Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘ambulans’

IMG_9704[1]

 


Varken jag eller Sam sover denna natt.

Precis när sömnen kommit så väcker han mig, nästan exakt på minuten. Han kan inte sova, behöver min hjälp med ett par småsaker. Jag är klarvaken och klockan strax efter ett. Lägger mig för att läsa på Iphonen för att åter finna ro och trötthet.
Dolan kommer upp i min säng. Inget konstigt alls med det men han beter sig så underligt och efter en stund känner jag vad han gjort. Hela min säng är full av katt diarre. Hinner tänka att det måste vara att jag avmaskade honom häromdagen som satt fart på magen och att han nu inte kunde hålla sig.
Upp och bädda rent i sängen, ännu mer klarvaken. Snudd på grinfärdig över den uteblivna sömnen.

Klockan segar sig fram. Hör hur alla tre katterna ylar från köket. Fan. Jag har glömt att köpa hem mat åt dem. Torrfodret är helt slut.
Går upp vid tre. Ställer mig och tillreder lax bitar jag hittade i frysen. Små söta katter skall inte sova hungriga. Vid halv fyra kommer Sam ner i köket och vi pratar Kemi. Ingen av oss gäspar ens. Övertrötta båda två.
Katterna mätta.
Vi bestämmer oss för att iallafall försöka sova. Sist jag tittar på klockan är den strax innan 04 och hör hur Sam är vaken än inne i sitt rum.
Som tur är har jag ingen tidig tid att passa så får iallafall sova dryga fem timmar denna natt.


IMG_9698[1]

Ringer bup. Jagar läkare. Sams är på semester och nu kan vi inte vänta längre, han behöver få medicin att sova på pojkstackarn. Visserligen sitter han och läser om periodiska systemet och fördriver tiden på ett lärande sätt men det är väl inte det optimala.
Ringer min egna läkare också då jag måste inse att sjukskrivning är vad som får lov att gälla ett tag till. Det finns fortfarande symptom som man inte skall ignorera för då får jag snart ringa ambulans igen.
Nu är jag iallafall en bit på väg i min återhämtning så det vore så idiotiskt att sabba allt nu.

Det känns som om jag befinner mig på startlinjen tillsammans med Tony Ricardsson och de andra. Motorerna går på högvarv. Gasa gasa gasa men man får inte komma iväg. Inte än. Jag vill ta tag i all som bara måste tas tag i. Vill inte skjuta längre på det. Action nu tack.
Börja att hjälpa Junior att få tillbaka sitt liv. Hjälpa Sam att fördriva tiden och släcka hans törst efter kunskap.

Hjälpa mig själv att stå pall det som racet kommer att kräva.

.
IMG_5042[1]

KRAM
MAMMA
Z
*

Annonser

Read Full Post »

IMG_8551[1]


Jag höll på att dö i går kväll.

I några minuter som kändes som evighet så var känslan den. Ensam i bilen. Rätt öde utmed vägen då den var halv elva. Och ett hjärta som tokskenade likt en vildhäst. Jag var snabb på bromsen, in utmed vägrenen och ringde 112. Hade ingen aning om vad som hände och hur det skulle sluta. Världen bara försvann för mig och det bara snurrade och jag höll på att tappa kontrollen helt över vår sivergråa combi.

Vi hade sett Darin, finvännen Anette och jag. I Mälarstaden. Åkte dit bara för att höra honom, grabben som med sin musik har lyft mig med energi. Nu när det varit tufft och varit det länge. Då har jag ibland spelat hans musik och i synnerhet hans senaste skiva. Mamma Z musik rakt igenom.
Grabben var bra rakt i genom på sin konert. Så glad att jag åkte och fick se min unga idol. Så glad att fin vännen hängde på och vi fick en trevlig stund ihop. Igen.

När jag skulle hemåt så känner jag hur hjärtat börjar krångla. Börjar gå fort, men det brukar kunna göra så för att sedan ge sig. Min tacycardi jag nu haft i 4 års tid.
Sedan smäller det bara till. som en blixt från en klar himmel och jag håller på att svimma för att det slår så fort.

IMG_8560[1]

Skämtsamt så här i efterhand kan jag säga att det var Darin som fick mitt hjärta att brista. Men så enkelt är det inte. Det stavas mitt liv som jag lever och levt länge.
ambulansen kom efter vad som kändes som en evighet. Det var en gammal kollega till mig, så det var skönt med någon som kände mig så behövde jag inte förklara allt för mycket.

Det var tusen tankar tänkta där bak i ambulansen. Samtidigt som det skulle bli skönt att komma till akuten och få en redig check av hjärtat. Igen. Bara för att utesluta det allra värsta. Träffa en läkare. Ta alla de prover som jag annars dagligdags tar på mina patienter. Som kommer in av samma anledning som mig. När något är fel med pumpen och man vet inte vad.

Den läkare jag fick i natt var den bästa jag kunnat få i den sits jag var och är i. Faktiskt. Efter att allt var genomcheckat och hjärtat friskrivet ifrån de som de kunde se, var så sade han så enormt mycket betydelsefullt.
En läkare som tog sig tiden att lyssna på de grova penseldragen om mitt liv, som inte bara såg hjärtat för sig utan såg till alla faktorer bakom som fick det att skena.
Den stress som dansar runt i min kropp. De fysiologiska saker som händer, hur de hör samman och påverkar varandra. Kort och gott så var de fruktansvärt obehagliga som inträffade på riksvägen helt stressutlöst trodde han. Och jag köper det. Med tanke på hur min angina kommer och går (stressutlöst kärlkramp ) så är jag inte förvånad över att retledningssystemet också kan påverkas.

Han tyckte jag skulle uppsöka kurator och även börja äta samma medicin som Junior äter. Han trodde att inom kort kommer jag annars att hamna i en depression om detta får fortgå. Hur hade vi det med hjälp och stöd kring mina killar? För det fick vi väl?
När jag förklarade vilken kamp det var och varit länge så bara tittade han på mig och undrade hur detta kunde vara möjligt. Mm, har undrat samma sak tusen gånger.


IMG_8561[1]
”Just nu är en lycklig stund” med finvännen i Mälarstaden igår

Det blev taxiresa hem sent i natt då min egna bil stod på ett helt annat håll flera mil bort. Hann tänka på vad denna unga läkare sagt till mig. Vad mycket bra som han sade. Så mycket tragiskt. Faktiskt. Min hälsa har satts ut spel på grund av det liv jag lever. Levt länge. Det finns vissa bitar jag kan påverka själv för att må bättre.
Det finns andra som är svårare att få bukt med. Barnen och förhållandet som fortfarande påminner om en berg och dalbana och nu vet jag inte vilket stup vi befinner oss i.

Ja ni fina läsare. Inte kan jag påstå att det är stiltje i livet direkt. Men nu är det liksom nog. På många fronter. Har jag sagt ett tag väl?

Nu skall iallafall väskorna packas för jag och Junior åker iväg till Stockholm idag. En kompensation för att Gotland inte blev av. 2 nätter med Coop Medmera hotell, på Globen hotell. Tänkte mig över till Vasamuseet imorgon och bara gå i gamla stan och mysa med honom.
Ha med både hans och mina nyinsatta mediciner så vi fixar resan utan obehagliga upplevelser igen.

Hoppas på en massa av ” Just nu är en lycklig stund”
Tackar er alla som hört av er till mig nu när jag blev så akut sjuk. Det värmer gott.

Tacksam att ni finns där, allihopa.
11stockk

Juniors och min Stockholmstripp förra året.
Hoppas på en lika härlig weekend igen med honom.

KRaMEN alla!
Mamma Z

Read Full Post »

IMG_5105[1]

För snart tio år sedan kastades jag in i något som var helt nytt. Annorlunda.
Livet skulle aldrig se ut som det gjorde innan. Mitt tålamod skulle prövas tusen gånger om, min roll som förälder sättas under lupp, jag skulle få prioritera bort mig själv, mina behov.
Jag skulle få åka ambulans till sjukhuset då stressymptomen tillslut kom av allt och man trodde jag var riktigt hjärtsjuk.

Sam fick sin adhd diagnos när han var åtta år. Asperger när han var nio år. Stundtals kände jag mig som på en öde ö. Att det bara var vi som hade det så tufft. Alla utbrott. All kamp för ett barn. Alla tårar. Våndan över att finnas till hos en nioåring. Att vara ”miffot” som bara förstörde vårt liv (  Lyssna här i P1 då jag kandiderade till att bli sommarpratare och pratade om Sam )

Utsattheten för Junior. Att vara lillebror. Ständigt att vara den som kom tvåa. Som fick ta alla utbrott. Alla verbala loskor. Alla slag.
Vi befann oss alla på slagfältet.


18 december

Hos Junior började vi se att han inte mådde bra när han var tio år först. När han började resignera inför allt och livet självt. Det var som att åka puckelpist i nattsvart mörker. Vi hann fånga upp honom  i grevens tid, hålla han flytande ett år tills det nu är dags igen. Värre än förra gången.
Junior fick diagnosen add som tolv åring, som adhd fast utan hyperaktiviteten. Men bup skall vidareutreda honom. Kanske det är något mer än så.

Jag längtar ibland tillbaka till livet det normala. Jag måste få göra det.
Tänk om man kunde lämna båda grabbarna en eftermiddag utan att vara rädd för vad de kan göra mot varandra när utbrotten kommer och ingen backar.
Då jag kunde ha egentid en hel förmiddag och veta att de båda går i skolan. När jag inte behöver passa upp fem gånger på en timme med småsaker. Blir störd. Avbruten med mina sysslor. Sitta med skoluppgifter i timtal.
Då kunde jag ut och gå långpromenader. Hinna fika med de vänner som fortfarande finns kvar efter allt.
Då skulle jag och My Love inte gå om varandra så mycket som vi gör nu. Att vi sågs och kunde få tillbaka det man kallar äktenskap. Kvalitetstid.
I livet det normala skulle jag slippa ha möten och möten och flera möten som det är månad ut och månad in nu. Tid och energi skulle gå till annat.
Där skulle de fått mått bra genom tid och själens längtan att få dö inte funnits. I livet det normala hade de aldrig fallit så hårt och blivit så blåslagna i unga år. Jag hade sluppit att trösta, att övertala att det finns en mening med att leva när man är 9 år.

IMG_5042[1]

Nu fick jag detta livet. Tack och amen. Gilla läget. Jo jag försöker göra det. Göra det bästa av det.

Men såklart att jag sneglar på alla andra som verkar ha det så behändigt i livet. Som inte vet vad det är för småsaker som de gnäller om.
De har inte en susning om vad hårt livet kan vara. Vilka prövningar man utsätts för. I stora mått minst sagt.

Fast livet med grabbarna har gett mig så mycket jag skulle ha gått miste om annars. Lärt mig uppskatta det lilla lilla. Se nyanserna. Vara så tacksam för människors omtanke. Sam har fått mig att vidga vyerna. Tänka i andra banor. Ifrågasätta mina värderingar.
Jag har fått massvis med skinn på näsan. Står upp för min sak och försvarar det jag tror på med morrande tänder.

Det har kommit till mig så många nya fina vänner som lever likartade liv som jag. Vi ses inte ofta men finns med i själ och tanke.
Och det är ingen av dem jag skulle vilja vara utan heller.
Några av dem träffade jag förra veckan med ”min” förening Kung Över Livet. Några kommer jag att träffa till helgen på bloggträffen. Några har jag säkerligen ännu inte hunnit lära känna än.

Livet det förunderliga. Det du gav mig.
Det surrar tusen tankar hos mig igen om det som blev. Det som jag saknar.

Och det som kom till mig.

IMG_4294[1]

KRAMEN MAMMA Z

*

Read Full Post »