Med facit i hand behövdes inget LVU

.
För exakt 4 år sedan fick vi beskedet att vår son som inte tog sig till skola borde gå under LVU. Att han borde ryckas upp från sina rötter. Sin trygghet. Sin bas. Sin plats på jorden. För att skolan ville vinkla det till att det var vårt fel. Mamma och Pappas.
Han skulle bo någon annan stans.
Nytt tonårsrum. Hos främlingar. Kanske de inte alls kunde något om hans adhd eller asperger. Tro sig göra rätt och det hela skulle bli än värre.
Bara han flyttade skulle det bli bättre. Bara han slapp oss som både var medberoende och mjäkiga föräldrar och orsaken till varför han inte infann sig i klassrummet.

Nu går han på gymnasium. Snart skall han bo kvar på internat. Fixar skola. Har läst in högstadium på 1½ år. Utan att vi behövde ha ett LVU på honom. Efter tre år och inte förmått att gå till skolan så bara vände det gradvis.
Allt som behövdes var tid och mognad och en skola som möte upp rätt när han väl var mogen för att börja läsa i skolans klassrum. Och allt det där fick han.
Så skönt att stå här med facit i hand.
Vissa saker går inte att tvinga fram, utan måste väntas ut.
Sam själv säger om saken nu när han är arton år ” Det hade väl inte hjälpt mig ett skit att flytta. Jag hade iallafall inte fixat skolan då, hur fan tänkte de då” ?

Ironiskt nog är vi kallade till soc igen. Nästan på dagen exakt fyra år sedan sist. Då var vi där för Sams skull. Nu är vi kallade för Juniors skull. För skolan anser fortfarande att det är vi som brister för att Junior inte går till skolan. Underligt, med tanke på att han gick hela högstadiet, att han hade full närvaro hela vårterminen i år.
Sen kom ett sommarlov. Ny skola som inte efterfrågade framgångsfaktorerna hos den förra. Som inte lyssnade på oss, inte på Juniors psykolog. Och framförallt, inte lyssnade på Junior. Han som ville göra som Sam gjort. Ta det i sin takt och sina steg.

Vad hade soc kunnat göra för Sam?
Inte något där och då. Handläggaren vi fick bara tittade förvånat på oss och undrade vad de kunde göra som vi inte kunde. De erkände att de inte hade kompetens nog för detta, då vi var experterna som stöttades upp av både hab och bups kompetens.

Ska bli mycket intressant att höra vad soc säger nu när vi kommer med orosanmälan hack i häl.
Ska bli skönt att presentera framgångssagan kring Sam och visa att ett LVU är långt ifrån enda lösningen. Kanske rentutav den mest idiotiska med.

/Mamma Z

 

Annons

Read Full Post »

Snart skall vi lämna denna eld och aska

.
Skogsbranden 2014 som härjade i vår kommun. Sveriges största i modern tid.
Och ur askan kom så blomsterängar som var helt magnifika. Nya grödor grodde. Nytt liv.
Rötter som överlevt och sökte sig till ljuset och nya grenar började växa försiktigt
( Bilden har Sam tagit i somras på mig i brandområdet )

Är det så det blir för oss nu?
Att ur askan kliver vi sotiga och svedda. Men vi tar oss vidare på något vis. Växer på nytt.

Skolan lyssnar förhoppningsvis och gör om och gör rätt. För de har ju lyckats med det tidigare med Junior under annan ledning visserligen. Om de med ansvaret nu bara tar till sig ett vinnande koncept så kommer det ju att bli bra!
Sam har sina studieplaner på annan ort och vi väntar nu på en lösning där med, men där kommer det att finnas en fungerande skolgång att vänta till skillnad mot Junior nu.

/Mamma Z

Read Full Post »

Att göra jobbet som inte är mitt

.
Vem skall jag tro på? Och vem skall jag prata med före den andre? Och om den inte kan göra något, vart vänder jag mig då? För den hänvisar mig till tredjepart som säger
– Nää det här skall lyftas hos part fyra ( som i sin tur pekar nedåt i ledet och att det är part ett )

Jag står ensam som mamma med ett barn som inte har ett gymnasium att gå till idag. Som inte är välkommen dit att få prestera på sina premisser.
Har inte fått gå på 8 veckor nu.
TILLTRÄDE FÖRBJUDET.
Vems är huvudansvaret?
Kommunalrådet i Fagersta? Politikerna för NVU ( gymnasieskolan ) Chefen och samtliga rektorer för skolan? Då är jag uppe i tio personer. Är ALLA dessa lika mycket involverade?
Jag blir vimmelkantig som efter en åktur med en virvelvind som pågått i evigheter. Och jag känner mig lika vilsen som Alice i Underlandet.

Undrar stilla varför jag i egenskap av mamma skall ens behöva driva en sån här fråga som ordförande för politikerna inte ens kände till att det fanns ett behov kring.
Jag som borde ha mitt fokus ligga på en helt annan front än det här.

Det är en jättefråga jag kickat igång.
Vi pratar skolform för flera miljoner som idag inte finns i Fagersta Kommun för gymnasie elever med särskilda behov.
Just nu finns ingenting för de som har störst behov av det. Och det värsta är nog att INGEN återkopplat till Junior och visat att de finns. Att de bryr sig.
Han är van sedan tidigare över skolan som svek. Och nu gör de samma misstag en gång till och motivationen inför studierna avtar allt mer.

Jag tillåts inte bara vara mamma.
Jag har rustningen på mig och gett mig ut i en fajt som inte ens borde behöva finnas. Något så basalt och grundläggande har man inte tänkt på i något led verkar det som.

Krigaren som redan blivit skadad.
Jag haltar mig fram, men just nu finns fortfarande inget alternativ.
Inte med det jag hitills stött på i svar och diskussioner kring barn som mina.

Det finns bara att vinna på spelplanen som gäller

/Mamma Z

Read Full Post »

Att vara förälder till barnet med psykisk ohälsa

Vi önskade det lila livet välkommen till världen. Vi gjorde allt vi kunde för att älska det. Skydda det. Vårt barn. Vår lycka.
Åren gick och liten blev större. Vi fick veta att barnet hade adhd, add, asperger eller autism. Kanske en blandning av fler diagnoser.
Vi fortsatte att älska. Fortsatte att stötta när hinder började uppenbaras. När de skulle övervinnas.
Det började bli oroligt på många fronter. Den lilla fick inte rätt hjälp och stöd i skolan och tilläts att misslyckas och göra det fler gånger än vad det fanns dagar på ett år. Det var mycket som började bli jobbigt. Livet överlag med dess motgångar. Känslan av utanförskap och inte passa in. Att sakna en framtid och tro på sig själv att allt var möjligt.

Den lilla klev in i puberteten och det var då många av oss föräldrar rasade om vi inte gjort det innan.
Vi orkade inte mer när den vi älskade mest på denna jord mådde så dåligt att vi själva knappt orkade andas tillslut. När månader av psykisk ohälsa gjort sina avtryck hos ungdomen. Kanske år. När vi parallellt med det hade kampen mot skola och kommun att tampas emot. Vi som blev många gånger ifrågasatta. Vi gjorde inte rätt med våra barn fick vi höra, felet att så mycket annat felade var säkert vårt också.
Mitt i allt fanns ett barn att rädda livet på bokstavligen. Förmå det att vilja leva. Att orka. Att orka ta sig igenom en dag. Kanske orka ta sig igenom timmar när stormen var som värst.

Vi är många föräldrar som dansat till Djävulsdansen som SVT nu uppmärksammar. När vi är den som står barnet närmast och bara ser på hur livsgnistan försvinner ur blicken. När vi samtidigt är den som skall förmå dem till att leva. Att läka. Att lyfta blicken och se att en dag så vänder allt. Livet tillhör dem med.
Vi som är anhöriga och livräddare på samma gång. Vi faller vi med tillslut. Blir vi inte fysiskt sjuk så blir vi det psykiskt. Psykisk ohälsa drabbar oss med fast i en annan form än hos våra barn.

Det finns massor av insatser som behöver till för att stävja detta, för att förhindra förfallet hos en ung människa och på sikt även dennes föräldrar.
Vi existerar i högsta grad, men så sällan vi får komma till tals, komma fram i ljuset och berätta för er andra om hur det är. Varför det är som det är.
Okunskapen är stor på många håll och det är därför vi hamnat där vi är idag.

Tillsammans kan vi förändra, men vägen dit är lång tills vi når en punkt som känns okej.

Texten är baserad på egna upplever och det jag har fått höra av andra föräldrar. Jag ger den röst nu på bloggen för att vi finns. Och gör det i tusentals.

/Mamma Z

.

Read Full Post »

För våra barn och ungas skull..

.

Jodå. Jag gör reklam på min blogg 😉
Tycker ni skall gå in här http://www.tradera.com/profile/items/3553272/kungoverlivet och titta på de fina auktioner som Kung Över Livet har nu. Allt går till att rodda välgörenhetsgalan 24 april 2016 på Oscarsteatern 😉
Varför inte köpa något till dig själv, eller köpa allaredan nu och ge bort som julklapp?

Vi har fått auktionsobjekt ifrån bla Pernilla Wahlgren Collection och Provrummet.se, Babyland,se BlueBox,se Billigt och Bra.se Camilla Läckberg, föreställning med Björn Skifs, produktionen bakom SNÖVIT ( med Yohio bla ) Teaterbiljett till Ladykillers mfl.

Vi gör detta för våra barn och unga, för andras barn och unga och för framtidens barn och unga.
Överskottet går till HJÄRNFONDEN; C2C4AUTISM och Kung Över Livet.

In ioch buda 😉 eller håll kol! Kommer nya fina auktioner hela tiden!!

KRAM Z

Read Full Post »

Ny lag kan ta barn som mina ifrån oss

.

OM skolan säger att de gjort allt för ett barn som mina om skolan ändå havererar och barnet inte förmår att gå därför att skolan faktiskt inte gjort allt.. Ja, då kan man sätta LVU och ta barnet ifrån sina föräldrar. VEM kvalitetssäkrar skolan? När den idag allaredan inte fungerar på sina håll?

Detta är på gång i ett nytt lagförslag!
Det nya förslaget kring LVU behöver omformuleras! Vilket denna namninsamling vill uppmärksamma som Kung Över Livet dragit igång

SKRIV gärna under och dela!
Ni gör det här:
http://namninsamling.se/index.php?sida=2&nid=10288

KRAM Z

Read Full Post »

Medverkan på Hjärnans Dag

.
Nu mina fina läsare och följare. För er som vill titta och lyssna på min medverkan i paneldebatten på Hjärnans Dag förra månaden, kan nu göra det. Där jag företräder Kung Över Livet och där vi blivit tillfrågade av Hjärnfonden om att medverka.
Så stolt att de frågade oss. Så stolt att jag fick prata på kungens vägnar.
Tycker att debatten i sig blev bra och mycket kloka tankar. Och ni ser den HÄR via denna länk
Vad tycker ni?

Kram alla!

Read Full Post »

Mina barn är de ruttna äpplerna

.

” Bort med dem direkt”
Så säger en rektor i Svensk skola om barn som mina. Barn som föds med adhd.
En attityd som påminner om det som Hitler en gång i tiden stod för. Urskillningen. Endast de bra skulle få vara kvar. De perfekta. De oförstörda.
”Det är som ett ruttet äpple bland andra äpplen” säger Greger von Sivers på Profilskolan om barn med adhd

Han är långt ifrån ensam i sitt tänk. Okunskapen som sitter fastgjuten hos många. Trångsyntheten. Oviljan att ta in kunskap. Oviljan att bli ödmjuk. Oviljan att förstå, att se dessa barn. Att lotsa dem rätt.
För det kan man. Med rätt bemötande och rätt kunnande. Man kan få dem till att lyckas.

Bara man gör det på deras premisser och förutsättningar.

Jag har i mitt yrke träffat läkare som har adhd. Som är utmärkta i sitt yrkesutövande. För föds man med adhd kan man bli i princip vad som helst. Bara den rätta förståelsen finns där som en röd tråd genom uppväxten. Skoltiden. Att hjälpen går hand i hand med det som många gånger gör skolan svår.

Denna rektor kallar barn som mina för ruttna äpplen. Oönskade. Något man tar upp från sin välskötta trädgård och kastar över till grannens häck.
Det är en skrämmande människosyn i det som borde vara ett upplyst samhälle. Men det är bra att någon får stå i centrum för galenskapen och föra fram det i ljuset.
Någon som påtalar det som existerar i så många samhällsskikt idag i varierande grad. Att det skapar debatt. Frustration. Förhoppningsvis ett öppnare sinne för barn som mina. Skapar debatt och ett bättre klimat för alla dessa unga med diagnoser. För det är inte bara inom den privata skolan som trångsyntheten har slagit sig ner dessvärre.

Mina barn kostar samhället en massa extra pengar. Det har jag fått höra mig till leda.
Mina barn har varit besvärliga barn. Ouppfostrade barn. Bråkiga barn. Barn som inte gör som man säger. Barn som går sin egna väg.
Ja. De är född med adhd och det yttrar sig på olika vis. Men finns rätt kompetens, rätt kunskap, rätt bemötande kring dem så blir de varken besvärliga, bråkiga eller trotsiga.

Vi lever i ett solidariskt samhälle. Där vi skall hjälpa varandra. Ta vara på varandras styrkor. Stötta upp när vi blir svaga. Jo. Det låter så vackert. Sanningen är en annan.

Elisabet von Zeipel sade något liknande om hur tungrott det är att sprida kunskap om barnen som mina
” Det är lika omöjligt som att vända en Oceanångare i Göta Kanal”

Kan sorgset bara instämma och stilla undra när människor som Greger von Sivers ser på unga med adhd med helt andra ögon.
‘

‘

/AnnSophie Forsell Öhrn
Stolt mamma till mina 2 fina killar med adhd

 

Read Full Post »

Det hade varit bättre med 2 brutna ben

‘

På röntgenplåten ser läkaren det uppenbara. Benbrotten som ännu inte läkt hos barnet.
Denne ordinerar hjälpmedel för fortsatt läkning och en fungerande vardag. Så att framtiden blir så bra som möjligt. Att det inte läker fel och blir en belastning för resten av livet.

Barnet får proffshjälp. En riktig kirurg som vet vad han gör. Gedigen utbildning. Gedigen erfarenhet. Vet vad som är bäst på sikt. så att barnet kan ta sig fram obehindrat längre fram. Som vuxen. Elitlöpare om den så vill.

När ett barn är som mitt. Föds med adhd/asperger får det där benbrottet läka hur som helst utan översyn. Utan spets kompetens. För det finns ingen som har huvudansvaret. Ingen att åtala om det skiter sig. Bara det att mitt barn inte har brutit benen men har sina svårigheter likväl. Behöver sina hjälpmedel för att komma fram hel.

‘

 

Jag har så mycket tankar kring båda mina killar. Om tid som varit och är. Kampen den eviga. Att aldrig kunna luta sig tillbaka. Ständigt på vakt likt en livvakt åt statsministern. Måste hela tiden vara beredd på att agera. Ta reda på rättigheter. Se till att de manifesteras.

Sam har i dag en fungerande skola på sina premisser men jag har så mycket mer tankar kring hur han skulle ha utökad undervisning då han gått miste om så mycket och nu VILL plugga.
Jag skall prata med rektor först innan jag skriver här.  Men att han nu har 3½ timmes undervisning i veckan är ingen hemlighet och på tok för liten. Och jag har ringt både skolverket och skolinspektionen för att bli klokare på detta.

Det märks att han behöver utmaningar. Mer att göra om dagarna. Mer stimulans. En smart grabb som han behöver det. Kreativ dessutom.
Saknar min pappa extra mycket nu. Så mycket de hade kunnat göra ihop. Pappa som var tusenkonstnär och som älskade Sam och Junior mer än mig.  Jo,jag tror det var så.
Han gjorde allt för dem. Gav sina sista pengar av sjukpensionen till att köpa Yu-Gi-Oh kort för.

Sam saknar någon vuxen utöver oss tror jag. Manlig sådan. Det finns de som bryr sig om honom men som bor för långt bort.
Någon som ger han stimulans. Utbyte. Får honom att växa.

Tankar i natten. Tusentals sådana. Det är svårt att släppa.
Tänker på vad skönt det vore om det bara hade varit två brutna ben han hade.

Så mycket lättare det varit på många fronter.

‘

‘
KRAM MAMMA Z

_

 

 

Read Full Post »

Gladiator

Mina allt
Finns alltid invid er sida

.

Det är nu allt börjar igen. Jag blir som ett barn. Som ligger på golvet inne på affären och grinar därför att jag inte får som jag vill. Jag vill inte. Jag orkar inte en vända till med allt. Men vad har man för val?

Jag blir ut motad i rinken igen. Ut på arenan likt en gladiator. Redo för att ta mitt livs strid när andra ser på. Andra som hejar på mig. Andra som får mig framstå som en förlorare. Jag vet att skolan vill båda mina barn väl. Förstå mig rätt. Men den kamp som det innebär för att få dem fungerande där. Att förmå mina barn att ta sig dit. Förmå skolan att förstå det jag ser och vet av erfarenhet.

Det är en lång väg kvar. Båda mina killar går sina vägar men ändå inte den optimala som skolan vill. Junior har för mycket frånvaro dagar. Tänk. Ungen mäktar kanske inte med mera. Precis som det var för Sam som fick utmattningssyndrom av allt. Pressen att prestera. Pressen av att göra som de andra eleverna. Gå lika långa skoldagar. Lägg på en depression på det.

Skall bli så intressant att träffa dessa forskare nästa månad då jag är inbjuden av Hjärnfonden till ett event. De som forskar på hjärnan hos barnen med diagnoser som mina har. Jag har tidigare berättat om min kontakt med forskaren Frank Lindblad och vad han kom fram till. Att barn med adhd har mindre av stresshormon i kroppen än andra barn. När kan samhället ta lärdom av det och göra rätt för dessa barn? Redan ifrån första skoldagen?

‘

‘

Det som jag skrev på vår allt mer växnade Gillasida inne på Facebook. Såklart jag hoppas att det gäller mina barn med. Men jag känner redan nu i maggropen våndan inför allt. Jag som nu stämplats av vissa som en usel mamma som inte förmår mina barn till skolan. Jag som gjort allt för dem och lite till. Även fast andra ögon inte ser det.

Vi skall ha jättemöte kring Sam snart. Där skall jag sitta och behöva vara beklädd med pansar. För detta skall inte knäcka mig. Inte såsom det gjorde för några månader sedan då hela min värld rasade och jag mådde så dåligt. Då jag fick höra att bara Sam blev familjehemplacerad så skulle också skolsituationen lösa sig.
Sam som kom häromdagen och berättade att han ville prova skola igen nu på Tisdag. En vilja som kommer ifrån han själv. Inte av att han blev förflyttad ifrån sin familj.

Jag har haft ont i min stress angina igen. Kärlkrampen som påminner mig om det liv jag lever. Att jag är sjuk av all stress kring mina barn. Av alla krav utifrån.
Det som ändå ger mig styrka så in i norden är min Kung. Föreningen vi drog gång några mammor och jag bara för att vi är så inihelvete less på hur både vi och våra barn bemöts av all okunskap.

Det är läge för förändring. En rejäl sådan. Och när jag fick Kung Över Livets veckorapport igår är det svindlande. Vi når nu i dagsläget ut till över 85 000 pers. Mer än ett fullsatt Ullevi.
Ringarna på vattnet har börjat.

Men först måste jag gå ut på vår arena. Agera i egenskap av Gladiator var det.

‘

Mamma Z

 ♥

‘

Read Full Post »

Du fattar inte hur det är mamma

Detta är alldeles sant. Hände för 4 år sedan. Var det här början till allt? Till där vi står nu och darrar av skräck ?

‘

”Telefonsamtalet till  jobb fick marken att börja gunga. Sam vägrade gå till skolan, igen.
Någon redogörelse varför kunde inte presentera för min förtvivlade make därhemma. Han ville inte, totalvägrade. Endast Svea livgarde skulle bemästra den uppgiften och då få ta han till skolan med våld.
Sam låg under överkastet ihopkurad och var inte kommunikations bar. Gick inte att föra en diskussion åt något håll.
Gick inte att hota med konsekvens då han inte hade förmågan att mobilisera kraften som krävdes, att ta sig samman. Detta var långt ifrån första gången och jag undrade trött hur det hela skulle sluta. Tårarna bara kom inför förvånade jobbarkompisar. Pressen gick inte att hålla tillbaka, alla tårar som kom hemma tycktes inte räcka till, de kom även på min arbetsplats där jag stod i all min sårbarhet.

Väl hemma från en slitsam dag bland sjuklingarna konfronterade jag Sam en gång för alla. Det fanns en lag om allmän skolplikt och man kunde inte vara hemma hur som helst. Hur tänkte han kring det? Reaktionen lät förstås inte vänta på sig.

–          Ditt jävla dampmiffo, ut ur mitt rum, jag vill aldrig mera se dig! Du är inte min mamma för mammor skall vara snälla mot sina barn, fatta det! Du är precis som alla andra! Exakt lika elak!

Jag stod kvar på hans rum, utsatte mig för faran av slagen från förtvivlade barnhänder som inte visste vad de skulle göra av all ilska, frustration och en hjärna som kokade över.

–          Jag sade att du skulle gå, du är så störd att du inte ens fattar en sådan enkel sak.

Det var svårt att ta in att detta var min älskade Sam som gjorde och sade dessa saker. Ytterligheterna var enorma och få hade svårt att inse att han blev så här ibland. ”Ja ja, det är nog inte så farligt, det är nog inga större fel på den pojken”.
De som hade svårast att ta in vad jag pratade om skulle stå i mina skor just då, känna slagen, höra orden som var som piskkrapp mot själen och känna stämningen av ren förtvivlan. Förstå att något var fruktansvärt fel och att han inte kunde sätta ord på det, att livet inte tillät Sam att må så bra jämt, att det blev bakslag som gav oss alla blåmärken lång tid framöver. Jag satt mig på behörigt avstånd och väntade ut stormen. Om jag inte tjafsade emot gav sig utbrottet fortare, vilket det också gjorde. Glåporden dog ut och en försiktig fråga ifrån mig godtogs.

–          Hur tänker du vännen, jag förstår att det måste vara tufft för dig igen, men jag kan inte hjälpa dig om jag inte vet vad som felar.

–          Allt mamma, precis allt. Du fattar inte hur det är att vara trött. Jag orkade inte gå idag. Sen visste jag att Martin skulle skryta över Runescape och att han är bättre än mig på spelet och jag fixar inte sånt, skryt du vet.

Sam förblev tyst ett tag innan jag lyckades få ur lite till av allt som stavades kaos för honom.

–          Sen ligger jag efter i matteboken, hela sex jävla sidor, fattar du hur mycket det är?

Han torkade sina tårar och tillät sig att sitta i mitt knä som ett litet barn igen. Tårarna fylldes hos mig också. Jag förstod att hans bägare var full, att orken sinade och motivationen likaså. På bup hade vi lärt oss att dagar som dessa kom och då var det bara att gilla läget, formkurvan pekade rakt ner.
Han hade mental migrän och inga huvudvärkstabletter kunde hjälpa han emot det.  Sam kunde inte styra detta själv och det som vi ansåg vara småsaker kunde för honom vara jättestort, som att bestiga Himalaya med brutet ben och utan kryckor.

–          Dessutom har vi Charlie idag och jag hatar det, hatar att sitta still i grupp och att vi pratar om så självklara saker, jag vet allt det där redan. Sen hatar jag Sebbe och Hampus som sitter och pratar med mig i skolan på lektionen, de stör mig och jag svarar dem och då får jag skäll av fröken fast det inte är jag som börjar.

Jag vaggade han i min famn och kände hur spänningarna släppte, musklerna blev behagliga, avslappnade. Tänk om jag hade ett trollspö i min ägo, att jag med ett svep bara kunde göra världen bra för honom, att den blev anpassad efter den han var och klarade av. Talade om för honom de jag sagt tusen gånger förr med en övertygande röst.

–          Jag älskar dig till oändligheten, till stjärnorna och längre bort än så. Jag gör verkligen det.

–          Jag vet mamma och jag älskar dig bortom stjärnorna till oändligheten”

 

‘

Citat ifrån min kommande bok.
(Den jag började skriva på för tre år sedan. Som blev liggandes då min lilla skirv laptop gick sönder. Den jag vet att jag måste skriva färdig. Jag är skyldig mina barn det. Faktiskt. Berätta för att kunna förändra. Förhindra att dyligt sker igen som nu skedde )

‘

 

‘

Jag fick ett sådant fint mail av en annan mamma. Som inte lever det liv vi gör. Det är ljusår emellan. Hon vill så gärna förstå. Men hur skall jag förmå att göra det?  ( Mer än att skriva klart min bok då. Ge dessa barn, dessa trasiga familjer upprättelse såsom Gardell gjorde nu med sin ” Torka inga tårar utan handskar”. )

Det finns tusen tankar kring Sams havererade skolgång. Till varför vi står där vi står idag. För allt skedde inte över en natt. Det skedde långsamt under tre år tid. Och vi har hela tiden gjort det vi kan efter vår förmåga. Tagit tillvara på den feedback vi fått ifrån både bup och hab.

Jag återkommer imorgon med tankar och reflektioner. Inte alla tusen jag har. Men kanske de viktigaste. Mest intressanta.

‘

KRAMEN MAMMA Z

‘

Read Full Post »

♥ Ni är så många ♥

Över 100 000 läsare sedan jag flyttade denna blogg Maj 2011. Så skoj. Så ödmjuk.

‘

Så synd bara att jag inte hade något räkneverk sedan jag startade upp min blogg för 5 år sedan. Jag tycker det är skoj med statistik. Det är som ett kvitto på en prestation. Ett mätvärde. Och det gör att jag vill fortsätta skriva. Fortsätta ta av min tid till er ♥

Jag har fått mycket feedback på denna blogg. Ifrån er. Tack för allt stöd genom tid. Omtanke. Uppmuntran. Det har varit en lång resa med mina killar. Det ser jag när man nu tittar tillbaka. En makalös sådan.
Och den har gett mig mycket jag annars skulle ha varit utan. Mitt sommarprat i radion. En HEL timme 🙂 Uppringd av P4: Karlavagnen. Medverkan i TV4, Efter Tio hos Malou.
Nya vänner. Det bästa av allt faktiskt!
Och mer förstående vänner/släkt av de som läser här.

Förhoppningsvis en mer förstående värld för barn som mina. För ett liv som vårt.

Snart fyller denna blogg 5 år som sagt.
Och jag lovar en utlottning kring något som är aktuellt då som ni får vara med och ”tävla”  🙂

Idag vill jag inte beklaga mig. Delge mina bekymrade tankar som förra inlägget dominerades av.
Men jag vill TACKA ALLA som hört av sig och lyft upp mig en bit. Framåt. Vidare.

Gjort mig starkare.

‘

KRAM MAMMA Z

‘

Read Full Post »