Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘add’

img_33471.
För exakt 4 år sedan fick vi beskedet att vår son som inte tog sig till skola borde gå under LVU. Att han borde ryckas upp från sina rötter. Sin trygghet. Sin bas. Sin plats på jorden. För att skolan ville vinkla det till att det var vårt fel. Mamma och Pappas.
Han skulle bo någon annan stans.
Nytt tonårsrum. Hos främlingar. Kanske de inte alls kunde något om hans adhd eller asperger. Tro sig göra rätt och det hela skulle bli än värre.
Bara han flyttade skulle det bli bättre. Bara han slapp oss som både var medberoende och mjäkiga föräldrar och orsaken till varför han inte infann sig i klassrummet.

Nu går han på gymnasium. Snart skall han bo kvar på internat. Fixar skola. Har läst in högstadium på 1½ år. Utan att vi behövde ha ett LVU på honom. Efter tre år och inte förmått att gå till skolan så bara vände det gradvis.
Allt som behövdes var tid och mognad och en skola som möte upp rätt när han väl var mogen för att börja läsa i skolans klassrum. Och allt det där fick han.
Så skönt att stå här med facit i hand.
Vissa saker går inte att tvinga fram, utan måste väntas ut.
Sam själv säger om saken nu när han är arton år ” Det hade väl inte hjälpt mig ett skit att flytta. Jag hade iallafall inte fixat skolan då, hur fan tänkte de då” ?

Ironiskt nog är vi kallade till soc igen. Nästan på dagen exakt fyra år sedan sist. Då var vi där för Sams skull. Nu är vi kallade för Juniors skull. För skolan anser fortfarande att det är vi som brister för att Junior inte går till skolan. Underligt, med tanke på att han gick hela högstadiet, att han hade full närvaro hela vårterminen i år.
Sen kom ett sommarlov. Ny skola som inte efterfrågade framgångsfaktorerna hos den förra. Som inte lyssnade på oss, inte på Juniors psykolog. Och framförallt, inte lyssnade på Junior. Han som ville göra som Sam gjort. Ta det i sin takt och sina steg.

Vad hade soc kunnat göra för Sam?
Inte något där och då. Handläggaren vi fick bara tittade förvånat på oss och undrade vad de kunde göra som vi inte kunde. De erkände att de inte hade kompetens nog för detta, då vi var experterna som stöttades upp av både hab och bups kompetens.

Ska bli mycket intressant att höra vad soc säger nu när vi kommer med orosanmälan hack i häl.
Ska bli skönt att presentera framgångssagan kring Sam och visa att ett LVU är långt ifrån enda lösningen. Kanske rentutav den mest idiotiska med.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

IMG_3524[1]
.
Minns du alla gånger när jag sade att det blir bättre?
Att vi bara skulle ha ett möte först med skolan.
Jag minns kramarna av lättnad. När de blåaste ögon jag vet glimmade till igen. Väcktes till liv. Fick nytt hopp.
Bara mötet blev av. Sen så skulle så mycket bli bättre. Framgång ta mer plats än fall.
Vi lovade det fler gånger än jag minns.
Möte på möte. Nya löften nya hopp. Men det blev aldrig som vi sade på de där mötena. Framgångarna uteblev och du misslyckades allt mer med skolgången.
Tappade tron på vuxenvärlden. Gav den inte längre någon respekt alls. Varför skulle du? Alla vuxna bara svek dig.

Du föll och föll jävligt hårt. Fick betala ett högt pris för skolans oförmåga att göra rätt. Jag var den som såg alla blåmärkena som ingen annan fick se, de som satt i själen.

Men.
De fanns de som trots alla bakslag lyssnat. Agerat. Vände dåligt till bra.
Och du fick lyckas med högstadiet. Fick lyckas utmed dina egna premisser och förmåga. Fick ta plats, fick ta resurser, fick lyckas, fick kosta pengar.
I tre år höll man den kursen.
Tills det var dags för ny skola. Ny rektor. Ny ledning.

Gymnasiet.
Där du skulle göra omstart. Behövde vissa anpassningar för att få det att fungera.
Men de uteblev när vi bad om dem.
Nu står vi här igen. Med misslyckandet som enda sällskapet och företrädare av skolan.I nio veckor har du varit hemma nu.
Det känns igen. Sitsen. När skolan inte vill göra rätt fast de kan. Fast de behöver.
När vi haft möten på möten som inte leder någon vart därför att man inte lyssnat in vad behovet är.

Idag pratade jag i radion om det.
Galenskapen.
Det som lagen säger att han skall ha, men som skolan säger nej till.

Här är korta klippet på 0.57 min som ligger ute
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=112&artikel=6545745Vill ni lyssna på hela på ca 5 minuter går ni in här under 14:59 programmet

och lyssnar ca 6-7min in i klippet för att höra hela inslaget.

.
Älskade vän. Älskade son.
Ge inte upp drömmarna för det här. Det är inte ditt fel fast det är du som straffas ut för det nu.
De kommer att göra rätt den här gången.

Den här gången har jag inte fel.

/Mamma Z

Read Full Post »

Tick Tack

14657370_10154768964657275_2890973394832609981_n

Det som står att läsa i tidningen är alldeles sant.
http://fagersta-posten.se/nyheter/nyheter/1.4371861-foralder-nvu-sviker-barnen
Dessvärre.
En av de unga de sviker är min son.
Vi tycks ha olika syn på saken hur skolsituationen skall lösas.

Förra måndagen mailade jag förbundschef och ansvarig rektor för hur man skall lösa detta nu. Hur tänker de i nuläget.
9 dagar har gått utan att jag fått återkoppling.
Inte en stavelse på hur de tänker lösa detta.
Däremot har ordförande politiskt ringt upp mig förra veckan. Stor eloge till honom!

Detta blir alltmer frustrerande.
När fan på ren svenska skall Junior få börja sin skola??
Tick tack.
Tiden går fortfarande. Junior tappar tilltron igen på skolan. På samhället.

Och han har all rätt att göra det.

/Mamma Z

Read Full Post »

img_3815.
Skogsbranden 2014 som härjade i vår kommun. Sveriges största i modern tid.
Och ur askan kom så blomsterängar som var helt magnifika. Nya grödor grodde. Nytt liv.
Rötter som överlevt och sökte sig till ljuset och nya grenar började växa försiktigt
( Bilden har Sam tagit i somras på mig i brandområdet )

Är det så det blir för oss nu?
Att ur askan kliver vi sotiga och svedda. Men vi tar oss vidare på något vis. Växer på nytt.

Skolan lyssnar förhoppningsvis och gör om och gör rätt. För de har ju lyckats med det tidigare med Junior under annan ledning visserligen. Om de med ansvaret nu bara tar till sig ett vinnande koncept så kommer det ju att bli bra!
Sam har sina studieplaner på annan ort och vi väntar nu på en lösning där med, men där kommer det att finnas en fungerande skolgång att vänta till skillnad mot Junior nu.

/Mamma Z

Read Full Post »

IMG_6310[1].
Det står still.
Hela maskineriet.
Jag har försökt få fatt i chefen för skolan utan framgång nu i en veckas tid. Får ingen återkoppling. Får inte veta hur man tänker nu.
Vad skall jag säga till Junior?
– De skiter i dig nu. Fullständigt. ( Förutom ena rektorn som verkligen ville göra det lilla han kunde, men är långt ifrån den lösning som måste till )

Kan junior få skadestånd för varje förlorad dag nu? Snart 40 skoldagar.
Skolan lär ju inte få något straff för hur de har hanterat det här.
Straffet får min yngsta son ta just nu.

/Mamma Z

 

Read Full Post »

zoffe

Ut och fota med min och Sams nya kamera.Dagarna är som gjorda för det nu.
Fånga färgerna. Gult och koppar. Den blåa evigheten ovanför mig. Andas. Fokusera på det goda.
Det blir som mindfulness. Kopplar av alla måsten och krav som jag bär på helt själv. Genom kameralinsen så glömmer jag allt för ett tag. Lägger fokus på annat.
Just nu är ryggsäcken för tung att bära på ensam, men det är det val jag har och de förutsättningar som finns.
För att orka framåt med den på ryggen måste jag hitta andningshålen.

Jag verkar ha fått fart på samtliga nyckelpersoner nu när det gäller Juniors uteblivna skolgång.
Nu återstår bara att se hur snabbfotade de är.

Under tiden skall jag bara försöka överleva varje dag utan att bli sjukare av det här.
Stress är ett jäva dilemma som kan göra en galet sjuk. Det är tredje riskfaktorn vid hjärt och kärlsjukdomar. Bara en sån sak. Och mitt jobb som undersköterska på sjukhuset har jag massor av dem, hjärtpatienter och vet vad kan stå på spel.
Är sjukskriven 50% nu.
Jag vet varken ut eller in vart jag läker bäst någonstans. Att bara vara hemma är heller inget alternativ i denna galna värld just nu.

Kram Z

Read Full Post »

IMG_7577[1].
Sist i kön.
Bortglömd.
Bortprioriterad.
Svensk skola tillhör inte honom just nu. Han har tillträde förbjudet dit.

Jag har väntat i 14 dagar på att få svar hur de ansvariga för Juniors utbildning tänker.
Sammanlagt har han nu väntat i 7 veckor på i princip ingenting.
Fortfarande hade jag inte fått ett svar på någonting när dagen grydde idag och då brann jag av ordentligt.
Vad ÄR det här? Landet Sverige?
Det jag fick till svar var ett bra svar från den första som återkopplade och förstod allvaret i detta, tills jag fick svar ifrån näste man som står som väldigt ansvarig i denna fråga.
Va? Kunde man säga och resonera såsom jag förstod det? Jag ringde till skolinspektionen och fick prata med en himmelens trevlig kille som blev lika chockad som mig över både utlåtande och resonemang.

Idag har jag verkligen känt av stressen i kroppen rent fysiskt. Blev riktigt sjuk igen av det jag blev utsatt för och var tvungen att driva igenom.
Men den galenskap jag blir utsatt för nu, eller rättare sagt sonen, fick nog hela Fagersta att skaka ett tag idag då jag väl tog ton. Och då går det inte att spara på krutet..Ful fart framåt med all kraft!

Så sjukt att jag skall behöva strida för något så basalt som en skolgång fast på premisser som passar sonen just nu.

Och idag drog jag verkligen fram pansarvagnen.

Read Full Post »

IMG_4966[1]

Junior har börjat äta Ritalin för en vecka sedan. Känner att han blir hjälpt av det i skolan. Skärpt. Fokuserad. Uthållig.
Samtidigt som biverkningarna börjar ta rejäl fart nu. Idag mår han så illa att han inte fixar skolan. Jag hinner tänka att han kanske fixar halvdag, men får inte tag i skolans personal på morgonen för att förhandla fram det.
Men han blir besviken på mig som inte tror han fullt ut att han ÄR sjuk. Att han inte ORKAR skola.

Inte alls.

Jag känner pressen ifrån allt för många håll nu. Hur andra tycker och tänker att jag BÖR vara i min mamma roll. Hur jag skall förhålla mig till barnens diagnoser. Vilka krav som är rimliga. ”Om du bara gör si eller så så blir det bra”
Allt bara står mig upp i halsen just nu. Faktiskt.
Jag får ont i hjärtat när jag sjukanmäler han till skolan. Vad fan skall de tro nu då? När Sam började likadant i klass sex vid denna tidpunkt. Då han faktiskt inte orkade mer. När utmattningen var nära ruinens brant?
Hur pratas det om mig igen? ” Ja se där. Vad är det vi säger. Hon kan inte förmå sina barn till skolan längre.”

Tänk om jag visste att de istället sade. ” Fan vad bra kämpat genom alla år. Blod, svett och tårar. Vi förstår att det är tufft. Vi litar fullt ut på omdömet att Junior ÄR SJUK idag och inte kommer därför medicinen gått så hårt fram.”

Vem kan jag lita på numera? Vem är min allierade? Som ser den sida som jag gör? Vilka är de som står på andra sidan och dömer mig? Pekar med hela handen. ” Titta där är den misslyckade mamman”

Junior har för hög frånvaro i skolan. Jag vet. Men jag vet också vad det beror på. Kallas för depression och add. Add:n kan förklara hans låga tröskel när det gäller att motivera sig. Samla kraft. Förmå sig att göra något som bär emot så.
Gud som jag längtar efter det där privata samtalet med hjärnforskaren på barn som mina. Som kan ge sina hypoteser. Det som hans forskning kommit fram till. Stressen som våra barn med adhd/add utsätts för och vad det ger för resultat. Hur det yttrar sig. Och hur lite stress som behövs för att utlösa det som inte ses med så blida ögon av andra.

Sen känner jag så här. Tänk om forskningen påvisar en sak som är av stor vikt för barn som mina. Om sedan beslutande politiker och skolmyndigheter skiter i det då?

Hur många fler barn skall falla? Hur många fler mammor skall känna sig urusla. Värdelösa.

När vi hela tiden igentergligen gjort det som var rätt för våra barn?

IMG_4346[1]

Mamma Z

*

J

Read Full Post »


I skolan fick han höra att han måste skärpa till sig. Måste sitta still, måste jobba på, måste det och måste det. Redan i klass fyra sade jag att Junior har drag av adhd. Att han måste backas upp därefter. Jag såg det så klart och tydligt.
Han fick höra att om han bara låg på bänken och inget gjorde så kunde han lika gärna gå ut på rast. Han hade ju fått en instruktion om vad han skulle arbeta med. Så varför gjorde han inte det då?

Med tiden gav han upp. Pojken med de blåaste ögon jag vet. Han började resignera i skolan. Sket i allt. För det spelade ingen roll vad han gjorde så blev det bara fel ändå. Vårt allt förvandlades till något jag inte kände igen. En sådan elev som man tillslut ogillar. Uppkäftig. Motsträvig och sket i regler. Sket i hur man betedde sig mot vuxna. Han kände att ingen tog honom på allvar så varför skulle han vara schysst tillbaka?

Steg för steg gick han in i depressionen som tillslut höll honom fast i ett järngrepp. Jag hade ett barn som inte ville leva under en lång tid. Och allt arbete vi lade ner på denna elva åriga grabb är det få som kan ta till sig vad det arbetet innebär. Vi borde ha OS medalj allihopa. Men priset vi fick tillslut var ett barn som fick lusten åter till livet, visserligen nosade han försiktigt på det och han befinner sig precis på gränsen än. Men längtan att leva är större än längtan efter döden just nu.

 

Always by your side Junior

Vad hände när det började vända? Jo, han fick omges av folk som trodde på honom trots de hinder han hade och har. Som lyssnade på oss. Som lyssnade på Bup. Lyssnade in honom. Och gjorde något konkret av den informationen.

Vad var det som jag sade för över två år sedan? Som jag idag fick bekräftat av Juniors läkare. Jo, att grabben har adhd, fast det lutade mer åt add tyckte denne. Liktförbannat så har han en bokstavsdiagnos och då kunde han omöjligt göra allt det där som skolan ville förmå honom till för två år sedan. Lägg därtill en djup depression som diagnos. Grattis grabben! Fy fan som han måste ha mått av alla överkrav. Inte undra på att det gick fort utför.

My oh My. Nu finns det på papper, fast skolan har för ett tag sedan ändå greppat vad som gäller och de är superduktiga på att möta upp rätt. Juniors assistent är en klippa och de andra fröknarna likaså. Och när han efter nyår skall börja med Ritalin kanske det fungerar bättre i skolan, för han tycker det är så jobbigt när han fattar så segt. När han bara känner sig dum i huvudet.

Ja ni fina som läser. Resan med mina två barn är långt ifrån över.
Men nu så fick vi svart på vitt och rätt ännu en gång.

Kram
Mamma Z

 

Read Full Post »