passar sonen just nu.

Och idag drog jag verkligen fram pansarvagnen.

När vi tiger om ett brott

.
När ingen vill veta om det. Ett brott på öppen gata med så många vittnen runt om.
Ingen åtalas. Ingen sätts dit. Ingen gör något åt att förhindra att det sker igen.
För det har det gjort.
Idag och imorgon. Och nästa vecka.
Begår brottet och förhåller sig inte till svensk lag.
Offret är idag min son. Imorgon någon annans.

Junior vill gå till skolan, men förmår inte som andra just nu. Han har lagen på så sin sida att få göra det på sina premisser.
Media har hittills inte nappat, mer än en fin journalist på en av Sveriges största tidningar, men vars redaktion inte vill ge detta stora svarta rubriker.

De klappar kommunerna medhårs och det känns som om de skyddar en brottsling.

/Mamma Z

Skolan väljer att skicka honom över stupet

.

Jag trodde alla skulle följa lagen.
Men inte om man har ansvar för en skola på gymnasiet. Nej då kan man bryta mot lagen och låssas oskyldig.
Säga ”sorry men viiiiiii kan iiiiiiiinte hjälpa, viiiiiii har iiiiiiiinte de resurserna” och titta åt ett annat håll. Inte bry sig för frågan ägs av någon annan som skyller på någon annan i sin tur.

Junior får inte den skola som Svensk lag säger att han skall ha. På gymnasiet verkar nya direktiv gälla. Antingen går du i stor klass med 30 andra eller så blir du hemma.
PUNKT.
Han har varit hemma i sex veckor nu. Tappat stinget och suget. Skiter i skolan.
Det finns vissa anpassningar som jag kräver, som Hab står bakom och som är rimliga för att få detta att funka. Med Sam som stark förebild om hur det kan gå och bli om man tänker rätt och gör rätt så blir det så jävla bra i slutänden.
Junior har inte ens fått chansen.

Ett ord jag vill framhäva av är FRAMTIDSINVESTERA. Och jag vill stå och skrika mig hes på torget tills varenda en tagit till sig det vad det innebär!!

Nu har kommunen tagit honom upp på toppen efter framgångarna hos resurs gruppen han gått på och han gick ut grundskolan med 11 godkända betyg. Och nu puttas han utför stupet inför gymnasiet och i princip säger vi ”lycka till” och det är allt vi gör. Inga anpassningar överlag som han måste ha, finns.

Idag brann jag av.
Anmälan till skolinspektionen inskickad.
Imorgon kontaktar jag media.
Nu får det bara vara nog. Varför skall jag bråka och tjafsa och agera polis för att kommunen väljer att bryta mot lagen? Och jag har mailat tio stycken som alla är ansvariga för sonens utbildning. Inte en enda har svarat mig.

Jag trodde jag var härdad efter åtta år av kamp för mina barn fram och tillbaka.
Men jag blir lika heligt förbannad igen.

/Mamma Z

 

 

 

När det inte finns en chans att läka

.
Jag pratade med läkaren i veckan.
Har ingen aning om hur vägen tillbaka till hälsa ser ut, så mycket är beroende på de spelbrickor som omger mig. Livet. Omständigheter och vem som gör vilket drag i vilken ordning.
Så mycket har blivit satt ur spel. Som det inte finns en chans att jag kan berätta för er här och nu. Men så mycket bottnar än i ett samhälle som inte kan backa upp på barn som mina och vilka konsekvenser det ger hos dem. Det är jobbiga grejer jag fått konfronterat. Gör så än. Vet att jag kommer att rustas för ytterligare krig och jag kommer att dra igång det imorgon.
Parollen ”en skola för alla” gäller bara när kommunen själv har lust för det. Efter att ha inväntat ett svar ifrån någon av de tio personer som är ansvariga för Juniors utbildning och jag inte fått ETT enda svar tänker jag inte vänta mer. Mailet gick iväg för tio dagar sedan och Junior har nu varit hemma 8 veckor utan skolgång. Vem drabbas tror ni?
En av orsakerna till att jag nu börjar vara utbränd – igen. Och ingen frågar efter hur Junior mår. Inte någon!
Jag skall göra någon annans jobb. Jag skall se till att en hel kommun följer svensk lag vilket de i nuläget inte gör. Som om min energi inte behövs på andra fronter ?

Min läkare är fantastisk.
Förstår varför jag tappar känseln i ansiktet. Varför jag får feber och influensakänsla flera gånger i veckan. Varför jag har minne som Doris i Hitta Nemo filmen.
Jag är sjukskriven på halvtid nu.
Måste orka leva.
Men just nu finns det inte en chans till att läka..

Kram Z

Att vara förälder till barnet med psykisk ohälsa

Vi önskade det lila livet välkommen till världen. Vi gjorde allt vi kunde för att älska det. Skydda det. Vårt barn. Vår lycka.
Åren gick och liten blev större. Vi fick veta att barnet hade adhd, add, asperger eller autism. Kanske en blandning av fler diagnoser.
Vi fortsatte att älska. Fortsatte att stötta när hinder började uppenbaras. När de skulle övervinnas.
Det började bli oroligt på många fronter. Den lilla fick inte rätt hjälp och stöd i skolan och tilläts att misslyckas och göra det fler gånger än vad det fanns dagar på ett år. Det var mycket som började bli jobbigt. Livet överlag med dess motgångar. Känslan av utanförskap och inte passa in. Att sakna en framtid och tro på sig själv att allt var möjligt.

Den lilla klev in i puberteten och det var då många av oss föräldrar rasade om vi inte gjort det innan.
Vi orkade inte mer när den vi älskade mest på denna jord mådde så dåligt att vi själva knappt orkade andas tillslut. När månader av psykisk ohälsa gjort sina avtryck hos ungdomen. Kanske år. När vi parallellt med det hade kampen mot skola och kommun att tampas emot. Vi som blev många gånger ifrågasatta. Vi gjorde inte rätt med våra barn fick vi höra, felet att så mycket annat felade var säkert vårt också.
Mitt i allt fanns ett barn att rädda livet på bokstavligen. Förmå det att vilja leva. Att orka. Att orka ta sig igenom en dag. Kanske orka ta sig igenom timmar när stormen var som värst.

Vi är många föräldrar som dansat till Djävulsdansen som SVT nu uppmärksammar. När vi är den som står barnet närmast och bara ser på hur livsgnistan försvinner ur blicken. När vi samtidigt är den som skall förmå dem till att leva. Att läka. Att lyfta blicken och se att en dag så vänder allt. Livet tillhör dem med.
Vi som är anhöriga och livräddare på samma gång. Vi faller vi med tillslut. Blir vi inte fysiskt sjuk så blir vi det psykiskt. Psykisk ohälsa drabbar oss med fast i en annan form än hos våra barn.

Det finns massor av insatser som behöver till för att stävja detta, för att förhindra förfallet hos en ung människa och på sikt även dennes föräldrar.
Vi existerar i högsta grad, men så sällan vi får komma till tals, komma fram i ljuset och berätta för er andra om hur det är. Varför det är som det är.
Okunskapen är stor på många håll och det är därför vi hamnat där vi är idag.

Tillsammans kan vi förändra, men vägen dit är lång tills vi når en punkt som känns okej.

Texten är baserad på egna upplever och det jag har fått höra av andra föräldrar. Jag ger den röst nu på bloggen för att vi finns. Och gör det i tusentals.

/Mamma Z

.

Ont

Var länge sedan som livet gjorde så ont. Så länge sedan det var så här tufft. På så många sätt och kan inte yppa ett skit för er här. Läsning som skulle behövas för att förmå samhället att inse sina brister och göra åt saker och ting i tid.
Våga se dessa barn och göra något åt det.

KRAM

När allt bara tog slut

.
Min fina vän i livet. Som kände mig och mitt liv, gjort det länge. I 26 år fick vi vara vänner och jag fattar fortfarande inte det som hänt. Att du inte finns kvar bland oss. Att vår vänskap tog slut här och nu. Att vi inte fick säga varandra allt det där som man bara vill göra till någon som betyder stort för en. Ändå var vi bra på det. Att ge uppskattning och omsorg. Men gjorde jag det tillräckligt bra? Visste du vad du betytt för mig genom tid? Allt det som bara var vårt ett tag. När vi var bästa vänner en lång period.

Imorgon skall jag få ta mitt farväl av dig och det känns hur jävla sjukt som helst. Sams fina gudmor. När jag skickade in minnesgåvan till dig och skrev om dig känns det så absurt. Fan du ska ju inte vara död, du var ju så levande nyss, var mitt ibland oss.

Gråter mycket nu, men finns annat att gråta över med. Livets prövningar som blivit allt mer jävliga mellan varven. Men mest är dig dig jag gråter över. Gråter för det vi hade, gråter för de vi aldrig fick. Vi skulle ju bo vägg i vägg på ålderdomshemmet och poppa E type!! Vår vänskap skulle ju vara mycket längre än så här.

Du har följt mig så långt på min resa i livet och jag greppar inte att du kommer att fortsätta göra det.
Istället fick änglarna en till ängel, som alldeles nyss var det bland oss..

Kramar

Still Alive!!

Av många anledningar så skriver jag inte här länge. Och jag saknar det. Massor. Min ventil utåt.
Jag har massor att berätta, kanske mer än på länge. Omständigheter gör att jag inte kan. Det går inte. Inte nu. Kanske jag skriver något fingerat om det som varit och är och komma skall. För det bara måste ut. Måste påvisas vad som händer när omvärlden fortfarande väljer att titta åt ett anat håll.

Sommaren har varit en underbar tid samtidigt som det motsatta.
Och jag verkar inte palla alltsammans. För att finna min väg till hälsa, för att motverka att bli så himmelens sjuk som sist har jag börjat skriva på INSTAGRAM om den, så ni hittar mig på meusfortuna som är ett öppet konto. Ser det som en del i att läka, att bromsa och göra det nu innan smällen.

Ses vi där ett tag?
KRAM Z