Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Ångest’

.IMG_6496[1]

Att få ta den tid det behöver. Såret att läka. Det som inte går att påskynda. Bara underlätta. Understödja läkningen. Det är då under kan ske. Inget vi andra kan tvinga fram.
Forcera fram. Hota oss fram till framgång.

Junior fick panikångest och social fobi. Det eskalerade kring påsklovet och han förmådde sig aldrig att komma tillbaka till skolan och hur vi än försökte det sista som var kvar av klass sex.
Ni som läst min blogg ett tag vet vilket helvete han fick. Hur han har mått och vilka önskningar som uttalades i nattens mörker. Viljan att inte leva längre. Vart fanns meningen med livet?
Allt var bara en hopplös kamp.

Vi har försökt få in skrattet. Glädjen. Så viktigt när allt annat är nattsvart.
Känslan av att betyda något för någon. För oss. För släkt och vänner.
Pratat om ångesten och dess jävlighet. Om att den kan och ska försvinna. Vägen dit. Myrstegen.
Pratat om de sociala bitarna. Koderna. Samspelet. När man slutar att vara ett barn och blir tonåring och troligtvis har Asperger. Hur blir det då med jämnåriga? Vännerna? Andra ungdomar? Andra vuxna? Att finna sig själv i allt.
Vi har pratat om det mer än vad solen gått upp under min livstid. Jag har peppat och peppat detta barn. Torkat dess tårar och älskat det ändlöst. Försökt löst upp dubbelknutarna han haft. Ruckat på dem.

Bannemig har allt gjort sitt till.

422581_10151254959812275_1422659632_n

I Torsdags gick Junior med mig till skolan. Till sin resursgrupp. Bara lärare på plats. Det var jobbigt men han kämpade på likt en maratonlöpare som utmattad kastar sig över mållinjen. Såg vart hans plats skall vara och hur upplägget ser ut nästa vecka.
Två dagar skall han vara där en halvtimme båda gångerna. Mjukstart. En försiktig puff framåt. I hans takt helt och hållet.
Som att gå på lina i stormbyar med skyddsnätet inunder.

De är få som förstår storheten i detta. Detta enorma jättekliv och vad det krävdes av honom.

Jag är så tacksam på hans vägnar. Att han förnimmer morgondagen och att han vågar sträcka sig mot den.
Äntligen äntligen!

fjårton jan

Kram mamma Z

*

 ( OCH mina bloggläsare.
Detta är mitt inlägg nr 1 000 på denna blogg!
Fatta att jag skrivit så länge och så mycket! )

*

Read Full Post »

IMG_9726[1]

Doften når mig någonstans i drömmen. Kattdiarren.
Den sticker och fräter i nästan och jag är med ens klarvaken strax efter fem. Dolan hinner jag tänka. Vartfan har du skitit nu någonstans?
Natten till igår så gjorde han ner sig i klädhögen som låg nedanför min säng. Natten innan I min säng. Nu var det tredje natten som han inte kunde hålla tätt.
Jag doftar mig fram till olyckan. Finner den på mattan strax intill toaletten där kattlådan står. Han hade inte hunnit fram. Suck. Det är kladd överallt och jag får börja dagen med något man helst inte vill göra alls. Tur att sjukhusjobbet i allt för många år gjort mig härdad inför dyligt. Men det är långt ifrån trevligt för det.

Får tag i veterinären. Får svar på varför kattstackarn är sjuk. Jag avmaskade honom och de andra två för några dagar sedan. I sällsynta fall kan de bli megadåliga i magen av det. Så nu är det medicin och diet som gäller för vår vita katt.


IMG_9727[1]

Ute på balkongen börjar dagen bra ialllafall. Sol och värme och med en Filur i mitt knä.
Sitter där med vetskapen om samtalet med min läkare att jag blir fortsatt sjukskriven på heltid. Jag har svårt att läka när det är så turbulent med den lilla Junior ännu. Känner av stressen vid lilla minsta och får ont i min kärlkramp. Och har jag väl börjat läka så är det urbota dumt att förstöra det. Nu när jag kommit en bit på väg.

Jag har jobbat allt för många gånger och mått så. Haft mega ont så att det sticker ut i halsen och vänster arm. Haft sådan hjärtklappning så det ekat i sjukhus korridoren. Så dumt att vara fröken duktig något mer.

Var på skolmöte idag gällande Junior.
Bup backar upp och skolan lyssnar och tänker bra i nuläget. Han skall få vara i en liten grupp i en annan lokal på skolområdet. Tre pedagoger på 5 elever och i nuläget är det fyra elever förmycket för Junior då han tycker det är megajobbigt att träffa nya människor.
Men han skall få skynda långsamt. Göra det i hans takt. Men jag är övertygad om att detta blir en både lång och jobbig resa. Men vi måste försöka. Vi måste hjälpa honom. Bli kvitt vildvittrorna och dementorerna.

Det kommer hem en pedagog nästa vecka och skall visa med bilder hur skollokalerna ser ut, vart hans plats är. Hur vi tänker upplägget. Startsträckan som finns till för att han sedermera skall kunna lyfta likt ett plan på sin färd.

Men det måste vara en lång sådan.

IMG_9728[1].
KRAM 
MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_8620[1]


02.23
Mobilen intill mig ringer. Två våningar ner har Junior sitt rum. Sin kamp. Han vet att han får ringa två våningar upp och väcka mig. Vet att jag alltid finns där för han. så han ringer ifrån sin mobil till min.

Fighten har pågått allt för länge att han själv känner att han tappar kontrollen. Ångesten tar överhanden, tar strypgreppet. Kommandot. Tankarna om livet blir för många, blir bara för mycket.
Förlåt för att du så sällan får sova nu mamma. För att jag väcker dig så ofta nu. Men jag klarar inte det här på egen hand.

Vi pratar ett bra tag i pojkrummet. Natt övergår stilla till dag utanför. Det ljusnar.
Jag tänker tusen tankar. Tusen känslor som vandrar. Tar ett snack med Gud. Igen.
Halv fyra först somnar han. Utmattad. Kudden är blöt av alla tårar. Rummet fyllt av den vånda som finns i den unga kroppen.

Junior börjar mer och mer känna sig fängslad i sin situation. Han vågar inte längre åka med bästisen och äta på Kina restaurangen. Vågar inte åka till badhuset. Vågar knappt ta cykeln till Coop och handla. Ångesten är ständigt hack i häl. Kliver in i hans kropp när den själv får lust.

Det känns som någon har stulit mitt liv mamma. allt det som jag kunde göra förut kan jag inte längre.
Där och då brister det för mig och jag gråter stilla under täcket så att han inte hör.

Bilden ovan ifrån ifjol då vi var uppe i Kaknästornet blir med ens en visualisering av hans känsla.
Där bakom står han och ser ut på livet som finns.
Men han kommer inte åt det själv just nu.


IMG_8616[1]

Mitt i allt med Junior börjar Sam få det jobbigare och jobbigare. Tiden börjar blir ett dilemma vad den skall fyllas med. Samtidigt som han inte vill någonstans. Eller är det att han också har svårt för det såsom Junior men inte kan sätta ord på det?
Jag kommer med tjugo förslag och han nappar på ett. Vi kommer längre fram att åka ut till min morbror för att åka fyrhjuling och en tur med deras båt.
Men fram tills dess har vi flera veckor att försöka göra något.

Njut varje minut. ”Just nu är en lycklig stund”.
Jag kämpar och kämpar efter de stunderna men sjunker allt djupare nu. Hjärtat går som en knackig gammal traktor ifrån Öst och är så glad att jag har en läkartid nästa vecka. Men har ändrat i min medicinering som gör att jag skall slippa den hjärtrusning som för en vecka fick mig att ringa efter ambulans. Som fick mig att tro att det var bara 43 år jag skulle bli.

Orkar jag att jobba när det är så himmelens tufft här hemma?  Jag har kämpat tappert ska ni veta med att gå till mitt jobb fast jag varit sjuk. Batterierna stundom helt slut. Och om jag känner mig bräcklig nu när jag är inne på min 2:a semestervecka, hur ska jag då må av att gå till jobbet?
Jag älskar verkligen mitt jobb. Mina fina jobbarkompisar.

Jag brukade älska livet med, men att just nu vara mamma till dessa fina fina killar är det tuffaste jag utsatt mig för.
Folk kan skryta om att springa Maraton.

Just nu så gör jag det varje dag.

IMG_8621[1]Dolan och Diablos syskon.
Och texten till är riktad till SÅ många av er.
Ni vet vilka ni är!
*
Kram Mamma Z

*

Röstningen på min bild går bra förresten!
Jag är bara 18 gillningar efter den som leder så ni som inte har GILLaT min bild,
Ni går in här och letar reda på min bild och trycker på GILLa knappen!!
Jag och Junior behöver komma bort och vinna det här. 2 Övernattningar i Smögen på hotell inkl mat

Tusen Tack ni som redan röstat!
1013720_10151798824012275_2089716166_nSå här ser min bild ut
*

Read Full Post »

IMG_8494[1]


Vi skall precis åka när ångesten slår till. Fast rese målet är till Dalahästens rike, till kusinerna. Dit han har åkt så långt tillbaka i tid som han själv kan minnas.
Nu slår det stopp för vad vi andra kan både bagatellisera och avfärda som dumheter. Men för han framkallar det en ångest som jag sällan sett dess kraft hos.

Pojken med de blåaste ögon jag vet får sådan ångest att han tappar omdömet helt och har en panik som om tsunamin skulle slå undan våra fötter för gott. Det smärtar att vara så iskall, samtidigt som den förstående modern i denna sits.
Skulle jag lyssna på han och stanna hemma skulle vi bara tillåta hans värld att krympa ännu mer.
På bup har vi pratat om vikten att exponeras inför sådant som är jobbigt. Hjälpa honom att övervinna denna jävla sjukdom som ångest är.
Jag visste att han skulle få hjälp och stöttning för det som blev så tufft i hans sinnesvärld. Faster var väl införstådd med det och kusinen likaså.

Jag visste att han inte skulle dö, jag visst att han skulle gå ut som segrare om vi bara fick med han. Till landskapet som är så vackert. Där Siljan omges av bergen de blåa i skymningen.

Jag höll ett stadigt grepp om ratten och åkte. Meter för meter bort ifrån det som är hans trygghet. Ut genom staden. Förbi kommun gränsen. Han bönade och bad. ” Snälla vänd om. Vänd om”
Vad höll jag på med? Tusen tankar tänkta under tiden som björkar och granar passerad vindrutan. De Röd vitmålade husen som stod uppradade i sin idyll.

Jag åkte av den större vägen. In på en skogsväg. Tog ut han i min famn. Förklarade att det var hans sjukdom vi skulle stävja, för det räcker det som är.
Den får inte ta överhanden. Växa sig likt en cancersvulst. Det är nog nu. Vaggade han i min famn. Förmådde han att ta den medicin han har att ta till när det är som jävligast.

Den hårfina gränsen. Hade jag passerat den? Drev på för hårt?
Var för hårdhudad som inte lyssnade på hans klagan. Jag hörde hur hans ångest höll på att äta upp han inifrån. Ändå höll jag kvar foten på gasen och åkte.

Mil efter mil.


IMG_8492[1]

Sam satt på sig hörlurarna och Spotify i baksätet. Faktiskt så accepterade han kaoset. Förstod på något vis att detta var vi alla tvungna att gilla läget och bara vänta ut stormen.
Vi åkte i nästan en timme innan snyftningarna avtog. Medicinen hade gjort sitt jobb bra. Ångesten gav vika helt tillslut. Kvarlämnad i något dike utmed vägen.

Helvetes jävla sjukdom. Vet ni det?
Hur kan det vara tillåtet för en 12 åring att må så? Att nästan nå botten.

Väl hos kusinerna så gick det bra, det som han hade sådan vånda och ångest inför. Juniors kusin skall ha all creed för det.
1-0 mot sjukdomen som jag kommit att hata så. Junior vann, men det tog must och kraft hos både han och mig. Han hatade mig för stunden. För det jag utsatte han för.
Men jag var bara tvungen. Nu får inte dementorerna jaga han något mer. Nu får de upphöra med sin nattliga räd, då han får ångesten. Och alla andra gånger då de kommer som en oinbjuden gäst.

Vi blev kvar hos kusinerna bara över dagen. Kunde inte kräva mer av Junior efter det han genomgått. Han ville hem och sova i sin säng. Självklart.
Så vi lämnade kacklande höns bakom oss strax innan solen skulle gå ner. Lämnade vår fina fina kattunge Filur som är leveransklar om 2 veckor.
Sam var så nöjd att ha fått vara med kusinerna en hel dag. Junior tyckte att dagen varit okej.

Ett bra betyg när det från början innebar jordens undergång.

IMG_8484[1]

Filur.
Lillebror till Dolan och Diablo. Snart har vi 3 fina katter hemma hos Ohana.
*
KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

IMG_8192[1]

Resan gick till Uppsala igår. Åkte över 25 mil enbart för ett möte med Hjärnfonden. Enbart för att göra en liten del av världen bättre för barn som mina i en framtid.
Jag och fina H möttes upp. Min vän tillika kassör numera i föreningen Kung Över Livet. Hade givande diskussioner med Hjärnfonden kring galan, kring vårt samarbete med dem och vad det redan har lett till. Vad som komma skall. Hur Hjärnfonden kan stötta upp oss. Vad vi tänker göra för att inbringa mer pengar till forskningen kring barnhjärnan.

Jag får nästan nypa mig i armen igen. För den uppbackning vi får därifrån. Att de tror 110% på oss och det vi dragit igång. Ser potentialen. Möjligheterna. Det är som att ha börjat klättra upp för Eiffeltornet. För varje steg man tar uppåt så ser man en större bit av världen. Ser en bit längre bort. Och jag bara känner hur jag vill frälsa den med detsamma. Det finns så mycket att påtala. Att förändra kring våra barn med diagnoser.

Bara det att 9 av 10 lärare förblir ovetandes om forskningens framsteg kring barn som mina. Då det är en ledningsfråga kan man ju undra hur rektorer/skolchefer tänker. Vill de inte fortbilda sin personal? Ta tillvara på vetenskaplig forskning?

Hjälpa istället för att stjälpa våra barn?
Hur svårt kan det valet vara?

IMG_8194[1]

I natt blev jag väckt av den som kämpar på mest av oss alla nu. Pojken med de blåaste ögon jag vet. 02.43. Ångesten var värre än värst och kommit ännu en gång som en oinbjuden gäst som bara förpestar tillvaron.
Snälla snälla, han har det tufft allaredan såsom det är. Varför lägga sten på börda när man är i den åldern? Han har redan gått igenom allt detta förra våren och sommaren. Helvetet är passerat en gång, varför behöva göra samma vända en gång till?

Kan han inte få vara ifred? Känna sig som 12 år då livet är rätt bekymmerslöst vanligtvis.
Måste varje andetag vara en kamp?


IMG_6310[1]
KRAM MAMMA Z

*

 

Read Full Post »


IMG_7577[1]

Pojken med de blåaste ögon jag vet har inte gått i skolan på 7 veckor. Det finns många hemska sjukdomar som kan drabba våra små. Ångest är en av dem. Som tar ett rejält stryptag om dem och förminskar inte bara deras värld utan tar också bort tron på livet och sin framtid.

Ångest är en sjukdom som gör att du tror att hela himlen skall ramla ner på dig. Man får svårt att andas. Får hjärtklappning. Svettningar. Ont i hjärtat. Panik och det enda du vill göra är att fly till en plats i livet där du känner dig trygg.
Så har Junior mått i veckor. Månader nu. Varenda morgon då vi försökt få iväg han till skolan.
Han fick en snara runt halsen som vi aldrig såg.

Erfarenheten med en storebror som blev hemmasittare talade till oss. Att hålla på rutinerna ändå. Gå upp i tid. Lägga sig i tid. Ut och promenera varje dag. Ut i solen. Förmå han att skratta. Tycka att livet är rätt okej att leva trotts allt. Baka. Måla. Snickra. Se på tv serier i hop. Mys med katter. Samtidigt som han blev och blir medicinerad med ångestdämpande och uppiggande effekt. Höjde dosen.  Började ge Kyänis Omega 3 kapslar med mycket d-vitamin i då en vän påtalade att just d vitaminbrist kan man bli deprimerad av.

IMG_7573[1]Fått brev från Mona Sahlin tidigare.
Och hennes ord till mig har inte kunnat blivit sannare än just nu.


Jag har stått på mig hela Juniors resa. Även all kamp som det varit för Sam. Rätten till ett fullvärdigt liv. På deras premisser. I deras takt. Jag har fått stått på mig för att det skall hända grejer känner jag. Då vi befann oss i moment 22 för lite sen. Visst är jag öppen för hjälp utifrån, men modershjärtat har även talat till mig.

Idag var det bestämt att Junior skulle gå till den del av skolan där han skall börja högstadiet. Träffa sin mentor och den nya tjej som kommer att bli som hans assistent fast de är fler som delar på henne. Han skulle gå ifrån bup tillsammans med den psykolog han träffat vid ett flertal tillfällen och pratat om sitt mående. De skulle gå in bakvägen och titta på de lokaler han skall gå i. Träffa de personer som kommer med ha hand om honom främst.
Såklart att det blev ett påslag av ångest när det var dags att åka. Himlen skulle åter ramla ner på honom. Den osynliga snaran dras åt. Men psykologen var så smidig med honom och förmådde han tillslut att göra det allra värsta. Att besegra det som var så jobbigt. Det som för andra elever är en självklarhet att man gör varje dag.

Går till skolan.

Det gäller att ta ett steg i taget. Göra framsteg om än så mikroskopiska. Skolan har faktiskt greppat detta väldigt bra och inte lagt skulden på mig som förälder över att han inte gått. Så skönt. Det har varit nog stressande ändå denna stundtals jävliga sits.

Hoppas så att pojken med de blåaste ögon jag vet förmår att lyfta blicken. Se framtiden.

Och veta att allt fortfarande är möjligt.

IMG_5277[1]

KRAM MAMMA Z
*

Read Full Post »

IMG_6878[1]

Naturen som ger kraft. Energi. Där tankarna får samlas. Trängas. Bearbetas. Utkristalliseras.


Jag tog mig en skön promenad runt sjön igår. Jag måste promenera mycket nu. Varje dag helst. För vid promenaderna så frigörs ett må bra endorfin. Som även motverkar stressens negativa effekter på en människokropp. Jag måste stärka skölden. Måste stå emot det som tär.
Nu har jag varit sjukskriven i en vecka. Fått tillfälle till att varva ner. Återhämta kraften. Bromsade i tid. Tror jag tjänar på det på sikt. Så många som blir utbrända i den sits jag har och jag är helt säker på att jag förhindrar den utvecklingen genom att lyssna på kroppens signaler.  Tog time out när det behövdes.

Junior är hemma än med sin ångest. Det är som att försöka få en bil utan bensin att starta. Hur vi än försöker så finns den där som en ovälkommen gäst. Jag anser att behovs medicin är det han behöver nu men läkaren säger nej. En medicin som gör att den värsta ångesten klingar av som gör att han förmår att gå till skolan igen om så bara för en lektion. Men jag kommer att stå på mig för just nu ser jag ingen annan lösning.

IMG_6886[1]

Hur kan det bli så att båda våra barn havererade i klass sex? Åter igen får jag känslan av att felet ligger hos mig som mamma. Men jag vet att det INTE är så. Hoppas även att skolan greppar det. Och för Sam såg det helt annorlunda ut när han inte gick till skolan vid denna tidpunkt. Eller hade han svår ångest utan att tala om det för mig? Sönderstressad av livets övermäktiga krav när man är 12 år och har adhd och Asperger? Att det varit tufft länge och tillslut tar bränslet slut?

Är det detsamma med Junior? Att stressen funnits allt för länge att han också kollapsar nu? Rackans att det inte finns ett blodprov att ta som påvisar mängden stress. Bara för att påvisa sanningen.

En nära vän till mig sade att man skulle le fast hjärtat gråter. För att killarna behöver se en glad mamma. Att man får låtsas att man har en gaffel på tvären i munnen och le. Le och sjung. Le och skratta. Spela glad musik på stereon som indikerar en glad mamma. Rosor på bordet.
Junior och jag tittar på Ola-Conny och Morgan på TV5 play. Skrattar gott åt killarnas strapatser i USA. Vi ser youtube klipp som Junior gillar. Vi bakar. Vi myser med katterna. Försöker att få många ” Just nu är en lycklig stund”. Vi går ut och tar promenader varje dag, om än korta då han är med.

Vad mer kan jag göra nu? Både för egen del och för Junior?
Sam vill åka till Dalahästens rike över helgen, men tågförbindelserna är inte de bästa och jag kan inte skjutsa dem till tågstationen i Avesta heller och Junior vill inte följa med. Mormor jobbar och vet inte om farmor kan komma med kort varsel heller.

Ibland skulle man behöva klona sig, eller iallafall ha ett bättre skyddsnät runt om oss.

IMG_6890[1]

KRAM MAMMA Z

*

Read Full Post »

Older Posts »